Dagens Industri uppmärksammade i tisdags att det råder akut brist på lärare inom de naturvetenskapliga ämnena. Högskolor runtom i landet ställer nu in sina utbildningar av lärare inom de naturvetenskapliga ämnena och teknik.
Under rubriken ”Kommunerna måste dra upp lärarnas löner” (artikeln tyvärr inte utlagd på nätet) kunde vi på onsdagen läsa att utbildningsminister tillika vice statsminister och folkpartieledaren Jan Björklund säger att han inte vill lägga sig i de pågående förhandlingarna om lärarnas löner. Men sedan konstaterar han:
”Det är inte den avtalsrörelse som pågår som avgör. Men långsiktigt måste anställningsvillkoren vara sådana att även personer med teknisk och naturvetenskaplig utbildning vill jobba i skolan.”
Dagens Industris reporter frågar sedan om Björklund är beredd att skjuta till statliga medel för att höja lärarlönerna. Svaret tycks vara klart:
”Det är kommunernas uppgift att finansiera skolan. De har velat vara huvudmän för skolan, nu måste de visa att de klarar av det.”
Utbildningsministern ser höjda lärarlöner som avgörande för att råda bot på lärarbristen som råde inom vissa ämnen. Frågan är dock om han kan undvika att gripa in om kommunerna inte tar sitt ansvar? Och samtidigt abdikerar kommunerna då från uppdraget för skolan.
Tidningen konstaterar att helst skulle Folkpartiets ledare vilja att skolan övergick till att bli statlig igen, men i den fråga har han inte den övriga regeringen med sig. Inte heller de övriga partierna i riksdagen, förutom Vänstern och Sverigedemokraterna.
Än så länge, är väl bäst att tillägga. Mycket händer i denna fråga där folket är inne på en helt annan syn när det gäller kraven på ökat statligt ansvar för skolan.
Och hur länge kan staten låta bli att gripa in om kommunerna och Sveriges Kommuner och Landsting misslyckas att satsa på lärarna? Kan regering och rikspolitiker tolerera att lokala politiker äventyrar landets konkurrenkraft och såväl utbildnings- som bildningsnivå? När nås gränsen? Det kan vara snart.
Att låta kommunerna ansvara för skolan samtidigt som en organisation som SKL bara hänvisar till att det” inte går” att inskränka det kommunala självstyret när det gäller att få kommuner att förbinda sig att satsa på lärarnas löner och arbetsvillkor, är inte särskilt realistiskt i det långa loppet. Någonstans tar folkets och nationens tålamod slut.
Dessutom klarar tydligen inte arbetsgivaren av att sätta rätt personal på rätt plats. Kan undras hur många lärare med Ma/NO-utbildning som kvackar i andra ämnen.
Eller ännu värre: tvärtom!
Det är viktigt att skolan är oberoende av politik och samhällsförändringar. I Sverige har vi alltså f n ett helt misslyckat system. Låt staten ta hand om skolan på ett sätt som inte medger politisk eller annan opportunism!
Humanistiska ämnen är lika viktiga eller viktigare än de naturvetenskapliga, men låt gå för att konkurrensen från industrin blir en morot för samtliga. Innan det är klart bör lönenivån vara som i Tyskland, ca 57.000 per månad för en akademiskt utbildad gymnasielärare. Så var det när jag gick i realskolan en gång, våra adjunkter tjänade som riksdagsmän.
Med humanistiska ämnen menar jag i första hand svenska, matematik och historia. Och varför inte filosofi. Jag har en artikel i ämnet, ska se om jag hittar och kan skicka den!
Anders i Jönköping, sv-fs-hi
Kan bara instämma. Skicka gärna artiklar och texter till:
zoran.alagic@lr.se
Den politiska skolans förfall
Visst har du rätt, Jerry Hansson, i det du skriver om skolan (JP 16/5). Jag stämmer in i det mesta om än från andra utgångspunkter. Och jag har upplevt Kafkastämningen.
Min invändning handlar om perspektivet. Skolan är alldeles för viktig för att prisges åt politiskt godtycke. Den skall alltså vara statlig, en hela nationens angelägenhet. Den skall vara stabil, pålitlig och klassisk i sin syn på tingen och inte utan vidare kunna omförhandlas av nya majoriteter. Därmed också sagt att det var socialdemokraterna som förstörde den, precis som de gjorde vad de kunde för att förstöra Svenska kyrkan. Problemet idag är inte att vi har en högerregering utan att vi vant oss vid en politisk opportunism och svängdörrsmentalitet som gör att skolan sargas svårt av varje ny regim, av ytliga infall och trätor om styrningsmodeller. Att dagens borgerlighet i allt väsentligt (allt utom ekonomi) har övertagit vänsterns värderingar – för att få regera – ser vi ju runt omkring oss. Orsaken är att den inte längre har något eget svar på tidens utmaningar. De flesta som är och kommer att vara verksamma framöver fick sin utbildning ramponerad av sextioåttorna.
Jag var anställd av Jönköpings skolor under brytningstiderna och minns hur den strävsamme Gunnar Rydh (s) kämpade för Åke Islings vision av den demokratiska skola där ingen är bättre än någon annan och klassrummet undan för undan förvandlas till en ”parkeringsplats för onödiga”, ett uttryck som användes av kritikern Gunnar Adler Karlsson. Det var lika viktigt att vara bra i bordtennis som i matematik. Om skolans personal hade tillfrågats kunde kommunledningen redan då ha fått veta sanningen. Det finns några ämnen som är viktigare än alla andra. Till dessa hör svenska, historia och matematik.
Skola för bildning kom 1992 och tände många fadda sinnen. Frågan är om de som skulle genomföra reformen hade tillräckligt på fötterna för att ens fatta vad det handlade om. Det statliga betänkandet bjöd frikostigt på referenser till bildningshistorien och skolans nedärvda koppling till kyrkan och den kristna kulturen. Först på 1960-talet slog de vanföreställningar igenom som på några få decennier skulle göra våra barns utbildning till samhällets notoriska problem. Jag talar om politik och utbildningsteknologi. Skolan blev de progressivas egen experimentverkstad, barnen försökskaniner. Det blev plötsligt självklart att varje ny regering skulle göra om skolan, liksom att pedagogikens amerikanska slagdängor oavkortat skulle översättas till skolsvenska. Detta är fortfarande problemet, inte att vänstern har för lite att säga till om. Skola för bildning, som rätt förstådd kunde ha räddat skutan från undergång, seglade förstås rakt in i den socialistiska malströmmens kaos och försvann.
Precis som kristendomen har gett vårt land allt av djupare värde (ateisten Jan Guillou erkänner det ju), så har svensk politik på halvannan generation lyckats riva ner vad femtio generationer hade byggt upp, en imponerande bildningstradition där människans oändliga värde aldrig omförhandlas, en samhällsordning med respekt för livet och olikheten, och en intellektuell odling som inte står och faller med sina ekonomiska förtjänster.
All bildning står på ofri grund. Utan den insikten förblir vi barbarer. Sent skall syndaren vakna. Jag tror att det politiska käbbel som blivit vårt lands bästa kännetecken kommer att köra skolan mot botten ett bra tag till, innan tiden står mogen för en bildningens renässans och en skola som än en gång börjar uppvisa klassiska drag.
Anders Bylander
Fil mag, adjunkt och f fortbildningsledare i skolförvaltningen
Artikeln publicerad i Jönköpings-Posten den 7 juni under rubriken Ta bildningen på allvar!