Vi har tidigare uppmärksammat några trevande försök till att skriva om historien kring kommunaliseringen av skolan. I takt med att kritiken mot kommunaliseringen växt har allt fler velat distansera sig från reformen.
Med tanke på att en statlig utredning i veckan har tillsatts med uppdraget att utvärdera kommunaliseringen av skolan och dess effekter för resultaten, kan det vara intressant att friska upp kunskapen om vad som egentligen skedde när kommunaliseringen – trots intensiva och breda protester – drevs igenom.
Det är alltså på sin plats att åter berätta vad som hände då det begav sig. Vi tar det steg för steg.
1. Sveriges Lärarförbund, SL, och Svenska Facklärarförbundet, SFL, hade fattat beslut om samgående 1988. Därför uppträdde de gemensamt i avtalsrörelsen 1989. De skulle sedan bilda Lärarförbundet, Lf.
2. Med den nya skolministern Göran Perssons utspel och regeringens tydliga nya ambition i kompletteringspropositionen våren 1989 stod det klart att regeringen bland annat skulle driva igenom en kommunalisering av skolan. Ett av de viktigare motiven, förutom ”ökat lokat ansvar för skolverksamheten”, var att få en ”mer flexibel personalpolitik”.
3. SL och SFL såg två alternativ, dels att göra motstånd mot den politiska reformen direkt, dels att förhandla med Avtalsverket och Kommunförbundet för att syna deras kort och försöka få ut så mycket som möjligt.
4. SL och SFL bestämde sig för att förhandla. Lärarnas Riksförbund, LR, var med till en början men bestämde sig därefter för att göra politiskt motstånd. Man förutsåg bland annat flera av de problem som nu är uppenbara med minskad likvärdighet och försämrade resultat i skolan.
5. Göran Persson förklarade att han inte tänkte genomdriva kommunaliseringen mot en enad lärarkår. En möjlighet fanns alltså här för att stoppa reformen.
6. Förhandlingarna, med eller utan ministerstyre, ledde till ett bud om lika slutlön för alla lärare och rejält sänkt undervisningsskyldighet för lärare som undervisade 29 veckotimmar, vilket omfattade i stort sett samtliga SL:s och SFL:s medlemmar.
7. De båda förbundsstyrelserna rekommenderade sina repskap att säga ja till budet, vilket i praktiken innebar ett bejakande av kommunaliseringen.
8. Medlemsomröstning genomfördes. SFL fick 66,8 procent ja, SL fick 59,4 procent ja.
9. De båda förbunden sade ja till budet och därmed ja till kommunaliseringen.
Om man nu följt med i dessa nio pedagogiska steg är det svårt att hävda att andra än Lärarnas Riksförbund var emot kommunaliseringen av den svenska skola.
Att sedan en mycket stor andel lärare i alla förbund som organiserade lärarna i praktiken var emot kommunaliseringen är en annan historia. Här talar vi om hur förbundens ledningar agerade.
Utöver detta finns det mycket annat att berätta. Och givetvis har nog många sina olika sanningar om skolans styrning och vägen till dagens bekymmersamma situation. Viktigt är dock att vara eniga om de fakta som finns.
Värt att notera är att LR hade en positiv inställning till decentralisering och ansåg att man borde ”decentralisera beslutanderätten över vissa skolfrågor, inte till kommunerna, men till lärare, annan skolpersonal, elever och föräldrar ute på skolorna.” Man ville undvika mellan-nivån kommunen.
Samma inställning har man idag. Förbundet vill att lärarma ska avgöra hur de ska undervisa och genomföra sitt uppdrag - och inte kommunpolitiker med mycket varierande kompetens om skolans verksamhet.
Den som vill läsa mer om denna intensiva tid i svensk skolpolitisk historia kan läsa LR och kommunaliseringen på sajten Lärarnas historia. Även en genomgång av Skolans huvudmannaskap och styrning av Ulf P Lundgren på samma sajt är intressant.
