Fria skolvalet kritiseras

I Dagens Samhälles senaste nummer – som har tema skola – presenteras en enkätundersökning som visar att hälften av kommunernas ledande skolpolitiker vill begränsa fria skolvalet.

I artikeln ”Varannan skolpolitiker vill begränsa skolvalet” läser vi att 47 procent av alla ordförandena i kommunernas utbildningsnämnder som besvarat Dagens Samhälles enkät, vill begränsa elevers och föräldrars rätt att välja skola.

Motståndet är störst inom Socialdemokraterna, där tre av fyra vill sätta gränser för det fria skolvalet. Man anser att det fria skolvalet ökar klyftan mellan bra och dåliga skolor och gör det svårare att integrera nyanlända.

Samma problem ser även Skolverkets generaldirektör, och tillika Skolkommissionens ordförande, Anna Ekström. Hon får frågan i artikeln om vilka problem hon ser med det fria skolvalet som det fungerar i dag?

Svaret är tydligt.

”Skolsegregationen har ökat, i synnerhet när det gäller elever med utländsk bakgrund. Bakom detta ligger en ökad boendesegregation, men en bidragande orsak är också det fria skolvalet. Jag är orolig över den utvecklingen.”

Lärarnas Riksförbund har tillsammans med Lärarförbundet och LO sedan en tid ett samarbete för en likvärdig skola. För att skapa perspektiv och tryck i frågan har de tre fackliga organisationerna beslutat att samverka i ett flerårigt projekt för att ge skolorna mer likvärdiga förutsättningar.

Läs den debattartikeln i SKL:s tidning Dagens Samhälle, där de tre fackliga organisationerna förklarar varför man gått samman; ”LO och lärarfacken: Så får alla elever samma chans”

Läs också  de debattartiklar som publicerats på DN Debatt och där de rapporter som de hittills tagit fram presenterats ; ”Skolvalet leder till segregation” och ”Få skolor tar emot nyanlända”.

Vi kan se fram mot mer diskussioner och nya inlägg i debattan om det fria skolvalet och hur det kan begränsas eller förändras så att de negativa följerna minskas.

Hot, våld och stök i skolan – vad kan vi göra?

I går skrev Emma Edeslätt, grundskollärare och medlem i Lärarnas Riksförbund, ett mycket läsvärt debattinlägg i Expressen, ”Våldet i skolan är inte barnens fel”.

Det kan tyckas självklart, för den som tänker efter, att ansvaret ligger hos vuxenvärlden, hos föräldrar och ansvariga för skolan och dess arbetsförhållanden, men det är värt att understryka. Emma som själv utsatts för våld i skolan skriver bland annat:

”Min upplevelse av elever i skolan i dag är att många barn inte lärt sig var gränsen går för lek och allvar. Framförallt ser jag många elever som inte känner sig trygga. Jag tror att detta kan vara en av anledningarna till att våldet i skolan ökar.”

Och hon lägger ansvaret där det ska ligga. Givetvis har rektorer och ansvariga huvudmän ett stort och avgörande ansvar för arbetsmiljön i skolan. Men Emma har ett annat fokus i sin artikel:

”Jag tror i stället att vi måste fokusera på att skapa en ansvarskultur och ha ett gynnsamt förhållningssätt, både i sort och smått. Vi måste hjälpa våra barn och elever att ta ansvar, både gentemot varandra och mot omvärlden.

Då får vi det hållbart tillsammans. På riktigt.

Utöver det måste vi acceptera och förstå att det tar tid att uppfostra barn. Både våra egna, men även andras. Och vi behöver hjälpas åt. Det vi behöver ge våra barn är inte en säck med pengar, den senaste mobilen, guldkort på Grönan eller vad det nu kan vara. Vad vi vuxna måste ge till våra barn är tid, tålamod, ansvar, respekt och kärlek.

Det är inte barnens fel, det är vuxenvärldens fel.”

