Arkiv för december, 2010

« Äldre inlägg
torsdag, 30 december, 2010

Svensk pedagogisk forskning

Bloggen läser ofta en kollega i bloggosfären, Johan Kants blogg. Det är ”en blogg om skola, inlärning, betyg, läsning, skolpolitik, elever, lärarstudenter och allt annat som angår en lärare idag”. Och den är verkligen värd att läsa för den som är intresserad av skola och utbildningsfrågor.

Idag läser vi med stort intresse del två i den välkomna granskningen av den pedagogiska forskningen som bedrivs i Sverige, Pedagogiskt nätverk del 2: Scherp 1.

Johan Kant går, just pedagogiskt, igenom hur vissa forskares önskan om en skola med fri forskning byggd på motiverade elever som tar eget ansvar skulle höja resultaten. Vi har sett hur det i själva verket blev tvärtom. Tala om missriktad välvilja.

För den som har läst Gunnar Ohrlanders beundransvärda bok ”Den gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare” känns mycket igen.

Ohrlander skrev bland annat:
”Under de senaste trettio åren har inte en enda pedagogisk metod som lanserats varit baserad på att fler barn lär sig mer om man gör just på det viset. Det har inneburit att många av de pedagogiker som förts in i svensk grundskola varit förödande.”

Till de metoder – och pedagoger – som såväl Ohrlander som Kant ifrågasätter hör Hans-Åke Scherp (som är docent i pedagogik vid Karlstads Universitet) och hans problembaserat lärande eller problembaserad skolutveckling.

Scherp kan beskrivas som tillhörande det etablissemang som har ett mycket stort ansvar för de problem som skolan har i dag. Han har länge varit vapendragare åt professor Mats Ekholm på Karlstads Universitet. Just den Ekholm som menar det viktigaste som kan göras för att förbättra skolan är att göra upp med två över tusen års kulturhistoria och Platons kunskapsyn, som ska slängas överbord.

Med sådana forskare är det kanske inte konstigt att svensk skola har problem… Förutom kommunaliseringen och avprofessionaliseringen av läraryrket på 1990-talet. 

Läs också Kants tidigare inlägg  Pedagogiskt nätverk del 1.

Men betänk dessförinnan återigen vad Gunnar Ohrlander skrev:

”Under de senaste trettio åren har inte en enda pedagogisk metod som lanserats varit baserad på att fler barn lär sig mer om man gör just på det viset.”

Man kan önska att forskning inom skolans område ska prioriteras. Och att den stora kunskapsbank av beprövad erfarenhet som generationer av lärare besitter tas till vara. Forskning om skola måstes kännas relevant för dem som är i klassrummen, lärarna. Så tycks det verkligen inte varit.

Läs gärna Lärarnas Riksförbunds ”Stärk läraryrkets vetenskapligs bas” med krav och idéer för vad förbundet tycker behöver göras för att stärka läraryrkets vetenskapliga bas och därmed lärarnas kompetens.

Och fortsätt följa Kants kartläggning av de pedagogiska nätverken…

Dela med andra:

Postat i kunskapsresultat, läraryrket, utveckla skolan | 1 kommentar »

tisdag, 28 december, 2010

Satsa på skolan

Två debattartiklar idag visar på en stor enighet om skolans betydelse för Sverige.

I en artikel i Katrineholms-Kuriren, ”Satsa på lärarkompetensen”, läser vi  om hur Magnus Esko från Folkpartiet ser på situationen som svensk skola befinner sig i. Han skriver:

”PISA jämför resultaten i 65 länder, och bekräftar Sveriges negativa trend som vi sett i andra internationella undersökningar: Under 2000-talet har det skett en försämring av svenska elevers kunskaper. Det här är förstås oerhört allvarligt, samtidigt kommer det inte som någon överraskning. Faktum är att jag skulle bli förvånad om inte svenska elevers resultat fortsatte sjunka även till nästa PISA-undersökning, om tre år. Att vända resultat i skolan tar nämligen tid.”

Och de som ska vända skolan är givetvis lärarna. Esko skriver:

”Lärarkompetensen är en viktig faktor att lyfta fram särskilt, som är helt avgörande för elevernas resultat. Vi inför bland annat en helt ny lärarutbildning från och med 2011, vi återinför speciallärarna och satsar på ett nytt system med lärarlegitimation. Dessutom skärps och förtydligas kunskapskraven, vi inför nya läroplaner, och genomför särskilda satsningar på både matte, teknik, NO, läsning och skrivning.”

Magnus Esko påpekar också att man måste fokúsera mer på själva undervisningen, alltså det som sker i klassrummet:

”Det finns undersökningar som pekar på att det i Sverige gått väldigt långt vad gäller egen undervisning, där eleven i hög grad själv ansvarar för kunskapsinhämtningen. Detta fungerar kanske bra för de mest ansvarskännande eleverna, men inte för alla. Det kan vara en orsak till att skillnaderna i resultat för elever med olika socioekonomisk bakgrund ökar i Sverige. Vi har inte svaren ännu, men jag tror att det är en diskussion som måste föras framöver.”

