Arkiv för juni, 2012

« Äldre inlägg
lördag, 30 juni, 2012

Stöd för kraven på skolstart från sex års ålder

Det är välkommet att även Moderaterna satt ner foten i frågan om att göra den obligatoriska grundskolan tioårig.

I en debattartikel i DN i dag, ”Moderater och lärare vill ha tioårig skolplikt”, menar de tillsammnas med Lärarförbundet, Lf, att grundskolan bör förlängas. Alltså att skolplikten bör gälla från sex års ålder och att att en obligatorisk förskoleklass är en viktig komponent för att ge alla barn större möjligheter att lyckas i skolan.

Men frågan är om de verkligen vill förlänga grundskolan eller om de nöjer sig med att bara bekräfta den situation som råder dag, alltså att 96 procent av alla barn går i sexårsverksamhet. Vi hoppas det förstnämnda. För dagens förkoleklass är något annat än tioårig grundskola.

Redan hösten 2010 satte Lärarnas Riksförbund ner foten och  argumenterade för att den ordinare skolan ska starta tidigare. I en debattartikel i Göteborgs-Posten, ”Satsa på skolstart från sex års ålder” argumenteras för att en förlängning av den obligatoriska grundskolan med ett år.

Det var Lärarnas Riksförbunds reaktion på ett betänkande som lagts fram från utredningen om flexibel skolstart. Förbundets ordförande Metta Fjelkner menade att:

”Tid, kraft och resurser bör i stället satsas på att ge varje elev god undervisning av behöriga lärare, tidigare än vad som är fallet i dag. Vi kan också behöva mindre grupper i lågstadiet. Varför inte satsa på att varje dag ge möjlighet för lärare i lågstadiet att ha halvklass med läsutveckling för att kunna hjälpa barnen och eleverna bättre? Den andra halvklassen kan med fördel ägnas åt mer socialt arbete utanför den garanterade undervisningstiden.
Men viktigast är att barnen och eleverna tidigt får möta fler riktiga lågstadielärare som vet hur man lär ut och hjälper eleverna rätt.”

Även i den  uppmärksammade boken Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola tidgare i år skrev Metta Fjelkner att förbundet vill se en tioårig grundskola. Kravet fördes också fram i hennes öppningstal vd förbudents kongress 3 maj i år.

Och nu har alltså såväl moderaterna som Lf följt efter. Det välkomnas! Nu återstår att en reform med tidgare skolstart just blir det – en verklig kunskapreform – och inte bara en kosmetisk åtgärd.

Med en tioårig grundskola ska de barn och elever som har särskilt stort behov av stöd kunna få bästa möjliga hjälp och undervisning för att säkra en tidigare kunskapsinlärning och att grunden läggs för höjda resultat längre fram i skolan.

Det är bland annat detta som Lärarnas Riksförbunds seminarium i Almedalen tar upp nu på tisdag. I ”Grundskolan 50 år senare – vart tog kunskapen vägen?” diskuteras och debatteras vad som hänt under grundskolas fem första årtionden.

Hur är synen på kunskap egentligen? Hur påverkar skolans styrning och huvudmannaskap elevernas chans att ta till sig kunskapen? Hur skapar vi en skola i världsklass?

Bland de många namnkunniga medverkande finns ovannämnde moderaten Tomas Tobé, men också  socialdemokraternas taleseperson i skolfrågor Ibrahim Baylan, samt LO:s nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Dela med andra:

Postat i Almedalen, förskola/dagis, grundskolan, kunskapsresultat, lärare, skolstart | Inga kommentarer »

torsdag, 28 juni, 2012

Lärarnas Riksförbund lyfter skolans utmaningar i Almedalen

Snart är det dags för årets Almedalsvecka, och Lärarnas Riksförbund finns närvarande för att påverka beslutsfattare och för att lobba för lärarna och för skolan.

Se hela programmet här.

Förbundets budskap är fokuserat följande:

Svensk skola står inför tre — nära sammanlänkade — utmaningar.

Sjunkande kunskapsresultat
Svenska elevers sjunkande kunskapsresultat är ett hot mot den enskildes möjligheter att klara sig på morgondagens arbetsmarknad, men också ett hot mot svensk ekonomi, eftersom vi är beroende av att kunna konkurrera med kunskap – inte låga löner.