Och slutligen finns den kanske bästa läsningen om skolans kommunalisering i boken Kommunaliseringen av skolan : vem vann – egentligen? (redaktör Christer Isaksson, 2011). Här ger ett tiotal politiker och fackliga företrädare från olika läger sin syn på kommunaliseringen och skolans framtid.
I detta sammanhang är exempelvis Lars Leijonborgs bidrag i boken särskilt intressant. Han skriver bland annat om Göran Perssons kompromisslöst manipulerande agerande:
”Det råder väl inte längre någon större oenighet om det faktiska förloppet i 1989 års avtalsrörelse på lärarområdet. Göran Perssons agerande prövades senare av Konstitutionsutskottet och i den behandlingen förnekade Persson att han på något otillbörligt sätt påverkat Statens Arbetsgivareverk eller på annat sätt politiserat avtalsrörelsen. Men några år senare återgav han själv stolt förloppet i sin bok ‘Den som är satt i skuld är inte fri’ på ett sätt som jag menar helt och hållet bekräftar kritikernas version.
Några citat kan räcka:
‘Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det.’
‘Om de kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering.*
‘Frågan avgjordes när finansministern, Kjell-Olof Feldt, accepterade att avsätta en extra lönepott för lärarna.’
‘Jag tycker inte att det är något fel att koppla ihop den politiska och fackliga processen.’ ”
LR:s historieskrivning verkar ha enbart ett syfte, nämligen att legitimera ett ”förstatligande” av skolan. Men beskrivningen saknar en verklig historisk bakgrund. Det gäller att beskriva utvecklingen från Skolkommissionens dagar, nämligen de viktiga 1950-60-talen för att förstå komplexiteten. Tyvärr har den utelämnats, förmodlien för att LR enbart har ett akademiskt perspektiv och inte ett verkligt samhällspeerspektiv.
Det är väldigt tydligt att kommunaliseringen hade som en av sina drivkrafter att få bort skillnader mellan lärare och att se till att de kunde betraktas som byggklossar som kunde användas till lite av varje. Decentralisering var aldrig någon drivkraft vilket syns genom den roll SKL skaffat sig.
[...] och flyta på så smidigt det bara går trots att skolan som organisation omstruktureras och omorganiseras beroende på vart olika politiska vindar bär och detta samtidigt som vår egen auktoritet och [...]
Under perioden minskar således kommunernas inflytande, kyrkans ansvar kringgärdas, men finns kvar. Den fjärde maktfaktorn är lärarkåren som mot slutet av 1800-talet synes ha ett svagt inflytande. Även här stärkte staten sitt inflytande över lärarutbildningen för folkskolan. Med tiden kommer dock lärarna som grupp att göra sig gällande i så väl kommun som stat och därmed utöva ett inflytande.
Det intressanta, som man också bör reflektera över, är att lärarnas villkor, status, lön o.s.v.
sjönk som en sten under statligt huvudmannaskap.
Här görs det svåra enkelt i syfte att och pinsamt vanligt förekommande, skylla allt på lärarförbundet och ragga de medlemmar man är i så desperat behov av.
På en tidning skulle sådant här kallas lösbladsjournalistik.
Pärra,
Men vad finner du fel i inlägget? Även om man må ogillar vad fakta förmedlar så kan det vara värt att ta in. Dina nedsättande omdömen får du stå för själv.
Nils,
På vilket sätt ingår inte den höga värderingen och kampen för kvalitet i skolan, i ett samhällsperspektiv? Snarare är det väl tvärtom att med sämre kvalitet och lägre kunskaper klarar sig vårt samhälle sämre. Så frågan är vad ditt samhällsperspektiv består av?
Komplrxitet i all ära, men det handlar om de barn och ungdonmar och studenter som inte får den utbildning de har rätt till enligt lagen. Man ska inte vara naiv, men med ett tydligt fokus på skolans kunskapsuppdrag hade situation kunnat vara annorlunda. En aktiv engagerad statlig huvudman hade kunnat göra skillnad. Eller bara ett tydligare statlig ansvar. Nu kastades skolan ut till de kommunala vargarna som förde fram huvudlösa förslag om lärarlösa lektioner… Det säger väl allt om hur de nya huvudmännen såg på lärarkåren…
Och det var LR emot.
