Idag puffar vi gärna för Maj-Louise Nordlunds insändare som kan läsas på helahälsingland.se och som tar upp en intressant aspekt av det lärarfackliga arbete.
Maj-Louise är pensionerad lärare och skattebetalare och hör till skolans – och lärarnas – stödtrupper. Hon skriver om:
”det trendbrott som skedde i skoldebatten i samband med avtals- och lönerörelserna under slutet av 60- och början av 70-talet. En politisering ägde rum och lärarna fick en negativ löneutveckling även i kommande löneförhandlingar. Detta medförde att svenska lärare hamnade allt längre ned i löneligan jämfört med många andra länders lärare.”
Insändaren understryker behovet av ”ett tydligt lärar- och kunskapsperspektiv” i det fackliga arbetet.
Och Maj-Louise har också ett klart svar till ”den politiker som undrade varför jag engagerade mig i skolfrågor, ‘du är ju pensionerad…’
Men skolan kommer alltid att vara viktig för mig så länge jag lever!”
Det är personer som Maj-Louise Nordlund som är avgörande för att svenska skola ska kunna återfå den ställning den måste få för att vi ska klara framtidens utmaningar.
Jag bestämde mig i helgen för att sluta som lärare. Efter 9 år i grundskolan har jag fått nog. Jag får inte de förutsättningar jag behöver för att göra ett bra jobb. Det är knäckande. Jag älskar mitt jobb och jag älskar eleverna. Därför slutar jag.