Och i en artikel i Hallandsposten går den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hans Hoff från Falkenberg ut med två partikamrater och riksdagsledamöter och skriver om skolans utmaningar från sitt perspektiv i ”Ingen julklapp till lärarna”. De skriver:

”Svensk skola befinner sig i ett mycket allvarligt läge. I våras gick 14000 elever ut nian utan godkänt betyg isvenska, engelska eller matematik. Det är den högsta andelen sedan 1998, då nuvarande betygssystem infördes. Den senaste internationella Pisa-undersökningen visar att våra elever halkat efter på en rad områden och att Sverige inte längre är ett land där skolan klarar av att kompensera elever från studieovana hem. Tvärtom är vi numera ett av de sämsta på detta. Den ökande skolsegregationen är ett faktum.”

Skribenterna lyfter fram lärarna som en självlar nyckelfaktor för att höja elevernas kunskaper.

”Men då måste vi se till att lärarna får reella möjligheter att utveckla dessa och inte drunknar i administrativa uppgifter eller saknar specialister att sätta in för att stötta de elever som behöver det mest. En lämplig julklapp till landets lärare och en bra start på en satsning för förbättrade skolresultat hade därför varit att stärka deras ställning och status och förbättra deras arbetsvillkor.”

Bland annat föreslår man att lämplighetstest bör införas vid antagningen till lärarutbildningarna och att lärare och lärarlag som uppnår resultat bör  premieras. Dessutom:

”Det handlar också om mer av forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete iklassrummen, fler karriärtjänster och möjligheter att omskola sig till andra yrken för dem som tappat sugen. Lärarlegitimationen med sitt prövoår är, om det utformas rätt, är ett steg i arbetet. Men det räcker inte. Vi måste fortsätta investera i fortbildning och behörighetsgivande utbildningar. Lärarlyftet bör utvärderas och utvecklas. Slutligen handlar det även om resurser som ger kommunerna förutsättningar att minska klasstorlekarna och höja lärarnas löner.”

De skriver vidare att det krävs ordentligt med resurser för investeringar i skolan.

”Pengar skulle öronmärkas för fler och bättre lärare och mindre klasser. Ingen kan påstå att det är ointressant för lärarnas pedagogiska möjligheter om det är 31 eller 23 elever iklassrummet.”

Det intressanta med dessa artiklar är att de visar på en stor enighet om att det behövs stora satsningar på skolan. Om denna inställning också leder till verkliga satsningar såväl på lokal kommunal nivå, som i rikspolitiken, återstår att se.

Dela med andra:

Postat i Okategoriserade | Inga kommentarer »

torsdag, 23 december, 2010

Vakna ur törnrosasömnen

Idag läser vi en ledare i tidningen Folket, ”Baklängesskolan”, som tar upp den debattartikel Metta Fjelkner skrev i Svenska Dagbladet och där hon lyfte fram den onyanserade valfrihetsvurmen från 90-talet som en viktig orsak till svenska skolans problem med resultaten. Att bara satsa på valfrihet och alternativa former utan tydliga kvalitetskrav och sanktoner har lett skolan in i en mörk återvändsgränd där ”välviljan” lett till stora problem.

Ledarskribenten Hans Hjälte skriver att:

”Lärarnas Riksförbund ser de förändringar som genomfördes under 1990-talet som orsakerna att den svenska skolan har ’trasats sönder’. Jan Björklund brukar anklaga Socialdemokraterna för problemen i skolan. Men den senaste läroplanen och beslutet som banade vägen för vinstdrivande privatskolor togs under den borgerliga regeringsperioden på 90-talet.
Socialdemokraterna kan man dock anklaga för att de under sina tolv regeringsår inte gjorde något åt politikerflummet på skolområdet. Nu sitter vi både med en högerregering och en skola som, med Metta Fjelkners ord, innebär att Sverige kanske redan har förlorat positionen som kunskapsnation.”

Hans Hjälte avslutar:
”Sverige är på väg att skapa en skolan som går baklänges in i framtiden. Där allt fler elever får allt svårare att kunna tillämpa sina kunskaper.
Är det inte hög tid för vissa socialdemokrater att vakna. Törnrosasömnen har visserligen inte varat i hundra år, men i åtminstone 15-20 har socialdemokratiskt politik varit mera av förvaltande karaktär än i egentlig mening framåtsyftande. Ska man tala om någon färdriktning så har pilen lutat åt höger.”

Dela med andra:

Postat i Okategoriserade | Inga kommentarer »

onsdag, 22 december, 2010

Arbete mot mobbning ger hjälp i kunskapsuppdraget

Idag har Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner en debattartikel tillsammans med Barn och Elevombudet Lars Arrhenius i Göteborgs-Posten, ”Skolans ansvar att motverka nätmobbing”. 

