Viktigt satsa på elevhälsan

Idag läser vi om att elevhälsan brister i Lunds kommun. Men detta är inte ett lokalt problem, utan ett nationellt problem, som Lärarnas Riksförbund har lyft tillsammans med Akademikerförbundet SSR i en gemensam debattartikel nyligen.

Det är Sydsvenskan som rapporterar om att elevhälsan vid gymnasieskolor i Lund inte lever upp till de krav som finns i skollagen, ”Elevhälsan på Lunds gymnasier håller inte måttet”.

Enligt en tillsyn som Skolinspektionen gjort har elever på bara en av fyra skolor tillgång till skolpsykolog. Den enda gymnasieskolan som har tillgång till en psykolog är Polhemskolan.
Även skolkuratorer är en bristvara enligt den nya rapporten. En av de kuratorer som intervjuats i rapporten säger att det förebyggande arbetet inte hinns med.

Elevhälsan är ett viktigt verktyg för att många elever ska kunna klara av skolan och hänga med i undervisningen.

I sin gemensamma debattartikel ville Åsa Fahlén, Lärarnas Riksförbund, och Heike Erkers, Akademikerförbundet SSR, att staten ska reglera elevhälsan tydligare och satsa tillräckliga resurser.

Den gemensamma debattartikeln har publicerats runtom i landet. Se sammanställning nedan:

Stärk elevhälsans roll, Corren 29/3

Resurser till elevhälsan måste säkras, Arbetarbladet 30/3

Resurserna till elevhälsan måste säkras, Hallandsposten 3/4

Satsa på elevernas välmående, Allehanda 1/4

Elevhälsans resurser måste säkras, Värmlands Folkblad 3/4

Säkra resurserna till elevhälsan, Norrbottens Kuriren 5/4

Elevhälsan behöver förebygga, inte bara åtgärda, Katrineholms-Kuriren 5/4

Det är långt till 300 elever per skolkurator, Sundsvalls Tidning 6/4

Resurser till elevhälsan krävs, Västerviks-Tidningen 9/4

Elevhälsans resurser måste säkras, NSD 11/4

Elevhälsan kräver mer resurser, Bohusläningen 13/4
* * *
Resurserna till elevhälsan måste säkras, Södermanlands Nyheter 19/4

Lärare och föräldrar samarbetar

Debatten om föräldrar som pressar  lärare utan sans har mynnat ut i en gemensam kamp för att de barn som har behov av särskilt stöd och extra resurser ska få det.

Efter en ny medvetenhet om att konflikten mellan föräldrar och lärare blivit ett växande problem så samlades lärare och föräldraföreträdare och skrev en gemensam debattartikel för en likvärdig och kompensatorisk skola. Artikeln ”Aldrig likvärdig skola utan bättre elevstöd” publicerades i Göteborgs-Posten förra helgen.

(Bakgrunden till den uppmärksammade och mycket uppskattade debattartikeln nyligen kan ni läsa om här.)

I debattartikeln skriver Åsa Fahlén från Lärarnas Riksförbund tillsammans med Jiang Millington från Föräldranätverket Barn i Behov och Claes Jenninger från Föräldraalliansen Sverige att skolans huvudmän måste ge tillräckliga resurser till stöd för de elever som har de allra tuffaste förutsättningarna.

De krävde följande:

”1. Ge lärare rätt kompetens att bedriva sitt kompensatoriska uppdrag.

Att 98,4 procent av lärarna upplever sig sakna tillräcklig kunskap för att identifiera, förstå och hantera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är inte hållbart. Lärar- och rektorsutbildningarna behöver införa obligatoriska kurser om de vanligaste diagnoserna och funktionsnedsättningarna inom grundskolan för att skolans kompensatoriska uppdrag ska bli verklighet.
2.Ge lärarna förskrivningsrätt för tidiga stödinsatser.
Ingen känner en elev i undervisningssammanhang så bra som elevens lärare. Det måste finnas en reglering och lärarlegitimation för lärare som ges en tydlig förskrivningsrätt till elevstöd från speciallärare inom ramen för ytterligare extra anpassningar. I ett nästa steg därefter måste elever utredas för – och få! – särskilt stöd.
3. Stödinsatser måste sättas in tidigt.
Det specialpedagogiska stödet måste i större utsträckning sättas in redan på lågstadiet. I dag sätts mest dokumenterat stöd in i årskurs nio. Då är det för sent.
3. Staten måste vara redo att ta över skolans finansiering.
I dagsläget finns inget enhetligt regelverk för hur tilläggsbeloppen för elevstöd fördelas utan det är upp till varje kommun att reglera. Detta har skapat en ojämlik skola där vissa kommuner är bättre och andra sämre på att ge barn med funktionsnedsättningar särskilt stöd. När nu ett viktat statsbidrag införs måste skolans huvudmän visa sig vuxna uppgiften att stärka skolans likvärdighet och kompensatoriska effekt. Annars måste staten ta över skolans finansiering.”

