Tankar om skolan i media

En skolnyhet som bloggen missat hittar vi i tisdagens Aftonbladet. Där berättar man att ”Skolor förbjuder kramar”. Det  handlar om att man i amerikanska skolor förbjuder beröring med händer.

Det senaste fallet är att beröring med händer förbjudits på en mellanstadieskola i Connecticut, USA. Eleverna kan straffas med avstängning om de kramas.

Tidigare har flera skolor i USA infört regler mot kramar mellan personal och elever. Det har varit ett sätt att skydda barnen mot sexuella övergrepp och för att skydda personalen mot eventuella anklagelser. Men på flera skolor utökas nu alltså förbudet till att även gälla kramar mellan barn.

Detr är så sant som det är sagt, verkligheten överträffar dikten…

I går kunde vi läsa att resultaten förbättras i skolan. Ändå får en av tio grundskoleelever fortfarande inte gymnasiebehörighet. SKL fortsätter att mena att ledarskap i skolan är beroende av att lärnas arbetstid styrs centralt.

När SKL presenterade sin rapport ”Aktuellt om Skola och förskola 2010” igår var budskapet att (nästan) allt blir bättre i svensk skola. Fler får betyg i alla ämnen, slutbetygen blir bättre, i gymnasiet får fler elever slutbetyg, fler blir behöriga till universitet och högskola och färre elever får underkänt i kärnämnen.

Då borde väl allt vara frid och fröjd i SKL:s värld?

Nej, ska det bli ännu lite bättre måste det till centrala avtal om ett nytt arbetstidssystem. SKL försöker alltså använda sin rapport som ännu ett argument för att driva sin linje i arbetstidsfrågan. Men därmed blir det uppgivna huvudmotivet att höja resultaten tveksamt – om nu resultaten höjs i det befintliga systemet varför förändra till något som lärarkåren unisont motsätter sig? Makten över lärarnas arbetstid är det avgörande motivet i sig.

Vi läser med stort intresse det som står i rapporten om behovet att kontrollerar lärarna:

”En generell förutsättning för ett fungerande ledarskap är att ansvarig chef kan förfoga över verksamhetens samlade resurser och kompetenser. Idag är det dessvärre inte alltid så. Vi menar att tillämpningen av det nuvarande arbets­tidsavtalet ofta utgör ett hinder när landets rektorer ska planera och organisera sin verksamhet. Vi anser att det i en mål- och resultatstyrd skola inte längre finns utrymme för uppgörelser som detaljstyr lärares arbetsuppgifter och tid. Den frihet som många fristående skolor idag har avtalat sig fram till med lä­rarorganisationerna beträffande arbetstiden måste framöver omfatta samtliga skolor oavsett huvudman. Att erbjuda alla huvudmän gemensamma spelregler är särskilt viktigt i en tid då skolorna verkar på en konkurrensutsatt marknad. SKL menar därför att det nuvarande avtalets principer måste utvecklas så att lärares arbetsuppgifter i än högre grad anpassas utifrån uppdrag och behov. Det är en absolut nödvändighet om vi ska få en skola vars resurser ska komma elev­erna till del på bästa sätt, och dessutom ge lärarna mer tid för sitt ledarskap!”

Läs detta gärna igen. Här ges prov på det som författaren George Orwell kallade för ”nyspråk”.  Att inte detaljstyra betyder alltså att ännu mer detaljstyra. Att få ökad frihet innebär att minska friheten till lokala överenskommelser. Att ge lärare mer tid för sitt ledarskap betyder att inte låta lärare använda den egna förtroendearbetstiden som passar läraren bäst. Att likställa villkoren med med friskolor (som alls inte har 40-timmarsvecka som total norm) betyder att minska möjligheten för skolor utveckla alternativ. Och att arbetsgivarna måste lyssna på lärarnas åsikt, som är fallet i dag, innan man kan övergå till 40-timmars vecka och semestertjänst, är lika med ett ”fackligt veto” i SKL:s värld.

Den sansade bedömaren menar att det är klokare att fortsätta utveckla det som nu sker i skolorna. Nu behöver förtroendet byggas upp. Men SKL vill inte lýssna på några andra. Istället för att inrikat sig på att förbättra dagens skola fokuserar men helt på formfrågor, och villl skapa en ny papperskonstruktion där läraren ska fråga rektor om  lov för att få rätta elevernas skrivningar hemma istället för att sitta i skolan utan dator och utan eget skrivbord.

Dessutom noteras att SKL:s Per-Arner Andersson mycket tydligt i går medgav att kommunerna inte lyckats ta sitt ansvar för skolan. Han kallar det för ”utmaningar”. Bland annat erkänner han utan omsvep att kommunerna inte lyckats med skolans kompensatoriska uppdrag.

Här borde SKL och Per-Arne Andersson läsa Lärarnas Riksförbunds rapport Från byråkrati till undervisning – en finansieringsmodell för framtidens skola  där en minskning av skolbyråkratin och satsning  på undervisning — skolans kärnverksamhet — kan ge eleverna mer specialundervisning och framför allt mer tid med väl förberedda lärare. Rapporten föreslår att finansieringsansvaret för skolans undervisning och kunskapsarbete enkelt kan flyttas från kommunerna till staten. Kommunena fortsätter då som idag att ansvara för skolan, men avlastas den del man inte klarat av att leda, nämligen undervisningen och ansvarer för kunskapsuppdraget.

Den som läser lite noggrannare på den eminenta webbplatsen Lärarnas historia kan få lära sig mycket.

Den nya webbplatsen skildrar läraryrket och lyfter fram lärarnas betydelse för framväxten av dagens moderna samhälle. Den bygger på material från Lärarnas Riksförbund och andra lärarorganisationers arkiv med exempelvis foton, artiklar ur förbundstidskrifter, debattartiklar och brev.

Idag har vi läst professorn och historikern Christina Florins mycket intressanta genomgång av skolan. Särskilt fastnar vi för ett stycke i kapitlet ”Hur gick det sen? Högre professionell status för lärarna eller avprofessionalisering?”. Där konstateras bland annat när det stora slaget mot läraryrket och lärarnas professionalisering kom:

”Flera lärarförbund gick på 1960-talet ihop till en mer enhetlig och rationell organisation – Sveriges Lärarförbund (SL) – för att bli konkurrenskraftiga gentemot staten. Ett professionellt bakslag var när detta förbund 1969 gick med på att medlemmarna inte längre behövde ha lärarexamen för att vara med i förbundet. Då erkändes den fackliga linjen som viktigare än den professionella. Lärarens gemensamma kunskapsbas var inte längre målet och deras stängningsmöjligheter – att utesluta outbildade från yrket – ansågs tydligen inte nödvändigt. År 1991 gick SL samman med Facklärarförbundet och Lärarförbundet bildades.” 

Lyckligtvis verkar det allmänna synen på skolan och läraryrket i dag vara den att det inte är i sin ordning att få utbilda elever utan att själv vara utbildad. Det är rimligt att den som ska utbilda ditt barn i matematik själv kan matematik. De flesta inser att det behövs en kvalitetssäkring som en bra utbildning utgör.

Lärarnas Riksförbunds långsiktiga linje där endast behöriga utbildade lärare får vara medlemmar är den som vinner gehör. Även i det legitimationsförslag som nyligen presenterades av regeringen på DN Debatt, och som fick stöd av oppositionen, är tanken stark att obehöriga inte ska vara verksamma som lärare.