I Ekonyheterna idag hör vi om ungdomar som kommunerna inte har någon koll på. De går inte i skolan och de jobbar inte. I inslaget ”Informationslucka om vad unga gör efter skolan” berättar Ola i Linköping att han förra året mest satt hemma hos mamma och pappa.
”2011 var jag inte registrerad någonstans på hela året. Jag levde på mina föräldrar hela året.
Vad gjorde du det året då?
Nej, jag bara satt hemma och försökte söka jobb, men det gick inte, säger Ola.
Varför har du så svårt att få jobb?
Jag skyller på skolgången, jag skötte inte skolan så jättebra så jag har inga bra betyg, säger Ola.”
Enligt lag är det kommunernas ansvar att ta reda på vad dessa unga människor gör för att kunna erbjuda lämpliga insatser. Att erbjuda hjälp tidigt är väsentligt. Analyser visar att risken är betydligt större för den upp till 20 år jämfört med äldre ungdomar upp till 25 att fastna i sysslolöshet inte bara ett år utan i två år i rad.
Kan man låta detta ansvar ligga på den enskilda kommunen? Måste inte mer resurser och ansvar läggas på hela kedjan av ansvariga? Från familjen till staten. Det gäller både den enskilda människans liv och framtid, men också samhällets – vår – gemensamhet och framtid. Frågan bör ställas.
Många faktorer komplicerar. att gymnasieskolan formellt är en frivillig skolform, att en 16-åring knappast har någon plats på arbetsmarknaden öht, är ej ens myndig, att den som inte (ens) tar steget in i gymnasieskolan utöver den formella friheten(! . . .) att inte behöva göra det dessutom oftast redan känner sig mer än bara misslyckad och tillika är utomordentligt skoltrött. Här gäller ofta nog snarare att arbeta med hela familjen för stöd och framsteg.