Det är viktigt att tydliggöra att skolan också har ett ansvar för att arbeta mot nätmobbning. Detta är viktigt även för lärare. 

Men givetvis kan man inte ålägga lärare att ha koll på nätet i största allmänhet. Det gäller att det finns rutiner och att huvudmannen/skolledningen tar ansvar för att ge utrymme för detta. Särskilt bra är att involvera fritidsledare, som ockaså nämns i artikeln.

Lärare ska absolut i första hand fokusera på kunskapsuppdraget/undervisningen. Men om elever mobbas och mår dåligt av skolrelaterad mobbning så skadas också inlärningen. Då måste skolan försöka göra något.

Dela med andra:

Postat i mobbning, skolmiljö, yrkesetik | 8 kommentarer »

tisdag, 21 december, 2010

Viktigt riksdagsbeslut om tidigare betyg

På tisdagen röstade riksdagen igenom att betyg från årskurs sex kommer att införas i våra svenska skolor, ”Nu blir det betyg från sjätte klass”.

Beslutet välkomnades av Lärarnas Riksförbund som omedelbart när omröstningen avslutats skickade ut pressmeddelandet ”Tidigare betyg ger bättre kunskapsuppföljning”.

I Dagens Nyheter skiver Johannes Åman en lite tvetydigt oklar text, ”Betyg: För en värld som inte är perfekt” där han jämför med fängelse och menar att betyg har negativa effekter för lärandet:

”System är fyrkantiga och påverkar ofta individer i en annan riktning än den avsedda. Brottslingen som sätts i fängelse behöver inte alls dra slutsatsen att brott är orätt. I stället kan hans kriminella identitet stärkas och fängelsetiden ge honom nya kontakter inom den undre världen.”

Ändå är Åman positiv till betyg, som det minst onda alternativet, eller hur man nu ska förstå det? Han menar att betyg:”säger inte allt men ändå något som är relativt tydligt: Vad du gör får konsekvenser.” 

Ett betydligt mindre passivt synsätt på betyg har (föga förvånande) en lärare som använder betyg i undervisningen för att nå resultat. Vi läser ett inlägg på Johan Kants blogg, ”Betygsfrågan på gång igen”.

Kant är numera biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge, men han undervisar också. Han reagerar mycket starkt på den artikel som fanns i just DN på måndagen – den dag som man trodde att betygsfrågan skulle avgöras i riksdagen. Nu tog det endag extra att hinna fram till ett beslut. (Tyvärr hittar vi ingen länk till den DN-texten.)

Kant skriver:
”Aldrig verkar den eviga betygsfrågan sluta diskuteras. Idag (20/12) i Dagens Nyheter (DN) är det ett reportage om hur experter dömer ut betyg i sjätte klass. Anledningen är att regeringen idag förväntas ta beslut om betyg från årskurs 6, med start hösten 2012. Men varför denna artikel? Varför skriver DN över huvudtaget om detta? Varför denna expert? Och har han rätt?
DN:s syfte är dolt i dunkel, varför vinkla artikeln på detta sätt? Vad är det man vill säga? Finns det något nyhetsvärde i detta eller vill man bilda opinion mot betyg? Vilka ungar har man intervjuvat? Medelklassbarn från en innerstadsskolan. Vem har skrivit artikeln? Lenita Jällhage – vad vill hon ha sagt?
I vanlig ordning är det Christian Lundahl, docent i pedagogik vid Uppsala Universitet, som står som expert och gör sig till tolkningsföreträdare för hela skolan.”

I DN-artikeln står det att Lundahl poängterar att Sverige i ett europeiskt perspektiv sätter betyg relativt sent men trenden i Europa under det senaste decenniet är att senarelägga betygsättningen och komplettera eller ersätta betyg med deskriptiva omdömen. Johan Kant reagerar väldigt negativt på att Lundahl påstår att betyg ”kan ha” en avsevärd negativ effekt för lärandet.

”Jag håller verkligen med Christian Lundahl när det gäller återkoppling (feedback) till eleverna, det är direkt avgörande för en positiv inlärning. Återkoppling på vad det är eleverna har gjort, vilka mål läraren bedömer eleverna har uppnått och hur de ska jobba vidare för att förbättras. Men när Lundahl menar att betygen har en viktig funktion som urval till andra utbildningar, väljer han att se det som betygens enda verkliga syfte. Det är som om den gamla vanliga betygsmotståndardiskussionen kommer fram, betygens syfte är att sortera. Vilka betyg? Det relativa betygen – ja! Hade ingenting med kunskap att göra, för det spelade ingen roll vad du kunde, en viss procent skulle ändå ha ett visst betyg.Relativa betyg sorterade – det var dess syfte! Sverige har idag ett unikt betygssystem. Det finns inget annat land i Europa som har ett betygssystem som lever upp till de krav som ställs för formativ bedömning.”

