Tankar om skolan i media

Lärarnas Riksförbund (LR) är ett renodlat yrkesförbund för lärare och studie- och yrkesvägledare. Förbundet ansluter inte obehöriga eller skolledare/rektorer, vilket ger en unik förmåga att företräda de professionella lärarnas och vägledarnas sak och intressen.

Lärarnas Riksförbund är strikt partipolitiskt obundet med medlemmar i allehanda olika politiska färger. Det är därför man med lätt förvåning läser en artikel om lärarnas partisympatier  i senaste numret av Lärarförbundets (LF:s) medlemstidning ”Lärarnas Tidning” (sid 29, hittar tyvärr ej artikeln på nätet).

I artikeln sägs att LF:s medlemmar är ”mer till vänster” och att ”LRs medlemmar gillar Björklund”. Man kan ju undra vad syftet är med denna bild, särskilt med tanke på att skillnaderna är små mellan förbunden.

Siffrorna ser ut enligt följande:
LF (c) 1,6; (fp) 4,0; (kd) 3,3; (mp) 14,3; (m) 11,7; (s) 23,9; (v) 7,9; (sd) 1,4, blankt 3,1
LR (c) 3,1; (fp) 9,5; (kd) 2,6; (mp) 14,8; (m) 15,9; (s) 19,7; (v) 7,9; (sd) 1,2, blankt 3,3

(Det är svårt att bedöma tillförlitligheten eftersom många  inte bestämt sig för hur de ska rösta. Enligt undersökningsföretaget är siffrorna ”ganska säkra”. Bara cirka 68 procent av LF-lärarna och cirka 75 procent av LR-lärarna har angett vilket parti de röstar på.)

Siffrorna kan, om man vill, istället läsas som att spridningen bland partisympatierna är större inom Lärarnas Riksförbund: (c), (fp), (mp), (m) och (v) har lika många eller fler anhängare hos LR än hos LF, medan LF har fler anhängare för  (kd), (s) och (sd).

Man kan ju tycka att det är bra med större spridning bland medlemmar för ett opolitiskt fackförbund. Och visst kan man å ena sidan hålla med om att det kan anses oroande att 1,4 respektive 1,2 procent av lärarna i respektive förbund har bestämt sig att rösta på (sd). Men å andra sidan är lärarna tydligt underrepresenterade bland sd:s sympatisörer, långt under de 3,4-4,7 procent som partiet har pendlat mellan i opnionsmätningarna.

I senaste numret av ”Skolvärlden”, medlemstidningen för Lärarnas Riksförbunds medlemmar, finns för övrigt en intressant genomgång av det känsliga  ämnet lärare och politik, ”Lärare i politiken av olika skäl”.

Det är upplysande att läsa om Jan-Olof Sundh och Ann-Sofie Lifvenhage, båda politiskt engagerade lärare. Den ene för vänstern och den andra för moderaterna. Här kan vi läsa om hur man kan hantera frågan om de egna politiska sympatierna på olika sätt.

För ett renodlat yrkesförbund är inte den politiska tillhörigheten hos medlemmarna det viktiga, så länge som man delar de demokratiska värderingarna och synen på människors lika värde, som ju är bärande delar i vårt samhälle.

Idag kan vi läsa två mycket intressanta artiklar i Trelleborgs Allehanda. Den ena konstaterar skolans centrala roll i årets valrörelse. Det är tidningens ledarskribent Mattias Karlsson i artikeln ”Skolan central i valet” som bland annat skriver:

”I den begynnande valrörelsen har skolan seglat upp som en av de viktigaste frågorna och det är inget att förvånas över. Det handlar inte bara om att skolan är viktig för framtiden utan också om att elevernas resultat de senaste femton åren ständigt blivit sämre. Den svenska skolan måste förbättras och det läget är det naturligt att partierna kommer med förslag på vad som behöver göras.”

Den andra artikeln är skriven av Lars Henric Ekstrand, professor emeritus i pedagogik. I sin mycket ingående genomgång och tankeväckande analys ”Ställ högre krav på skoleleverna” påpekar han att ett stort reformarbete har inletts för skolan, men att mer behövs. Ekstrand menar att bland annat att lärarna måste få mer tid till undervisning, och då kunna förbereda denna.

Pedagogikprofessorn vill även att kraven på eleverna ska höjas, vilket eleverna på högstadiet och gymnasiet själva efterfrågar, givetvis inom rimliga gränser. Men det borde vara självklart att höga förväntningar och positiva krav är vad skolan behöver. Liksom överalt annars där människor samarbetar.

Jag slår vad om att 90% av landets lärare i grundskolan håller med Ekstrand i hans analys och förslag till förbättringar av skolan. De vet att det gynnar eleverna.

Särskilt med tanke på den studie som Ekstrand refererar till, nämligen Anna Sjögrens uppmärksammade granskning, ”Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden”, av följderna av att betygen i mellanstadiet slopades på 70-talet. Sjögren, som arbetar vid Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), jämförde vuxna individer som fått respektive inte fått betyg med avseende på högre studier, yrkesframgång och inkomst.

Det visade sig att att barn till lågutbildade föräldrar inte gick igenom gymnasiet lika ofta när de var betygsfria jämfört med när de fick betyg. I denna grupp var det barn med sämre skolresultat som påverkades mest.

Detta får mig osökt att tänka på den undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade under årets Politikervecka i Almedalen, ”Rika barn lära bäst? Om klyftorna i den svenska skolan”.

I den svenska skolan har klassbakgrund blivit en allt viktigare faktor. Och det beror på att stadgande och stödjande faktorer har försvagats i skolan. Från mindre betyg och kunskapskontroller och – inte minst – mindre fokus på läraren och kvaliteten i undervisningen.

Kanske är det dags att nu lyssna på personer som  Lars Henric Ekstrand?