Tankar om skolan i media

Vem styr skolan – vem ska styra skolan? Vad är skolan till för? Är skolan ett kompetenscenter där nya digitala tekniker och sociala medier är normen, eller är skolan en plats för kunskap som når bortom, och finns långt innan, vi kopplar upp oss?

Sådana frågor väcks när jag läser Anders Mildners krönika i Svenska Dagbladet i dag, Dagens unga har helt rätt kompetens.

Budskapet är att den tröga vuxenvärlden vill återinföra gammaldags hierakier i skolan där en nedlåtande syn mot de unga utvecklas. Krönikören ser ”det snipiga mästrandet” breda ut sig där olika auktoriteter ringaktar ungas kunskaper.

Kunskaper som Mildner beskriver så här:

”För vad dagens unga kan, är just något som mer än något annat hotar planerna på den ökade hierarkin inom skolvärlden: nämligen att med nya sociala verktyg snabbt sluta sig samman i grupper, att skaffa sig stora nätverk och att samtala inom dem för att kvickt få tag på rätt svar eller rätt kompetens.”

Det handlar alltså inte om att individen ska tillägna sig grundläggande centrala kunskaper och färdigheter, utan fortfarande hägrar det digitala nätverket, internet, datorer, social medier och verktyg där någon annan har svaret du söker.

Visst ligger det mycket i att en person, den enskilde läraren, har svårt att besitta all kunskap som finns i det moln som strömmar i fibernäten och i trådlösa nätverken, och ändå som svävande ovanför oss.

Just därför är behovet större än någonsin av att ha lärare med bildning, med grundläggande och djupa kunskaper om de stora sammanhangen och med förmåga att ge utblickar och lära ut och stimulera det kritiska tänkandet, som givetvis måste grundas i konkreta kunskaper och erfarenheter.

Hur mycket än Mildner vill låta den ungas kunskap och nätverkande vara normen, så kan det inte ersätta det som en kunnig, erfaren lärare eller bildad person med pedagogiska ambitioner kan förmedla i det personliga mötet och samtalet.

Anders Mildner ser också en önskan om att elever ska sätta betyg på lärare som ett (bra) sätt att försvaga strävan mot att lärarna ska leda undervisningen och kunskaparbetet i skolan. Han nämner särskilt att Lärarnas Riksförbund reagerat starkt och sett elevbetyg på lärare (vilka ska användas i lönesättningen) som ett angrepp på en redan jagad lärarkår.

Risken som Mildner dock inte ser är att vi kan få ett system där ”meningen med föreningen” tappas bort. Är skolan till för att ge de unga andra verktyg än de själva kan tillägna sig eller för att låta de ungas perspektiv styra? Givetvis finns vi i ett sammahang där båda behövs, men frågan är var tyngdpunkten ska ligga. Och här övertygar inte Mildners krönika mig.

Vad tycker du?