Kant finner det otroligt att Lundahl inte skulle känna till skillnaden mellan det svenska bedömningssystemet och övriga Europas bedömningssystem.

”Lundahls åsikter och agerande är ideologiskt och kalkylerande. Lundahl har ‘rätt åsikter’, ‘rätt ideologiska åsikter’ för att göra karriär. Man ska tycka att betyg är skit. Man ska tycka att det är taskigt mot eleverna att ge betyg. Man ska tycka att det är eleverna som får skulden och på vars axlar bördan av prestation läggs när inte betygen infinner sig. Man ska tycka att det ska vara kul att lära sig i direkt polarisering till betygssättning. Man ska tycka att man gör detta jobb, kämpar och står på barrikaderna för elevernas skulle – för man är en sann humanist, en fin människa. Man åker runt och föreläser som den gode pedagogen, som sprider sin ideologi och visar att upp den sanna humanistens ansikte – byggt på evidensbaserade studier.”

Vi citerar Kants avslutning som verkligen nitar poängen:

”Men aldrig någonsin har dessa superpedagoger satt sina vackra lågskor i en nedsliten skolbyggnad med dålig standard och skrikiga ungar. Men aldrig någonsin har dessa superpedagoger jobbat i flera år med bedömning i förhållande till elevtexter och i klassrumssituationer. Ändå kan de göra sig till tolkningsföreträdare för en hel lärarkår. Det stinker anser jag. Nej säg som det är, det handlar inte om att hjälpa skolan och lärarna. Det handlar om att göra karriär, tycka rätt och inom ungefär två års tid bli professor i pedagogik. Men vad kommer det att hjälpa svensk skola – inte ett dugg!”

Nu gick riksdagen på Kants och lärarnas linje och sa att betyg ska sättas från sjätte klass. Vi får hoppas att fler elever känner att de får tidigare vägledning och insikt i hur deras kunskapsinhämtning utvecklas. Den panikartade plugghysterin som sätter igång tre terminer innan man slutar grundskolan kan inte ha varit nyttig.

Ingen tror väl på allvar att någon kan läsa ikapp det man missat under det tre sista terminerna i högstadiet? Ändå är det just så som det har fungerat när betygsovana elever plötsligt inser att de måste klara sin utbildning och betygen.

Därför är tisdagens beslut av godo för skolan och för dess elever. Men vi kan vara säkra på att debatten om betygen kommer fortsätta. Den verkar aldrig ta slut…

Dela med andra:

Postat i betyg, skolpolitik | Inga kommentarer »

måndag, 20 december, 2010

Verklig konstruktivitet

Vi läser en mycket intressant ledarkommentar i Svenska Dagbladet som vi missade i fredags. På ledarredaktionens blogg läser vi idag texten ”Hårda bandage från Högskoleverket” av Sanna Rayman, som kommenterar de två lärarorganisationernas olika reaktioner till beskedet att bara 32 av 59 högskolor och universitet fått sin ansökan att examinera grundlärare beviljad av Högskoleverket.

”Det låter inte bra, men likväl rätt och riktigt. Om inte ansökan, eller än värre utbildningen i sig, uppfyller de krav som ställs så ska man naturligtvis inte heller få något tillstånd. I förlängningen handlar det om vilken kvalitetsnivå vi vill ha på våra lärare, och där har vi som bekant en del att hämta in.”

Sanna Rayman fortsätter:

”Intressant är därför de olika reaktionerna från de två lärarfacken. Här om någonstans torde man måna om utbildningarnas kvalitet. Lärarförbundets ordförande säger följande till Ekot:

– De många avslagen gör att det blir svårt att klara lärarförsörjningen, framför allt i norra Sverige och Stockholmsregionen.

Hennes förbund kräver därför att ”HSV, lärosätena och regeringen nu agerar snabbt för att säkra utbildningen av nya grundlärare”.

Det är ju ett klokt krav så tillvida att målet för hennes önskan är något vi alla delar. Det är klart att vi alla hellre vill att det här fungerar – och det snabbt – än att det inte gör det. Men gissningsvis sitter varken HSV eller regeringen och tjyvhåller på alternativa lärarutbildningsinstanser som de kan plocka ur bakfickan. Anledningen till att vi har hamnat här är ju tvärtom att en länge behövd uppstyrning av lärarutbildningarna nu tar sin början. I det avseendet är ju HSV:s hårda behandling av universiteten och högskolorna något vi bör välkomna, snarare än sörja. Visst är lärarförsörjningen viktig, men bara om den försörjer våra skolor med bra lärare. Annars förlänger vi ett redan djupt liggande problem.

Så har vi Lärarnas Riksförbund, som reagerar genom sin ordförande Metta Fjelkner. Deras synpunkter lyder som följer:

– Det är bra att HSV har hållit en hög standard och inte tagit andra hänsyn när de har delat ut tillstånden.

