I en gästkrönika i Norrbottens Kuriren i dag kritiseras, eller snarare problematiseras, att vi nu får en lärarlegitimation för lärare. Det är Anna Rennéus Guthrie, ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån, som under rubriken ”Lärarkörkort ingen lösning” tycker att lärarlegitimation inte är så lyckat.
Rennéus Guthrie konstaterar att:
”Jan Björklund (FP) blir utbildningsministern som realiserar det Lärarnas Riksförbund önskat sedan 1990-talet. Jan Björklund, liksom många av landets lärare, är av uppfattningen att det ska finnas ett system för lärarkandidater liknande det som gäller för blivande läkare, och har i sitt arbete för att säkra skolans kvalitet presenterat en lärarlegitimation.”
Hon är kritisk att det från 2012 inte längre kommer vara möjligt för en obehörig person, alltså som inte genomgått en lärarutbildning, att sätta betyg. Förutom detta ska det ske en hårdare granskning av lärarens kompetens i klassrummet.
Detta borde väl alla kunna applådera. Men istället anser Rennéus Guthrie att det är ganska stor skillnad mellan att vara läkare och lärare.
”Medan läkaren sysslar med helande, ägnar sig läraren åt kunskapsförmedling. Om man har brutit ett ben eller drabbats av sjukdom vill man ha en läkare som klarat alla tentor, genomgått AT-tjänst och fått sin kliniska förmåga godkänd. På liknande sätt vill man vara säker på att lärarna som ska ge barn och unga väsentliga verktyg för framtiden, också har genomgått något slags test.
Frågan är emellertid ifall man kan utvärdera en lärares arbete och inflytande med samma kriterier som läkarens? Och ifall man ändå gör det, bör det inte vara kunskapen som i första hand mäts hos den blivande läraren, snarare än metoden?”
Man kan utan tvekan hålla med Rennéus Guthrie om att ensidigt fokus på pedagogik inte gynnar kunskapsresultaten i svensk skola.
Jag förstår att det Rennéus Guthrie är rädd för är att eleverna ska möta likadana lärare om det blir strängare krav på att alla som undervisar i skolan ska vara utbildade lärare. Hon räds ”ett system som bara uppmuntrar en viss typ av människor att bli lärare. Och i förlängningen ett samhälle med allt mer homogena individer.”
Den oron ska man ta på allvar. Men det är ändå märkligt att argument om att vi behöver fler outbildade inte hörs från några andra samhällsområden. Vem vill ha en outbildad bilmekaniker eller anlita en outbildad psykolog? Eller en outbildad vad som helst….
Själv är jag väldigt förtjust i tanken på autodidakter, personer som skaffar sig mängder av kunskap om allehanda ting på helt egen hand. Problemet är att det finns väldigt få av dem.
Om jag ska välja mellan en outbildad naturbegåvning, eller en utbildad naturbegåvning, så vill jag att mina barn ska undervisas av den sistnämnde…
För att fortsätta med körkortsliknelsen: Hellre ett körkort än en klåpare bakom ratten (eller en klåpare i katedern).
Och den som inte är en naturbegåvning som lärare, blir ju i alla fall inte sämre av att ha genomgått en utbildning. (Här är för övrigt lämplighetstest till lärarutbildningen ett förslag som Lärarnas Riksförbund varit positivt till.)
Men givetvis ska man kunna komma in till läraryrket från olika håll. Då krävs det att det finns vägar in så att vi inte bara har en slags personer som blir lärare. Men det är en fråga som inte handlar om legitimationsfrågan, utan om hur vi lockar de bästa och mest lämpade att bli lärare. Här kan den omtalade rapporten ”Vem blir vad – och varför ” vara intressant läsning.
Klok inlägg, jag har också mycket svårt att motivera varför just outbildade lärare är ett så ”viktigt” inslag i skolans värld, det faller på sitt eget grepp. Om man har intresse av att utbilda så utbildar man väl sig till det som yrket kräver, punkt slut. Hur ska man annars motivera eleverna till att studera? Genom att säga att de inte behöver studera?