Bristen på likvärdighet
Bristen på likvärdighet gör att elever i olika kommuner och med olika bakgrunder får helt olika förutsättningar att klara av kunskapsmålen.

De dåliga villkoren
De låga lönerna, den otydliga styrningen och de dåliga villkoren gör att läraryrkets status har sjunkit så lågt att det finns stor risk för utbredd lärarbrist – och framför allt att de bästa och mest motiverade väljer andra utbildningar och yrken.

Gå in på LR:s Google-karta i Almedalen. Här ser du var Lärarnas Riksförbund finns under Almedalsveckan. Du kan också följa oss på hemsidan där vi kommer att berätta om vad som händer och vad som kan var intressant för skolans och lärarnas del i Almedalen.

Dela med andra:

Postat i Almedalen | Inga kommentarer »

onsdag, 27 juni, 2012

Björklund kräver att kommunerna höjer lärarlönerna

Dagens Industri uppmärksammade i tisdags att det råder akut brist på lärare inom de naturvetenskapliga ämnena. Högskolor runtom i landet ställer nu in sina utbildningar av lärare inom de naturvetenskapliga ämnena och teknik.

Under rubriken ”Kommunerna måste dra upp lärarnas löner” (artikeln tyvärr inte utlagd på nätet) kunde vi på onsdagen läsa att utbildningsminister tillika vice statsminister och folkpartieledaren Jan Björklund säger att han inte vill lägga sig i de pågående förhandlingarna om lärarnas löner. Men sedan konstaterar han:

”Det är inte den avtalsrörelse som pågår som avgör. Men långsiktigt måste anställningsvillkoren vara sådana att även personer med teknisk och naturvetenskaplig utbildning vill jobba i skolan.”

Dagens Industris reporter frågar sedan om Björklund är beredd att skjuta till statliga medel för att höja lärarlönerna. Svaret tycks vara klart:

”Det är kommunernas uppgift att finansiera skolan. De har velat vara huvudmän för skolan, nu måste de visa att de klarar av det.”

Utbildningsministern ser höjda lärarlöner som avgörande för att råda bot på lärarbristen som råde inom vissa ämnen. Frågan är dock om han kan undvika att gripa in om kommunerna inte tar sitt ansvar? Och samtidigt abdikerar kommunerna då från uppdraget för skolan.

Tidningen konstaterar att helst skulle Folkpartiets ledare vilja att skolan övergick till att bli statlig igen, men i den fråga har han inte den övriga regeringen med sig. Inte heller de övriga partierna i riksdagen, förutom Vänstern och Sverigedemokraterna.

Än så länge, är väl bäst att tillägga. Mycket händer i denna fråga där folket är inne på en helt annan syn när det gäller kraven på ökat statligt ansvar för skolan.

Och hur länge kan staten låta bli att gripa in om kommunerna och Sveriges Kommuner och Landsting  misslyckas att satsa på lärarna? Kan regering och rikspolitiker tolerera att lokala politiker äventyrar landets konkurrenkraft och såväl utbildnings- som bildningsnivå? När nås gränsen? Det kan vara snart.

Att låta kommunerna ansvara för skolan samtidigt som en organisation som SKL  bara hänvisar till att det” inte går” att inskränka det kommunala självstyret när det gäller att få kommuner att förbinda sig att satsa på lärarnas löner och arbetsvillkor, är inte särskilt realistiskt i det långa loppet. Någonstans tar folkets och nationens tålamod slut.

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärarlöner, statligt ansvar för skolan | 5 kommentarer »

tisdag, 26 juni, 2012

Nya arenor för lärardebatt och samtal

Sedan en tid tillbaka förs det en allt livligare debatt och diskussion där lärare och skolintresserade kan mötas och utbyta erfarenheter och åsikter.

På Facebook har bland andra Lärarnas Riksförbund en mycket aktiv sida med många lärare som samtalar om läraryrkets villkor och utmaningar samt om skola och undervisning. Där förs ett fritt och öppet samtal.

Likaså är det högt i tak på Twitter, en arena för den som kan uttrycka sig i så kallade twitterinlägg, tweets på blott 140 tecken. Även om det på Twitter är en ganska liten skara jämförelsevis, pågår på många håll ett mycket ambitiöst arbete av lärare.