Frågan om stöket i skolan återkommer med jämna mellanrum. Den senast tidens uppmärksamhet kring stöket men också hot och våld riktat mot lärare började med att Lärarnas Riksförbund i Stockholm gick ut och larmade om arbetssituationen i skolan med alltfler hot och anmälningar när lärare griper in. Det följdes av nyhetsinslag i SVT, ”Var tredje lärare är rädd att bli anmäld” och i Dagens Nyheter, ”Hot och anmälningar ökar – lärare skräms till tystnad”. Tidningen lyfte fram Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Du ska få ångra det här i resten av ditt liv”, som visar att var tredje lärare är rädd att bli anmäld av elev eller förälder. 38 procent har blivit hotade och nästan hälften anser att hoten ökat de senaste åren.

Till DN säger Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund, säger:

”Även om lärarna agerar helt rätt och blir friade, kan de vara körda ändå. Många rektorer väljer att omedelbart lyfta bort anmälda lärare från undervisningen. Skolan har blivit en marknad och tyvärr beter sig många rektorer som att kunden alltid har rätt. De är rädda att förlora elever och står därför inte upp för lärarna i deras arbete med att upprätthålla ordningen.”

Men redan tidigare under våren gick Lärarnas Riksförbund ut i frågan om ordningen i skolan och krävde tydligare ordningsregler. ”Lärarnas riksförbund kräver större mandat”

Nu veckan gjorde TV4 en serie uppmärksammade inslag som granskade förekomsten av hot och våld i skolan. Ett var ”Så många lärare sjukskrivs av kaoset i skolan”.  Lärarnas Riksförbunds  Bo Jansson medverkade i nyhetsinslag TV4 Nyheterna, ”Ta tillbaka klassrummen”, men också i ett samtal i Nyhetsmorgon där han stöttade läraren Lars Rignell som utsatts för våld men inte fått tillräckligt stöd från skolledningen.

Många har reagerat på den verklighet som nyhetsrapporteringen visar.

Den skarpa ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus på Expressen skriver drastiskt under rubriken, ”Kränkhetskulturen hotar hela skolan”:

”Detta är galenskap. Maktbalansen i skolan måste förändras till lärarnas fördel. Inför nolltolerans för våld mot lärare. Stäng av elever så det sjunger om det. Ta in väktare så fort det behövs.

Och framför allt, lägg ner BEO eller stryp anmälningshysterin och kränkningsfebern med andra medel.

Tre av fyra lärare funderar på att sluta. Så kan vi inte ha det.”

Och även Naomi Abramovicz ledarskribent i Göteborgs-Posten, skriver under rubriken ”Lärare får inte stödet de förtjänar”, och varnar för rädslans kultur som sprider sig när inte lärare har stöd från sina chefer.

”Rädslan har tagit kontroll över många skolor och förlamat lärare och rektorer. Så länge lärare inte kan vänta sig stöd från ledning eller föräldrar blir det omöjligt för dem att göra sitt jobb. För att använda en av utbildningsminister Gustav Fridolins (MP) favoritfraser: ’Låt lärare vara lärare’.”

Även Studio Ett har uppmärksammat frågan.

Läs också Bo Janssons blogg Sanningar om skolan, ”Det krävs handling och attitydförändring”, där det finns fler länkar.

Fridolin vill se ökat statligt ansvar för skolan

Skolminister Gustav Fridolin vill se ett ökat statligt ansvar för skolan. I en intervju i Norrländska Socialdemokraten idag berättar han att han vill att skolstrukturen i Sverige förändras i grunden. Han förklarar:

”Problemet i dag är att det är så otydligt vem som har ansvar för vad. Jag är övertygad om att kommissionen kommer komma fram till att staten ska ta ett mycket större ansvar, men framför allt kommer det handla om att bli mycket tydligare.

Sedan tidigt 1990-tal har skolan styrts alltmer från en mellannivå i ett luddigt system där alla nivåer har fått ut något av den oklara styrningen och ansvarsfördelningen. Oika nivåer och instanser har helt enkelt kunnat skylla på varandra, ingen har behövt ta det slutgiltiga ansvaret. Allas ansvar är ingens ansvar.

Till slut blev det ohållbart sedan det visade sig att Sverige föll kraftigt i internationella kunskapsmätningar som PISA.  Och OECD som särskilt granskade det svenska skolsystemet konsterade att den diffusa styrningen och ansvarsfördelningen är ett stort problem för svensk skola.