Fokus har nu riktats mot skolhuvudmannen, rektorer/skolledningar och kommuner samt privata huvudmän. Nu behövs förändringar och satsningar på tidigare stöd. Och vi ser fram mot samarbete och att lärare och föräldrar kan samverka för att eleverna ska få den utbildning de har rätt till.

Och fortfarande finns då frågan om curling och den egocentrerade generationen kvar att diskutera.

Kollektivavtalets dag

I dag den 17 mars är det Kollektivavtalets dag. Det är en viktig dag på den svenska arbetsmarknaden.

I Sverige bestäms många av arbetsmarknadens regler i kollektivavtal i stället för i lag. Medan lagstiftning normalt ser likadan ut för alla branscher, är kollektivavtalen lättare att anpassa efter branschens behov. På det sättet ger kollektivavtalen många fördelar, både för anställda och för arbetsgivare.

Idag har Lärarnas Riksförbund valt att gå ut tillsamman med tre andra fackförbund som har många medlemmar inom den offentliga sektorn. De företräder lärare, sjuksköterskor och läkare – och de är oroliga för motpartens inställning till vilka slags avtal som man vill ha.

De skriver i en debattartikel i Dagens Samhälle, ”Anpassa kollektivavtalen efter verksamheten, SKL” att den största motparten på arbetsgivarsidan inte tycks inse behovet av kollektivavtal anpassade för de olika verksamheter de företräder.

”Det behövs motparter som ser oss som företrädare för livsviktiga professioner och som ger våra medlemmar förutsättningar att fullt ut utöva sina professioner”, skriver företrädare för flera fackförbund.

Läs mer om kollektivavtal:

Vägen till ett kollektivavtal

Vad är ett kollektivavtal

Tio argument för kollektivavtal

Skola med kunskap, bildning och källkritik viktigare än någonsin

Idag är det Källkritikens dag, vilket uppmärksammas lite varstans. Det finns mängder av aktiviteter ute i landets skolor för att lyfta behovet och värdet av källkritik.

Bland annat firas dagen på Kulturhuset i Stockholm där hundratals elever kommer vara på plats. För de skolor som inte kan delta går det att följa direktsändningen på Metro.se eller på Facebookeventet. Livesändningen drar igång klockan 13.30 och pågår fram till 15.

TT har också gjort en guide som går ut i dag, ”Bli källkritisk på fem minuter”, som ger några ”enkla knep som gör dig mer källkritisk”.

Men snabbguider i all ära; i en digital tid med faktaresistens och filterbubblor (två nya ord som vi har lärt oss de senaste åren), har skolan en avgörande roll och ansvar för att alla tidigt ska få verktygen till ett kritiskt förhållningssätt grundat i kunskap och reflektion.

Det är viktigt att stärka elevernas källkritiska förmåga och brister i digital källkritik gör skolan och lärarna ännu viktigare. Det förutsätter också att lärare ges möjlighet till digital kompetensutveckling, till exempel inom de nationella skolutvecklingsprogrammen.

Skolans stora roll syns också i den årliga rapporten Svenskarna och internet 2017. Den visar att yngre personer värderar information på internet mer skeptiskt än äldre personer, som i större utsträckning anser att det mesta som de tar del av på internet är pålitligt. Yngre har också i större utsträckning fått utbildning i att värdera information på internet.

De allra flesta som fått information om hur de ska värdera information på nätet har fått det i skolan. Så gott som alla (97 %) av 12–15-åringarna som fått utbildning har fått det i skolan, medan endast en fjärdedel (23 %) i den åldersgruppen fått någon form av utbildning eller information från föräldrarna.

Skolan och undervisningen har således en stor uppgift med det uppväxande släktet och lärare är ett värn mot ignoransen. Då underlättar det om de får rätt förutsättningar. Dels med mer tid för varje elev och dels med bättre digital fortbildning.  Även i en alltmer digital tid behöver våra ungdomar mer traditionell undervisning av lärare och mer tid och tillgång till bibliotekarier och solida fakta för att ha en stadig grund att stå på.

Skolverket har tagit fram Checklistor för källkritik. Det finns även mycket att hämta från Statens medieråd som bland annat producerat ett digitalt utbildningsmaterial i medie- och informationskunnighet (MIK) som vänder sig till skolor, skolbibliotek och folkbibliotek.

Men givetvis är frågan om källkritik viktig för redaktionerna ute i landet. Tidningen Metro har exempelvis startat Viralgranskaren med Jack Werner, vilken tidigt tog tag i behovet av källkritik på nätet. Nyheter24 har skapat Faktakollen som finns bland annat på Facebook. Dessutom har de stora nyhetsredaktionerna gått samman i början av året, ”DN, SvD, SR och SVT går ihop mot falska nyheter”, och planerar ett redaktionsöverskridande samarbete för att motverka spridningen av desinformation.

