Tankar om skolan i media

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder har en mycket intressant huvudledare i dag. Under rubriken ”Kommunalråden måste bli skolpolitiker” skriver han klokt att det inte gick något vidare med den kommunalisering av skolan som genomdrevs för 20 år sedan av Göran Persson mot en stark läraropinion.

Linder anser att det ligger mycket i vad de kritiska rösterna i Lärarnas Riksförbunds antologi ”Kommunaliseringen av skolan” säger.

”Kommunerna hade vana vid att sköta planering och omsorg, att idka parkförvaltning och driva ålderdomshem, men de hade inte erfarenhet av att ta ansvar för undervisning och kunskap. Visst hade de styrt även i skolan, men då hade det handlat om att bygga skolhus och ordna skolskjutsar. Arbetsgivaransvaret för lärarna var delat mellan stat och kommun, men hur verksamheten skulle drivas var statens gebiet.”

Linder skriver vidare:

”Genom riksdagsbeslutet innebar att 120 000 lärare med akademisk yrkesidentitet plötsligt skulle integreras i den kommunala omsorgskulturen. Dessutom blev det kommunernas uppdrag att förverkliga de mål för skolan som staten satte upp i alltmer nebulösa styrdokument. Det gick inte så bra. Budgetfrågor och organisation tog över, och det unika i lärarrollen och kunskapsuppdraget fick inte mycket plats. ”

Linder menar ändå att nu måste man koncentrera sig på att få regeringens skolreformer på plats. Och då är man beroende av att det görs rätt på kommunal nivå. Alltså just den nivå som hittills misslyckats. Han skriver: 

”Kommunalråden måste bli skolpolitiker. Skolresultaten ska ges samma uppmärksamhet som planfrågor och budgetar. Man ska hålla sig borta från detaljstyrning, men man ska lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning i dagordningens topp.”

Utmärkt! Men en annan slutsats kan ju vara att på kort sikt måste man finna sig i den gisslansituation som skola befinner sig i, där man är beroende av lokala kommunpolitikers välvilja. Och givetvis måste alla i skolan arbeta för att dessa reformer kommer på plats och ger bästa möjliga resultat.

Men på längre sikt måste ändå målet vara att få till stånd en justering av styrningen och finansieringsansvaret för skolan. Det går att hålla två spår i fokus. Ett kortsiktigt och ett långsiktigt.

På samma sätt som lärare i första hand vill se bättre arbetsvillkor och högre löner, men samtidigt i andra hand menar att det är nödvändigt med ett tydligt ökat statligt ansvar för skolan.

Det kan vara så enkelt. Det tror jag även PJ Anders Linder egentligen håller med om.    

I helgen gav Lärarnas Riksförbund boken ”Kommunaliseringen av skolan” till den förre partiledaren och statsministern – och dessförinnan skolministern – Göran Persson.

Han tog vänligt emot boken (se noga i mitten av bilden) och lovade läsa den med stort intresse. Och instämde i att han nog borde ha tackat ja till att medverka i den.

Det var mitt under socialdemokraternas extrakongress i helgen som Lärarnas Riksförbund fick en kort pratstund med Persson. Han medgav utan förbehåll att det inte blev som han tänkt sig med kommunaliseringen av skolan. Göran Persson hävdade att hans reform inte genomförts enligt intentionerna.

Förmodligen ska man delvis se hans uttalande mot bakgrund av att det framförs kritik från olika håll om att skolan är mer och mer olikvärdig och orättvis i dag och att det är allt tydligare att inte eleverna ges likvärdiga förutsättningar i det svenska skolsystemet.

Även om socialdemokraternas nye partiledaren Håkan Juholt var tydlig under sitt installationstal och menade att det visserligen var rätt att fatta besluten om gångna tiders skolreformer – så var han än tydligare med att reformerna nu har spårat ur. Att något måste göras är en alltmer spridd uppfattning.