Det är många insiktfulla och kunniga personer i Skolsverige som de senate åren har fört fram att en tydligare statlig skola skulle ge förutsättningar för att klara de utmaningar som svensk skola står inför.

En slags vattendelare var när Per Thullberg, Skolverkets uppskattade och aktade generaldirektör, efter sin avgång skrev en debattartikel som publicerades i DN 2012, ”Det är dags att förstatliga den svenska grundskolan”. Han var starkt kritisk och menade att kommuner och friskolor inte hade klarat av att ansvara för skolans verksamhet.

”Själva motivet för kommunala huvudmän är lokal variation och skillnader i utförande. Jag menar därför att grundskolan ska vara statlig. Vi bör aldrig acceptera att elevernas bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas”.

Och i en efterföljande debattartikel 2013 som Thullberg skrev med Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson på DN Debatt, ”Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över”, ansåg de att måttet var rågat och att det måste tillsättas just en Skolkommission.

”Det är nu dags att balansen och ansvaret mellan stat och kommun förändras. Staten måste kliva fram och ta över det nationella ansvaret. Kommunerna har haft sin chans under så lång tid och det har bara blivit sämre. Det kommunala ansvaret för skolan måste justeras.”

Och:

”Det räcker inte med allmänna formuleringar, det behövs precisa regleringar. Det handlar om att förändra en balans mellan stat och kommun till statens fördel. Kommunerna kan vi aldrig bortse ifrån, men de ska inte ansvara för undervisningen och kunskapsuppdraget i skolan.”

Mobbning: ”Skollagens krav går före det kommunala självstyret”

Idag läser vi en viktig debattartikel på Expressen Debatt.

Artikeln ”Det Måns utsattes för ska inget barn uppleva” är skriven av läraren – och föräldern – Claes Jenninger. Och efter att ha läst den kan vi också läsa hans bok om att det faktiskt finns en möjlighet att få skolan att bättre motarbeta utstötning och mobbning.

Boken ”En skola fri från mobbning” har fått stöd från bland andra Lärarnas Riksförbund och sprids till skolledare och skolhuvudmän, men är värd att läsa för alla andra. Kanske särskilt för föräldrar och för alla som arbetar i skolan.
I debattartikeln läser vi bland annat:

”Vi talar mycket om mobbning. Men blir det bättre? Det finns i dag skolor som lyckats riktigt bra med att skapa trygghet. Det finns tusentals lärare som kämpar mot kränkningar och övergrepp. Oftast som ensamma eldsjälar, utan stöd uppifrån. En del av dem får sparken för det.”

Här slås det fast, rakt och klart:

” Det är ägaren (kommunen eller friskolan) som är skyldig att ge tillräckliga resurser för att skolan ska följa lagen. Om skolans ägare är kommunen, är det de politiker vi valt, som har det ansvaret. De tror ofta att skolan bara är en del av kommunens verksamhet. Så är det inte. Skollagens krav går före det kommunala självstyret!”

I debattartikeln påpekas att det givetvis kostar resurser och pengar för att få en trygg skola. Den retoriska frågan ställs om vi har råd att avstå? Claes Jenninger förklarar vad som behövs för att vi ska få den trygga skolan:

”Goda kunskaper hos personalen om hur man ska agera vid mobbning.

Ett förebyggande arbete som ersätter stök, bråk, oro och mobbning.

Ett väsentligt mycket bättre samarbete mellan skolan och vårdnadshavarna.

En samsyn och tydligt agerande av all skolpersonal.

Ett omedelbart agerande från skola och vårdnadshavare när något hänt.”

Lärarnas Riksförbund ordförande Bo Jansson har skrivit debattartiklar tillsammans med Claes Jenninger. Bland annat i Göteborgs-Posten, ”Kräv aktiv antimobbning i skolan” och i Aftonbladet, ”Skärp kommunernas ansvar vid mobbning”.

I Lärarpodden har också boken ”En skola fri från mobbning” uppmärksammats. Lyssna till samtalet med Claes Jenninger.

Slutligen finns en mycket läsvärd intervju i Skolvärlden, ”Han skrev mobbningsbok efter sonens självmord”.