Zoran
Nedsättande vet jag inte….fakta och erfarenhet kan man också kalla det.
Trots din uppenbara vurm för fakta väljer du, lite märkligt, att inte kommentera de fakta som rör lärares ”tapp” under en lång
period av statligt huvudmannaskap.
Skol/ lärardebatten har de senaste åren präglats av mycket grova förenklingar där jag
upplever att LR och vår utbildningsminister har varit tongivande.
Huvudmannaskapsfrågan är en sådan, bland flera.
Att debattera komplexa frågor, såsom skolan och lärares situation och framtid med ”enkla plakat” tjänar ingen på.
Slutligen är det också fakta att LR har brutit ny mark när det gäller aggressiva metoder att få lärare att byta fackförbund
Pärra,
Glädjer mig att du inte menar att det finns några felaktigheter i inlägget, trots allt.
Vad du sedan menar med ”aggressiva metoder” förstår jag inte. Exempel? Och då menar jag inte futtiga värvningsbidrag till föreningar.
Det sprids inga osanningar från LR om LF, utan man är två olika alternativ som finns att välja på. Att utrycka och påpeka det är rimligt.
Att vilja växa genom lärares fria val och inte genom centralt fattade beslut om att ta upp och inkorporera andra förbund är också rimligt.
Det har pågått en långvarig nedmontering av läraryrket som både stat och kommun kan ta ansvar för. Men eftersom huvudmannen sedan över 20 år är kommunerna så är det också kommunerna som får ta huvudansvaret. LR vill se en mer aktiv och ansvarstagande stat.
Om jag ser på skoldebatten så kan jag inte på något vis se att LR står för plakatpolitik. Där förstår jag heller inte vad du menar.
Tyvärr verkar det som om du vill ha ett enda förbund för alla som arbetar i skolan. Den tanken har aldrig tilltalat mig. Inte heller LR vill se det. Däremot behövs det ett starkt, gärna större, förbund för behöriga, utbildade och kvalificerade lärare, ett förbund som kan företräda dessa lärare fokuserat.
Och vare sig jag eller LR tar ställning för eller emot skolministrar, eller andra, a priori. Vi ser på vad man gör för skolan och hur man vill stödja lärarna. Så stödjer man nämligen också eleverna i skolan.
Vad är en utbildad lärare enligt dig och LR?
Att med pengar ersätta de LR ombud som lyckas värva över LF medlemmar till LR måste väl anses vara ganska aggressivt?
Det handlar inte om att ”lyckas värva över LF medlemmar ”. Det handar om att belöna de föreningar som lyckas växa och attrahera nya medlemmar. Fullständigt normalt. Tror det är svårt att hitta någon som tycker det är aggressivt – om man nu inte har dåligt självförtroende som organisation. Pengarna är bara en symbolisk ersättning.
Och att förklara vad som är en utbildad lärare, det känns ju som att förklara för någon att jorden är rund idag…
Mig veterligt så har kommunal används sig av denna värvningsmetod en period för många år sedan. Personligen, och många med mig, tycker att beteendet inte hör hemma i svensk facklig rörelse.
Fullständigt normalt eller inte, mig veterligen är ni ensamma om det
Att en medlem värderas till tvåhundra kr är ju intressant, måste kännas märkligt för en nyvärvad, symboliskt eller ej.
På ”min” skola har alla utbildade lärare lämnat LF för LR. Det var en LR-representant, utanför skolan, som fick de anställda att byta. Detta berodde främst på att LFs representant var fritidspedagog. Hon är dock en mycket kompetent facklig företrädare. Det är naturligtvis upp till var och en. Men istället för att öka sammarbetet över yrkesgränserna har klyftorna ökat och surdegen blivt ett faktum. De som drabbas hårdast är barnen när alla håller hårt på sina revir och nagelfar avtal och regler. LR eller LF, det borde vara ett gemensamt fack för alla pedagoger. (För vi är väl ändå där för barnens skull?).
