En mycket uppmärksammad text under helgen var Jan Guillous krönika i söndagens Aftonbladet betitlad ”Skolans ’valfrihet’ är helt meningslös för alla de fattiga”.
Guillou börjar den med att konstatera:
”I samma takt som privatiseringen av det svenska skolväsendet ökar blir skolresultaten sämre och klassklyftorna vidgas. Det är ingen vänsteruppfattning, det är statistik.
Från att i tiden före privatiseringsvågen ha haft en skola som låg mycket högt vid internationella jämförelser har vi nu en skola som halkat ner under genomsnittet. Det är också statistik.”
Han refererar sedan till Skolverkets granakning av utvecklingen i svenska skola 2009:
”Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat och dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat. Dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund (betyder klassbakgrund, påpekar Guillou) förstärkts och är nu till och med större än OECD-genomsnittet.”
Guillou påpekar att Skolverket i en ny rapport, ”En bild av skolmarknaden”, säger att utvecklingen förstärkts ytterligare. ”Klassklyftorna ökar, antalet grundskoleelever som inte blir gymnasiebehöriga ökar, antalet elever med toppbetyg ökar också.”
Och Gullou levererar en av sina hårdkokta konstateranden:
”Kort sagt, det gick åt helvete med privatiseringen av skolan. Såvida man inte anser att det är bra att klassklyftorna ökar, är rättvist att rika barn får gräddfil redan från början i livet och att det dessutom av någon anledning skulle vara önskvärt att svenska barn blir allt okunnigare. Ja, utom förstås de rika barnen.”
Det är uppenbart att Jan Guillou inte har mycket till övers för hur friskolesystemet utvecklats:
”De så kallade riskkapitalisterna och deras koncerner får frikostigt betalt av de svenska skattebetalarna (”solidarisk finansiering”) för att försämra vår skola och dessutom, av alla fräckheter, skattesmita från vinsten.”
Oavsett om man är friskoleförespråkare eller -kritiker så måste man medge att det ligger sanning i följande påstående:
”Och nu när kalla fakta i undersökning efter undersökning under senare år otvetydigt visar att dessa politiska utopier inte höll, att det i stället gick åt fanders, så stoppar politikerna bara huvudet i sanden. Det är obegripligt dumt.”
Ja, sanningen är den att alltför få politiker vågat ta ställning för en verkligt likvärdig skola där staten har det slutgiltiga ansvaret för att alla skolor får tillräckligt med resurer och ger eleverna den skolgång de har rätt till – oavsett socioekonomiska bakgrund – eller, som Guillou formulerar det, klassbakgrund.