Arbetsmiljön får facket att agera

Lärarnas Riksförbund i Eskilstuna anmäler kommunen till Arbetsmiljöverket. Orsakerna anges vara politikernas nedskärningar i skolan med sänkt skolpeng. Det har bland annat lett till att sjukskrivningarna bland lärarna ökar.

”Just nu är det personalen som håller upp skolan, trots den slimmade budgeten. Men våra batterier tar slut”, säger Jessica Olsson, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Eskilstuna, i ett inslag i Sveriges Radio.

Hon konstaterar att situationen leder till större klasser, inställda lektioner och i slutändan sämre undervisning.

Även skolans likvärdighet försämras. Besparingarna drabbar särskilt skolor där elever han annat modersmål än svenska, men det drabbar alla skolor i kommunen.

Den pressade situationen i skolan syns också i Halmstad, och även där agerar Lärarnas Riksförbund.

Cheferna har naturligtvis ett stort ansvar när arbetsmiljön är så dålig”, säger Michael Anderberg, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Halmstad till Hallandsposten.

Personalens låga förtroende för de flesta i ledningen för den kommunala vuxenutbildningen förvånar inte Michael Anderberg.

”Siffrorna i medarbetarenkäten pekar på att det verkligen är så illa som vi fått signaler om från medlemmar”, säger han till tidningen och berättar att facket sedan i höstas haft täta möten med dem som jobbar på vuxenutbildningen.

Lärarnas Riksförbund i Lund har under lång tid agerat mot den tilltagande arbetsbelastningen, ökande stressen och försämrade arbetsmiljön. Det har vi tidigare kunnat läsa om bland annat här.

Kommunföreningen har nu lagt fram tio krav för en rimligare arbetsbörda. De tio kraven förs ut i en digital namninsamling.

Här gavs några exempel på vad som görs av Lärarnas Riksförbunds föreningar runtom i landet för att förbättra lärarnas arbetsmiljö och få arbetsgivarna, huvudmännen och kommunerna, att vakna.

Sedan Lärarnas Riksförbund i Stockholm anmälde Stockhoms stad till Arbetsmiljöverket 2012 har flera senfärdiga kommuner fått se sig anmälda till Arbetsmiljöverket av lokala kommunföreningar. I dag fyra år senare fortsätter kommuner att anmälas.

Det är både bra för skolan och lärarna att gränsen ändå dras, men  samtidigt sorgligt. Ännu tycks inte  många huvudmän ha lärt sig läxan för hur viktig arbetmiljön är.

Pengarna kommer inte rätt när mellannivån ska styra

Även Skolverket konstaterar nu att pengar för skolreformer inte kommer ut till skolorna

Detaljstyrning och ineffektiv fördelning av pengarna hindrar Skolverket att slussa vidare statsbidrag till kommuner och friskolor. För 2016 handlar det om en halv miljard.

Se där ett starkt argument för att det ska finnas en nationell finansiering av svensk skola. Pengarna måste hamna rätt för att stärka undervisningen och höja elevernas resultat.

Det är tidningen Altinget (kräver prenumeration) som skriver att Skolverket i sitt budgetunderlag tror att nyttjandegraden av statsbidragen blir mellan 90 och 95 procent. Man citerar Skolverket att det ”innebär att omkring 500 mnkr antingen inte kommer att sökas eller kommer att återkrävas från huvudmännen i enlighet med de olika förordningarna”.

I Altingets artikel läser vi vidare:

”Under 2016 ska Skolverket fördela över 12 miljarder kronor i statsbidrag till skolans huvudmän, alltså kommuner och friskolor. Det är drygt 60 olika bidrag som ska slussas vidare till huvudmännen. Hur och på vilket sätt huvudmännen ska få del av pengarna regleras i över 50 olika förordningar. Därtill kommer även andra så kallade sakanslag, som ligger utanför myndighetens förvaltningsanslag, som gör att verksamheten splittras.”

I Lärarnas Riksförbunds rapport ”Pengarna i sjön” som presenterade förra året beskrevs just detta problem med den svaga styrningen av resurser till skolan. Skolhuvudmännen visar att de inte förmår vare sig söka pengar eller använda dem rätt.