– Detta känns som en garanti för att de som antas till de olika grundlärarutbildningarna hösten 2011 verkligen kan se fram emot en utbildning som ger god förberedelse för arbetslivet.

Samt:

– De lärosäten som har fått examensrätt bör få möjlighet att ta in fler studenter om det behövs.

Ah. Konstruktivitet. Vilken himla bra egenskap det är! Kan vi månne kräva att den lärs ut till blivande lärare?”

Bloggen instämmer, förstås.

Dela med andra:

Postat i lärarutbildning | Inga kommentarer »

måndag, 20 december, 2010

Staten bör ta ökat ansvar för skolan, men inte för stort ansvar?

Det är svårt att tolka LF:s, Lärarförbundets svar i den debatt som pågått på många håll i landet, på annat sätt än att ökat statligt ansvar för skolan är bra, men inte för mycket statligt ansvar. Då blir det dåligt. Men det är inte alldeles säkert, för hur det nu är så kan man ju alltid ta emot betalning för att byta åsikt i frågan.

Idag läser vi nämligen en artikel i Hallands Nyheter av Hans Löfsved, styrelseledamot för Lärarförbundet i Varberg. Bland annat skriver han oförblommerat om hur LF inte tvekade att ta betalt för att stödja kommunaliseringen i början av 1990-talet.

”Vi tog betalt – andra lät bli.”, skriver Löfstedt stolt. Man kan ju undra vad hans medlemmar i de lärargrupper som inte belönades tycker?

Att Lärarförbundet valde ta betalt för vissa medlemsgrupper vet alla som var med då och som kunde se hur förskollärarna tog ett kliv uppåt i löneutvecklingen, vilket givetvis är bra. Däremot fick lärarna för de äldre eleverna i högstadiet och gymnasieskolan en usel löneutveckling i den kommunaliserade skolan. Kommunerna tyckte att väl att de högt utbildade lärarna var tillräckligt välbetalda och skulle stå tillbaka. Resultatet har vi bland annat kunnat se med att läraryrket blivit allt mindre attraktiv.         

Men Löfsveds ärende i artikeln är egentligen att bemöta Sten Hagberg, förbundsstyrelseledamot samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Halland, som den 13 december gjorde ett debattinlägg i Hallands Nyheter där han välkomnar debatt om skolans styrning och om hur skolan ska kunna klara sina problem.

Hagberg förklarade då att Lärarnas Riksförbunds kongress fattat beslut om att verka för ett ökat statligt ansvarstagande med sikte på ett förändrat huvudmannaskap. I detta arbete krävs att lärarnas villkor och förutsättningar förbättras. Tydligt klarlägger Hagberg att LR förespråkar en statligt finansierad skola där staten ska formulera tydliga mål och därefter utvärdera skolans resultat.

”Men för att målen ska kunna förverkligas måste staten, i konsekvensens namn, också finansiera undervisningen, för vilken målen gäller.
Det behövs också ett tydligt delegerat ansvar till lärarna avseende just undervisningen. Vidare behöver rektor känna att lojaliteten ligger i det statliga uppdraget att förverkliga måluppfyllelse, inte hos kommunpolitiker eller privata ägare.
Vårt mål är att såväl allmänheten som våra medlemmar inom både kommunala och privata skolor ska uppfatta en ny statlig finansieringsmodell som något positivt. Vi blickar framåt och vill finna vägar för ett modernt och nytt huvudmannaskap för skolan, där staten formulerar mål, finansierar och utvärderar undervisningen.Vi skiljer oss alltså från LF genom vårt krav på statlig finansiering för en nationellt likvärdig skola. Låt oss tala tydligt om detta. En tystare skoldebatt gagnar vare sig svensk skola eller lärarnas arbetsvillkor. Undfallenhet, uppgörelser bakom dörrar eller ’tyst diplomati’ har inte gagnat svensk skola under de senaste tjugo åren. Vi vill ha en tydlig debatt och tydliga krav på politikerna och huvudmännen för svensk skola.”

I sitt svar hävdar Löfsved att:
”För Lärarförbundet är det glasklart! Lärarförbundet vill se ett ökat statligt ansvar. Skolan ska vara likvärdig med hög kvalitet för alla elever.”

Det låter ju bra. Men i praktiken tycker man alltså att det är bra som det är. Några fler förändringar än regeringens beslutade reformer behövs inte. Och:
”Lärarförbundets syn på skolpolitiken är klar: Statens ansvar för skolan behöver öka men huvudmannaskapet ska inte förändras.”

Det är bra med tydliga besked. Den som läst Lärarförbundet kongressrapporter, vilka lyfter fram orättvisor och problem i skolan, har ändock svårt att förstå varför man ska göra halt vid just det kommunala ansvaret för skolan. Det får alltså inte ens justeras på något vis?

