Det är intressant att se hur en auktoritet som Tommy Öberg på Arbetet beskriver lärarnas avtal. Öberg är tidigare välkänd och respekterad arbetsmarknadsreporter på Svenska Dagbladet och numera på Arbtet, som tidigare hette LO-tidningen.
I artikeln ”Lärarna tog ledartröjan 2012” som publicerades igår skriver han bland annat:
”Med läraravtalet etablerades en ny siffra för löneökningstakten 2012 och den var avsevärt högre eller mera precist 4,2 procent. Och till skillnad från andra grupper har lärarna inte betalat de högre löneökningarna med försämringar av andra villkor i avtalet.
Bland lärare som levt i tron eller förhoppningen om än mycket högre löneökningar togs uppgörelsen emot med burop och protester, hot om protestmarscher och avgångskrav riktade mot de två fackledningarna.
Reaktionerna väcker frågan om vilka förväntningar som funnits bland lärarna allt sedan i våras, då förhandlingarna intensifierades. Om någon på allvar trott att kravet på 10 000 kronor mer i månaden skulle förverkligas i ett slag – ja då blir besvikelsen begriplig. Men var finns realismen i betraktandet av verkligheten?
Avtalet som skrevs under i går var ett genombrott i förhållande till den löneökningsnorm som styrt utvecklingen på arbetsmarknaden under 2012. Genombrottet uppmärksammades och kommenterades dessutom blixtsnabbt på den övriga arbetsmarknaden. Bläcket hade knappt torkat på uppgörelsen innan Akademikerförbundet SSR gratulerade lärarfacken till framgången och konstaterade att industriavtalet inte längre är ett absolut märke för andra parter på arbetsmarknaden. Särskilt glädjande anses resultatet vara med tanke på att båda förbunden är starkt kvinnodominerade.”
En anna analys från en ombudsman från IF Metall är också intressant att läsa. Han heter Göran Johansson och skriver i blogginlägget Höjda lärarlöner – ett förväntningarnas missnöje bland annat att:
”Lärarna har fått ett bra avtal. De får löneökningar som är betydligt högre än vad andra grupper är i närheten av. Men genom att så hårt driva kravet om löneökningar på 10.000 kronor har förbundsledningarna skapat ett ‘förväntningarnas missnöje’.”
Ja ett fantastiskt arbete gjorde ni, ingen garanterad siffra år 3 och 4, arbetsbelastningen berörs inte inte ens. Jag är övertygad om att de flesta inte skulle sett detta avtal som ett nederlag om det var ett ettårigt sådant med 4,2% men nu har vi bundit upp oss med ett bra första år, medelmåttigt andra och ett katastrofalt tredje och som sagt inte ett knyst om arbetsbelastningen. När de båda facken är klara med att dunka sig själv i ryggen så kan ni väl besöka någon av de många demonstrationerna som kommer att gå av stapeln idag.
Hela resonemanget från Göran Johansson bygger förstås på att lärare skulle dra ifrån andra grupper och missar poängen att de 10 000 kronorna är vad många lärare har tappat gentemot andra yrken.
I och med att lärarna behandlas som en helt likformig grupp så är det också lätt att missa att grundorsakerna är att samhället behöver en grupp avancerade specialister på utbildning för att vi ska behålla vår internationella konkurrenskraft. Den här gruppen lärare har dessutom baserat på en mycket god fallenhet för sådant som värdesätts inom industriföretag gått vidare och investerat i en mycket lång utbildning. Varför ska de göra det om alternativen är så mycket lönsammare?
Även om jag inte hör till de ilskna, så hyser jag stor förståelse för de som är upprörda. Det här avtalet är både ett alldeles för litet steg för de flesta av oss och ett steg där vi kan känna oss osäkra på om SKL tänker blåsa oss igen.
Här kommer lite mer analys av läraravtalet och ett påpekande om att kampen fortsätter.
http://jansyrligheter.wordpress.com/2012/09/28/lararavtal-ingen-slutpunkt/
Hej,
När man på 60-talet tillät obehöriga (sparat 1,350.000 i utbildningskostna) började utförsbacken för lärarna. Och när Fackförbunden aldrig vågade gå ut i streik lärde sig arbetsgivaren att det bara var att köra över lärarkåren.
Resultat efter 40-50 år är att ingen vill bli lärare och att det finns 23.000 lediga platser och antalet stiger ständigt.
Ock man snackar om ett lönegap på 10.000 och det 1.100 och ingen streik.
Lärarna behöver en starkare och tuffare ledning.
Titta på Transport. De gick ut i strejk och fick igenom sina krav. LF och LR skulle gått ut i strejk och tagit alla förskolelärare och de lärarna som jobbar i de lägre åldrarna i grundskolan. Vi hade kunnat stäng ned Sverige på en dag och visat hur viktiga lärarna är. Men vi har två mesiga ordförande som inte vågade gå ut i stejk. Nu står vi med ett avtal som ger oss lite mer än de andra under första året. Sen är vi inte granterade någonting mer.
