Rubriken på detta blogginlägg är hämtad från underrubriken till en myckert läsvärd artikel i nya numret av socialdemokraternas idé- och debattidskrift ”Tiden”. Artikeln är skriven av avgående generaldirektören för Skolverket Per Thullberg och har titeln ”Vad händer i svensk skola?”. Vi tar oss friheten att citera utförligt ur artikeln i bloggen, eftersom den inte finns att läsa på nätet.
Thullberg var rektor för Södertörns högskola 1996-2002 och han ledde Skolverket 2003-2010. För den som står bakom Lärarnas Riksförbunds starka betoning av skolans kunskapsuppdrag och syn på svensk skolpolitik blir det många instämmande nickar under läsningen av denna text.
Men det blir också bekymrade suckar. Som när vi efter att ha fått veta att ambitionen på Södertörns högskola var att ”Kunskap och kvalitet måste stå i första rummet” läser följande:
”När jag genom mitt jobb på Skolverket kom i kontakt med skolans värld var tongångarna annorlunda. För det första problematiserades kunskapabegreppet på ett sätt som jag aldrig mött under 30 år vid universitetet. Det fanns en vilja att relativisera behovet av faktakunskaper. Dessa var inte nödvändiga utan sågs ofta som ett uttryck för meningslöst rabblande.
Traditionell klassrumsundervisning - att läraren höll lektionen och undervisade eleverna – var något som ständigt nämndes i negativa ordalag. Denna form av undervisning var uttryck för gammalmodiga idéer och förlegade pedagogiska föreställningar. Ja, den framställdes nästan som gammaldags katederundervisning påminnande om filmen ‘Hets’ med dess beryktade Caligula.
Mantrat var att eleven själv måste söka sig kunskap genom eget arbete. Inte sällan framställdes barnet som en forskare på egen hand, men med läraren som ‘coach’ eller ‘mentor’ som skulle finnas till hands och vägleda om det behövdes. Kunskap kunde inte förmedlas till eleven utan dennes samtycke. Och en lärarledd lektion uppfattades inte vara vägen till att stimulera elevens nyfikenhet ocvh vilja att söka kunskap.”
Thullberg konstaterar att skolan genomgått stora omvälvningar sedan början av 1990-talet och dessa inte har gynnat skolan. Mellan 1992, då en stor nationell utvärdering av skolan gjordes och 2003, då en ny gjordes av Skolverket så var resultaten entydiga. Den nya utvärderingen ”visade på försämrade kunskaper i snart sagt alla ämnen. Såväl elevernas ‘faktakunskaper’ som deras analytiska, kombinatoriska förmåga hade försämrats i förhållande till den tidigare utvärderingen från 1992.”
Detta är ord och inga visor från en som suttit i ledningen för Skolverket och som hade möjligheten bidra till en förändring av på sakernas tillstånd - och som själv ville det. Men det visade sig svårare att vända skutan än han kanske trodde. Ändå har Thullberg gjort viktiga saker, men årtionden av försyndelser från tidigare skolverkschefer som Ulf P Lundgren och Mats Ekholm gick inte att reparera så lätt.
Jag har förresten själv hört ovannämnde Ekholm svara på på frågan om vad som bör göras för att förbättra resultaten i skolan, under ett seminarium tidigare i år. Det första han säger är att: ”göra rent med en två tusen år gammal kunskapsyn från Platon och framåt…”
Det låter kanske roligt på ett seminarium, men vad är det egentligen för budskap i detta uttalande? När man tänker efter är det lätt att bli mörkrädd. Så ser nämligen ett tydligt kunskapsförakt ut. Och sådana personer har alltså styrt på Skolverket.
Nu skriver inte Per Thullberg något om detta utan han berättar vidare om vad de granskningar som Skolverket gjort under senare år visat. En viktig rapport under Thullbergs tid är den stora kartläggningen av orsakerna till de försämrade skolresultaten.
Antalet lågpresterande elever har ökat i antal, men anmärkningsvärt är att de högpresterande samtidigt har blivit färre. Och gruppen elever som presterar sämst vid en internationell jämförelse har ökat i storlek.
Skolverket finner fyra viktiga faktorer bakom denna utveckling: segregering, decentralisering, differentiering och individualisering. Tillsammans antas de förklara varför svenska elever presterar sämre i skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. Skolverket lyfter själva fram kommunaliseringen
Och med ett kunskapsförakt därtill hos dem som ska styra och granska skolan blir det en livsfarlig blandning för svensk skola och för Sverige som land.
Tyvärr finns den aningslösa synen på skolan kvar. Per Thullberg skriver apropå dagens skoldebatt att:
”Sällan eller aldrig berörs den kris den svenska skolan har befunnit sig i med sämre kunskaper och ökade sociala skillnader.
När jag mött representanter för skolan i olika sammanhang får jag alltid kommentaren att resultatutvecklingen avspeglar en föråldrad kunskapsyn som inte är anpassad efter det nya kunskapssamhällets behov.
Mitt svar är alltid detsamma: Så länge det är de mest gynnade barnen som bäst tillägnar sig dessa kunskaper och ges förutsättningar att gå vidare i studier och karriär, så länge är det en skriande orättvisa att elever med en annan bakgrund, med föräldrar som inte själva har studerat, inte lyckas tillägna sig de kunskaper som behövs för att gå vidare i studier eller till arbete.”
Per Thullberg avslutar sin text med uppmaningen att det är ”hög tid att skolan blir ett prioriterat område i socialdemokratisk politik. Alla stenar måste vändas och heliga kor ifrågasättas”.
”Målet måste vara att bryta sociala orättvisor och ge alla elever samma möljlighet oavsett bakgrund. Medlen måste anpassas efter detta. Vi behöver en ny aktiv socialdemokratisk skolpolitik där elevernas kunskapsutveckling ställs i centrum.”