Kan det var så att den kommunaliserade skolan är helig för LF och för de politiker och partier som ”baxat det ända hit…” – för att citera finansminister Kjell-Olof Feldt (S) när han skaldade om löntagarfonderna? Det var just densamme Feldt som var en drivande kraft bakom kulisserna i att det blev en kommunalisering av skolan. 

Men den historien få vi återkomma till när vi läser om den i media. Vi håller ögonen öppna.

Dela med andra:

Postat i kommunaliseringen av skolan, likvärdighet, skolans finansiering, statligt ansvar för skolan | 1 kommentar »

söndag, 19 december, 2010

Lärare med munkavle

Ska lärare ha tystnadsplikt? Vill vi att lärare inte får berätta hur de tycker att en skola sköter sitt uppdrag? Är det rimligt at lärare måste hålla tyst därför att skolledningen inte vill ha öppenhet i sin verksamhet?

På söndagen kunde vi se ett reportage i SVT Rapport, ”Friskolelärare tvingas till tystnadsplikt” om att lärare i Sveriges största friskolekoncern, Academedia, är bundna av tystnadsplikt med skriftliga avtal. Inte bara när de är anställda utan också efter att de har slutat.

Att kritisera verksamheten på arbetsplatsen är något som kan skrämma lärare på både friskolor och på kommunala skolor. Det har vi kunnat läsa om i bland annat Lärarnas Riksförbunds mycket uppmärksammade rapport ”Tystade lärare”, som bloggen lyft fram fler gånger. I den har förbundets medlemmar i både den privata och offentliga sektorn besvarat en enkät om deras inställning till att offentligt kritisera den skola de arbetar på.

Resultatet av enkäten visar att en majoritet av de svarande lärarna, nästan 70 procent av de friskoleanställda och 53 procent av de kommunala lärarna, inte skulle våga uttala sig offentligt i media om de var missnöjda med sin arbetsgivare/skola.

På kommunala skolor har lärarna laglig rätt att lämna ut uppgifter om sådant de anser är missförhållanden, det har inte friskolelärare. Och på exempelvis friskolekoncernen Academedia får de alltså skriva på avtal om tystnadsplikt.

Detta är något som Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, är kritisk till:

”När man skriver på ett sånt papper då är det väldigt långtgående. Jag tycker det är beklagligt med tanke på att lärare kan behöva påtala oegentligheter”, säger hon i nyhetsinslaget.

Att anställda får skriva under avtal om tystnadsplikt är inget ovanligt bland företag. Men Metta Fjelkner menar att lärare måste kunna få kritisera verksamheten.

”Skolan är skattefinansierad. Även om företaget drabbas av negativa konsekvenser för att anställda lärare påtalar något de tycker är fel, måste vi lärare ha den möjligheten inom privat såväl som kommunal skola.”

Dela med andra:

Postat i friskolor, läraryrket | 3 kommentarer »

lördag, 18 december, 2010

Stockholms universitet utan godkänd lärarutbildning

I dagen läser vi flera en kommentarer till gårdagens besked från Högskoleverket där man tagit sin uppgift på allvar och verkligen granskat kvaliten på landets lärarutbildningar. Resultatet  blev att  hälften av lärosätena underkändes.

Bland annat Stockholm universitet, som tagit över den mycket hårt kritiserade lärarutbildningen vid nedlagda Lärarhögskolan i Stockholm, hörde till de som inte fick sin examensrätt för grundlärare godkänd. Södertörns högskola godkändes däremot.

Det tycks som om (stockholmstidningen) Dagens Nyheter drabbts av chocken när huvudstadens stora lärosäte befunnits undermålig när gäller lärarutbiildningen.  I en ledare betitlad ”Ett missslyckande” läser vi:

”Att andelen sökande som fått avslag är så hög bidrar till misstanken att verkets egen roll varit något dubiös. Både otydlighet och en vilja att statuera exempel kan ha bidragit till det bedrövliga utfallet.”

Statuera exempel, eller kanske följa sitt updrag? Nåväl, vi läser vidare:

”När ett verk fattar beslut med så omfattande konsekvenser som det får när högskolor nekas examensrätt borde de berörda ha rätt till utförligare motiveringar. Dels för att de ska få vägledning inför kommande ansökningar. Dels för att visa att verket har god grund för sitt beslut.
Fredagen var en dålig dag inte bara för Stockholms universitet och alla de andra högskolorna som nekades examensrätt utan också för Högskoleverket. Med stor administrativ makt följer ett stort ansvar. Den som inte underbygger sina avslag utövar sina befogenheter på ett vårdslöst sätt.”

Att fredagen var en dålig dag för svensk lärarutbildning på många håll i landet håller vi med om. Men problemet var väl det som (inte) gjorde under alltför lång tid…

I en nyhetsartikel i Dagens Nyheter framgår att även skolan av förståeliga skäl är överraskad och skakad över Högskoleverkets beslut som innebär att universitetet förlorar 200-300 studenter..