Men utan skolans och lärarnas arbete blir grunden svag för ett uthålligt och ordentligt arbete med källkritik och kunskap. Samverkan för att lyfta kunskapens och bildningens betydelse är avgörande. Regeringen har också satsat 25 miljoner kronor årligen under tre år på Kungliga biblioteket just för att bland annat ”förbättra förutsättningarna för ökad digital kompetens och att stärka förmågan till källkritik”.

Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén har flera gånger skrivit om vikten av källkritik och om lärarnas betydelse, bland annat i Nyheter 24. Hon deltog också ett samtal i Aftonbladets morgon-tv när Källkritikens dag uppmärksammades förra året.

Extremismens gissel

Extremismens gissel kommer vara ständigt närvarande under valåret. Hur ska det motverkas och hur ser verkligheten ut?

Det sistnämnda gav Dagens Nyheter en del av svaret på i den artikelserie om extremism i skolan som inleddes i går.

I den första artikeln berättades det att under valåret räknar Säpo med att de extrema grupperna kommer att bli allt mer aktiva – och ett av deras viktigaste mål är eleverna i den svenska skolan.
Drygt hälften av gymnasierektorerna som svarat på DN:s undersökning har upplevt att utomstående försökt sprida extremistisk propaganda i skolan.

Samtidigt kunde vi läsa en debattartikel i SVT Opinion om hur den växande extremismen i skolan ska motverkas. Det var Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén som tillsammans med Akademikerförbundets SSR:s ordförande Heike Erkers och Segerstedtinstitutets tf föreståndare Christer Mattsson presenterade sex konkreta punkter för vad som måste göras för att möta hotet från den växande extremismen:

  • Ge skolkuratorer mer tid för varje elev. Ett riktmärke för att skolkuratorer ska kunna arbeta hälsofrämjande och förebyggande är 300 elever per kurator.
  • Ge lärare mer tid för varje elev. Lärare måste få tid att se varje elev varje lektion samt ha tid för det viktiga för- och efterarbetet till varje lektion.
  • Minska arbetsbelastningen för både lärare och socialarbetare så att det finns tid för samverkan och förutsättningar att vara kvar i yrket.
  • Socialtjänsten måste vara lätt att få hjälp av tidigt både för barn och föräldrar. Satsa på föräldrastöd och uppsökande socialt arbete.
  • Satsa på skolpersonal som har möjlighet att följa upp elevernas frågor och psykiska hälsa. Det handlar om tillgång till rastvakter, kuratorer, skolsköterskor och psykologer.
  • Inrätta ett statligt professionsprogram som ger lärare en struktur för fortbildning oavsett huvudman. Det behövs påfyllning av kunskaper inom detta och många andra områden.

”En lyckad skolgång är ett skydd mot många framtida sociala problem, däribland extremistiska miljöer. På samma sätt är social hälsa en viktig förutsättning för att skolarbetet ska fungera. Det talas idag ofta om vikten av att vi ska samverka och det är vår uppfattning att vi ska verka tillsammans. Att verka tillsammans betyder att vi använder våra gemensamma resurser på ett genomtänkt och långsiktigt framgångsrikt sätt. Idag har samverkan kommit att handla mer om att rapportera individer som kan vara radikaliserade till oklara instanser, på mycket klent vetenskapligt underlag, än att utveckla våra professioners förmåga att arbeta i mycket svåra miljöer.”

 

 

 

 

Debatt om relationen mellan föräldrar och lärare

Efter att Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén och skyddsombudet Simon Sandström slog larm och skrev en debattartikel i början av februari i Svenska Dagbladet, Skolan är maktlös när föräldrar skapar drev mot lärare, så påbörjades en livlig diskussion på bland annat sociala medier om föräldrar som pressar lärare för långt.

Samtidigt leddes diskussionen in på de föräldrar som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Här är dock lärare och föräldrar eniga om behovet av stöd och extra resurser. Ansvaret för detta ligger på skolledning och huvudman.

Dagens Nyheters Insidan uppmärksammar också problemet med föräldrar som alltför lättvindligt anmäler skolor till Skolinspektionen. Åsa Fahlén säger till DN:

”Det handlar väldigt ofta specifikt om det egna barnets situation och man har inte alltid förståelse för att barnet befinner sig i en grupp, i en klass och i en skola där man inte alltid kan se till enbart individuella behov om det går ut över andra barn. Vissa föräldrar kan bli lite väl enkelspåriga.
Dessa föräldrar kan hota med att anmäla till Skolinspektionen eller att byta skola om inte läraren gör som de säger. De vet att det skulle ge skolan ett dåligt rykte.”

Jiang Millington från föräldranätverket Barn i behov lyfter fram att skolan fungerar dåligt för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Åsa Fahlén och Jiang Millington har nu träffats och de har bekräftat att det stora ansvaret ligger på skolledning och huvudmän.

”Vi har under lång tid märkt hur det är en ökad press på lärarna när det gäller vad som är skolans ansvar och hemmets ansvar. Det finns en liten, och jag vill verkligen betona att det är en liten, grupp föräldrar som använder sin “konsumentmakt” till att påverka alltifrån friluftsdagar till undervisning och läxor. Om de inte får som de vill hotar de att anmäla lärarna till Skolinspektionen. Det leder i bland till en helt ohållbar arbetssituation på skolan”, säger Åsa Fahlén.