Till exempel i det så kallade Skollyftet, som startats av bland andra Anna Kaya, engagerad lärare från Sigtuna. Mycket ambitiöst och många bra idéer.

På torsdagar äger #Skolchatt rum. Ett ambitiöst diskussionsforum med en egen sida. Ännu en gång ser vi att Twitter som ju är ett fantastiskt utbytesforum där idéer kan mötas och delas.

Förhoppningsvis kommer ännu fler lärare och skolintresserade att upptäcka dessa arenor och även finna fram till framtidens arenor. Arenor som vi inte vet idag vilka de är eller blir. Det är en spännande tid med kommunikation och samtal.

 

Dela med andra:

Postat i Okategoriserade | 1 kommentar »

tisdag, 26 juni, 2012

Mer kritik mot att vinst ska styra skolan

Alltfler röster höjs mot att vinstintressen ska styra välfärden, inbegripet skola och sjukvård. Vi har tidigare uppmärksammat bland andra Expressens ledarsida som skriver kritiskt mot vinstintressen i skolan. I dag är det Aftonbladets chef för ledaredaktionen, Karin Pettersson, som skriver under rubriken ”Girighet fel drivkraft i skolan och vården”.

Hon påminner bland annat om Skolverkets rapport från maj som visade att det fria skolvalet lett till ökad segregation:
”Redan svaga elever råkar särskilt illa ut – konkurrensen förstärker ojämlikheterna i samhället. Dessutom blir resultaten för skolan som helhet sämre.”

Aftonbladet tillstår att: ”Det finns många exempel på dåliga verksamheter inom ­skola, vård och omsorg som drivs i kommunal regi.” 
Ändå skriver man vidare att:

”Men det är dags att erkänna att det var ett misstag att öppna upp omsorgen av gamla, vården av sjuka och utbildningen av barn för riskkapitalister och lycksökare.”

 Aftonbladets Karin Pettersson menar att:

”Nu behövs en diskussion – och politiska förslag – om välfärden som utgår från verkligheten, ­inte gårdagens politiska klyschor. En tredje väg om man så vill, som utgår från att valfrihet och mångfald är något positivt, men som erkänner att vinstintresset är en styråra som leder fel – bort från jämlikhet och kvalitet. ”

Tidningens ledarsida aviserar att man kommer öppna för en sådan diskussion. Det ska bli intressant att följa.

Dela med andra:

Postat i Okategoriserade | Inga kommentarer »

måndag, 18 juni, 2012

Tungt inlägg mot att vinstintressen ska styra skolan

I helgen tog den liberala tidningen Expressen tydlig ställning mot vinstkraven i skolan. Det var i ledarredaktionens chef Anna Dahlbergs söndagskrönika som vi kunde läsa de välgörande orden ”Vinst hör inte hemma i skolan”.

Det har varit Lärarnas Riksförbunds hållning och budskap under en längre tid. Förbundet är positivt till alternativen och mångfalden som möjliggörs med det fristående skolsystemet. Men kritiskt till att arbetsgivarna i friskolorna inte ger lärarna bättre löner och villkor. Och till att överskotten kan slussas utomlands eller gå till aktieägare istället för till elevers utbildning.

Vinsten i sig bör inte vara huvudskälet till att skolor ska drivas av privata krafter. Det måste finnas något mer. Det visar bland andra nationalekonomen Jonas Vlachos i en artikel i Ekonomisk debatt nyligen som vi uppmärksammat här.

Det måste finnas ett engagemang för uppdraget. Och det ska inte bygga på att vinst ska plockas ut av riskkapitalbolag eftet 3-5 år för att flytta vidare till andra högavkastande områden. Skolan är inget kasino där skattebetalarnas pengar och elevernas skolgång är insatsen.

Liberala Expressen skriver: ”Det finns ett skäl till att frågan om vinst i välfärden är sådan politisk dynamit – nämligen att kritikerna har viktiga poänger. Synd att högern inte begriper det.”

Anna Dahlberg konstaterar att näringslivet mobiliserat kraftfullt med böcker och artiklar för att vända debatten om vinster i välfärden. I idag presenterar exempelvis  Timbro en bok av Bengt Westerberg, som ska handla om fördelarna med riskkapitalets medverkan inom omsorgen.

