Tankar om skolan i media

Gunnar Wetterberg skriver i sin krönika i Expressen idag om den stora livslönestudie som SACO genomförde häromsistens. Riktigt allvarligt att de skrala lärarlönerna gör att allt färre väljer att utbilda sig till lärare. Det är allvarligt för lärarna, som inte får lön för det viktiga arbete man utför. Det är allvarligt för eleverna, som behöver högt motiverade lärare. Och det är allvarligt för samhället, som behöver att fler engagerade och kunniga människor ser läraryrket som ett drömjobb, som man får kämpa för att få. Bara så kan vi höja kunskapsresultaten i Sverige och rusta landet för framtida utmaningar.

Ska vi konkurrera med kunskap – inte låga löner – så är det nog en god idé att börja med lärarna. Där kan man slå två flugor i en smäll.

Wetterbergs slutkläm stämmer till eftertanke: finns det risk att allt fler väljer att både studera och sedan bosätta sig och jobba utomlands istället för i Sverige – så länge som akademikerlöner som lärarnas är så låga här? Brain drain från Sverige, alltså.

Ska vi undvika att hamna där, så är kravet på höjda lärarlöner på – i storleksordningen – 10 000 kr/mån inte orimligt.

Lyssnar på Sveriges Radios stora grande finale på den stora och eminenta satsningen Den orättvisa skolan: paneldiskussionen i Studio ett. Många frustrerade lärarröster. Mycket kunnigt av Skolverkets förre GD Per Thullberg, som sågar bristen på jämvärdighet i skolan jäms med fotknölarna. Men framför allt mycket intressant att en av de ytterst ansvariga för den misslyckade kommunaliseringen (vid sidan av Göran Persson), dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (S), erkände att det blev fel och att konsekvenserna är olyckliga.

Skillnaderna mellan Jan Björklund (FP), Mikael Damberg (S) och Rosanna Dinamarca (V) kändes i denna fråga inte jättestor. Synd att Studio ett inte hade tagit dit någon från M, som ju styr i regeringen, och därmed blockerar allt som handlar om att göra om och göra rätt när det gäller huvudmannaskapet.

/Daniel

Gårdagens nyhet från CSN, att möjligheterna att dra in studiemedel för gymnasieelever som skolkar mycket ska öka, har skapat en hel del debatt.

I morse mötte Metta Fjelkner biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni och Eva-Lis Sirén i en diskussion kring detta i TV4:s Nyhetsmorgon. Alla var visserligen överens om vikten av att arbeta förebyggande för att säkerställa att eleverna inte skolkar i första taget över huvud taget.

Men Metta Fjelkner var ändå välkommet tydlig när det gäller tre saker: Skolan och samhället måste sända tydliga signaler om att det inte är ok att skolka, och då kan det vara bra att skärpa reglerna kring studiemedel ytterligare. Det är inte lärarna som ska ta det primära ansvaret för barn och familjer med svåra sociala problem. Här måste andra – dels inom skolhälsan, dels hos de sociala myndigheterna – ta huvudansvaret. Och, framför allt: det är fel att utforma reglerna kring skolkkontrollen, så att det innebär än ytterligare ökad administrativ börda för lärarna. Man kan inte lösa alla problem i skolan och hos eleverna genom att lägga det på lärarna, utan att tillföra ytterligare resurser.

Alltså: gärna tydligare signaler mot skolk. Men utforma inte reglerna kring detta så att det ökar lärarnas administrativa börda ytterligare!

/Daniel

På morgondagens arbetsmarknad kommer förmågan att tänka självständigt och kreativt att vara högt värderad. Korvstoppningsrelaterad kunskap kommer vi alltid att kunna ta till oss efter hand. Men att skapa förutsättningar för varje individ att utveckla och ta vara på sin inneboende kreativitet kräver en skola som bejakar bland annat estetiska ämnen. Här spelar lärarna en avgörande roll. Då kan man inte samtidigt kraftigt minska antalet lärare i estetiska ämnen.

Att regeringens nedskärningar av anslagen till gymnasieskolan riskerar att förfela hela den viktiga gymnasiereformen har Metta Fjelkner skrivit om i bl a G-P. Idag gick så Helena Linge från Lärarnas Riksförbunds förbundsstyrelse ut i Sveriges Radios Kulturnytt och pekade på effekterna av nedskärningarna när det gäller lärare i estetiska ämnen. Viktigt att peka på de negativa effekterna både för lärare, elever och svenska samhället när man gör sådana felaktiga nedskärningar.

/Daniel

Sveriges Radios Studio Ett tog i går kväll upp ett angeläget ämne: de privata så kallade lärarcertifieringsföretagen. De säljer osäkra ”certifieringar” till lärare – samtidigt som den stora nationella lärarlegitimationen håller på att implementeras runt om i landet. Det är viktigt att stärka kvalitetskontrollen av undervisningen - för elevernas möjligheter att nå kunskapsresultaten, men också för att höja statusen och stärka respekten för lärarnas yrkeskunnande. Men de kommersiella aktörernas olika erbjudanden skapar en osäkerhet kring vad det är som gäller, och undergräver därmed det viktiga, likvärdiga, jämförbara och kvalitetssäkrade lärarlegitimationsarbete som nu sker.

Lärarförbundets ordförande hade i Studio Ett möjlighet att tydliggöra allt detta på bra sätt. Det gick väl ”sådär”. Nu driver LR och Metta Fjelkner frågan vidare istället – och kräver att utbildningsminister Jan Björklund och riksdagens utbildningspolitiker står upp för den viktiga lärarlegitimationen, och verkar för att den inte undergrävs av dessa privata osäkra så kallade lärarcertifieringar.

Sveriges Radio storsatsar under november månad på att bevaka den orättvisa skolan. Utgångspunkten är att tio års skolstatistik talar sitt tydliga språk: likvärdigheten i den svenska skolan har minskat dramatiskt: mellan kommuner, mellan skolor, mellan elever.

Ett centralt problem är att många kommuner inte åtgärdar de brister som Skolinspektionen påtalar. Det skulle ju vara en av huvudpoängerna i det nuvarande skolsystemet, att staten fortfarande skulle kunna säkerställa en god kvalitet på verksamheten genom inspektioner. Men vad spelar det för roll att man (ibland) gör inspektioner, om dagens huvudmän – kommunerna och friskolorna – struntar i att göra något åt bristerna?

Hur kommenterar då ansvariga för de stora skillnaderna i kunskapsresultat som finns mellan olika kommuner, skolor och elever? Så här säger Karin Jadelius, utvecklingschef på barn- och utbildningsnämnden i Örnsköldsvik, som är en av de sämsta i landet: ”Nej, jag vet inte egentligen, jag tror inte att jag kan svara på det här. Jag tycker att det är svårt att förstå vad det är som gör just det här…”. Tydligare än så kan det inte sägas: kommunerna klarar inte av att upprätthålla likvärdiga förutsättningar för olika elever.

Samtidigt vill Skolverket ändra på Salsa-modellen för att räkna ut det förväntade snittbetyget i olika områden, kommuner o s v – i syfte att inte på förhand peka ut att vissa skulle ha lägre förväntningar på sig än andra. Tål säkert att diskuteras, men det löser inte grundproblemet: att olika kommuner har olika ambitionsnivåer, olika storlek på skolpengen och olika förutsättningar för lärare och elever att kunna nå kunskapsmålen.

Mycket bra att public service nu lyfter upp och djupgranskar detta. En särskild eloge till redaktionen på SR Kaliber, som gör högkvalitativa inslag som sätter fingret på det största problemet för den svenska skolan just nu.