Rennéus Guthrie presterar en nonsens-artikel! Att man ställer formella krav på vad som ska krävas för att vara lärare är verkligen på tiden. Att jämföra lärare med läkare och andra yrken är ingen poäng i sig. Däremot vill vi nog inte bli opererade av obehörig kirurg, åka med obehörig pilot, ringa till obehörig polis när brott pågår osv.
Varför kan man inte acceptera att även lärare ska ha sin formella kompetens i såväl pedagogik som ämneskunskaper? Ingen påstår att man ska utvärdera en lärares kompetens på samma sätt som en läkares. Det är två olika yrken med helt olika krav! Att olika pedagogiska riktningar finns är inget som beror på läraryrket eller skulle påverkas av en lärarlegitimation.
Rennéus Guthrie motsäger sig själv när hon anser att en legitimation skulle innebära en likriktning och att det skulle vara en nackdel. Är det en fördel med olika pedagogiska riktningar eller inte. Oklar logik!
Slutligen är det ett sakfel att påstå att alla under 18 år spenderar den största delen av sin vakna tid i skolan. En 18 åring har levt i ca 158000 timmar. Räknar vi med att man sover ca 9h/dygn (förhoppningsvis) blir det ca 100 000 vakna timmar. Av dessa har 18-åringen tillbringat ca 15 000 timmar i skolan, ca 15 %. Dvs 85% av den vakna tiden på andra ställen än just skolan. Räknar vi bara på de tolv skolåren så blir det ca 23 % av tiden i skolan. En nonsens-artikel alltså.
Som jag ser det försöker man lösa ett problem med det som orsakade problemet från början. Huvudproblemet med skolan i dag är att den handlar om så mycket annat än kunskap. Inte att pedagogiken inte värdesätts tillräckligt.
Lärarens auktoritet är inte på långa vägar vad den varit eller vad den skulle kunna vara. Det hänger ihop med att övertaget har minskat. Och ett övertag är precis vad lärare behöver för att kunna hävda sin auktoritet. Övertaget utgörs av lärarens kunskap och erfarenhet, inte dennes pedagogiska skickligheter.
Nog låter det vid en första anblick bra med lärarlegitimation. För som någon skrivit här på bloggen, vem vill ha en läkare, polis eller psykolog utan legitimation. Men jag vill påstå att det är en väsentlig skillnad mellan att arbeta som lärare och läkare, psykolog eller polis. Den skillnaden består främst av det enkla faktum att läraren är vuxen och eleven barn. Varken läkare eller poliser kommer i närheten av att ha samma påverkan på barn och ungas utveckling. Dessutom utgörs lärarens behörighet, i första hand, av hans eller hennes ämneskunskaper.
Jag är orolig för att en för hårdskuren mall för vem som är lämplig att arbeta som lärare kommer fästa alltför stor vikt på hur denna person klarar sig under sina första besök i ett klassrum och inte hur väl han eller hon känner sitt ämne.
Om för stor vikt läggs vid det sociala och kommunikativa, som förvisso är en del i undervisningen, men långt ifrån det viktigaste, kommer lärarrollen med tiden påminna allt mer om försäljarens. Kunskap är gratis och den ska inte ständigt behöva packas in i en charmig och lättsam profil. Jag tror inte att man kan lösa skolans problem med ett regelverk kring lärarna, som i första hand styrker lärarens auktoritet gentemot andra kollegor. Vad man bör säkra i första hand är skolans kärna: kunskap.
Hej Anna!
Jag ser ingen motsättning mellan kunskap och pedagogik, så länge kunskapen kommer först.Här har du onekligen en poäng i att det fanns en tid som konsten att lära ut var allt och innehållet var inget… Det var då man talade om ”pedagoger” istället för lärare. Tyvärr gör man det fortfarande på alltför många håll…
Jag reagerar alltid när man säger lärare och tillägger snabbt ”peddagååger”, som om det skulle vara någon slags finare lärare, lära-ut-lärare på något vis…
Men jag håller inte med sig när du lyfter fram det man kan kalla för fostransrollen – eller vuxenrollen – så som du gör. Lärare undervisar inte bara banr/ungdomar. Dessutom är det så att i gymnasiet så är eleverna myndiga. För att inte tala om komuvux eller på universitet och högskola, där Lärarnas Riksförbund också har medlemmar.
