Klarar inte skolans huvudmän av att lönesätta lärare som individer, utan bara som ingående i grupper? Ja, frågan måste ställas efter att Stockholms stad i veckan berättat hur man tänker sig stimulera lönespridningen inom lärarkåren i staden.
I morse kunde vi läsa i Dagens Nyheter om att ”Sämre elever ger lärare lägre lönspåslag”. Där berättas att man Stockholm stad beslutat sig ge lärare på sju grundskolor lägre löneökning än på övriga skolor. Detta eftersom eleverna inte presterar tillräckligt bra.
”Jag tappar arbetslusten. Här sliter man och försöker få alla elever med på tåget men i stället bestraffas vi”, citerar tidningen en lärare på Erikdalsskolan.
Den garanterade löneökningen enligt det centrala avtalet är 4,2 procent, men Stockholms förbjuder nu skolledningarna på sju skolor att ge mer än 3,7 procent i löneökning till sina lärare, det är skolor som anses prestera sämre än de borde. Samtidigt ska sju skolor som presterar bättre få lägga ut 4,7 procent på sina lärare.
Ordföranden för Lärarnas Riksförbund i Stockholm, Ragnar Sjölander, menar att signalverkan i Stockholms nya lönemodell är förödande:
”Jag har aldrig varit med om något liknande. Det strider helt mot principen i det centrala avtalet om att 4,2 är det lägsta garanterade utrymme som ska läggas ut.”
På debattsajten Newsmill kan man idag också läsa en debattartikel av Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner och Ragnar Sjölander. I ”Fel att straffa lärare när skolor inte når målen” skriver de bland annat att:
”Målsättningen i Stockholm om att ”skolor med bra resultat ska premieras” låter vällovlig. Men för att uppnå denna beordras några rektorer att lägga ett lägre tak för löneökningarna och tillåts inte ens lägga ut lägstutrymmet! Det är något som vi starkt ifrågasätter och tar avstånd ifrån. Vi vill inte ha en hård central styrning av löneutrymme mellan stadens skolor. Lärarnas Riksförbund är starkt kritiskt. Vi menar att detta skadar tilltron till den individuella lönesättningen.”
De skriver också:
”Vi kommer självklart att kämpa för att den garanterade nivån på 4,2 procent inte underskrids på någon enda skola eller enhet där våra medlemmar tjänstgör! Det är helt oacceptabelt att medlemmar på andra skolor ska behöva stå tillbaka enbart för att utlägget i staden inte ska överskrida det garanterade utrymmet på 4,2 procent, det golv som arbetsgivaren så tydligt har gjort till ett tak. Trots att ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation, Ingela Gardner Sundström, sagt att de siffror man enats om ska vara ett golv och inte ett tak…”
Det Stockhom stad ledning håller på med leder tankarna till en så kallad TED-föreläsning om motivation med Dan Pink. Någon borde se till att den som är ansvarig för incitaments-lönen i Stockholms stad tar del av denna underhållande föreläsning som förklarar varför det inte fungerar att ge ekonomiska incitament för ”krångliga” uppgifter. Dit hör onekligen uppgiften att vara en bättre lärare…
Det underlättas inte av en modell där lärare kollektivt bestraffas.
Den modell som prestenteras har onekligen riksintresse eftersom huvudstadens exempel är viktigt och påverkan riskerar bli mycket stor i övriga landet. Frågan om hur kommunerna kommer att satsa på lärarlönerna är högintressant efter att man med nöd och näppe nyss undvikit en stor lärarstrejk.
Det vore intressant att fråga ledarskapet i Stockholm om de tror att denna lönesättningsmodell ökar eller minskar förtroende för den inviduella lönesättning som SKL kämpar för i varje löneförhandling?
Tariffernas återinförande känns mer och mer aktuellt.
Arbetsgivarna har inte på långa vägar visat upp vad som krävs för att individuell lönesättning skulle fungera.
Jag blir mållös över den okunnighet som finns om hur det är att arbeta som lärare hos dom är i beslutande position. För hur skall man annars förstå sådana beslut. Det är inte svårt att vara lärare för elever som har ambition eller tillräckliga förkunskaper eller de ”rätta” föräldrarna och den ”rätta” bakgrunden. Lärare som får elever som har alla dessa förutsättningar får alltså löneförhöjning för något de inte presterar. Och superpedagogerna i klass 9A, lyckades inte i ett längre perspektiv. När kamerorna och pedagogerna hade försvunnit, fanns inte längre drivkraften. Skall vi ta bort prefixet super då?