Kommentarerna i pressen visar ju hur FUNDAMENTALT MISSLYCKAT man fört kampanjen. Man har inte nått fram med att
1. det handlade om att ta ETT FÖRSTA STEG mot 10.000 mer. Varken till medlemmar eller media.
2. att det handlar om att ÅTERHÄMTA tidigare förlorad lön, att stabilisera lönen på en nivå som är rimlig i jämförelse med liknande yrken, samt att
3. det viktigaste av allt var och är att få till en förändring av arbetssituationen, arbetsbelastningen – där man alltså tyvärr misslyckades kapitalt.
Jag gissar att det är därför det är främst LR-medlemmar som är sjötokiga nu, eftersom det är vi som driver de frågorna och det är våra medlemmar som är berörda, medan det andra förbundet sålde sig för silverslantar som vanligt. Deras medlemmar förväntade sig väl inget annat?
Vi återkommer ständigt till den där frågan: Kan vi bryta med det där andra förbundet som hela tiden drar med oss i skiten? Efter kommunaliseringen och deras agerande i samband med det och deras minst sagt konstiga rekryteringsformer känns det som ett naturligt och tyvärr nödvändigt steg att LR förhandlar för sig själv, för våra medlemmar och våra intressen. LF har ju aldrig kämpat för oss gymnasielärare.
F.ö. vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över att båda förbunden som vanligt skiter fullständigt i studievägledarna. Om vi lärare är förbannade…
Zoran,
Det kanske är orealistiskt att tro att lärare skulle få 10 000 kronor på ett bräde, men att man skulle se en tydlig progression mot 10 000 på sikt vore givetvis helt realistiskt. Exempelvis skulle man kunnat höja 5000 rakt av och sedan 2-3 tusen per år under avtalsperioden. Har man från lärarfacken gått ut så hårt och framhållit 10 000 så är det klart att besvikelsen blir stor. Men sen är det år 3 och 4 som är odefinierade och arbetsbördan som inte tas upp. Jag förstår att många lärare blir ledsna, arga och besvikna.
Johan, jag förstår också lärarnas besvikelse. Men den skulle göra större nytta om den också riktades mot arbetsgivarna.
Många har nog inte insett fullt ut hur hård och svår den kampen blir och att det inte löses med en ”missnöjesmanifestationsstrejk” som ärligt talat verkar vara vad många hellre hade velat se…
Låt mig citera Annika Levander, som är ddistriktsordförande för LR i Fyrbodal.
”Det är märkligt att det är så många som riktar ilska mot våra fackliga företrädare! Varför demonstrera mot FACKET när det är arbetsgivarna som betalar våra löner och är de vi förhandlar gentemot? ALLA i LR:s förbundstyrelse och förbundsråd är och arbetar som lärare med undantag för Metta och möjligtvis någon mer. De omfattas med andra ord också av avtalet. Alla är vi missnöjda med lärares arbetsförhållanden och löner. 10 000kr mer i månaden är rimligt men alla måste väl förstå att det är orimligt att vi skulle få det på ett år? Det är ju inte ens något facken förväntat sig eller ställt krav på. Det man har krävt är att ag ska ta ett rejält kliv mot det. Frågan är nu inte vad vi tackar ja till utan vad vi tackar nej till?! Nu har vi trots allt fått mer än alla andra med våra 4,2%. Tror någon att vi skulle ha allmänhetens stöd om vi gick i strejk trots att vi blivit erbjudna mer än alla andra? Vi har nu en möjlighet att ruska om rejält valåret 2014! Taktik och politik!”
Det avtal som nu slutits för landets lärare är inte en rejäl återställare förrän kommuner och andra huvudmän visat att de vill ha det så. Just nu är det bara en dämpning av svackan. Svackan har varat mycket länge. Den var markant redan när staten hade ansvaret! Skulle detta avtalsår ange takten av återställningen till ett bra löneläge så tar det ytterligare 20-30 år innan vi nått dit! Jag fick själv rådet att satsa på lärarbanan i mitten av 70-talet. Då var läget rätt så bra. Sedan dess har det bara gått utför, relativt sett. (se bildlänk längst ner – källa prof. Lars Pålsson Syll, Malmö)
Det som nu behövs är ett fortsatt enträget arbete för att bilda opinion för våra rättmätiga krav. Jag tror all ilska bland alla lärare gör nytta men vänd den åt rätt håll! Facken sätter inte lönen, det gör arbetsgivaren! Det gör alltså ytterst politikerna. Nej, det gör ytterst väljarna. Det är föräldrarna till våra elever som har sett till att vi är där vi är genom den representativa demokratin. De får den skola och de lärare (snart väldigt få och med allt sämre kunskaper!) de förtjänar, inget annat! Jag har lagt märke till att det just nu i debatten inte finns många röster som anser att vi har fel vad gäller våra krav. Som anser att vi minsann ska vara nöjda, att vi faktiskt fick mest av alla i år. Flera hundralappar mer … Jag tror vi börjar få genomslag för vår sak.