Joppe,
Är det inte bra att utbildade lärare företräds av någon som själv är utbildad lärare och känner villkoren och vet vad lärare anser viktigt? Det tror jag. Det är en förbättring för lärarna. Det är mycket möjligt att fritidspedagogen är en bra person. Men hon är tydligen inte lärare. Och om lärarna själva fått välja så är det väl det bästa?
Jag har nämligen svår att tro att en person kan ha ”tvingat” dessa lärare att byta till LR. De kände väl att de fick bättre hjälp? Man ska nog lita på lärarnas egna bedömningar.
Man bör inte oroas för att lärare själva tar tag i saken och väljer sina företrädare som de förståeligt nog vill också ska vara lärare.
Det handlar också om olika syn på det fackliga arbetet. LR värdesätter högt lärarnas perspektiv och är fokuserat på lärare och vägledare. Det är ett förbund som vill att deras företrädare ska vara lärare och helst också ha kvar en fot i skolan. Det är viktigt att komma ihåg.
Om ett förbund är helt inriktat på lärare och vägledare och ett annat företräder branschen skolan, med fritidspedagoger, förskolelärare och inte minst rektorer och skolledare, men också kantorer (!), så är det inte konstigt att många vill ha ett förbund fokuserat på lärare och vägledare.
Det är bra med mångfald.
Zoran
Hur skall en utbildade fritidspedagog ses, lärare?
Jorden kanske är lite platt ändå?
För övrigt instämmer jag med Joppe.
Våra gemensamma barn/ungdomar, alla lärare
förlorar på att vi har ett stort och ett litet förbund.
Mångfald?
Med över 15 år i yrket och som pedagog (utbildad lärare) ser jag ingen mångfald eller vinst för barnen på vår skola när yrkeskategorierna inte samarbetar.
För mig är det rena motsatsen till mångfald.
Pärra,
Du vill ha ett för alla, samma för alla? Trots att man har olika villkor, olika yrken, olika uppdrag?
Jag ser mer fördelar med att ha ett litet (om nu snart 100 000 alls kan anses litet…SACO:s näst största förbund) och ett större förbund.
Det ena är för lärare och vägledare, det andra är för förskollärare och skolledare och (nästan) alla andra i skolan.
Kan ju vara så att det finns olika tänk, olika syn på skola och på utbildningsuppdraget?
Bra för alla lärare som delar LR:s syn. Tror de är betydligt fler än vad man kan tro. När man sitter med en lärare så ser jag att LR:s syn ofta funkar bättre för läraren.
Jo, en utbildad fritidspedagog är väl just det. En fritidspedagog. Lärare är lärare. Men med ganska olika uppdrag i olika delar av skolsystemet. Svårare än så är det inte.
Historiskt: Vad var det som var statligt? Lärarnas anställning och reglerna runt skolverksamheten. Fortfarande har skolan att rätta sig efter skollagen, läroplaner. Lärare är dock kommunalt anställd. Har nu de statligt och landstingsanställda lärarna samma reglerna som fanns på 80-talet? Har de ett mycket bättre löneläge? Har de de gamla tarifferna där många lärare aldrig kom till slutlönen? Har de privatanställda som på senare tid kommit till ett bättre läge? Var är egentligen pudelns kärna? Jag upplever diskussionen som en tvist runt profetens skägg. Lärare behöver bättre lönevillkor och en anständigare arbetsmiljö. Det är väl detta det hela ska handla om.
Yvonne,
”Lärare behöver bättre lönevillkor och en anständigare arbetsmiljö. Det är väl detta det hela ska handla om.”
Ja, det är detta det handlar om.
Tyvärr är det uppenbart att det behövs en ordning där lärare är viktigare och där arbetet med kunskapsuppdraget leds av kompetemta instanser – som lyssnar på lärarna! Det gör man inte i dag. Dagens huvudmän har huvudena fulla av sina egan tankar och idéer där tyvärr bland annat stämpelklockor ingår…
Zoran,
Javisst har huvudmännen och kvinnorna egna idéer oavsett de om de representerar stat eller kommun. Det är därför de vill vara politiker och vi vill ha ett system med folkets representanter.De reflekterar folkets vilja. Synen på oss lärare behöver förbättras och hur gör vi det? Den politikern som talar om stämpelklocka borde följa en lärares arbete under en hel vecka, inte bara under den arbetsplatsförlagda tiden utan också få sig till livs vad som händer under förtroendetiden, den så kallade fritiden.
