I Dagens Nyheter har vi den senaste veckan i flera artiklar kunna läsa om det finska skolundret, återigen. Och ännu en gång förklaras den enkla sanningen bakom Finlands goda resultat.
Nämligen att hålla fast vid att skolan inte är, eller ska bli, ett politiskt stridsområde. Man ska alltså låta skolan vara ifred och styras av vedertagen erfarenhet och gedigen kunskap om lärande. Inga modetrender som ”decentralisering”, ”valfrihet”, ”eget lärande”, problembaserat det ena eller det andra, osv…
Det som gäller är kontinuitet och likhet:
”Rektorerna kan förlita sig på att vilken ny regering som än väljs så kommer inte skolan att förändras radikalt”, läser vi i nyhetsartikeln ”Hemligheten bakom det finska skolundret”.
I en annan artikel publicerad några dagar senare, ”Begränsad valfrihet hyllas i Finland”, fortsätter vi läsa och får då veta att man till och med från regeringshåll vill begränsa valfriheten i skolan: ”det här med valfrihet vill vi ha så lite som möjligt av…”
Och sedan läser vi åter helgens, ja veckans viktigaste debattartikel, som vi skrivit om tidigare, att ”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre”.
Där berättar Per Kornhall hur finländarna uppfattade det när svenskarna skulle lära dem vad som är bra skolutveckling, som visade vara skolavveckling…:
” Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.”
Och i dag sitter svenska skolforskare och beslutsfattare och kliar sig i huvudet och undrar hur det kommer sig att Finland presterar så mycket bättre. Utan valfrihet,och utan de parallella skolsystem som vi de facto har i Sverige.
Att läsa dessa tre artiklar efter varandra väcker tankar.
