I en gästkrönika i Norrbottens Kuriren i dag kritiseras, eller snarare problematiseras, att vi nu får en lärarlegitimation för lärare. Det är Anna Rennéus Guthrie, ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån, som under rubriken ”Lärarkörkort ingen lösning” tycker att lärarlegitimation inte är så lyckat.
Rennéus Guthrie konstaterar att:
”Jan Björklund (FP) blir utbildningsministern som realiserar det Lärarnas Riksförbund önskat sedan 1990-talet. Jan Björklund, liksom många av landets lärare, är av uppfattningen att det ska finnas ett system för lärarkandidater liknande det som gäller för blivande läkare, och har i sitt arbete för att säkra skolans kvalitet presenterat en lärarlegitimation.”
Hon är kritisk att det från 2012 inte längre kommer vara möjligt för en obehörig person, alltså som inte genomgått en lärarutbildning, att sätta betyg. Förutom detta ska det ske en hårdare granskning av lärarens kompetens i klassrummet.
Detta borde väl alla kunna applådera. Men istället anser Rennéus Guthrie att det är ganska stor skillnad mellan att vara läkare och lärare.
”Medan läkaren sysslar med helande, ägnar sig läraren åt kunskapsförmedling. Om man har brutit ett ben eller drabbats av sjukdom vill man ha en läkare som klarat alla tentor, genomgått AT-tjänst och fått sin kliniska förmåga godkänd. På liknande sätt vill man vara säker på att lärarna som ska ge barn och unga väsentliga verktyg för framtiden, också har genomgått något slags test.
Frågan är emellertid ifall man kan utvärdera en lärares arbete och inflytande med samma kriterier som läkarens? Och ifall man ändå gör det, bör det inte vara kunskapen som i första hand mäts hos den blivande läraren, snarare än metoden?”
Man kan utan tvekan hålla med Rennéus Guthrie om att ensidigt fokus på pedagogik inte gynnar kunskapsresultaten i svensk skola.
Jag förstår att det Rennéus Guthrie är rädd för är att eleverna ska möta likadana lärare om det blir strängare krav på att alla som undervisar i skolan ska vara utbildade lärare. Hon räds ”ett system som bara uppmuntrar en viss typ av människor att bli lärare. Och i förlängningen ett samhälle med allt mer homogena individer.”
Den oron ska man ta på allvar. Men det är ändå märkligt att argument om att vi behöver fler outbildade inte hörs från några andra samhällsområden. Vem vill ha en outbildad bilmekaniker eller anlita en outbildad psykolog? Eller en outbildad vad som helst….
Själv är jag väldigt förtjust i tanken på autodidakter, personer som skaffar sig mängder av kunskap om allehanda ting på helt egen hand. Problemet är att det finns väldigt få av dem.
Om jag ska välja mellan en outbildad naturbegåvning, eller en utbildad naturbegåvning, så vill jag att mina barn ska undervisas av den sistnämnde…
För att fortsätta med körkortsliknelsen: Hellre ett körkort än en klåpare bakom ratten (eller en klåpare i katedern).
Och den som inte är en naturbegåvning som lärare, blir ju i alla fall inte sämre av att ha genomgått en utbildning. (Här är för övrigt lämplighetstest till lärarutbildningen ett förslag som Lärarnas Riksförbund varit positivt till.)
Men givetvis ska man kunna komma in till läraryrket från olika håll. Då krävs det att det finns vägar in så att vi inte bara har en slags personer som blir lärare. Men det är en fråga som inte handlar om legitimationsfrågan, utan om hur vi lockar de bästa och mest lämpade att bli lärare. Här kan den omtalade rapporten ”Vem blir vad – och varför ” vara intressant läsning.