Hon lyfter också fram att politiska nyckelpersoner har köpts över för att bedriva lobbying ”på den rödgröna planhalvan” och nämner särskilt Mona Sahlins tidigare medarbetare, Stefan Stern och Miljöpartiets företrädare Mikaela Valtersson.

Dahlberg påpekar klokt att ”det som har utlöst den senaste paniken inom näringslivet är LO-kongressens beslut nyligen att verka för ett förbud mot vinster inom vård, skola och omsorg. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig att S-kongressen skulle kunna följa efter nästa år.”

Nu liknas debatten vid striden om löntagarfonderna. Näringslivet känner sig hotade. Men Dahlberg avfärdar rationaliteten i den rädsla som tyckas finnas och påpekar:

”Det är inte svenska folket som håller på att bli socialister, utan Sverige som är extremt. I de flesta avseenden är Sverige alltjämt ett vänsterland med världens högsta marginalskatter. Men när det gäller avregleringar och vinstintressen inom offentligt finansierade verksamheter skiljer vi ut oss som ett extremt högerland.

Vid sidan av Sverige och Chile finns det inga länder i världen som tillåter skattefinansierade friskolor med fri vinstutdelning. Det anses till och med för höger för högern i Storbritannien och USA.

Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster. Och utfallet har inte blivit det som dess upphovsmän drömde om. I stället för eldsjälar har vi fått riskkapitalbolag. Avknoppningarna blev i många fall miljonvinster i privata fickor. Skandalerna har avlöst varandra och numera betraktas det som en stor seger när socialstyrelsen kommer fram till att privat äldreomsorg inte är sämre än offentlig.”

Dahlberg menar också att skolan lämpar sig minst för att drivas med vinstintresse.

”Skolan är speciell på flera sätt: Till att börja med rör det sig om myndighetsutövning. Skolor bedriver undervisning i linje med läroplanen och sätter betyg. Det är dessutom en plikt att gå i skolan och stora samhällsintressen står på spel när det gäller att fostra och utbilda morgondagens vuxna. Att byta från en undermålig skola är inte som att byta frisör. Det kan handla om förlorade skolår som aldrig går att ta igen.”

Hon påpekar att de nordiska grannländer är motståndet mot vinstdrivna skolor kompakt över partigränserna. Och konstaterar:  ”Det block som hittar ett trovärdigt sätt att värna valfriheten utan vinstintressets baksidor sitter troligen på nyckeln till valsegern 2014.”

Så sant så. Nu kan debatten fortsätta. Men inte som förut. Inte efter detta inlägg från det borgerliga företagarvänliga hjärtat i Expressen.

Dela med andra:

Postat i friskolor, vinster i skolan | 4 kommentarer »

fredag, 15 juni, 2012

Öppet brev till skolans huvudmän

I går sa Lärarnas Riksförbund genom Lärarnas Samverkansråd nej till budet från Sveriges Kommuner och Landsting. Ett bud som inte alls beaktar lärarnas arbetsituation och där SKL knappt ansträngde sig för att ge lärarna starten för en verklig uppvärdering av läraryrket.

Med detta Öppna brev till er i SKL och till andra skolhuvudmän, både i friskolor och kommunala skolor, hoppas vi på en något större förståelse inför lärarnas verklighet. Läs och ta ert ansvar. Det är ni som kan lyfta svenska skola genom att ge lärare en drägligare arbetssituation.

Så här skrev en nyutbildad lärare, vi kan kalla henne Angelica, sent i natt till oss. Hon är en av många många lärare som vittnar om en ohållbar arbetssituation.

”Först måste jag säga att jag följer avtalskampen och är mycket glad över att LR tackat nej till det senaste skambudet!

Jag har nu efter 5 års studier också tillryggalagt mig ett år som högstadielärare i en friskola i Stockholm. ALDRIG hade jag trott att läraryrket innebar så mycket arbete och slit som det gjort, – och för en undermålig lön dessutom. Jag gick in på 24 000 kronor, hela ett tusen lägre än övriga nyexaminerade  i åldersspannet 30-35 i kommunen. Desperat som jag var tackade jag hastigt ja till till jobbet eftersom avtalet och lönen redan var förtryckt på papper och rektorn inte gav något utrymme till förhandling, trots min förfrågan. Dumma, naiva och desperata jag. Ett år efter inser jag mitt misstag och är fast, liksom övriga kollegor, i fällan att vill man ha högre lön är det arbetsplatsbyte som gäller.

