I söndagens Dagens Nyheter fanns en mycket intressant artikel att läsa om en lyckad matematikundervisning som bygger på en framgångsrik, och numera välkänd, japansk metod som lyfter elevers matteresultat. (Artikeln från söndagen finns tyvärr inte på nätet.)
I den berättas om Årstaskolans positiva erfarenheter som bygger på ett arbetssätt som japanska matematiklärare har många decenniers erfarenhet av.
Istället för självstudier och att eleven ska sitta och räkna tal i matematikboken och rådbråkas själv lyfts läraren fram. Det är läraren som ska undervisa matematik och tillsammans med eleverna lösa matteproblem. Eleverna engageras och målet är att de ska förstå matematiskt tänkande. Något som satsningar som ”Räkna med bråk” tyvärr aldrig lyckades med under min generation…
Idag skriver Johannes Åman i Dagens Nyheter under rubriken ”Skola: Förbättring i många små steg” om denna modell som kallas för lesson study. Han menar att den egentligen inte är en särskild matematikpedagogik:
”Det är en metod för att utveckla undervisningen som mycket väl skulle kunna leda till andra pedagogiska insikter och som skulle kunna tilllämpas även inom andra ämnen.”
Åman beskriver det som att kärnan i lesson study är att små grupper av lärare träffas för att tillsammans utforma en lektion som så väl som möjligt ska belysa ett begrepp eller en typ av problem. Genom praktiskt arbete utvecklas lektionen och sedan sprids erfarenheterna vidare.
Lite är det som att gå och hämta vatten över ån, för om jag förstått det rätt är också samtalet mellan lärare och klassen, mellan elev och elev, viktigt i denna modell. Men det centrala är att det är läraren som tydligt leder arbetet.
Det handlar alltså egentligen om den länge så förtalade katederundervisningen… Den som man lyckades förvränga och skapa misstroende kring. Här användes bland annat filmen ”Hets” av de som dagligdags kallats flumpedagoger, men bättre bör beskrivas som ensidiga pedagoger med ansåg sig behöv göra något slags fadersuppror mot skolans kunskapsarv…
Att svensk skola fortfarande lider av experimentens efterverkningar är uppenbart, eftersom sådana exempel som matematikundervisningen i Årstaskolan kan bli stort uppslagna artiklar i nyhetstidningar. Förklaringen kanske finns i att på lärarutbildningen har katederundervisning varit ett ”icke-ord”. Det är tragikomiskt att man där mycket systematiskt och envetetet tycks ha jobbat emot all form av katederundervisning, som nu istället visar sig vara väldigt framgångsrikt.
Förhoppningsvis ser vi nu en ny, god, trend där fokus läggs på undervisning och på lärarens insats som just lärare. Alltså inte som pedagog, inte som relationsskapare med ett ”tredje ben…”, inte som fostrare, och inte som allkonstnär, utan som ämneskunnig och pedagogiskt skicklig just ”lärare”.
Kanske är det dags att lyfta fram de skickliga välutbildade ämneskunniga lärarna, som finns i alla skolor. Lärare som sätter resultaten i fokus – för elevernas skull.
Tyvärr har du nog missförstått en hel del. Att lärarna samlas och diskuterar och analyserar undervisningen leder till en lektionsutformning som ställs i relation till ett innehåll. Det bygger således på en innehållsanalys där undervisningsutformningen tydligare kopplas till den förmåga, det begrepp, det kunnande som ska utvecklas. Det handlar därmed i grund och botten om didaktisk kompetens. Det är här LR har hamnat så fruktansvärt fel! Du pratar om de enskilda lärarna, men hela konsekvensen är en utveckling av läraryrket som profession, rentav en professionell profession. Du pratar om ämneskunniga, men själva poängen är att detta inte räcker. Det är allmän- och ämnesdidaktiken som är det som utmärker och särskiljer läraren. Ämneskunnig är en bara självklarhet, men det som är själva poängen är att läraren kan omsätta detta i en undervisningskontext som kretsar kring eleven/-ernas lärande och kunskapsutveckling. Om inte LR hävdar detta blir jag djupt fundersam. Det blir en trivialisering av kunskap – rentav av hela läraryrket.