”De som går på universitetet i dag påverkas inte, men man kommer inte kunna söka nästa år till utbildningen utan måste vända sig till andra lärosäten”, säger vice rektor Anders Gustavsson till DN.

Tidigast 2012 tror han att Stockholms universitet kan ha undervisning i på de nu underkända utbildningarna.

En som inte tror att Stockholms universitet ska räkna med att kunna fortsätta så snabbt är bloggaren Johan Kant. På sin blogg skriver han:

”Jag tror heller inte att Gustavsson ska vara så optimistisk när det gäller att SU ska få tillbaka examenationsrätten så snabbt som till våren 2013, det kan nog ta betydligt längre. Jag skulle inte bli förvånad om det tar minst 5 år innan SU får utbilda lärare igen. Mitt förslag till Anders Gustavsson är att han under dessa år ska sätta ihop ett lärarprogram som är så grymt att attraktionskraften blir stor och att innehållet blir klockrent – inget flum.”

All förändring är svår. Vi får hoppas attdet kommer något gott av detta. För det är väl ändå det som är meningen? Om alla berörda håller detta i minne kan det underlätta.

Dela med andra:

Postat i Okategoriserade | 4 kommentarer »

lördag, 18 december, 2010

Debatt om vinstuttag och/eller kvalitet

Det har förts en intressant diskussion om kvalitet, valfrihet, friskolors vinstuttag och om vilkoren för att bedriva skola.

Mikael Damberg (S) och Jabar Amin (MP) skoltalespersoner för sina respektive partier gick ut i DN inför sitt möte med utbildningsminister Jan Björklund (FP) om villkoren för friskolors verksamhet och vinstuttag. I en artikel den 13 december, ”Skolinspektionen ska ha rätt att förbjuda vinstuttag”, skriver de:

”Friskolorna har tillfört mycket positivt och är en naturlig del av vårt skolväsende. Men möjligheten att ta ut vinst måste regleras tydligare. Det visar återkommande exempel där huvudmän tar ut vinster samtidigt som undervisningskvalitet och elevstöd brister. Vi vill bland annat att ägare som tar ut vinst ska anmäla det till Skolinspektionen. Uppfyller inte skolan kvalitetskraven ska myndigheten ha rätt att utfärda vinstutdelningsförbud. Vid ägarbyten ska inte friskolornas tillstånd automatiskt följa med. Då ska Skolinspektionen vid behov kunna göra en ny prövning.”

Dagen efter får de svar från Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på Almega, och  Anders Morin, välfärdspolitiskt ansvarig på Svenskt Näringsliv i en replik, ”Alla skolor ska behandlas lika”. De skriver bland annat:  

”I dag drivs en stor del av friskolorna i icke-vinstdrivande form, precis som de kommunala skolor som fortfarande har cirka 90 procent av grundskoleeleverna. Samma regler för kvalitetssäkringen av elevernas undervisning ska gälla alla – oavsett vilken huvudman skolan har. I den nya skollagen finns möjligheter att vidta åtgärder mot skolor som inte lever upp till kvalitetskraven. Man kan utdöma vite och även stänga en skola. Det centrala är att det ska vara neutrala regler som ger möjlighet att ingripa mot skolor som levererar dålig kvalitet oavsett om dessa är fristående eller kommunala, oavsett om de drivs i vinstsyfte eller ej.
Det är dags att ta steget från retoriken om friskolornas betydelse för skolans utveckling till att också i praktiken behandla alla skolor lika beträffande resultat, oavsett huvudman.”

Istället för att exempelvis titta på lärartäthet vill de lyfta fram elevernas kunskaper. Tyvärr får Lindberg och Morin inte mycket stöd i verkligheten eftersom det sedan friskolereformen och kommunaliseringen på 1990-talet skett en stadig försämring av just elevernas kunskaper, nu senast manifesterat i exempelvis undersökningen PISA 2009.

Lärarnas Metta Fjelkner gjorde ett debattinlägg på Svenska Dagbladet Brännpunkt den 16 december,  ”Valfriheten har sänkt kvaliteten i skolan”, där hon lyfter diskussionen och pekar på en valfrihetsfixering utan kvalitetskrav som skadat skola . En valfrihet utan tydlig kvalitetsstyrning har visat sig vara förödande. Hon skriver bland annat:

”Jag menar att många som talar om likvärdig skola idag gör det yrvaket när man blivit varse konsekvenserna av reformerna på 1990-talet. Det finns ett ord som, oavsett sammanhang, väger tyngre än likvärdighet, nämligen valfrihet. Och denna valfrihet begränsar sig inte till valet av privat eller kommunal skola.”