Mitt år har inneburit många timmars obetald övertid och under sportLOVET hade jag med mig 400 prov hem, – skidåkningen var att glömma och ett mindre sammanbrott vid middagen hemma hos föräldrarna var ett faktum. Mamma rådde mig sjukskrivning och byte av yrke när hon såg mig sliten och rödgråten ständigt sitta med rättning men inte följde jag rådet, för visst biter man ihop? Visst vill man visa sig duktig, – speciellt under sitt första yrkesverksamma år.

Under utbildningar i LRs regi och Lärarutbildningen sades man få en mentor när man som nykläckt gjorde sitt första år, – det så kallade introduktionsåret. Detta bland annat, enligt Skolverket, är föreskrifterna:

- Rektorn alternativt förskolechefen ska också se till att det finns en plan för introduktionsperioden.

- Man får inte sätta betyg ensam, utan tillsammans med sin mentor.

- Skolverket föreskriver däremot att förskolechefen alternativt rektorn ska sätta av tid för introduktionsperiodens genomförande för sig själv, mentorn och förskolläraren alternativt läraren.

- Mentorn ska finnas som ett bollplank och vägleda den nyutbildade så denne kan vidareutveckla sin förmåga att möta elever, sitt ledarskap och sin samverkan med andra i rollen som lärare.

källa:

http://www.skolverket.seHYPERLINK ”http://www.skolverket.se/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291″/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291, 2012-06-15, 02:29

Under mitt första år:

- har det inte funnits någon plan för mitt så kallade ”introduktionsår”

- jag har satt betyg, enligt de nya kunskapskraven (Lgr11),  i ett kärnämne för 120 elever samt i ett ämne som jag ej är behörig i, – 60 elever

- jag har mycket lite extra tid med min så kallade mentor för ”vägledning” eller ”bollplank”

Jag är behörig lärare i grundskolans senare år i ett kärnämne samt ett annat ämne men tackade ja till ett arbete som innebar 75% i mitt kärnämne 25%  i ett ämne jag inte är behörig i. Jag insåg inte då hur mycket tid och slit det skulle innebära med att ha ett ämne jag var obehörig i som dessutom i sig var uppdelad i ytterligare ämnen. På hösten, inför utvecklingssamtalen 180 omdömen, sedan till julen 180 betyg, – ensam. På våren detsamma, – ensam igen. Jag lämnades ensam att utforma betygsdokument för elevernas allra första betyg och hade ingen aning om jag gjorde rätt, – ingen kontrollerade heller.

Till detta kom det nationella provet på vårterminen, – hela ansvaret lades på mig, – från planering till rättning med undantaget att en tjänstledig lärare tog sig an ett av de FEM delproven. Annars var det tänkt att jag skulle ta hand om de 500 andra. Några veckor innan sportlovet började jag räkna på antalet prov jag skulle rätta och kom fram till siffran 500 inklusive ett ytterligare prov i det andra ämnet för en klass samt en uppsättning av 120 texter. Det gick runt för mig och jag förstod inte för en sekund hur det var tänkt att jag skulle klara detta. Min så kallade mentor förstod min situation men sa bestämt ifrån om att inte fråga ämneskollegorna eftersom de inte planerat in denna rättning i sin planering. Ingen informerade mig att det nationella provet skulle innebära 600 prov och jag hade heller inte planerat in detta! På måndagen efter kom mentorn och snäste till om att ämneskollegorna ändå skulle ta en varsin klass rättning. Nu var jag nere i 440 prov, – det såg lite bättre ut. Eftersom det nationella provet i svenska för år 6, 2011, INTE fick vara omdömesgrundande var jag tvungen att, förutan nationella provet, samla in ytterligare underlag, med tillkommande rättning förstås.

Min så kallade mentor satte tidigt ribban för vår relation när denne i enrum talade om för mig att jag inte skulle vara så aggressiv på arbetslagsmötena. Jag blev förvånad och illa till mods och frågade vad denne menade varpå denne sa att jag rent allmänt tagit saker för personligt och att även andra tyckte lika men dessa ”andra” ville mentorn inte avslöja. Jag kände mig sårad, mycket illa till mods och var i totalt underläge. På mötena framöver vaktade jag min tunga mycket noga.

