Tankar om skolan i media

Idag hittar vi två repliker i den intensiva skoldebatt som förs på Dagens Nyheter debattsida. Dels är det gymnasieläraren Henrik Svensson som i en välskriven replik  svarar på den debattartikel som Hans Bergström hade i lördags och som gick ut på att det var 68-vindarnas fel att läraryrket fallit i status. Svensson skriver:

”Bergströms tes är att det var den allmänna vänstervåg som svepte över landet efter 1968 som orsakade förlorad auktoritetstro, brist på arbetsro och disciplin samt rop på en betygsfri skola. Tidsandan ledde till bristande respekt för lärarna som snart också kom att drabbas av både landets sämsta löneutveckling och en drastiskt försämrad status.”

Och:

”Det är svårt att inte hålla med. Alla vet att vi inte får rätt studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Var och en som satt sin fot på ett svenskt högstadium har märkt oron, stöket och bristen på intresse. Detta tillstånd var säkert en starkt bidragande orsak till att medelklassen valde att rösta med fötterna och sätta sina barn i friskolor när tillfälle gavs.”

Svensson påminner om vad som hände med pedagogiken, såväl i kommunala skolor som i friskolor:

”På lärarhögskolorna, ivrigt påhejade av statliga skolmyndigheter, kom den schweiziske psykologen Jean Piaget i ropet. Eleverna skulle ”forska” och ”söka sin egen kunskap”. Detta uppfattades som det enda sättet att verkligen lära sig något. Andra arbetssätt avfärdades, och ”katederundervisning” blev det allra värsta skällsordet. Nu skulle lärarens roll omvärderas, undervisning ersättas av handledning. Faktakunskaper var dåliga eftersom den snabba utvecklingen gjorde att de ändå snart skulle vara passé. I stället betonades ”livslångt lärande” där man tydligen inte behövde kunna så mycket, viktigare var att veta var någonstans den nya, fräscha informationen stod att finna. Resultatet blev att många i princip inte lärde sig någonting. Inte mycket har sänkt kunskapsnivån i Sverige som detta arbetssätt.”

Och han fortsätter:

”Hans Bergström tycks alltså ha rätt. Problemet är bara det att han väljer att stanna upp halvvägs i sin beskrivning över orsakerna till förfallet. Vad han tycks glömma är de negativa effekter som 90-talets skolreformer haft.

De senaste 15–20 åren har vi fått ett kommunalt huvudmannaskap, en ny, målrelaterad skola, ett nytt betygssystem och en explosionsartad utveckling av den privata skolsektorn, friskolorna. Nya misstag har lagts på gamla och resultatet har blivit katastrofalt.

Europas mest enhetliga skolsystem har nu blivit det som spretar mest. Decentraliseringen gjorde att kommunerna fick en kassako att mjölka genom att ständigt ge lärarna den lägsta löneökningen och lägga höga hyror på skolbyggnaderna, men kunskaper om pedagogik saknade man helt. Samtidigt blev det både enkelt och lönsamt att starta friskolor. På många orter har det blivit så att medvetna, aktiva föräldrar väljer friskolor eller välrenommerade kommunala skolor för att slippa kreti och pleti och det stök man fruktar i den lokala skolan. På så sätt har segregeringen ökat och detta har lett till en ytterligare sänkning av kunskapsnivån i landet.”

Han avslutar:

”Som en i grunden positiv människa tror man ändå att allt det som blivit skevt under de senaste decennierna ska gå att vrida rätt igen. Nuvarande utbildningsminister har gjort en del lovvärt, men det är långt kvar, mycket långt.”

Därfter läser vi SKL:s replik på Skolverkets förre generaldirektör Per Thullbergs mycket uppmärksammade debattartikel i söndags. Texten är underskriven av SKL:s ordförande Anders Knape (M) och SKL:s ordförande i utbildningsberedning Maria Stockhaus (M) . De menar till att börja med att Thullberg väljer ”kampanja för ett förstatligande av skolan”, vilket snabbt sätter nivån på repliken.

Kraven på ökat statligt ansvarstagande för skolans resurser och resultat kallas vidare för en ”centralistisk reform”. Knape/Stockhaus frågar sig bland annat: ”På vilket sätt blir en lärare en bättre pedagog om staten blir ansvarig för skolan?”

Svaret på den frågan är kanske att läraren blir en bättre lärare (just det) genom att det ges rätt förutsättningar för det. Om en kompetent huvudman ansvarar för att leda arbetet med kunskapsuppdraget och om undervisningen och elevernas rätt till likvärdig kunskap hålls i fokus hela tiden, så kanske det gör skillnad.

Istället för att som SKL konsekvent lägga över ansvaret på den enskilde läraren för strukturella problem och för att skolans huvudmän ofta inte haft kunskapsuppdraget i fokus, utan valt att prioritera omsorgsuppdraget.

Men SKL har dock helt rätt när man skriver att: ”lärarnas skicklighet, ledningens kompetens och hur resurser används utifrån de lokala förutsättningarna är nyckeln till goda resultat.”

Tråkigt bara då att man inte lyckats hitta den nyckeln under 21 långa år….