Det är uppenbart varför förbundet arbetar för en statligt, tydligt nationell samlad finansiering av svensk skola.

Mobiler i skolan borde vara en ickefråga

Mobiler i skolan tycks vara en fråga som aldrig lämnar skoldebatten. Men i takt med att mobilen blir allt viktigare i våra liv; unga som gamla återkommer frågan nu. Men nu har den gått från att mer ha varit en disciplinfråga till att lärarna verkligen oroar sig för hur elevernas resultat påverkas av mobiler och annat som distraherar och påverkar studieron.

Detta samtidigt som många lärare också vittnar om hur användbara de smarta mobilerna och nya kommunikationsapparaterna, ja miniadatorerna, kan vara.  Rätt använda kan de lyfta undervisningen. Men det kanske sker alltför sällan?

Lärare har i alla fall problem med elevernas beroende av mobiler, som inte tycks var lika lätt att plocka av eleverna när dessa blir större.

Den senaste mediala uppmärksamheten  började med att högstadieläraren Björn Eriksson skrev en debattartikel i Aftonbladet, ”Jag är chanslös mot giftet i klassrummet”:

”Jag upplever en desperation inom mig som snart får mig att ge upp den profession jag älskar så. Denna desperation är sprungen ur en flathet och brist på auktoritet som fått klassrum runt om i Sverige att byta ägare.”

Han menade att det mobiltelefonerna är ett långt mycket större problem för ordningen i skolan än exempelvis klasstorleken.

”Sedan mobiltelefonen blev en rättighet att bära på sig och fritt använda började skolresultaten långsamt sjunka till den nivå där vi befinner oss i dag. Med blicken vänd neråt och inåt hörs eller syns inte undervisningen. Vi lärare blir bara ett distraktionsmoment för elever som inte riktigt vill eller orkar.
Och tro mig. De är många.”

Därefter gjorde gymnasieläraren Mattias Axelsson ett inlägg i en debattartikel i Expressen med ”Jag fick säga till 22 gånger – på en lektion”.

Redan efter den första artikeln var Upsala Nya Tidnings ledarsida ute och kommenterade frågan och krävde att man måste ”Agera mot mobilerna”. Man menade att det är bråttom med att få fram lagar och riktlinjer för mobilhanteringen i skolan.

”Rutinerna för att frivilligt lämna ifrån sig telefonerna fungerar hyfsat. Det finns återkommande exempel på skolor som tillämpar detta. Men riktlinjer och lagstiftning behövs också, för att stärka de skolledningar som av olika anledningar inte kommit till skott. Detta kan inte begravas i nya utredningar. Elever och lärare måste få lugn och ro i undervisningen och det måste ske snarast.”

Idag skriver så Expressens skarpa ledarskribent Ann-Charlotte Marteus att ”Det är obegripligt att eleverna får behålla mobilerna”. Marteus beskriver turerna från ansvariga vad gäller studieron i klassrummet och frågan mobiltelefonerna. Hon riktar sig till förre utbildningsministern Jan Björklund.

”You had one job, Jan! – åtminstone enligt dig själv. Du skulle införa ordning och reda i svensk skola. Mobilförbud hade du tjatat om sedan sekelskiftet.

2010 kom alliansens nya skollag. Nu fick lärare rätt att beslagta mobiler som störde undervisningen. Det löste inte problemet.

Marteus avslutar med att konstatera att mobilstök är mycket mer än en symbolfråga.

”Elever presterar mätbart bättre i mobilfria klassrum, enligt en studie från London School of Economics. I synnerhet förbättras resultaten för de mest svagpresterande.
Mindre stök ökar alltså jämlikheten. Att tillåta stök är att svika de svagaste. Gör man det bryter man mot ett av skolans centrala uppdrag, att utjämna livschanser. Det finns helt enkelt ingen ursäkt för att låta stöket fortsätta. ”

Vi kan väl i alla fall konstatera att det krävs handling från politikerna. Lärarnas larm måste man lyssna på.

