Tankar om skolan i media

I dagens Göteborgs-Posten finns en utmärkt debattartikel av vice ordföranden i Lärarnas Riksförbund i Göteborg, Barbro Mannerås. Hon beskriver mycket väl den ilska och upprördhet som jag mött hos många engagerade lärare över hur politiker och ansvariga för skolan behandlar lärarna.

Läs den publicerade förkortade texten här, ”Stoppa häxjakten på lärare”.

Du kan också läsa hela den oförkortade texten nedan i detta inlägg. Barbro hade nämligen vänligheten att dela med sig av sin läsvärda text innan den kortades:

Det finns mängder med artiklar, blogginlägg och kommentarer där lärare protesterar mot arbetsgivarnas försök att begränsa frihete, självständigheten och egenansvaret i läraryrket. Striden om lärares arbetstid är central i årets avtalsrörelse och har tagit ny fart efter debattartikeln i måndagens Dagens Nyheter där 198 utbildningschefer vill att lärarna ska arbeta mer.

Dagens exempel är Daniel Stjernquist, Lärarnas Riksförbunds kommunombud i Olofström, som intervjuas i en artikel i Sydöstran med rubriken ”Är det en maktdemonstration”?

Han säger så här om arbetsgivarnas, SKL:s och några av landets skolchefers, krav på att detaljstyra var lärare gör sin planering, sitt förarbete, och sin uppföljning, sitt efterarbete:

”Jag vet inte om det handlar om svensk avundsjuka eller är en ren maktdemonstration, klart är i alla fall att det är dåligt förankrat i verkligheten.” 

Han jobbade tidigare som CNC-operatör inom industrin och har därför en särskild utblick och insikt i frågan om läraryrkets arbetsbelastning

När Daniel började som lärare fick han gå ner i lön, men såg andra fördelar i läraryrket som ökad frihet att styra och planera sitt arbete.

Danie Stjernquist förklarar att han och Lärarnas Riksförbund önskar att lärare får mer tid för varje elev. Och bättre möjligheter till förberedelser och bedömning av elevernas arbete. Samt en lön jämförbar med andra yrken om har samma utbildningstid. Som jurister och läkare.

Men när nu arbetsgivarna både vill ha nollavtal och vill minska och ta bort lärarnas frihet att förlägga en del av arbetet där det passar dem bäst kan man med Daniel ställa frågan:

”Vem vill då bli lärare med dålig lön och försämrade arbetsförhållanden?”

Den frågan borde SKL och skolcheferna fundera över och vad svaret betyder för deras möjlighet att klara en skola med kvalitet.

Många elever är inte i skolan, de skolkar. Enligt en genomgång från Skolverket hade 9 555 elever i årskurs 9 en upprepad ströfrånvaro, alltså skolk, under läsåret 2008/09. För årskurs 1 till 6 är siffran 1347. Dessutom tillkommer 955 respektive 222 från landets friskolor.

Om detta skrev Svenska Dagbladet i går, ”1 650 elever missar skoltid”.

Det bekymmersamma är att Skolverkets nya statistik om långtidsskolk visar ungefär samma siffror som för två år. Dessutom visar det sig att det bara i hälften av kommunerna fanns en kontinuerlig samverkan mellan sociala myndigheter och skolan kring barn som riskerar att hamna utanför skolsystemet. Om detta bör man fortsätta samtala.

Några bloggar som tar upp problemet med skolk i skolan är: Christer Magister, I huvudet på Pär Gustafsson och Roger Haddad.

En annan grupp elever med problem i skolan uppmärksammades i P1-Morgon idag. Då lyftes frågan om hur man i skolan hanterar barn/elever med skyddad identitet.

Det visar sig att antalet barn med skyddade personuppgifter ökar. Idag finns det cirka 4000 barn som lever under skyddad identiet och gömmer sig i dag. Det är i snitt 14 barn i varje kommun. Samtidigt saknar  många skolor helt handlingsplaner för hur man ska möta barn som lever med skyddad identitet.

De eller deras mamma kan vara hotade av barnens pappa eller styvpappa. Det kan också vara polisers barn som fått skyddade personuppgifter.

Problemet för skolan är att det finns väldigt lite stöd för lärarna i dessa fall. Hur skriver man betyg/omdömen för ett barn som inte får röja sin identitet? Hur beter man sig om det finns kidnappningshot och vad gör man om kidnapparen kommer till skolan? Hur gör man med klassfoto? Med kontakter via mejl och internet? Frågorna är många.

Lärarnas Riksförbunds Metta Fjellner krävde i P1-Morgons debatt med Skolverkets generaldirektör Per Thullberg att Skolverket tar fram ett regelverk för hur personal ska ta hand om denna grupp barn.

I går kunde bloggen konstatera att 198 dalmatiner, nej skolchefer, på DN Debatt skällt på lärarorganisationerna för att de skulle hindra möjligheten till lokala arbetstidsöverenskommelser.

I dag svarar Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner och LF:s Eva-Lis Sirén på  debattsidan, ”Skolchefernas krav felaktigt”. Skolcheferna beskrivs som okunniga och fara med felaktigheter eftersom det i nuvarande arbetstidsavtal mycket väl går att göra olika lösningar, om skolchefer och ansvariga bemödar sig om att tala med lärarna själva och deras lokala företrädare.

De skriver att det i själva verket enbart är ekonomiska skäl som ligger bakom att SKL så hårt driver frågan i årets avtalsrörelse.  ”Fler lektioner betyder inte att lärarna får mer tid för varje elev.” 