Istället väljer man att lägga allt mer större del av ansvaret i lärarnas knä. Givetvis har lärare ett mycket stort ansvar, men de kan inte ta över huvudmannens ansvar för att leda arbetet och ge lärarna den rätta förutsättningarna.

Och hade det varit en annan avsändare än just SKL så hade man kanske vågat tro på avslutningen:

”Skolan har brister och alla vi som ansvarar för skolan har fog för självkritik – staten, kommunerna, fristående skolor och de fackliga organisationerna. Efter en period med mycket omfattande förändringar i utbildningssystemet finns nu förutsättningar för en positiv skolutveckling. Låt oss därför – som mycket forskning pekar på – rikta blicken mot själva inlärningsprocessen hos eleverna.”

Problemet är dock att SKL inte kan tvinga en enda kommun att göra som den blir tillsagd eftersom det kommunala självstyret är överordnat. SKL är en klubb som kommunerna inte behöver lyssna på om de inte vill, eller tycker sig ha råd.  Och vi ska inte glömma att en del kommuner heller inte har råd. Ännu ett skäl att kräva en statlig skola.

Om det sedan blir genom en statlig finansiering, statliga detaljregleringar och/eller centraliserad lönebildning – som SKL undrar –  får avgöras under processens gång.

Viktigast nu är att låta ansvaret för skolan ligga hos någon som tar ansvar för skolan, för dess elever och för lärarna på en nationell nivå.

Häromdagen läste vi en intressant ledare i Dagens Nyheter. Intressant, men den tog inte konsekvenserna av sin egen insikt av skolans problem i sin slutsats.

Ledaren ”Pendelns tyranni” lyfte fram det kan ses som ”en svensk tradition av radikalism. När vi gör något gör vi det grundligt. Det är i vissa lägen en styrka.”

Tidningens ledare menar att hel del av de många skolpolitiska reformerna är en reaktion på missförhållanden och på att svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar sedan slutet av 1990-talet fallit stadigt. Men DN väljer att inte vilja gå för långt i att åtgärda problemen. Å ena sidan skriver man:

”En på sitt sätt naturlig fortsättning på statens framflyttning av positionerna inom utbildningspolitiken vore att återförstatliga skolan. Det är en linje som Folkpartiet och Vänsterpartiet driver. I sin artikel på DN Debatt i söndags förordade även Per Thullberg, som var Skolverkets generaldirektör 2003–2010, ett sådant steg.

För det första menar han att staten redan tagit tillbaka så mycket av ansvaret för skolan att det kommunala huvudmannaskapet har tömts på sitt innehåll. För det andra ifrågasätter han att lokal variation och skillnader i prioriteringar är något önskvärt; för en verksamhet där likvärdighet är idealet är statligt huvudmannaskap att föredra.”

DN medger förbehållslöst att det som här saknas inte är logik, men menar å den andra sidan att det behövs en mer analys av hur ett förstatligande i praktiken skulle förbättra undervisningen.

Man påpekar helt riktigt att:

”Kommunaliseringsreformen i början på 1990-talet genomfördes i bitter konflikt med en stor del av landets lärarkår. Göran Persson som då var skolminister var inte den som hittade på det hela. Även andra länder decentraliserade ansvaret för skolpolitiken. Enligt rådande tidsanda var statlig detaljreglering mest ett hinder. Om staten överlät ansvaret för lärartjänsterna till kommunerna så skulle verksamheten både kunna drivas mer rationellt och få högre kvalitet.”

DN skriver också riktigt att Sverige på några år gick från att ha ett mycket enhetligt skolsystem till att få ett där staten i realiteten abdikerat från sitt ansvar för skolan. Men man menar att ”återtåget från denna extrempunkt inleddes redan efter några år. Omläggningen var nödvändig. Men de som nu vill radikalisera den nuvarande politiken ytterligare – återförstatligande är bara ett av många tänkbara sätt – har bevisbördan.”

Om man verkligen vill ha förståelse för denna sin ”vänta och se-linje” bör nog DN ge svaret på exakt hur långt det ska gå i försämringar av skolan innan man medger att det krävs en statlig skola fullt ut.

Per Thullbergs logik är nämligen ofrånkomlig:  När skolan i praktiken inte längre kommer vara kommunal, utan staten återtagit greppet i praktiken på så många håll, så finns det ingen mening i att låtsas att kommunerna styr skolan. Det enda det leder till är en osäkerhet och en tveksamhet i hur lagarna ska tolkas. Är det kommunala självstyret överordnat, eller är det skolans kvalitet och likvärdighet?

För medborgarna är nog svaret självklart. Dock inte för kommunpolitiker och alla andra som har fingrarna i syltburken och som skulle drabbas negativt av tydlig statlig styrning och ansvarstagande för skolan. Och så alla de som tycker det bara är jobbigt att rätta till fel i grunden.

Alla de motsträviga, konservativa och räddhågsna bör dock betänka att även med en statlig skola som ansvarar för kunskapsresultaten och undervisningens kvalitet, så finns det massor av uppgifter som kan ansvaras och skötas på den lokala nivån.  Det handlar enbart om skolans kärnuppdrag undervisning och kunskap.

Kunde man göra fel vid riksdagsbeslutet 1989, så kan man väl också göra rätt vid ett nytt riksdagsbeslut, säg 2014?