Arbetstidslagen anger i §5 att en heltid högst får vara 40 timmar ordinarie arbetstid per vecka. Vi lärare har ju även förtroendetid vilken är 5,5 timmar per vecka utöver en heltid, – vilket retroaktivt blir till vårt sommarlov. Under höstterminen åkte jag mycket sällan från jobbet innan sju på kvällen samt arbetade helger och lov. På en vecka kunde jag arbeta 50-60 timmar, och jag vet att många av mina kurskompisar som arbetar på andra skolor fått ihop liknande timantal. Jag inser att vara ny i yrket på många arbetsplatser just innebär ett antal fler arbetstimmar, 　men vart går gränsen? Skämtsamt och medlidande säger äldre kollegor ”Det första året ÄR verkligen ett hundår!”, ”Ta det lugnt, du ska hålla i 30 år!” medan jag tänker att jag kanske inte håller året ut.

För en tid sedan satt jag på ett fik och råkade höra ett samtal från bordet bredvid om just yrkesvalet lärare. De diskuterade kring löneläget och menade att för vilken annan lika lång utbildning som helst var lönen minst 10 000 kronor högre, – så hur dum kunde man vara att välja ett sådant yrke, menade dom. Man väljer ju själv. Och där satt jag bredvid och kände mig skamsen, 　och frustrerad. Med facit i hand, – hade jag valt lärarutbildningen om jag fått välja om?

Jag kan förstå om man sliter för karriärstegen, att komma uppåt och utvecklas, att få befordran, att få högre lön, att bli bekräftad. Men vad sliter jag för? Mitt kall? Min roll som altruistisk samarit? För att betala av akademikerskatten? För en blomma och chokladask på avslutningar?

GE MIG EN ANLEDNING ATT STANNA I YRKET!!!”

Så, skolhuvudmän, hur ska vi kunna motivera Angelica och alla andra lärare – erfarna som nyutexaninerade – som nu känner att måttet är rågat?

Vi väntar på ert svar. Varför inte börja med ett seriös bud som gör allvar av de vackra orden om läraryrkets betydelse?

För så som det nu ser ut i landets skolor i klassrum och lärarrum, så kan det inte fortsätta, Och det är ni som har möjligheterna att vända och sätta ut en ny kurs. Ta den möjligheten och ta ert ansvar på allvar.

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, avtalsrörelsen, lärare | Inga kommentarer »

torsdag, 14 juni, 2012

Olika perspektiv på budet till lärarna

De flesta har nog noterat att lärarna sa nej till budet från SKL idag. De två församlingarna Lärarnas Riksförbunds Förbundsråd och Lärarförbundets Represententskap visade en stor enighet i sin bedömning av det bud som lades fram av SKL.

Läs Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkners och den övriga förbundstyrelsens artikel där de ingående och tydligt förklarar varför svaret blev ett klart nej. De skriver bland annat:

”Vi hade varit beredda att teckna ett längre avtal om det inneburit en verklig uppvärdering. Men det finns en rad skäl till att vi nu säger nej.”

Bland annat ifrågasätter man viljan från SKL och kommunerna att ge högre löneökningar än andra för att lärarna ska kunna hämta igen vad de förlorat under lång tid:

”Erfarenheten vi har av kommunernas vilja att ge lärare något när det inte finns ett centralt utrymme fastställt är mycket dålig. Gång efter annan har vi sett hur man ute i kommunerna, trots tydliga och upprepade löften, inte satsat på lärarna.”

Men för den godtrogne tycks säkerligen i förstone budet som väldigt lockande. SKL:s Ingela Gardner Sundström säger i sitt pressmeddelande att lärarorganisationerna tackade i dag nej till SKL:s förslag om ett femårigt avtal och en löneökningsnivå på hela 4 procent i år – i ett år. Sedan finns inga garantier värda namnet om att lönerna verkligen ska höjas.

”Det är mycket beklagligt att lärarna säger nej till det bud vi nu lagt fram. Det är det mest generösa på hela arbetsmarknaden, med lönenivåer som ligger långt över det som andra fått´”, säger Gardner Sundström.

