Det är mycket skola i debatten nu. Med all rätt. Idag läser vi intressanta ledare i såväl i Dagens Nyheter som i Aftonbladet om skolans problem.
I DN tar man upp en mer underliggande faktor som inte är oviktig för i situationen i skolan, nämligen det faktum som påtalas ibland, att svensk pedagogisk forskning håller så låg standard. DN skriver att:
”krisen beror inte enbart på politiskt fattade beslut. Forskarna har också ett ansvar för att lärarnas viktiga uppdrag förändrats. Många av dem banade väg för att katedern försvann och undervisning blev ett fult ord.”
Och vidare:
”De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.
Men under 1960- och 70-talen blev relationen med beslutsfattarna alltför intim. Forskningen inriktades på att ge handfasta råd om till exempel läroplanernas utformning. Det saknades utblickar och internationella jämförelser, vilket bidrog till att avskärma den pedagogiska forskningen från omvärlden. Om forskarna ägnat sig mer åt jämförande studier skulle kanske en del misstag ha kunnat undvikas.
Resultatet av den självvalda isoleringen har också blivit att svensk pedagogisk forskning inte kan hävda sig internationellt. Vid jämförelser och utvärderingar får många pedagogiska institutioner usla resultat. Det har i sin tur medfört att till exempel universiteten i Lund och Umeå har lagt ned pedagogik som självständigt ämne och i stället fört samman det med andra.”
I Aftonbladet läser vi om mer konkret skolpolitik:
”Jan Björklund har tagit en del välkomna initiativ: skärpta regler för friskolor, mer muskler åt Skolinspektionen, reformerad lärarutbildning. Att införa någon form av lärarlegitimation är inte heller fel. Men han har nu två uppgifter. Det ena är att han måste sluta ducka för de svåra frågorna: de negativa effekterna av den fria etableringsrätten, det fria skolvalet, av oseriösa friskolor och kommuner som inte klarar sitt uppdrag. Skolan måste bli mer jämlik igen.
Den andra är att snabbt få ordning på den viktigaste siffran i svensk skolpolitik. Och den handlar inte om betyg. Den är att antal sökande per plats på Lärarhögskolan, efter fyra år med Björklund, är rekordusla 1,4. Så får det inte fortsätta.”
Den fria etableringsrätten, friskolorna och det fria skolvalet vill jag ha kvar. Detta kräver dock att skolinspektionen får större befogenheter och resurser. Samt, och detta är mycket viktigt som jag ser det, att man reder ut den cirkus som verkar råda kring vad som krävs för att staten ska kunna tvångsförvalta en skola.
För om inte bristerna var tillräckliga för att tvångsförvalta Tolvåkerskolan så vet inte jag vad som krävs för en tvångsförvaltning av en skola allvarligt talat. Kan det verkligen vara mycket sämre än det var på Tolvåkerskolan? Jag vill för övrigt ha en utredning av någon oberoende instans kring hur Skolinspektionen och regeringen faktiskt hanterade frågan om Tolvåkersskolan.
För inte kan det framstå som särskilt seriöst att inte tvångsförvalta en skola med så stora problem. Dessutom visar man på noll ansvarstagande för den svenska skolan genom sitt agerande då man sänder signalen att det är helt ok att missköta sig grovt, vi kan ändå inget göra.
Vill avslutningsvis citera ditt inlägg nedan Zoran: ”Vet ni egentligen vad ni gör?, är frågan från landets lärare.”. Bara en liten fundering. Allvarligt talat, vet vi som lärare alltid vad vi egentligen gör och håller på med? Det borde vi nog fundera över mer ofta. Man måste våga kritiskt granska sitt eget förhållningssätt och sin egen undervisning. Frekar06
Fredrik: Som förälder förväntar jag mig faktiskt att lärare vet vad ni/de gör med mina barn och vad ni håller på med. Jag blir rätt upprörd över din avslutande kommentar.
När man jobbar med människor kanske det inte finns total kontroll och inte heller detajkontroll. Men jag förväntar baske mig att lärare vet exakt vad de pysslar med när de är med våra barn!
Att kritiskt granska sitt eget förhållningassätt och sin egen undervisning, innebär inte att jag vill höra att du inte vet vad du egentligen gör och vad du håller på med. Det känns väldigt oprofessionellt.
Bakläxa! Hem och gör om. Återkom när du kan ta ansvar för ditt yrke.
Zoran, vi måste fundera över om vi verkligen har koll på vad vi gör. Skolans resultat sjunker dramatiskt. Där har vi i högsta grad ett ansvar som lärare. Allt annat vore oansvarigt att påstå. Det är verkligen inte bara politikernas fel att det gått så här, även om ni gärna vill skylla ansvaret på skl. Jag vill ha en forskningsbaserad skola. Den ska bygga på ett inkluderande syn och arbetssätt. Den politik som björklund och ni vill ha är inte forskninsbaserad. Det är dags att börja ta ansvar.
Du har grovt missförstått LR:s syn på skola och lärande om du tror att vi inte vill ha en forskningsbaserad undervisning. Om man dock betänker kvalitén på just den pedagogiska forskningen i landet kanske man ska vara mer ödmjuk. Vi vilar också på lärares beprövade erfarenhet och kunskap.
Den enda riktiga grunden för att ”våga kritiskt granska sitt eget förhållningssätt och sin egen undervisning” är ett gedigen insikt i pedagogik, didaktik och sin egen tidigare undervisning. Jag antar att det är det som du menar Fredrik men fristående blir det du säger lätt tolkat som att vi ska glömma tidigare erfarenheter och det vore rena katastrofen. Även om skolan har en kris så fungerar den så bra som den gör pga att vi redan har en forskningbaserad skola med inkluderande syn och arbetssätt. Det handlar inte om att vi lärare ska omvärdera vår roll utan om att vi ska förtydliga och förädla den.