Många lärare vittnar om att det blir en möteskultur som inte tillräckligt har en koppling till undervisningen och ämnesinnehållet. Det är en realitet att alltför mycket läggs på lärarna som är annat är undervisning och lärarnas uppdrag överskuggas av andra uppgifter. Det om något urholkar läraryrkets professionalitet. Något som du och LF borde tänka på, med tanke på att du lyfter fram Lärarans Riksförbund och hävdar att de som försvarar ämneslärnas kompetens och profession trivialiserar ”hela läraryrket”. Sådana svepande kommentarer gör det svårt att bemöta dig seriöst.
Jag utgår från att du är insatt i forskningen och vet vad Lesson och Learning study står för. Som du säkert märker menar jag att det är väldigt viktigt att läraren är ämneskunnig, men att det inte räcker. Att bara hävda att lärare måste vara ”ämneskunniga” och ”engagerade”, vilket LR gör, är således en onyanserad förenkling. (LR är förresten mitt fackförbund, och ja, jag är ämneslärare.) Ni bortser från det som måste vara essensen i läraryrket, nämligen att en djuplodad innehållsanalys ska omsättas i undervisning och generera ett lärande, och där läraren är ytterst medveten om syfte och vad eleverna de facto lär sig. För detta krävs en enorm kompetens, som vida överstiger att vara ”ämneskunnig”. Det kräver lärandeteoretiska utgångspunkter, en djup medvetenhet om vad som är det problematiska när ett innehåll ska omsättas i undervisning, kunskap om elevgruppen, potentiella utvecklingszoner hos eleverna osv. Det Åman hänvisar till, Lesson study, syftar för övrigt till att lärare på djupet fokuserar på undervisningen och ett specifikt lärandeobjekts behandling i en klassrumspraktik, och att lärares samlade kompetens används och bidrar till ökad kunskap och kvalitet i undervisningen. För att öka möjligheterna för lärande. Men detta kräver att lärare får tid för det som borde utgöra kärnan i yrket: planering, utveckling och uppföljning av undervisningen. Att lärare idag har en mängd andra uppgifter, ska lösa alla möjliga och omöjliga social problem, tvingas dokumentera in absurdum osv. är ett av de största hindren för att den utveckling jag menar att kan ske inte gör det. Ja, det urholkar läraryrkets legitimitet och professionalitet. Men det gör också det faktum att LR förenklar läraryrket. Det unika, och ytterst komplexa, i läraryrket är undervisning. Didaktik handlar om undervisning. Det borde ni hävda och försvara i debatten. Annars kan vem som helst som läst lite ämnespoäng bli lärare.
Hej Gunnar!
Jag tror inte det finns en motsättning alls i det som du skriver i din senaste kommentar och det jag försöker kommunicera. Kanske har jag varit för otydlig? Allt du nu skriver tror jag nog att hela LR kan ställa sig bakom. Givetvis måste den gedigna ämneskunskapen förenas med gedigen didaktik. Guppsamverkan är säkert bra om det fokuseras på undervisning och på elevernas resultat.
Problemet är väl att många alltför länge trodde att det räckte att kunna undervisa ”i sig”. Man menade att lärare är lika med handledare eller coach. Och det måste väl ändå var det största hotet mot läraryrket?
Hoppas du har sett Lärarnas Riksförbunds pågående kampanj om rätten till tid för både för- och efterarbete, ”Mer än 3 minuter”.
http://www.lr.se/lararnasriksforbund/opinionochdebatt/meran3minuterforvarjeelev.4.2f86ed55126fea489598000194.html
Thanks for
your sharing, it’s very useful
I’m happy that you can use the information.
[...] This post was mentioned on Twitter by Björn Kindenberg, Björn Kindenberg. Björn Kindenberg said: Kul! http://bit.ly/99i67k Skribenten har totalt missuppfattat Lesson Study, men kommer till intryck genom kommentarerna. [...]
Skolutveckling kväver skolutvecklingen!