Men det är klart, talar man om marknad, produktion och enheter i samband med skola och undervisning, där lärare betraktas som maskiner, så kanske man också anser det är okey att betala lägre pris för varorna.
Inte vet jag hur dom tänker!
Monica, jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang – hur menar du? Om resultaten sjönk när pedagogerna försvunnit torde det väl snarare indikera att det var just pedagogerna om sådana som var den avgörande faktorn?
Morrica
När eleverna kom in på gymnasiet klarade de inte av studierna. Det var pedagogernas närvaro som extra resurs och personlighet, som troligen var den enda orsaken till de höga betygen, vilket leder till att man kan dra en slutsats: att när de försvinner, gör också drivkraften. Det är uppgifterna i sig som skall vara drivkraften, inte att någon pushar på hela tiden eller att elever ingår i ett uppmärksammat projekt. När det är över, är risken stor för att luften går ur och allt blir som vanligt igen. Om det är läraren eller pedagogen, kräver det att eleverna har samma lärare under hela grund- och gymnasietiden och kanske också på universitetet.
Men jag vill inte gå in mer i den här diskussionen! Min poäng var att de som beslutar ger ett starkt intryck av att vara okunniga gällande lärarens arbete.
Intressant. Men det verkar helt galet när du skriver:
”Om det är läraren eller pedagogen, kräver det att eleverna har samma lärare under hela grund- och gymnasietiden och kanske också på universitetet.”
Hur tänker du?
Har slutat debattera! Men kunde inte låta bli att i korthet kommentera lönesättningsmodellen.
Men det kommer inte hända igen! Om jag riskerar att hamna i en ändlös debatt om hur jag tänker.
Gör dock ett sista försök att tydliggöra. Men om det inte är uppgiften som skall bli drivkraften utan läraren kräver det ju att vi måste ha samma lärare. För när den drivande läraren försvinner, gör ju också drivkraften …
Hänvisar till mitt inlägg i Freddy Grips blogg. Kan tillägga att Stockholms stad rimligen lär komma att känna av konsekvenserna av denna absurditet. Arbeta i Stockholm? Ha Ha Ha!
Apropå meningsutbytet ovan:
Problemet med de sk superpedagogerna i tv-serien var ju att de inte de facto arbetade med långsiktiga mål. Exempelvis var de ”Nationella prov” eleverna fick göra,. gamla prov och gjorda under andra förutsättningar. Samt är det självklart så att det (godkända) resultat en elev i årskurs nio presterar efter ett par lektioners duvning med en superpedagog på intet vis motsvarar de grundkunskaper som behövs och under lång tid måste ha nötts in för att exempelvis klara ”matte-B” i gymnasiet. Det är snarare att jämföra med John Kennedys berömda ”Ich bin ein Berliner”-tal. han kunde inte ett ord tyska men drillades i uttal av språklärare och läsrte en fonetisk avskrift. Jädra bra tal var det, men inte kunde han konversera på tyska för det
Tycker nog Monika Ringborg har en poäng i att om eleven/studenten presterar ”onormala” resultat under en extraordinär situation(Superpedagoginsats, tv-inspelning osv.) kanske det är situationen som ska granskas. Hur ska detta kunna översättas till livslångt lärande? Är det så vi ska se på kunskap, att extraordinära quick-fixes ska rädda upp problemsituationer?
Hur ska vi vanliga(dåliga!) lärare förhålla oss till arbetet, ska vi kalla in ”svarta gänget”* när vi får elever som underpresterar?
Kopplat till lönesättning blir det en absurd situation. Den som aldrig behöver kalla in svarta gänget är en bra lärare med god löneutveckling(tills hen blir tjänstefördelad i socio-ekonomiskt ofördelaktigare sammanhang). Medan de av oss som sliter oss blodiga med att få elever precis över gränsen, uppenbarligen är lite sämre lärare ur ett resultatperspektiv.
*Svarta gänget är narkotikatillslagsgruppen inom kriminalvården, de gör sina tillslag oannonserat om natten:)