Vi citerar slutklämmen:

”Kommunerna agerar för något som inte är modernt, utan förlegat – att binda personal till arbetsplatsen. Viktigast av allt är att få människor att göra sitt bästa, att få medarbetare att växa och ta eget ansvar för att resultaten ska bli så goda som möjligt.
Som så ofta när det gäller vår motpart i kommunerna, är motivet en ovilja att verkligen satsa resurser där det betyder mest för eleverna, nämligen på en kvalificerad undervisning. Endast det gynnar eleverna och skolans verksamhet.”

Lärarna får också glädjande nog starkt stöd på Dagens Nyheters ledarplats. Dagens huvudledare Stämpelurets makt ägnas frågan om lärares arbetstid. Man skriver:

”Det viktiga för eleverna är inte att lärarna hålls bundna i skolan, utan att de kommer väl förberedda och visar personligt engagemang. Arbetsgivarens fixering vid tiden är destruktiv.”

Ledaren avslutas med dessa följande ord:

”Ett samhälle som värderar kunskap behöver en lärarkår med självförtroende, en som genomsyras av övertygelsen att den har en av de viktigaste uppgifter som finns. Och som känner att den är betrodd med eget professionellt ansvar.”

Idag ser vi att också Larz Blomqvist,  ordförande för Lärarnas Riksförbund i Trollhättan, ger sig in i debatten genom en intervju i TT-ELA, ”Att flytta ännu mer makt till skolledare är fel”. Han menar också att förslaget inte gynnar eleverna.

”Man vill att lärarna ska undervisa mer och planera mindre”, säger han till tidningen.

Larz ifrågasätter att ett avtal med 35 timmar i veckan kallas omodernt, medan 40 timmar är modernt. Liksom de flesta lärare ser han att förslaget från skolcheferna och SKL egetligen handlar om något helt annat än att hjälpa lärarna i deras arbetssituation  och eleverna att nå bättre resultat.

”Det som kostar mest i skolan är den tid då lärare planerar och efterarbetar. Vad man vill ha från arbetsgivarsidan är att lärarna ska undervisa mer och planera mindre, något som varken gynnar elever eller sätter värde på den professionella kunskap det finns inom ett yrke.”

Vi vill också tipsa om ”Undertecknande skolchefers löner”, en blogg som startats med syfte att redovisa just vad de undertecknande skolcheferna, som vill ha total makt över lärares arbetstid har för löner. Så kan man ju också använda en blogg.

Slutligen har vi ett mycket konkret och välformulerat inlägg från läraren Johan Malmqvist som på sin blogg ger en mycket intressant bild från en lärares vardag i inlägget 40-timmars arbetsvecka för lärare – en ekonomisk orimlighet . 
Han skriver:

”Vad som sällan framkommer i debatten är det faktum att 45-timmarsveckan, den där skolledaren förfogar över 35 timmar och läraren har 10½ timme att fritt fördela över veckan, är något av en nödvändighet i skolan i Sverige idag. Dels för att mycket av arbetet aldrig skulle kunna utföras på arbetsplatsen, (1 dator på 12 lärare), och dels för att den sagda arbetstidsfördelningen – i kombination med en arbetsbeskrivning som inte innehåller någonting, och därför kan sägas innehålla allting - möjliggör för arbetsgivarna att använda lärarna som gratis arbetskraft.

Föregående vecka arbetade exempelvis min hustru i genomsnitt två timmar varje kväll, samt ca. sex timmar på lördag och söndag. Detta gjorde hon enbart för att hinna med sina ordinarie arbetsuppgifter – lektionsplanering, provkonstruering, rättningsarbete, omdömesskrivning, föräldrakontakter, etc. Eftersom hennes avtal är på 45 timmar i veckan så har hon noll möjlighet att kvittera ut någon som helst övertidsersättning – hemarbetet ryms inom de 10½ timmarna, trots att de i detta fallet är (2×5)+(2×4)=18 timmar. Om hon hade haft 40-timmarsvecka, och ”stämplat ut” efter arbetsdagen, så hade hon också haft rätt att ta ut runt 12 timmar övertid – bara för förra veckan. Är det någon som tror att kommunernas ekonomi klarar detta? Lägg till detta att en 40-timmarsvecka skulle göra att alla föräldramöten och utvecklingssamtal skulle hamna utanför den ordinarie arbetstiden, och i vissa fall dessutom på det som den vanliga världen betecknar OB. Är det någon ekonomiansvarig på någon skola som ställer sig först i kön för att betala lärarna för denna tid?”

Nej, det tror vi väl inte?

Jo, de är fler än 101 dalmatiner, de 198 skolchefer som skrivit under den debattartikel som författats på SKL:s kansli i Stockholm och som kan läsas på DN Debatt i dag, ”Vi kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider” Men de har knappast sina medarbetare, lärarna, med sig.

Den som läste gårdagens ledartext som vi skrev om i går i bloggen, ser att arbetsgivarna inte alls är inne på det spår som den förnuftige inser är det enda vettiga.

Det är välkänt för alla att genom att få med sig medarbetarna på förändringar kan verksamheter utvecklas, men genom att ensidigt driva fram förändringar som inte har acceptans från medarbetare försämras såväl arbetsklimat som resultat. Något vi kunde se i skolan under 90-talet.

Svensk skola behöver knappast en repris av 1990-talets så kallade ”skolutvecklingsprojekt”, som ofta bara var ett annat ord för besparingar…