I dag kan vi läsa om en lärare som tagit konsekvenserna av sitt missnöje med yrkets utveckling och lämnat läraryrket, med sorg i hjärtat.
I ”Därför ger jag upp läraryrket” skriver den numera avhoppade läraren Evin Baksi bland annat:
”Jag trivdes bra på arbetsplatsen, var uppskattad av elever, personal och föräldrar, men jag kände att detta inte räckte för en person som ville utvecklas. Det slutade med att jag sa upp mig för att skola om mig.”
Och hon kommer även in på lönefrågan som väckt så mycket känslor senaste veckorna efter att läraravtalet slöts :
”Att tjäna 27 000 kronor i månaden efter att ha studerat 4,5 år på universitet och arbetat i 11 är orimligt! Inför årets avtalsrörelse var förväntningarna på våra fackliga förhandlare höga och nyheten om det nya avtalet kom som en chock. Från att kräva 10 000 i lönehöjning till att nöja sig med 1 100 är steget skamligt långt.
Att ingen trodde att 10000 skulle nås på en avtalsrörelse bortser Baksi från, liksom många andra. Men man måste förstå den stora besvikelsen hos lärarna mot bakgrunden av att denna yrkeskår förbigått så länge. Baksi skriver:
”Jag delar många lärares frustration och besvikelse. Men lärarnas dåliga arbetssituation, låga status och låga löner angår alla! Utan lärare blir det nämligen ingen utbildning. Det är tack vare lärarnas insatser som det i dag finns yrkeskunniga människor på alla områden i samhället. Det är därför viktigt att vi stöttar lärarna i deras kamp. ”
Hon avslutar:
”Att jag lämnat läraryrket betyder inte att jag inte brinner för själva frågan. Den lågan kommer aldrig att släckas!”
Det finns alltså ett hopp. Och det är bara lärarna själva som tillsammans med sina fackliga företrädare pressar på de ansvariga arbetsgivarna.
Blir oerhört provocerad av din mening; Att ingen trodde att 10000 skulle nås på en avtalsrörelse bortser Baksi från, liksom många andra.
Man kan inte sporra en så trött och arg yrkesgrupp så intensivt och länge för att sedan när kampanjen faller pladask komma med frasen; trodde ni verkligen att det skulle hända?
Hej!
Ursäkta, men alltifrån det att yrkandet överlämnades till SKL så har det talats om att lärarna måste komma ikapp andra yrkes löneläge. Och att ett första steg måste tas mot att lärarna ska ha 10 000 kronor mer. Detta för att komma ikapp. Jag hörde ingen facklig företrädare säga att kraven på 10 000 mer betydde: ”10 000 mer nu!” Däremot måste de nås snart.
Läs själva yrkandet här:
http://www.lr.se/download/18.43ebaf491342065927880009940/overlamnat_yrkande_120117.pdf
Läs också pressmedelandet som skickades ut:
http://www.lr.se/opinionpaverkan/pressinformation/pressmeddelanden.4.58a756071261d5f86948000200.html?url=1860026897%2Fny%2Fshow.php%3Fid%3D631609&sv.url=12.213457b31297e8943038000985
Rubriken är:
”Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet kräver första steg mot 10 000 kronor mer till lärarna”
Nu krävs det att lärarnas och lärarnas fackförbund enigt och fokuserat fortsätter att jobba för att lärarna ska få mer än andra.
Många blev besvikna när avtalet slöts och ville ha betydligt mer som ett första steg. Det är begripligt. Lärarans Riksförbund företrädare förstår det och många instämmer. Men det var så här långt man nådde denna gång, tyckte 70 procent av ledamöterna i förbundsrådet.
Lärarna fick faktiskt mer än andra för 2012. Och arbetsgivarna har lovat mer. Nu måste väl inställningen vara att: ”Nu släpper vi inte arbetsgivarna”.
Det gäller att rikta ilskan mot den som håller i plånboken – arbetsgivaren.
Gärna att också engagera sig i det fackliga arbetet om man tycker det gått för långsamt. Att ligga på att arbeta gemensamt, att förena alla goda krafter.
Du behövs också!
Fast nu pratar inte du och jag om samma sak, jag syftar fortfarande på ditt blogginlägg.