Dilemmat med att vara lärare är att alla tror sig veta vad en lärare gör för de har ju gått i skolan. Dessutom vill de samtidigt känna igen sig och förändra skolan. Att läkare kan få lov att utveckla sitt eget yrke handlar säkerligen om att de anses ha en specialkompetens som folk i allmänhet inte tror en lärare har. Hur förändrar vi synen på det?
Zoran
Jag behöver historiska exempel, fakta, på när splittring varit en framgångsfaktor.
Förskolelärare är alltså inte lärare enligt dig?
En förskolelärare som jobbar i förskoleklass i ”riktiga” skolan, är det en lärare?
(jordden kanske är lite platt i ändå)
LRs kunskapssyn, syn på inlärningsprocesser, utveckling, osn, osv, osv är imponerande oakademisk. All forskning, inom berörda områden bortses ifrån i syfte att dela in lärare i hopplöst daterade fack av viktiga lärare, mindre viktiga lärare, oviktiga lärare…..Grundbygget kan anses vila på en ”ofacklig” tes där solidaritet och gemensam fajt mot vår motpart lyser med sin frånvaro. Samverkansrådet till trots. Återigen; när har splittring varit en framgångsfaktor? De enda som tjänar på detta är SKL.
Nu förstår inte jag ditt inlägg Pärra??? En fritidspedagog, en förskollärare, en pedagog i förskoleklass och en lärare har väldigt olika uppdrag och ansvar. Förskola, förskoleklass och fritidshem är alla frivilliga verksamheter. Förskolan och fritidshemmen är dessutom en tjänst som föräldrarna betalar för. Lärarnas uppdrag är obligatoriskt. Vi har stora KRAV på MÅLUPPFYLLNAD som ingen av de andra verksamheterna har. Dessutom är vår verksamhet OBLIGATORISK, vilket ställer helt andra krav på oss och på vår verksamhet. I det ligger en väsentlig skillnad!!! Jag har varit medlem i Lärarförbundet (men funderar på att gå över till Lärarnas riksförbund) då vi lärare ALDRIG under de 20 år som jag varit lärare prioriterats. Fritidspedagoger och förskollärare har prioriterats i de (fortfarande) skrala förhandlingarna som varit genom åren. Det har tom Lärarförbundet visat statistik på för några år sedan (lågstadielärare var den mest förbisedda lärargruppen). Vi måste definitivt splittra oss, för som det är nu kommer vi lärare i skolans värld aldrig till tals.
Jaha? LR var motståndare till kommunaliseringen? Spelar det någon roll nu när skolan är kommunal? Är det något slags ”Vad var det jag sa?”-poäng som skribenten försöker få fram?
I texten nämns nämligen ingenting om hur LR vill hantera att skolan numera är kommunal, på vilket sätt man vill driva frågan om löner och villkor?
Det som måste göras är att kommunerna måste ha tydliga fackliga krav på sig att skärpa sig, ge oss mer i lön, skriva ordentliga kollektivavtal med tydliga riktlinjer m.m. Det är både LR och LF lika dåliga på att genomföra….
Stina
Där tycker jag att vi har en av de grova förenklingarna som vi alla lärare förlorar på. Förskolelärarens arbete/ uppdrag är direkt avgörande för hur du lyckas i ditt uppdrag senare i elevens skolgång, eller hur? Om fritidspedagoger fick resurser att jobba som de ska/ vill skulle tex läxläsning/ läxhjälp vara ett givet inslag på ett fritids osv, osv.