Sedan kommer en avslutning i pressmeddelandet som blir fullständigt obegripligt om man tror att SKL verkligen vill satsa på lärarna. Gardner Sundström avslutar:

”I och med att lärarfacken nu avvisat paketet, återstår som enda alternativ ett ettårigt avtal med en löneökningsnivå på 2,6 procent, i likhet med övriga arbetsmarknaden.”

Och där försvann plötsligt den sagda önskan att satsa på lärarna. Istället ska de som har ”Sveriges viktigaste framtidsjobb” straffas för sitt nej.

Varför vill inte SKL satsa på lärarna i ett ettårigt avtal? Varför ska lärarna bestraffas för att man inte vill ha sifferlösa avtal där inga garantier på löneökningar skulle  finnas under tre år?

Det tyder på att det som Lärarnas Riksförbunds styrelse skriver stämmer, nämligen att det faktiskt inte finns en vilja att satsa på lärarna.
Nu får vi se vad som händer framöver.

Det har för övrigt varit en hel del förvirrande försök till besked under dagen. Där skulle det medlas redan innan budet överlämnats vid tolvtiden på torsdagen.

Slutligen blev det klart att båda lärarorganisationernas församlingar sagt bestämt nej. Man lät sig inte lockas av ett år med högre löneökning än märket för att sedan inte få några andra garanterade löneökningar alls.

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärarlöner | 8 kommentarer »

söndag, 10 juni, 2012

Dags för en Englundkommission

Skolans problem bör behandlas i en kriskommission föreslår Per T Ohlsson.

I Sydsvenskan läser vi Ohlssons söndagskrönika där han skriver om tillståndet för den svenska skolan. Krönikan ”Befria skolan från politiken” tar upp den bild av skolan som ges i Skolinspektionens kvalitetsgranskning 2011. En oroande bild.

Bland annat visar det sig att den andel elever i grundskolan som saknar behörighet till gymnasieskolans nationella program fortsätter att bli alltfler och har nu ökat till 12,3 procent. Mycket bekymmersamma siffror.

Ohlsson berättar exempelvis att det finns skolor där inte ens tre av tio elever når gymnasiebehörighet. Dessa kan inte läsa vidare på gymnasiets vanliga utbildningar. Han konstaterar: ”De som är kritiska till att kommunerna numera är huvudmän för skolan, följden av den dåvarande skolministern Göran Perssons omstridda reform 1989–1991, hittar åtskilligt med ammunition i rapporten”.

En av dessa kritiker är Lärarnas Riksförbund som reagerast kraftigt på att vissa kommuner faktiskt är nöjda med att var femte elev inte blir godkänd. I ett pressmeddelande från dagen då rappporten släpptes,”Huvudmännen missköter uppdraget för skolan”, citerar vi:

”Det går inte att ha en skolorganisation i Sverige där kommunpolitiker tillåts tolka lagen på ett sådant sätt. Det är mycket bra att Skolinspektionen finns och sätter fingret på detta problem. Men det räcker inte! Staten måste vidta konkreta åtgärder och gå längre”, säger förbundsordförande Metta Fjelkner.

Per T Ohlsson lyfter fram att Skolinspektionen bekräftar vad som tidigare har framgått av Skolverkets rapporter och av den relativa nedgång i svenska skolelevers kunskaper. Och samtidigt misslyckas skolan med det kompenserande uppdraget, alltså att alla elever ska ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter. Skillnaderna i elevers bakgrund ökar rentav i landet Sverige där man annars vinnlägger sig om rättvisa och likvärdighet. Dock ej i skolan.

Ohlssons påpekar att förklaringen till problemen är komplex:

”När riksdagen 1962 fattade beslut om grundskolereformen stod kunskapsförmedling i centrum, men den har med tiden tonats ned till förmån för pedagogiska modenycker. Läraryrkets status har underminerats. Skolan har reducerats till en kommunal budgetpost bland andra. Och så är det politikerna.”

Han menar att: ”Skolan har blivit en arena för politiskt käbbel.” Och Ohlsson gör en träffande beskrivning avs skolans utveckling de senaste årtiondena:

”På 1960- och 1970-talet var det en radikaliserad socialdemokrati som gick i spetsen för den ena förändringen efter den andra i aningslös välvilja. Begrepp som krav, ordning och respekt mönstrades ut som kvarlevor från ett gammalt privilegiesamhälle. Men det gick så långt att reformerna blev kontraproduktiva: barn från arbetarhem utan studietradition drabbades hårdare av den skolpolitiska ingenjörskonsten än barn med högutbildade föräldrar.

