I Värmlands Folkblad kan vi läsa en ledare av chefredaktören Peter Franke, ”Ur led är stämpeluret”, där han skriver att:
”Alla partier är överens om att skolan är en avgörande fråga för landets framtida utveckling. Utan välutbildade elever halkar Sverige efter i den globala konkurrensen. Utbildning ger fler jobbchanser, bättre hälsa och bidrar därmed till samhällsekonomin. Så långt är alla överens, men hur ser vägen mot målen ut?”
Franke understryker att ”skolans försämrade resultat de senaste årtiondena kan inte skyllas på något odefinierat ‘flum’, utan beror på andra förklaringar, som resursbrist, kommunaliseringen, lavinen av fristående skolor och den allt större segregationen i samhället.”
Han fortsätter att lyfta fram hur läraryrkets status urholkats. Skolan i dag behöver välutbildade och engagerade lärare. Franke menar att rätt modell då definitivt inte är att tvinga in lärarna i en ålderdomlig ”stämpelklockekultur”. Det är att dela ut en misstroendeförklaring till hela yrkesgruppen och sänka den redan låga statusen för jobbet.
”Nej, för att öka engagemanget krävs skolchefer som visar tilllit till lärarna och kan ingjuta förtroende i dem. För det krävs rektorer med pedagogisk erfarenhet som verkligen kan entusiasmera lärarna. Det gör de genom bra fortbildning, regelbunden återkoppling och en ständig pågående dialog.
Det är skolchefer och rektorer som har ansvaret för att det fungerar till vardags och som ska se till att lärarna gör sitt jobb. Ovanför dem finns skolpolitiker som måste se till att skolan får de resurser som krävs. De resurserna måste bli större och inte mindre om skolan ska kunna spela den viktiga roll för landets utveckling som alla pratar om.
Stämpeluren var nödvändiga i 1800-talets fabriker när den monotona produktionen aldrig fick stanna. De användes för att kontrollera arbetarna och få dem att lyda. De tillhör en svunnen tid, särskilt i en kreativ miljö som en skola.”
Lika tydlig är den erfarne europaparlamentarikerna Jan Andersson (S) som på sin blogg skrivit ett inlägg med rubriken ”Lämna kommunpartiet och bli socialdemokrater fullt ut”.
Jan Andersson skriver bland annat:
”Skolan i Sverige står i dag inför stora utmaningar. Den svenska skolan tappar internationellt samtidigt som skillnaderna mellan olika skolor i Sverige ökar. Lärarlönerna i Sverige är i ett europeiskt perspektiv låga. Läraryrket har förhållandevis låg status.
Att med dessa utmaningar för ögonen föreslå att arbetstiderna för lärarna ska var den stora frågan i avtalsrörelsen och kopplas till eventuella löneökningar är direkt korkat och bäddar för motsättningar. Det verkar som om politikerna i SKL har bristande kontakt med verkligheten . Man verkar inte ha kunskap om hur det ser ut på fältet ute på skolorna i Sverige.”
Andersson menar att socialdemokraterna i SKL, bland annat Ilmar Reepalu, sviker den socialdemokratiska politiken.
”Vi socialdemokrater börjar ute i våra kommuner vinna förtroende för vår skolpolitik. Vi koncentrerar ute på fältet på att satsa på skolan och på personalen i skolan. Vi arbetar för en skola där alla elever ska kunna få en bra utbildning. Då ska inte de centrala företrädarna i SKL förstöra för oss genom att koncentrera sig på ett stickspår.”