Hon understryker i intervjun med DN att debattartikeln i SvD inte riktade sig mot de föräldrar som har barn med behov av särskilt stöd. När det gäller dessa föräldrar står lärarna som sagt på samma sida gentemot skolledningar och huvudmän.

“Föräldrarna vet inte vart de ska vända sig med sin frustration och så går man på lärarna – som inte har någon makt att göra någonting. Även lärarna känner samma frustration. Det är klart att det uppstår konflikter.”

Hon säger att skolmiljön i dag är ogynnsam för många barn. Klasserna är ofta stora, lärarna har många arbetsuppgifter och små möjligheter att på riktigt möta varje barn under varje.

“Hade man kunnat få en bättre och lugnare arbetsmiljö i skolan skulle färre elever vara i behov av särskilt stöd. Då skulle vi kunna använda de resurser som finns till de barn som inte klarar en vanlig skoldag utan särskilt stöd”.

* * *

Följ debatten om föräldrar som påverkar skolan på ett sätt som får lärarna att reagera.

Åsa Fahléns och Simon Sandströms debattartikel SvD.

Skolvärldens intervju med Skolinspektionens GD Helén Ängmo som också såg brister i hur föräldrar anmäler lärare.

Jiang Millingtons debattartikel i Skolvärlden.

SvD-krönikören Erica Treijs reagerade kraftigt och kallade det hela gnäll från lärarfacket.

Åsa Fahlén svarade genom en intervju där hon menade att föräldrar ibland måste backa och lita på lärarna.

Några dagar därpå gick fjorton lärare från norr till söder ut på Aftonbladet Debatt för att visa att problemet finns över hela landet. Man menade att för många föräldrar anmäler lärare och underströk att utan samverkan fungerar inte skolan.

Därefter replikerade Jiang Millington åter och menade att föräldrar har all
anledning att kämpa för sina barn.

Och det lokala skyddsombudet Simon Sandström, som var en av de fjorton lärarna, avslutade debatten för denna gång  med en slutreplik.

Vi måste fortsätta uppgradera läsningen

Undersökningar och studier av internationella mätningar har de senaste åren visat att läsförmågan sjunkit stadigt. Men glädjande nog ligger nu Sverige åter bland de främsta länderna. Det visar den studie som mäter läsförmågan bland elever i årskurs fyra, PIRLS, som presenterades i veckan.

Det finns dock ingen anledning att slå sig till ro. Men att Sverige åter tillhör de främsta länderna ska vi glädjas åt. Lärarna har gjort ett gott jobb!

Fokus på läraruppdraget
En anledning som förs fram är att samtalen om betydelsen av läs- och skrivinlärning och betydelsen av tidiga insatser har gett ett annat fokus. Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, är glad över resultatet:

”Just läsningen är otroligt viktig när man kommer vidare upp i skolan och ska ta en gymnasieexamen”, säger hon till Expressen. Hon säger till tidningen att hon tror att det höjda resultatet delvis beror på den “krisstämning” som uppstått efter de dalande siffrorna för svenska elever, som även visat sig i Pisa-undersökningen.

”Jag tror att alla de här chockerna har gjort att man har börjat prata om kunskap, tidiga insatser och att lärarna ska få leverera utbildning med kvalitet. Vi måste fortsätta skapa bra förutsättningar för lärarna att utföra sitt uppdrag.”

Och även Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson skriver det som alla borde landa i: ”Nej, skolans kris är inte över”. Han tror att kanske tog den svenska skolan tidigare för mycket för givet.

”Vi har i decennier förvandlat klassrummen till laboratorier för pedagogiska experiment med förvissningen att vad som än händer kommer svenska elever alltid att ligga i toppklass.”

Först när krisstämpeln blev akut samlades man kring skolan, menar Helmerson.

”Och när många drar åt samma håll – i det här fallet elever, föräldrar, lärare, rektorer, debattörer, politiker – når man resultat.
’Kanske är det dags att plocka bort krisstämpeln’, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson till TT. Ursäkta, men nej. Låt oss till varje pris behålla den. Låt oss vara glada över förbättringen, men det viktiga är att fortsätta att göra skolan bättre, att sträva efter högre resultat, att få svenska elever bättre förberedda på en krävande vuxenvärld.”

Låt oss alltså välkomna att svenska elever åter når den nivå som de hade 2001 när vi deltog i den första PIRLS-studien. Men det ansvarsfulla budskapet är alltså inte att vi kan blåsa faran över, som Skolverkets GD verkar vara benägen att göra. Istället måste vi fortsätta att göra läsningen än mer synlig. Här har hela samhället ett ansvar. Det krävs ett aktivt arbete framöver.