Personligen engagerar jag mig redan som det är, och det finns ingen ”ilska” hos mig, jag trodde inte på kampanjen från början – är lite mer realistisk lagd än så. Men jag förstår de som är besvikna och till dem funkar inte argumentet – läs yrkandet! det är en förelämpning och inte ett bra sätt att försöka lugna massan.
OK, vilka lärare – eller andra – trodde att lärarna skulle få 10 000 mer på ett år? De flesta såg det väl ändå som en resa på några år. Ju färre år desto bättre.
Ingen trodde på 10 000 på ett bräde, ingen. Irritationen ligger i att det avtal som slöts gav ett hyfsat påök år ett, men där tar det roliga slut. År två får vi märket, med andra ord lika mycket som industrin och därmed ingen uppvärdering av arbetet. Att industrin dessutom ligger betydligt över lärarna lönemässigt och att ökning räknas i procent innebär att vi reellt åter kommer att halka efter.
Har ni verkligen inte förstått det på Sveavägen? Vi har nämligen begripigt det!
År tre och framförallt fyra törs jag inte tänka på än…
Host host. Formuleringen ”Att ingen trodde att 10000 skulle nås på en avtalsrörelse bortser Baksi från, liksom många andra.” visar inte precis på någon särskilt utvecklad fingertoppskänsla hos presschefen i en infekterad fråga. Och nota bene: signaturen MMD betonar särskilt i sin nästa kommentar att det är just blogginlägget han/hon reagerar på.
För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag personligen är för att vi tog avtalet, om inte annat ger det en grund för kravet ”upp till bevis” som Metta Fjelkner skriver i sin debattartikel. Om inget händer blir det nämligen om ett par år tydligt vilken part det är som står med byxorna nere.
Skriver en som i likhet med Evin Baksi undrar över det rimliga i att höra till de högst betalda lärarna(!) med drygt 30tusen i månaden efter 4,5 års grundstudier och mer än trettio år i katedern
Betyder en bättre fingertoppskänsla att man ska ljuga? Ingenstans har det sagts att målet skulle nås på en gång. Jag ser inte vad som är så förgripligt att skriva:
”Att ingen trodde att 10000 skulle nås på en avtalsrörelse bortser Baksi från, liksom många andra.”
Att sedan diskutera huruvida man ska tro att kommunerna kommer leverera utlovade satsningar på lärarna de sifferlösa åren 2014-15, är en annan fråga.
Det är inget för en presschef att diskutera eller ha åsikter om. Här måste förtroendevalda och medlemmar diskutera och fatta sina beslut.
Men klart är dock att nu måste pressen vara hård i alla kommuner över hela landet från Lärarnas Riksförbund om att kommunerna ska leverera och uppfylla utfästelserna om att satsa på lärarkåren under avtalets löptid – och även framgent. Allt i syfte att höja läraryrkets status och attraktivitet.
Hej alla fantastiska lärare!
Vi är nog alla lite tagna av avtalet och en del rycker på axlarna och tycker att det var väl väntat att det inte skulle bli bättre. Andra, mig inräknat, känner att luften gick ur när beskedet kom. Nu när det har gått en tid så känner jag personligen att det här har vi fått nu och nu ska vi banne mig inte ”läggo oss platt” en gång till. Blir det ingen tydlig ökning av våra löner de närmsta åren så finns det ingen återvändo. Då är strejk det enda alternativet! Sker inte det då tror jag fler kommer att lämna yrket i frustration och besvikelse
Nu får vi kämpa på våra arbetsplatser och påverka de vi kan för att få det vi är värda!
Med kämpa andan på uppgång!
Stefan Eliasson
Socialtjänsten avskedar chefer som inte håller budgeten, kommuner och stadsdelar får problem med budgeten pga läraravtalet, sjuksköterskorna riskerar att få se sin uppåtgående trend brytas trots att yrkesansvaret fortsätter att öka. Även den lilla uppvärderingen av läraryrket som görs nu får kraftiga effekter på andra.
Att det inte undervisas i riktig fysik och kemi på många högstadieskolor, att de som ska undervisa i matematik generellt kan alldeles för lite är dock saker som kommer att göra Sverige till en B-nation om de inte åtgärdas. Läraryrket måste åtminstone för dessa lärarkategorier uppvärderas kraftigt då det inte fungerar att alternativyrkena ligger mer än 10000 kronor högre i löner.