Sedan kom 1990-talet och en borgerlig reformoffensiv med friskolor och fritt skolval. Även här fick en aningslös välvilja kontraproduktiva konsekvenser. Valfrihet och mångfald skulle gynnas och så blev det, men övertron på marknadens självreglerande krafter ledde till ett ihåligt regelverk som öppnade för avarter och spekulation och därmed också för dagens propåer om vinstförbud.”

Ohlsson menar renatav att skolan är för viktig för att överlåtas åt politik och politiker:

”Om Sverige skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens om kunskaper och innovationer måste basen i utbildningssystemet, grund- och gymnasieskolan, garanteras institutionell och strukturell stabilitet. Det förutsätter bred politisk enighet om vad som behöver göras – och den enigheten kan bara nås om ansvarskännande politiker från höger till vänster är någorlunda överens om hur problemen ser ut, hur de har uppstått och hur de lämpligast kan lösas.
Det skulle alltså behövas en probleminventering frikopplad från partipolitiska och ideologiska intressen.”

Ohlsson påminner om Lindbeckkommissionen, som leddes av professorn Assar Lindbeck i samband  med 90-talskrisen:

”Skolan skulle behöva en motsvarighet till Lindbecks kommission: en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma.”

Och han tillägger:

”Men i en sådan utredning – brett sammansatt med jurister, statsvetare, nationalekonomer, folkbildare och kulturvetare – gäller det att hålla det pedagogiska inslaget på ett minimum. För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna.

Ingen har uttryckt det bättre än historikern och författaren Peter Englund, sedan 2009 Svenska Akademiens ständige sekreterare. I ett befriande utbrott som publicerades i Dagens Nyheter 2001 skrev han, skarpt men helt korrekt, att skolan hade förvandlats till ett övningsfält för ‘karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet’ med ‘vanligt folks barn’ som måltavlor.”

Nog kan man hålla med Per T Ohlsson att svensa skola – och inte minst svenska politiker – skulle behöva en ”Englundkommission”?

Dela med andra:

Postat i statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | 12 kommentarer »

lördag, 9 juni, 2012

Statsministern ser fördelar med centraliserad polis – så också med skola?

Det är välkommet om statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt som det tycks börjat greppa problemen med skolan. I Ekots lördagsintervju öppnade Reinfeldt för att samla polisen i en statlig myndighet (cirka 17 minuter in i intervjun). Polisfacket vill bli bättre med en mer centraliserad organisation och genom att rensa i arbetsuppgifterna. Samtidigt behövs det givetvis en stark lokal förankring, liksom i skolan.

Statsministern sa sig se problemen med en decentraliserad organisation i 21 olika län och polismyndigheter över landet. Samma argument gäller för kraven på ökat statligt ansvar för skolan. 290 olika kommuner med otaliga enskilda huvudmän över hela landet borgar inte för en kvalitativ enhetlighet.

Resultatet av den extrema och unika decentraliseringen som svensk skola blivit ett exempel på är sänkta resultat och minskad likvärdighet. Skolverket och andra pekar på samma sak. Decentraliseringen är en del av skolans problem.

Kanske är Fredrik Reinfeldt på väg mot ett historiskt omtänk när han argumenterar för ökad centralisering av polisen. Därmed också dags att centralisera skolan. Har han skådat ljuset?

Allvarligt talat är det märkligt att centralisering och kvalitet samt klok resursanvändning prioriteras i vissa sammanhang men inte i andra. Att driva statlig skola eller en skola med tydligt statligt ansvarstagande och ett modernt huvudmannaskap är inte lika självklart som när det gäller polisen. Båda är dock centrala funktioner för ett samhälle.

Kan det handla om politiska blockeringar och rädsla för en nödvändig reformering? Den blockeringen borde hävas. Låt oss hjälp Reinfeldt och andra politiker att just tänka om och våga tänka nytt och tänka rätt.

 

Dela med andra:

Postat i statligt ansvar för skolan | 3 kommentarer »

« Äldre inlägg