Som sagt så ska ilskan och frustrationen ut men det blir patetiskt och kontraproduktivt om demonstrationerna riktas mot våra fackförbund och inte mot dem som har den faktiska makten, politikerna och deras väljare. Jag är väldigt trött på hur politiker på olika håll inte tar ansvar för skolan och enbart bjuder på sina tröttsamma floskler utan något reellt innehåll. ”Bra lärare ska ha bra lön” (ni kan få flera 50-lappar mer ibland..men inte varje år för då räcker det inte till andra bra lärare som inte fick något förra året), ”vi ska ha världens bästa skola” (men vi skiter i personalen… och det gör inget att de som nu rekryteras har allt lägre meritvärden, att de bästa studenterna inte längre vill bli lärare) Min ilska riktas mot detta!
Själv dukar jag inte under men jag oroas för Sverige som kunskapsnation. Jag oroar mig inte för mina barn. De är nu vuxna och utflugna och i stort sett klara med sin utbildning, låt vara att deras skolgång kantats med ideliga besparingar och en kräftgång jämfört med när jag själv gick i kanske världens bästa skola på 60 och 70-talet. Stackars land som sågar av grenen (eller rötterna!) invid stammen!
http://larspsyll.files.wordpress.com/2011/04/lc3a4rarlc3b6ner-19682007.png
Zoran,
Arbetsgivaren i detta fall SKL är givetvis en motpart som lärare bör vara arga på, men å andra sida har de ett uppdrag att hålla nere kostnaderna. Lärarfacken däremot har uppdraget att förhandla för sina medlemmar och det ligger i själva problemet att om lärare upplever att man inte gjort ett tillräckligt bra jobb så blir besvikelserna riktade med sina företrädare. Jag tycker inte att det är så konstigt.
En arbetsgivarpart har också ansvar för att locka till sig duktiga medarbetare med attraktiva villkor. Det har SKL helt missat!
Jan, det är väl egentligen pudelns kärna? Kommunerna tyckte – och tycker – att lärarna är en tillräckligt välavlönad grupp… I synnerhet som man velat klumpa ihop alla. Från förskola eller dagis till högskoleförberedande gymnasieskola.
Ja, jag har hört sjuksköterskor, socialsekreterare och många offentliga yrken reagera kraftigt på att förskolelärare skulle gå om dem i lön. Myndighetsutövning, människor i kris, och svåra akademiska utbildningar hur ska det gå att höja alla ”lärare” som en klump förbi dem.
Den dubbelkompetens med specialistkompetens inom ämnen och avancerade pedagogisk didaktisk kompetens som idag uppvisar stora brister är den lärarkategori som förlorat 10000 eller mer. Detta gäller långt ifrån alla lärare. Det finns ju ett dubbelt jante mot oss, både från lärarkategorier som tjänar mindre och kommunbyråkrater som tycker de är viktigare utan att ha ens i närheten av samma kunskapskrav.
Jag hoppas att SKL och kommunfolket inser att det faktiskt är de som är ansvariga för att göra yrket tillräckligt attraktivt för alla lärarkategorier som behövs. Någonstans behöver de hitta mod och förmåga att ge dessa grupper påslag utöver avtal. De behöver dessutom hitta modet att göra reklam för denna satsning så att de som har valet väljer läraryrket oftare.
Ett fackförbund som inte tar striden mot arbetsgivaren är inget fackförbund för mig. Jag blir så less när jag läser att våra fackliga förtroendevalda visar indignation för att vi nu visar mot besvikelse mot dem, som Zoran citerar en förbundsordförande här ovan.
LR; vi var ju beredda på kamp, lärarkåren var inställd på strejk om vi inte fick ett väsentligt bättre avtal, och vi hade ju allmänhetens förtroende i ryggen. Vår ledning sa att det var ”Nu eller aldrig.” Vägen var krattad och bågen var spänd… och sen lägger ni er platt….
Nej LR, det här känns som 1918, den kampberedda lärarkåren fick en dolkstöt i ryggen. Det krävs en ny ledning och en ny ordning. Jag ser fram emot att ni genomdriver ett bättre avtal år 2014, då om ni står upp för vad ni själva säger så kommer jag ansöka om återinträde i LR, tills dess höjer jag min egen lön genom att spara in de 300kr/ månad jag har betalat till er. Härmed begär jag utträde ur Lärarnas Riksförbund.
Mvh,
Anders Fastesson
Lärare i Samhällskunskap och Historia
Lokalstyrelseledamot
Katrinelundsgymnasiet
Göteborg
Jag hoppas du snart kommer tillbaka, Anders. Vi behöver dig i den kamp som nu vidtar på lokal och central nivå för att verkligen få konkreta resultat de kommande åren. Välkommen igen!