Diskussionen med de som prioriteras ned när lärarna prioriteras upp är dock något som vi alla måste kunna ta. Vi måste alla våga kämpa för vårt yrkes värde utan att vara nonchalanta inför många andra yrkens centrala roll. Alla måste arbeta med sina argument.
Hej Stefan!
Jag förstår verkligen din (och andra lärares) första reaktion, eftersom det fanns en stor förväntan på stormsteg mot höjda löner och ökad status. Samt också en vilja att säga ifrån, manifestera sitt missnöje med arbetsgivarna.
Det vore fantastiskt bra om den energi och ilska som många känner kan kanaliseras i kamp för läraryrket och med att ligga på AG stenhårt i lokala arbetet tillsammans i Lärarnas.
Ta gärna stöd och hjälp av förbundet centralt. Mejla eller ring mig när du vill!
Nu finns det en möjlighet som är unik. Aldrig tidigare har nämligen SKL varit så medvetna om det ansvar de har gentemot en enskild grupp, lärarna i grundskolan och gymnasiet som halkat efter mest i löneutveckling.
/Zoran
Jag hoppas att SKL inser att de trots sina klagomål om att det är facket som bromsar lönedifferentiering så är de ansvariga för ett yrke med oerhört hoptryckt lönestruktur. De har understött att alla ska vara lärare som utbytbara klossar och riktat sina lönesatsningar längst ner i decennier. Det betyder att det nu inte finns nästan några skillnader mellan lärare med specialistkompetens som gott och väl kan jämföra sig med läkare och andra lärare vars utbildning och ansvar inte ens kan jämföras med en icke vidareutbildad sjuksköterska.
Nu börjar konsekvenserna synas i form av att ingen vill skaffa sig en svårerövrad specialistkompetens som inte lönar sig i lönekuvertet.
Åter ett mycket viktiga inlägg från Jan Lenander.
Nu krävs det att kommunerna inser det som Jan talar om. Men faran finns bland annat i att kommunena nu tror att statens satsning karriärstjänster ska fixa allt.
Här måste arbetsgivaren inse att satsningen på lärare med specialistkompetdens behövs också. Utan topp ingen bredd. Och utan bredd ingen topp.
En bättre fingertoppskänska handlar inte ett smack om att det skulle vara bättre att ljuga. Det handlar om att även en presschef rimligen är medveten om valören i ord och uttryck; det handlar för att vara övertydlig mindre om VAD presschefen skriver än om ordval i det skrivna som signalerar en viss ”ton”. Att börja ett genmäle med ”Ursäkta”, men —” vittnar inte om någon precis taktkänsla utan om något helt annat. Och det vet Zoran säker varför det är lite pinsamt att behöva skriva det på näsan
Hej Sören,
Jag har inga problem med att be om ursäkt igen – i synnerhet om jag uppfattas som okänslig med ordens valörer och med en opassande ton i inlägget. Jag gör det gärna. Och låt det härmed vara gjort och tydligt utsagt: Jag har inte avsett att hålla en ton som uppfattas som otrevlig av läsaren. Beklagar det.
Samtidigt måste jag säga att det blir det alltmer oklart vad det är som jag ska be om ursäkt för. Är det alltså ett ovarsamt ”Ursäkta” i början av en mening? När man hör debattörer säga: Facken krävde 10 000 men fick bara 1000, så blir det ju lite sorgligt och anti-intellektuellt att inte säga emot när den bilden sprids.
Vad gäller avtalet är det högst förståeligt att man – och med rätta – är orolig för hur kommunerna ska kunna svara upp mot det som de nu förbundit sig till. Därför måste alla, såväl lärare lokalt som hela LR, pressa på kommunerna att leverera och hålla avtalets innebörd och intentioner när det tecknades. Och därför går LR ut i debattartiklar nu och preciserar fyra steg till högre lärarlöner.
Men som sagt, beklagar om tonen uppfattades som okänslig. Det kanske den var. Jag får väl öva på fingertoppskänslan.
Hälsningar Zoran
Utmärkt och tack
Innehållet i sak har ju hela tiden varit alldeles riktigt (hänvisar till mitt första inlägg.
Med vänlig hälsning Sören Holdar