Det har varit mycket kritik och protester från lärare på olika håll, inte minst på Facebook och Twitter mot det läraravtal som slöts på onsdagkvällen.
Att tre LR-lärare skrev en debattartikel på SvD Brännpunt på webben gjorde att media fokuserade under torsdagen på just förbundsordföranden Metta Fjelkner som de tre lärarna riktade avgångskrav mot.
Tyvärr riskerade nu sakfrågan – lärarnas villkor och löner – att överflyglas av avgågskrav mot enskilda individer. Både Fjelkner och Sirén mötte mycket kritik.
Att då hitta ett så klokt och resonerande blogginlägg som detta inlägg, Därför röstade jag “ja”, är välgörande. Låt oss citera början:
”Eftersom det tog cirka 5,3 sekunder för “svek”-debatten att sätta igång i form av inlägg på Facebook , Twitter, tidningarnas kommentarsidor osv, och eftersom jag är en av de där hemska och svekfulla delegaterna som röstade “ja” till medlarbudet, är det på sin plats att jag förklarar mig.
Låt mig börja med att säga att det varit så mycket lättare att tillhöra den “förlorande” sidan i ett beslut. Det hade varit rätt skönt att slippa ta ansvar och undvika kritik. Innan jag förklarar varför jag svarade “ja”, är det några saker som alla måste förstå:
- Jag är inte heller nöjd.
- Det var inte särskilt stor skillnad i hur man såg på budet mellan de som röstade nej och de som röstade ja. Alla såg samma problem – de flesta såg samma fördelar. Jag anser att de som röstade nej gjorde sitt ställningstagande utifrån precis lika genomtänkta argument som jag och jag skulle inte beskriva det som två olika läger.”
Att tacka ja till en liten förbättring kan ju vara bra. Att tacka nej till den kan ju verka dumt… Att denna förbättring (år 1) sedan (år 2-4 … och nästa avtalsrörelse.. och nästa ) kan innebära att den lilla förbättringen försvinner till intet är det problematiska. Till det problematiska hör också att om denna första förbättring (år 1) skulle ange hastigheten i den gradvisa förbättringen så skulle den ta ca 20-30 år att få genomförd om den fick fortgå i jämn takt. Dvs den dag vi lärare har kommit ikapp och upp i det löneläge vi borde vara i. Det är det STORA problemet! Att kunna fira denna framgång om 30 år som pensionär (eller i graven?) är inte någon vidare tröst en dag som denna! Personligen kommer jag inte att duka under på något sätt. Problemet är ju vad som ska hända med Sverige som kunskapsnation! Personligen är jag inte orolig för mina egna barns skolgång, de är vuxna och utflugna. Däremot oroar jag mig för mina ofödda barn-barn.
”Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som ska lära sig en cirkuskonst. För det krävs bara en dressör. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en “överkvalificerad” lärare tillgodose. För att få sådana lärare måste yrket ges prestige och hederlig lön.” / Sven Delblanc (en klok man!)
Att ta tillbaka de 10000 förlorade kronorna jämfört med andra skulle ta ungefär 20 år med 1,6% mer än andra. Det är förstås inte särskilt upplyftande!
Sen ska vi dock vara medvetna om att det bara är en liten andel av oss lärare som förlorat så mycket som 10000 gentemot andra grupper och förskollärarna har snarast stärkt sin ställning. Innan argumentet ska kunna få sitt fulla genomslag så måste vi avgränsa vilka lärarkategorier det ska gälla.
Det är förstås så att arbetsgivaren kan utnyttja friheten för det 3:e året för att ge usla påslag eller för att försöka genomdriva sin idiotisk idé om att förändra arbetsvillkoren så att de kan kontrollera oss mer. Det här avtalet kan bli väldigt dyrt för oss.
Det måste vara fullständigt klart att vi nu har kvar en lokal kamp för att se till att avtalet blir något positivt. Det måste vara fullständigt klart att ifall arbetsgivaren missbrukar friheten det 3:e året så har de en strejk som startar så fort de tre åren gått.