Lärare och läkare skljer sig inte åt i betydelse. Möjligen kan skillanden vara att läkaren kan orsaka en människas död genom oskicklighet, medan en oskicklig lärare kan orsaka en elevs intellektuella förtvinande och död, och därmed också i förlängningen, ett samhälles död……
Undermåliga lärare påverkar oss i tjugo tretti år framåt…
Till Anna!
Precis som Zoran är inne på så råder ingen inbyggd motsättning mellan att ha kunskap och dessutom pedagogisk/metodisk skicklighet. Däremot är båda dessa fält en förutsättning för att vara lärare. Med enbart egen kunskap (om så enorm!) kommer du ingenstans i läraryrket.
Visst är det en skillnad att vara lärare jämfört med polis, läkare mm och det är ju ingen direkt poäng i att jämföra yrkena i sig. Däremot att det behövs rätt kvalifikationer för samtliga yrken är det väl ingen tvekan om. Du tycks tro att legitimation a priori betyder att lärare ska ha samma kvalifikationer som vissa andra yrken. Varifrån har du fått det? En grav missuppfattning av vad lärarleg. skulle innebära. En leg. läkare har inte samma kravbild som, en leg. psykolog och vice versa. Så kan vi hålla på och jämföra skillnader i all oändlighet!
Du tycks anse att det kommuniktaiva är av helt underordnad betydelse för lärare. Inget kan vara mer fel. Allt lärare gör handlar om kommunikation! Att dessutom kunskap om ämnet är viktig är självklart. Men utan kommuniktaiv förmåga är all din kunskap meningslös för eleverna. Det är bara att acceptera detta.
Jag vet ex. från min studietid där väldigt kunniga läratudernade hade problem att förmedla sin kunskap och blev avrådda att forsätta studierna. De kämpade med näbbar och klor för att bli godkända med hänvisning till sin digra kunskap. En av dem uttryckte t.o.m. följande ”Jag tycker att min undervisning fungerar som bäst om jag inbillar mig att det finns en mur mellan mig och eleverna i klassrummet. På min sida vet jag precis hur jag då ska lägga fram ämnet och undervisningen fungerar väldigt bra.” Problemet var bara att eleverna på andra sidan inte fattade ett jota utan var i uppror i klassrummet. Personen i fråga blev självklart inte lärare men sysslar kanske med sitt ämne ”bakom en mur” någonstans i landet. Väl medvetren om att detta bara är ett enda ex ur verkligheten så är det ändå väldigt talande, tycker jag!
Mvh Glenn W
Vad är det för absurt resonemang om behörighet? Om ”huvudproblemet” är fokus på annat än kunskap är det väl desto större skäl att se till att lärarna är behöriga – dvs kunniga?
En lärare behöver ämneskunskaper, didaktiska och pedagogiska kunskaper och kunskaper om styrdokument, lagar och mycket annat.
Hatten av till er Zoran och Glenn för kloka och genomtänkta inlägg. I synnerhet gillade jag Zorans slutkläm. Så sant.
vad jag letade efter, tack
Interesting fact. thanks for the info!
1. Jag håller med om att kunskap och pedagogisk förmåga är det viktigaste, och att dagens lärare behöver stöd, (helst genom en stark yrkeskår), mer än något annat.
2. Om min lärarexamen ogiltigförklaras som ”självständig examen” retroaktivt genom kravet på legitimation, borde jag inte kunna få mitt studielån avskrivet? (Jag lånade 300000:- under 1990-talet för att kunna ta examen, och kommer att få betala fram till min pension för något som nu ”tappar” en del av sitt värde.) Är det här en fråga som har diskuterats alls?