I ett samtal i Aftonbladet TV med hjärnforskaren Martin Ingvar och utbildningsministern Gustav Fridolin konstaterade Åsa Fahlén att svensk skola länge har missat hur viktig läsningen är för att lyckas i alla andra ämnen. Det är alldeles avgörande att lärare får tid att se varje elev och tid att ägna sig åt att lägga upp undervisningen så att alla elever får sin beskärda del.

Grundskolans huvuduppgift är att se till att alla elever, oavsett bakgrund eller bostadsort, lär sig de basfärdigheter som krävs för att klara sig i samhället. Det förutsätter förstås att eleverna lär sig att läsa och skriva under sina första skolår.

Läsningen måste breddas – och fördjupas
Samtidigt måste vi inse att skolan inte ensam klarar att hålla uppe läsningen och läsförmågan i vårt samhälle. Läskulturen i vårt samhälle har förändrats mycket snabbt och behovet av fortbildning inom läsundervisningen är enormt.

PIRLS visar också att svenska elever tycker det är tråkigt att läsa. Det viktiga uppdraget för alla som vill lyfta läsningen är därför att väcka läslusten hos våra unga – och fortsätta hålla den vid liv.

Vi måste kanske börja läsa offentligt igen? Läsa i fysiska böcker, tidningar och magasin. Inte för att det är så mycket bättre än på läsplattan eller i mobilen, utan för att det visar att läsandet i sig är gott.

Låt oss heller inte glömma satsningar som Läslov och den ideella Läsrörelsens ständiga arbete. De har givetvis en stor del i den vändning som vi nu ändå ser.

Även om resultaten förbättras så får inte Skolsverige slå sig till ro och göra om tidigare misstag.

Likvärdighetsagendan provocerar

Likvärdighet och jämlikhet är ord som är öppna för tolkningar och strider. Att addera skolan till detta gör att diskussionerna sätter ordentlig fart.

Det kan man se i reaktionerna på det fleråriga samarbetet mellan Lärarnas Riksförbund, LR, Landsorganisationen, LO, och Lärarförbundet, Lf.

Nyligen bjöd man in till en konferens, vars förmiddagspass kan ses på SVT Forum.

Konferensen beskrivs i mycket positiva ordalag av Mats Wingborg i Dagens Arena.
Han påminde om att ”inte i något annat land har marknadstänkandet i skolan fått samma genomslag som i Sverige” och menade att ”den urholkade likvärdigheten hotar inte bara enskilda elevers möjligheter utan hela samhällsbygget”.

Att skolan är en institution med avgörande betydelse för hela samhällsbygget är något som närmast alla kan instämma i.

Inte oväntat hamnar Wingborg i en kritik av de vinstdrivna aktiebolagsskolorna som bidrar till en ”uppdelning i ’vinnarskolor’ och ’förlorarskolor’”. Wingborg avslutar sin text med följande konstaterande:
”Den urholkade likvärdigheten är inte bara ett hot mot enskilda elevers möjligheter. Skolan är en institution med avgörande betydelse för hela samhällsbygget. En ojämlik skola kommer att förstärka ojämlikheten i samhället. Därför krävs en ny skolpolitik som sätter likvärdigheten i fokus.”

Men Svenskt Näringsliv är inte lika positiva. Johan Olsson, skolpolitisk expert, tycker det ”hade varit önskvärt att all den kraft och energi som läggs på att förklara och bortförklara låga resultat på grund av elevernas bakgrund, istället läggs på att fokusera på höga kunskapsresultat.”

Han pekar på att likvärdighet är ett svårtolkat begrepp.
”Det skiftar i betydelse beroende på vem som är avsändare och hur det används. Och inte sällan används det som ideologiskt slagträ för olika politiska syften. Bristande likvärdighet används nu exempelvis som argument för att attackera väl fungerande, uppskattade, friskolor som till exempel Internationella Engelska Skolan.”

En annan kritisk röst tillhör är den stridbare och egentänkande socialdemokraten Widar Andersson. Tidigare var han riksdagsledamot och sedan ordförande för Friskolornas riksförbund, numera ledarskribent på Folkbladet. Han frågar sig i en ledartext  om” Identitetsvänster styr facken?

Hans svar är nog ja.

”En av identitetspolitikens värsta baksidor är att eleverna indirekt skuldbeläggs; hade de typ bara haft förstånd nog att vara mer svenska, smarta, snälla så hade allt gått så mycket bättre. Här krävs en tvärvändning.”

Ja, och först ut av alla att kritisera Likvärdighetsagendan denna gång var friskoleförespråkarna och äkta paret Hans och Barbara Bergström. De gick ut i en debattartikel i Dagens Industri redan innan konferensen ägde rum, ”Likvärdighetsagendan ger inte en bättre skola”. De menar att:

Lärarförbunden lånar ut sig till LO för att driva vidare vänsterns starkt ideologiserade skolpolitik om att jämlikhet ska prioriteras i skolan. Beprövad erfarenhet och modern forskning visar att fokus snarare måste flyttas till den enskilde lärarens ansvar och förmåga och elevernas flit och arbete.”

Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén tillbakavisar dock detta påstående kraftfullt och svarar i en replik, ”Skolmarknaden är misslyckad”:

“I artikeln hävdas att det finns ett tydligt motsatsförhållande mellan likvärdighet och kunskapsfokus. Och om man satsar på jämlikhet eller likvärdighet så måste kunskapsresultaten per definition sjunka. Detta är helt och hållet felaktigt, något till exempel Pisa-resultaten tydligt visar.”

Och hon slår fast att svensk skola har systemproblem:

“Jag vill hävda att Sverige misslyckats med att bygga ett skolsystem som på ett konstruktivt sätt kombinerar marknad och skola. Vi har i stället ett skolsystem där konkurrens har blivit ett mål i sig, skolor ska kämpa med alla till buds stående medel om eleverna, samtidigt som den kommunala skolan alltid drar det kortaste strået.”

Det är tänkvärt att ord som likvärdighet och jämlikhet kan leda till så olika tolkningar.

Avslutningsvis kan man ju läsa den policydeklaration om hur likvärdigheten i skolan ska kunna förbättras som Lärarnas Riksförbund tillsammans med Lärarförbundet och LO tagit fram. inom ramen för sitt samarbete. De tre huvudområden, där organisationerna lämnar förslag på hur likvärdigheten skulle kunna förbättras, handlar om: skolans finansiering, skolvalssystemet och skolor med särskilt stora utmaningar.

Tänk att detta kan vara så utmanande.

Litterär kanon – igen

Ingen har väl kunnat missa att Kristdemokraternas partiledare visat sin okunskap på det litterära området. Av tre mycket välkända författares böcker kunde hon inte svara rätt på enda när SVT Aktuellts programledare frågade. Att Selma Lagerlöf skrivit ”Gösta Berlings saga”, att August Strindberg författat ”Giftas” samt att Klas Östergren skrivit ”Gentlemen” borde man kanske veta…

Nå, det må väl vara hänt. Alla läser ju inte böcker eller är väl bevandrade i litteraturens värld, men att det skedde i samband med att partiet lyfte just behovet av en litterär kanon har lett till stark kritik.

Kristdemokraterna vill se en litterär kanon i skolan, en lista över utvalda klassiker. Den hoppas de ska ge svenska skolelever “goda värderingar”. Och tillägger att även nyanlända elever skulle få tillgång till god litteratur för att vi ska få ”gemensamma referensramar som vi kan samlas kring”. Det är en god tanke.

Ralph Bretzer skriver i Skånska Dagbladet under rubriken ”En bildningsfientlig offentlighet söker en kanon”:

”Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned. En del rasar ned efter lång tid och annat kommer krypande upp längs väggen i efterhand. Litteraturhistorien är inte konstant, den förändras med tid och författarskap omvärderas. En uppifrån fastställd litteraturkanon cementerar istället för att främja utveckling, även om man reviderar den med jämna mellanrum. Och varför ska inte en välutbildad och engagerad svensklärare få välja litteraturen.”

Och i Aftonbladet skriver Eva Franchell:

”Är det något vi skulle kunna samlas runt så är det väl Nobelprisvinnaren Selma Lagerlöf eller nationalskalden August Strindberg. Klas Östergren sitter i Svenska Akademien och honom borde Ebba Busch Thor också kunna pricka in. Men inte ska hon hånas för att hon har så svaga kunskaper.
På Twitter är det många fler som erkänner att de inte läst Gösta Berling eller Giftas och det avslöjar en hel del om den svenska skolan på senare tid. Folk saknar helt enkelt vanlig bildning och kanske kan Kristdemokraternas förslag råda bot på den bristen.
Det är i alla fall många som verkar vara i behov av lite goda värderingar.”

I Dagens Nyheter slår Erik Helmerson ett slag för bildningen och kunskap som ett självändamål och han försöker problematisera frågan om en kanon.

”En förklaring till att tankarna på en kanon alltid möter hätskt motstånd är att de traditionellt förknippas med den svenska högern. Det är Liberalerna, SD och senast alltså KD som pläderar för klassikerlistor, alltså väcker de vänsterns ryggmärgsvrede snabbare än man hinner säga ”Moa Martinson”.

Men det hade precis lika gärna kunnat vara tvärtom. Det skulle kunna – för att inte säga borde – vara vänsterpolitiker, kanske i synnerhet socialdemokrater, som talar sig varma för bildningens och klassikernas välsignelser. 

Det fanns en tid då just bildning sattes i ett av arbetarrörelsens främsta rum. Sedan kom kulturpolitik med socialdemokratiskt språkbruk att betyda 90 procent politik och 10 procent kultur. Nu framstår socialdemokratin som ängslig och defensiv; finns det ändå inte en liten risk att den som läser Lagerlöf smittas av nationalism, borgerlighet eller kristendom?”

Den liberala debattören Eric Luth oroar sig för högerns förmåga att värna bildningstraditionen: ”När KD:s partiledare inte kan svara på vem som skrivit kända klassiker är det ett större problem än Busch Thors egna bildningsluckor”, konstaterar han i Svenska Dagbladet.

