En av sommarens viktigaste texter om skolan ska vi inte låta falla i glömska. Därtill är den alltför viktig.
Bland det mest insiktsfulla som skrivits om skolan och lärarna är nämligen den debattartikel som publicerades i Göteborgs-Posten den 19 juli. Mitt under den tid då de flesta vilar sig i hängmattan och kopplar bort nyhetsflödet stod den där att läsa på debattasidan. Rubriken ” Skolreformer ska utvärderas – ny chans för skolan?” var kanske inte så uppseendeväckande. Däremot analysen och klarsyntheten.
Artikelförfattaren är Anders Gentzel, fd rektor för Uvengymnasiet, lyfter helt enkelt fram problemet med svenska skolan och att det inte satsas tillräckligt på vare sig lärarna eller kunskapsuppdraget. Men dessutom tar han det hela ett steg längre och lägger ansvaret just där det hör hemma. Nämligen hos de två stora partierna i den svenska riksdagen och därmed i svensk politik.
Alltså hos moderaterna och socialdemokraterna. De förstnämda bärande i den sittande regeringen, de sistnämnda bärande i oppositionen, och därtill ansvariga för svensk skola under mycket lång tid.
Och båda har varit djupt inblandade i de stora beslut som påverkat den svenska skolan, såsom kommunalisering utan kontroll och friskolereform utan kontroll.
Alla som bryr sig om den svenska skolan bör läsa slutstyckena i denna debattartikel noggrant och utkräva ansvar. Så här avslutar Anders Gentzel sin text där han kräver att M och S måste ta ny ställning i skolan:
”Almedalsveckans partiledartal inger inte mycket hopp för skolan, trots att utbildningen av barn och ungdomar är en ödesfråga för Sverige. Moderaterna har i stort lämnat över alla utbildningsfrågor till Jan Björklund. Moderaternas, numera passiva politik, består av skattesänkningar som förstås inte ger staten ökade möjligheter att göra olika, välbehövliga satsningar på skolan.
Socialdemokraterna belastas av Göran Perssons beslut 1989 att kommunalisera skolan. Det faktum att det var en socialdemokratisk regering som drev kommunaliseringen, till det vi har idag, förlamar sossarnas skolpolitik och skymmer sikten för de faktiska förhållandena.
Det räcker inte längre att skylla på kommunerna när det gäller skolans utveckling. Något av de två stora partierna i svensk politik måste ta ny ställning för att dödläget ska brytas.”
Jag läste en annan helt artikel igår än den kloke Björn Kindenberg i hans inlägg på Skola och Samhälle. Visst tänkte jag att den där gamle f.d. rektorn, han var allt en reaktionär en, och att den kritiserade kvinnliga rektorn som drog in med nya idéer kunde ha fått större utrymme i reportaget att förklara vad hon strävat efter att uppnå. Men mina tankar stannade där – det var ekonomin i den kommunala skolan och nedskärningarna som som jag främst såg. Och kavalkaden av rektorer. Jag kände förutom täta rektorsbyten igen beskrivningen av”olikvärdigheten” i den svenska skolan och tanken att skolan är med att återuppbygga klassamhället. Jag kände igen mig i frustrationen hos föräldrar som inte kan utkräva ansvar då ingen inom skolans alla hierarkier tar ett ansvar , och skuld- och ansvarsfrågan blir en evig katten på råttan-lek och ingenting blir gjort. Jag kände igen mig i budgetar som är satta att hålla och rektorer som får gå om så inte sker.
Löneutvecklingen är så sorgligt svag att lärare resignerar. Söker sig bort ifrån yrket som inte verkar ha någon reell betydelse utan bara snack ifrån alla som uppskattar lärarna och deras viktiga jobb. Men inga resurser finns, ingen löneutveckling. Facken har misslyckats, inga resultat.
Partierna vågar inte lova något. Det kommer att bli dyrt.