Zoran:
http://www.lr.se/5.15b211251268a18575180003854.html
Ni välkomnar i Lärarnas Riksförbund den nya skollagen enligt ovanstående meddelande som gått ut till pressen. Detta trots att den innehåller flera konstigheter. Den paragraf som fanns i Grundskoleförordningen om att det krävdes särskilda skäl för att överhuvudtaget uppföra särskilda undervisningsgrupper mjukas nu upp i den nya skollagen. Det kommer garanterat att bli fler särskilda undervisningsgrupper.
All forskning visar att vi ska arbeta för en skola för alla och för en inkluderande syn och arbetssätt (sitter och läser om detta för övrigt nu i Specialpedagogik som jag läser). Dessa särskilda undervisningsgrupper är exkluderande. De strider mot tanken på en skola för alla.
Björklund har själv sagt att man ska exkludera elever för att sedan kunna inkludera dom. Det brukar inte fungera enligt forskningen inom området.
Antagligen, även om jag nu inte riktigt ha koll på om regeringen backade från detta efter massiv kritik, så kommer elever i behov av särskilt stöd bara få stöd tills dom når godkänd nivå. Sen dras stödet in. Jag välkomnar inte skollagen av det enkla skälet att den innebär rena försämringar för elever i behov av särskilt stöd. Att ni kan välkomna en skollag som innebär att elever i behov av särskilt stöd kommer få det ännu svårare och få mindre stöd är faktiskt inte begripligt.
Jan:
Forskning visar på det rakt motsatta. Vi har inte en skola för alla idag där vi tillämpar inkluderande syn- och arbetssätt. Det är ett viktigt skäl till varför vi inte har en skola som funkar särskilt väl idag. De elever som har behov av särskilt stöd får det inte utan diagnos. Stöd som de har rätt till även utan diagnos.
Elever som har behov av särskilt stöd hänvisas allt för ofta till särskilda undervisningsgrupper. Ansvaret för problemen läggs i allt för stor grad enligt den forskning som finns på eleven och inte på skolan. Detta beror säkerligen på att det är lättare att lägga ansvaret på eleven eftersom skolan då inte måste förändra sin verksamhet.
Så nej, jag vill inte påstå att vi arbetar inkluderande. Vi får inte lägga ansvaret för problemen på eleven. Det är alltid skolan som äger problemet. För att nå en skola för alla så kommer vi behöva lägga om verksamheten. Sådana förändringar vill jag se. Man talar ofta om att det är brist på resurser. Det är ingen ursäkt för att inte nå målen om en skola för alla i läroplanerna. Vi måste se till vad vi själva kan göra som lärare och kritiskt granska vår egen verksamhet. Vad kan jag förändra i min undervisning för att en elev med till exempel asperger eller adhd ska kunna lyckas bättre i skolan och nå målen? Hur förhåller jag mig egentligen till elever i behov av särskilt stöd och med olika funktionshinder, såsom till exempel asperger, utvecklingsstörning eller ADHD. Dessa elever kan nå målen. Det gäller bara att dom får chansen.
Frekar06
Tänkte kommentera detta med lärarutbildningen också eftersom du tar upp det Zoran. Jag läser på lärarutbildningen nu. Den vi har idag är allt annat än bra. Visst det är bra med goda ämneskunskaper, men hur ska man lära ut dessa kunskaper när man inte får i stort sätt någon didaktik och pedagogik på lärarutbildningen?
Det jag främst tror skulle kunna leda till att fler sökte lärarutbildningen är att se till att den blir mer praktiskt inriktad. Den praktik som man har är otillräcklig. Dessvärre är jag rädd att vi om tio år står med en havererad lärarutbildning igen. Vi måste börja ta tag i de grundläggande problemen med lärarutbildningen som till exempel att se till att den faktiskt utbildar lärare och inte religionsvetare eller samhällsvetare. Så mer ämnedidaktik tror jag på.
Fredrik, tack för din synpunkter på lärarutbildningen. Jag har också fått bilden av att det är för mycket pedagogik, som jag fått lära mig handlar om den lärande processen, om alltför lite just ämnesmetodik och didaktik. Vilket för övrigt passar väl me den bild man får när man läser Ohrlander och Zaremba…
Vad gäller pressmeddelandet om skollagen som LR välkomnar så står det ju att läsa:
”Lärarnas Riksförbund beklagar dock att förslaget saknar ett antal beståndsdelar av väsentlig betydelse för att skapa en förbättrad skola och högre kvalitet för eleverna.”
Och:
”Lärarnas Riksförbund anser att det är svårt att uttala sig om förslaget som en helhet eftersom väsentliga delar som lärarbehörighet, legitimation samt reglering om gymnasieskolan saknas.”
Folk i allmanhet engagerar sig i skolfragor pa ett satt som vi inte kanner igen ens fran de stora utbildningsreformerna i borjan av 1990-talet. man inser att skolan antagligen skulle ma battre av en debatt som inte ar sa forenklad och for att man dessutom anser att det egna arbetet genom denna typ av diskussion trivialiseras till relativt okomplicerade overvaganden som nastintill vem som helst skulle kunna utfora . Internationella jamforande kunskapsmatningar som pisa pirls och timss har overtagit forskningens roll som utbildningspolitisk riktningsgivare och utbildningsministern har i olika sammanhang havdat att svensk pedagogisk forskning inte haller mattet .