Och han ger ett mer självkritiskt högerperspektiv på frågan om bildning:

I Sverige har en kanon vuxit fram genom ett knappt millennium av bokutgivning, möjligtvis kan man räkna in några runstenar. Många verk har fallit i total glömska, men från varje epok har några författare och deras verk skinit så starkt att de etsat sig fast i den kulturella allmänbildningen. Selma Lagerlöf och August Strindberg (författarna till ”Gösta Berlings saga” respektive ”Giftas”) hör sannerligen till denna skara. Knappast någon svensk gymnasieelev har tagit examen utan att ha läst något av Lagerlöf. När man föreslår en litterär kanon gör man därför sannerligen klokt i att åtminstone till viss del studera den informella, naturliga kanon vi redan har. Annars framstår ethos i retoriken, alltså trovärdigheten, som noll.

Detta kopplar an till det större problemet: den svenska högerns bildningsförakt. I stora delar av Europa har högern varit bärare av en stolt kulturell tradition. Mario Vargas Llosa och Winston Churchill är två exempel på Nobelpristagare i litteratur med ett starkt politiskt intresse, eller möjligtvis tvärtom, på högersidan.

I Sverige har Socialdemokraterna på kulturområdet, åtminstone de senaste decennierna, kunnat domdera totalt – trots att till och med de har tappat stora delar av sin stolta bildningstradition. Med Fredrik Reinfeldts Sverige fick vi en statsminister som helst läser Camilla Läckberg, och som ger en platt-tv i 30-årspresent till Kronprinsessan. Jämför det med den franske presidenten Emmanuel Macron, som i en intervju med Der Spiegel för en lång konversation om den tyske, erkänt svårförståelige, filosofen Hegel.”

I Expressen har den välskrivande och frejdiga Ann-Charlotte Marteus inte mycket misskund med KD:s ledare. Hon påminner om att: i Almedalen hävdade Busch Thor att Sverige behövde en ’värderingsrevansch’ och på en presskonferens förklarade hon att en litteraturkanon vore bra för integrationen, ty ’en klassikerlista kan på olika sätt förmedla värdegrunder.’ 

Förmedla värdegrunder?! Men för i… Litteratur är inte moralisk penicillin och ska sannerligen inte användas som om den var det. Och värdegrund i plural, vad betyder det ens? “Om du inte gillar min värdegrund så har jag andra”?

Integrationsminister Ebba Busch Thor?

Ebba Busch Thor bottnar inte i vad hon säger – det illustrerades på ett förtjänstfullt sätt av de tre litteraturfrågorna. Hon kan uppenbarligen framföra politiska förslag med stort självförtroende, och påstå att de kommer att få en viss effekt, utan att ha den blekaste aning om huruvida det stämmer. 

Inte konstigt att KD:s politik är som en partypåse med klatschiga, slumpvis hopskramlade skämtartiklar.”

Ord och inga visor.

Redan när Ebba Busch Thor förde fram förslaget förra sommaren så möttes hon av kritik från många håll. Bland annat från Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén som i ett inslag i  SVT Nyheter klargjorde att det var ett onödigt förslag. Ja, hon tyckte till och med att: ”Det är skrämmande om staten ska avgöra vad som är god litteratur”.

Efter den provballongen så gick också förbundets 1:e vice ordförande Svante Tideman ut i en debattartikel och förklarade:

”Det vi lärare vänder oss emot är alltså inte att litterärt intresserade delger oss sina tankar om vad som kan vara bra litteratur för skolan, utan viljan att frånta oss uppdraget att göra ett lämpligt urval.

Det som borde intressera politiker mer är i stället hur resurserna för skolbiblioteken ser ut, hur en kvalificerad lärarfortbildning ska organiseras och hur lärare ska få mer tid till att enskilt och tillsammans med sina kollegor diskutera hur man på bästa sätt kan arbeta med litteratur i undervisningen. Då vill de också bestämma själva vilka böcker eleverna skall läsa.”

Och när du KD för tredje gången passar på att försöka föra fram sitt förslag, kan det var intressant att läsa hur reaktionerna var efter utspelet 2013. I ett radions Kulturnytt förklarade Bjørn Hansen, chef för skol- och utbildningspolitiska frågor på danska Lärarförbundet, att listan hade en liten faktisk betydelse i de danska skolorna, som alltså redan hade infört en litterär kanon. Dessutom hade urvalet kritiserats, bland annat för att den bara innehåller en enda kvinnlig författare – Karen Blixen. Och för att den, med sin stora andel äldre litteratur, förbiser många nya danska författare.

Vill man se något positivt med alla dessa försök att lansera en litterär kanon så är det att intresset för litteraturen och kulturen blossar upp. Och det är ändå diskussionen och samtalet som är det viktiga.
Det är angeläget att ha en aktiv diskussion kring vad som är ett kulturarv. Då lever det.