Och:

”Låt mig klargöra att det inte är valfriheten i sig som är problemet utan att valfriheten inte kopplats samman med ett kvalitetskrav i den meningen att skolan skall vara likvärdig, alltså lika bra var den än finns. Genomgående har man struntat i kvalitetsaspekterna. Valfrihet var lösningen, lärarna och traditionell undervisning definierades som problemet.”

Samma dag får vi genom en mycket träffsäkerar debattartikel på debattsajten Newsmill se vad denna  marknadsanpassning utan kvalitetstänk har lett till för lärarna. Det är den alltid lika skarpa Helena von Schantz som i ”Var kommer lärarna in?” beskriver hur lärarnas yrke förändrats från att vara repekterat och viktigt för samhället, för elever och föräldrar, till att bli en serviceinrättning som ska leverera vad ”kunden” vill ha  – bra betyg. Vilken kunskap som eleverna egentligen får är satt i andra rummet, bara det finns en valfrihet och en kortsiktig kundfokusering.

Vi läser:
”Mikael Damberg (S) uppmanar Jan Björklund att sluta skylla ifrån sig när det gäller de sjunkande resultaten i skolan. Det är rätt magstarkt med tanke på vilken mängd skolreformer som har genomförts och är på väg att genomföras under alliansregeringen. Det är ännu mer magstarkt med tanke på att så många av reformerna handlar om att städa upp efter socialdemokraternas misslyckade skolsatsningar. Men vi lärare har ännu inte fått det lättare.”

Helena von Schantz som är är lärare i engelska, franska och svenska vid Djäkneparksskolan i Norrköping och även medlem i folkpartiet, skriver vidare:

”Åtstramningarna och den höjda kravnivån i lärarutbildningen, lärlingsprogrammet och de minskade möjligheterna att välja bort sin framtid på gymnasiet är några exempel på den städverksamheten. Nästa år får vi också en ny skollag som kraftigt stärker elevernas rätt, som ger friskolor och kommunala skolor samma skyldigheter och som tydliggör och skärper ansvarsförhållandena. Vi får också en ny läroplan, nya kursplaner och ett nytt betygssystem och fler nationella prov.
Med tanke på alla dessa stora och genomgripande förändringar som ännu inte har hunnit få effekt är det förståeligt att Björklund manar till tålamod och talar om atlantångare som tar lång tid att vända. Men eftersom den främsta framgångsfaktorn i skolan är lärarna behöver vi förstås framför allt rikta strålkastaren mot lärarens yrkesroll och arbetsvillkor. Hur har de påverkats av Björklunds skolreformer?
En sak man genast kan konstatera är att det varken blivit lättare, mer lönsamt eller trevligare att vara lärare under Jan Björklund. Trenden att lassa på oss lärare nya arbetsuppgifter består. Betyg i fler årskullar, skolkdokumentation, skriftliga omdömen två gånger om året i varje klass, åtgärdsprogram som ska följas upp var fjärde vecka, med mera, med mera.  Massor av nya uppgifter som läggs på oss utan att något tas bort eller någon kompensation erbjuds. Lönerna är fortsatt låga, arbetsdagarna fortsatt långa, arbetet fortsatt ofritt och undervisningen fortfarande satt på undantag. I skollag och läroplan står det mycket om elevernas och föräldrarnas rättigheter och om lärarnas och rektors skyldigheter. Men det finns inte ett ord om lärarnas rättigheter – eller för den delen om rektors rättigheter. Ändå är rätten att kunna bedriva sitt yrke i en rimlig miljö, att bli anständigt och respektfullt bemött och att tilldelas den tid som krävs för att sköta yrket på ett tillfredsställande sätt avgörande för läraryrkets attraktionskraft och för en framgångsrik skola.”

Helena von Schantz ger flera exempel på hur läraryrkets degraderats och skriver vidare om vad som krävs att förbättra skolan i verkligheten:

”För den som har blivit lärare i brist på annat -  eller som så ofta idag för att man blivit övertalig och tvungen att omskola sig – som inte har den utbildning och läggning som krävs för att bli en bra lärare, som inte ges den tid som krävs för att kunna göra ett bra arbete hjälper det föga med de coachande kollegor eller pedagogiskt alerta rektorer McKinsey & Co förespråkar i rapporten ”Världens bästa skola”. Ska vi få en bra skola i Sverige måste läraryrket bli betydligt mer attraktivt och våra möjligheter att göra ett bra jobb betydligt bättre. Ett nödvändigt första steg på den resan är att återförstatliga skolan.”

Vi kan konstatera att tyvärr verkar dock både ansvariga politiker och ansvariga i skolan bara orka med att lappa och laga i ett feltänkt system. Vad världens mest decentraliserade och  flexibla skolsystem har gett för resultat ser alla som vill se.

Ändå är det hoppingivande att denna debatt nu börjar föras alltmer öppet och att kraven på ökad stalig styrning får alltmer stöd. 

Dela med andra:

Postat i Okategoriserade | 2 kommentarer »

« Äldre inlägg