Alla nämnda lärargrupper har långa högskoleutbildningar i bagaget. Förskolan har en läroplan att förhålla sig till, visste du det? Följden av ditt resonemang blir att dessa grupper inte har några KRAV på måluppfyllelse. Sista timmarna på fritids har pedagogerna i min hemkommun gigantiska barngrupper, pga av nedskärningar. En och en halv tjänst har ansvaret för 60-80 barns trivsel, trygghet och säkerhet. Ett visst ansvar, eller hur.
Att föskolelärarna har ”skott sig” på obligatoriets lärare är ett gammalt LR-mantra som inte tål att synas ordentligt i sömmarna. Jag tycker det är vi som jobbat länge i våra yrken som har hamnat i skymundan till förmån för yngre och nyexade, som förövrigt har fått det rejält mycket bättre än tidigare(.absolut inte tillräckligt bra).
Ska lågstadielärarna ha ett eget fack? Gymnasilärarna? Idrottslärarna? Med resonemanget du för kanske det vore en god ide?
Jag vill inte morra i onödan, försöker bara att belysa att vi ALLA förlorar på splittring!
Det finns bara en som vinner på att vi inte står enade, det är vår gemensamma stora motpart: Sveriges kommuner och landsting. Och jag efterlyser återigen exempel på när splittring varit en framgångsfaktor.
Rebecca,
Det görs upprepade försök att skriva om historien, där det sägs att andra kämpade för lärarkåren. Men tyvärr stod LR helt ensam.
Att veta historien är viktigt för de val man gör framtiden. Därför påminde vi om vad som egentligen hände i bloggen.
LR visar i det praktiska dagliga arbetet där man företräder lärare och vägledare gentemot dagens arbetsgivare och huvudmän, hur man vill hantera att skolan nu är kommunal.
Visst kan man – och ska man – kräva att kommunerna måste ”skärpa sig”. Men samtidigt har ändå rätt lite hänt på över tjugo år och frågan är hur länge man ska vänta på att de skärper sig…
Pärra,
Lyssna på Ingela, att man bör ”respektera varandras olikhet inom läraryrket”. Varför fortsätter du tala om ”splittring”? Du är kvar i en förlegad modell där alla skulle vara samma. Alla skulle sitta i samma hus på samma lilla ö. Tiden har gått förbi den modellen.
Zoran
Jag vet att det är modernt med jag, individuell, diffrentierat, självuppfyllelse….det ligger i tiden.
Ett förenklat exempel:
Alla lärare
….behöver/ måste ha högre lön. Ok?
På vilket sätt tjänar vi på att vara uppdelade i olika förbund i denna kamp?
Som du märker undviker jag att använda ordet splittring, men vilket ord föreslår du?
Du tycker om förenklade nidbilder när argumenten tryter, du blir lite löjlig i ditt senaste inlägg, men det säger bara saker om dig.
Tror att jag härmed avslutar mitt besök här.
Ha det gott alla!
Pärra,
Det var trevligt att ha dig här. Alla är välkomna för samtal kring skolan.
Samverkan är viktigt och det går utmärkt att samarbeta och samverka. Samtidigt måste det också gå att diskutera utan att landa i samma slutsats.
Glädjer mig åt att du hittade ett annat uttryck än ”splittring”. Uppdelad är väl användbart, i synnerhet som skolan är uppdelad på olika stadier och nivåer.
Ha det gott!
Är en lärare med inriktning mot fritidshem en lärare? Blir man lärare om man går Grundskollärarprogrammet med inriktning mot fritidshem?
Om jag förstått det rätt är en lärare den som gått i en lärarutbildning och även en fritidsledare – med ämneskompetens! – är lärare. Den som undervisar i ett ämne är lärare. En lärare lär ut ämneskunskaper och hjälper elever lära in desamma. Finns det andra synsätt på detta?
Jag är fritidspedagog med ämneskompetens i idrott. Läst mer idrott än de flesta lärare och de som läst samma kurser som jag får idag lärarlegitimation. Vad anser du om det?
Det finns nog många synsätt på vad en lärare är, men att endast lägga det på ämneskunskaper känner jag är väldig snävt. Finns mer än kapitel 3 i läroplanen.