För vad har vi att ta till när vi ska få syn på oss själva? Vi som är alla, vi måste ändå börja och utgår från något. Med god guidning och ja, kanske till och med någon slags kanon, så kan man skapa sig sin egen uppfattning och ha något att ta spjärn mot.

Och där är kunskapen hos välutbildade och kunniga lärare bra att ha.

Skriande brist på behöriga lärare i svenska skolan

I veckan presenterade tidningen Dagens Samhälle en stor granskning av andelen obehöriga lärare i den svenska skolan, ”Akut lärarbrist i var tionde skola”.

Det visar sig att det är betydligt vanligare att fristående grundskolor har en hög andel obehöriga lärare. På mer än var fjärde friskola (27 procent) är inte ens hälften av lärarna behöriga, men det är bara 7 procent av de kommunala skolorna som har en majoritet obehöriga lärare.

Man kan ju onekligen förvånas över att många huvudmän inte följer upp hur lärarresurserna används.

Enligt Friskolornas Riksförbunds vd, Ulla Hamilton, behöver det inte betyda att undervisningen i friskolorna är sämre. Hennes förklaring citeras nedan.

”Man kan inte sätta likhetstecken mellan legitimerade lärare och kvalitet i undervisningen. Det är ingen kvalitetsgaranti att en skola bara har legitimerade och behöriga lärare. Det handlar också om ledarskap och vilket resultat skolan levererar”, säger hon till tidningen.

Idag berättar även TV4 Nyheterna om en ny rapport från Lärarnas Riksförbund, ”Så används resurserna i kommunala skolor och i friskolor”,  som likaledes visar att legitimerade lärare återfinns i större utsträckning i kommunala skolor, och att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor fortfarande är stor.

Undersökningen visar också bland annat de lärare som undervisar relativt små undervisningsgrupper, färre än 20 elever, återfinns huvudsakligen inom kommunal grund- och gymnasieskola. Lärare som undervisar stora grupper, fler än 30 elever, är vanligare i fristående skolor.

Förbundets ordförande Åsa Fahlén intervjuas i TV4 Nyheterna, ”Lärarfacket vill ha fler behöriga lärare” och hon menar att Skolinspektionen behöver förtydliga kraven på att lärarna ska ha rätt behörighet.

I tv-inslaget utvecklar Ulla Hamilton sin förklaring jämfört med vad hon sa till Dagens Samhälle. Ansvaret för brister på behöriga lärare i friskolorna läggs förvånande nog på – de kommunala skolorna.

”Man har ju helt andra förutsättningar för att kunna lönekonkurrera från den kommunala sidan. Kommunala skolor kan gå med underskott och de kan också betala högre löner.”

Men denna (bort-)förklaring köper inte Åsa Fahlén. I en debattartikel som publiceras i Dagens Samhälle idag, ”Mot lärarbristen hjälper inga bortförklaringar”,  undrar hon varifrån Friskolornas Riksförbund hämtar sina uppgifterna:”Vi ser fram emot att Ulla Hamilton belägger sitt argument med hårda fakta. Det skulle innebära att det är skolor som redovisar ett underskott som betalar höga lärarlöner. Då borde rimligen låga löner också kunna förklara att det på sina håll uppstår rejäla överskott/vinster. Det är nog en mer rimlig beskrivning. ”

Hon slår också fast den enkla förklaringen att lärarbristen beror på låga löner och hög arbetsbelastning:

“Viktigare än att fundera på orsakerna till sakernas tillstånd är förstås att friskolorna istället skärper sig och ser till att betala löner som lockar lärare. En fortsatt förbättring av lärarnas löneläge kan bidra till att häva lärarkrisen. Mot lärarbristen hjälper inga bortförklaringar.”

I det svar som inkom från Ulla Hamilton på debattplats i Dagens Samhälle fanns det emellertid inte ett ord om löner eller arbetsvillkor. I “Även lärarfacken måste ses verkligheten” så fortsätter Hamilton att föra fram att obehöriga i skolan ska lösa lärarbristen.

Och nej, Hamilton lyckades inte belägga sin argumentation kring att gå med underskott och betala höga löner.

I sin slutreplik som publicerades på fredagen,“Obehöriga lärare är inte lösningen”, så förklarar Åsa Fahlén att lösningen på lärarbristen inte är att återigen fylla klassrummen med obehöriga lärare. Det finns nu flera olika kortare varianter av lärarutbildning för personer med en akademisk examen eller en yrkesutbildning, vilket Lärarnas Riksförbund ser positivt på.

“Men framförallt måste vi göra mer för att återrekrytera de tusentals utbildade lärare som inte längre arbetar inom skolan. SCB:s undersökning från i år visar att många, fler än 20 000, kan tänka sig att återvända om skolans arbetsgivare erbjuder bättre arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Jag hoppas att Ulla Hamilton och Friskolornas Riksförbund tänker om och i stället lägger fokus på hur vi gör det mer attraktivt att utbilda sig till, och arbeta som, lärare. Det tåget har inte gått!”