Lärare protesterar mot ofriheten i Ungern

Idag uppmärksammade Sveriges Radio att Ungerns lärare går i täten för en protest mot det nya utbildningssystem som gjort skolan mycket centralstyrd och lärarna mer ofria.

Det är premiärminister Viktor Orbáns auktoritära men också populära regering som är föremålet för protesterna.

”Jag tror faktiskt inte jag kan hitta någon del av den nya lagen som jag inte är kritisk mot”, säger engelskaläraren Júlia Lázár, som intervjuas i P1-Morgon. Tusentals lärare, elever och föräldrar var samlade på det stora torget utanför parlamentsbyggnaden i Budapest , där en protestaktion inleddes för en vecka sedan.

Huvudkritiken handlar om att nya lagar gjort hela skolsystemet mycket centralstyrt där en statlig myndighet styr över allting – från materialkostnader till vilka läroböcker som ska användas. Kritikerna menar att Viktor Orbán vill omforma hela det ungerska samhället.

”Allting är centraliserat och alla beslut fattas högt högt upp någonstans utan några fungerande kontrollmekanismer.”

Under bokmässan i september bjöd Lärarnas Riksförbund in lärare från Ungern för att möta svenska lärare och jämföra möjligheterna att arbeta i respektive land. Under mässdagarna talades bland annat om vad, när och hur man kan tala fritt?

Under mässan anordnade förbundet också samtal om skolan i Ungern på temat ”Lärares roll inom hållbar utveckling och utbildning”.

Medverkande i det samtalet var lärarna Judit Benyovszki, grundskole- och gymnasielärare, Magnus Blixt, grundskolelärare. Båda lyfte frågor om uthållighet både för miljöfrågorna samt skolans kunskapsuppdrag. Skolans uppdrag är också att lägga grunden till en social uthållighet.

Både Judit och Magnus var ense om att vi behöver kunniga, kreativa lärare. Bara så kan man skapa en kunskapskultur.

Se samtalet här.

 

Vi behöver en mer nyanserad betygsdebatt

Betygsdebatten i Sverige tycks aldrig kunna lämna ett läge där själva betygen är problemet och där inte mycket kraft ägnas åt hur betygen ska fungera bättre i skolan. Det är en mycket förvirrande debatt, eftersom det sällan hörs balanserande röster.

Vissa talar om ett pedagogiskt etablissemang där betygsmotståndet finns inbyggt, andra talar om betygens sållningsmekanism  och risk för negativa inverkan på elevernas självbild och därmed på deras förmågor och resultat. Den senare hållningen har haft stor plats i debatten.

Men nu har vi ändå betyg i skolan och båda föräldrar och elever vill ha dem kvar.  79 procent av föräldrarna anser att betygen har en klart motiverande effekt när det gäller deras barns prestationer i skolan. (Föräldrars syn på det svenska betygssystemet, 2007)

Varför ägnas då inte mer tid åt att diskutera detta och att försöka få betygen att fungera bättre?

En av dem som flitigt varit ute i debatten är Johan Kant, rektor och tidigare SO-lärare som bland annat skrivit boken ”Yrke: Lärare”. Han kritiserar ett betygsmotstånd som han menar finns i den svenska lärarutbildningen.

I ett blogginlägg som lades ut nyligen så uppmärksammar Johan Kant att allvarlig kritik riktas mot den rapport som beställdes av regeringen som en slags kartläggning av betygsläget, både nationellt och internationellt. Det är  Vetenskapsrådet som gett ut en delrapport 2015 från Skolforsk-projektet författad av några forskare som visat intresse för betyg i skolan, med titeln: ”Betygens geografi. Forskning om betyg och summativa bedömningar i Sverige och internationellt”.

Den sansade och balanserade betygsexperten Per Måhl har läst rapporten och kritiserar den nu i en grundlig genomgång som skickats till Skolforskningsinstitutet, Skolkommissionen, Skolverket, Skolinspektionen, Utbildningsdepartementet, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet och Skolledarförbundet.

Det offentliga Skolsverige är således fullt informerade. Frågan är nu om något kommer att hända? Det borde det.

Av Per Måhls granskning framgår att kapitlet om betygen har stora metodologiska brister. Dessa brister sammanfattas sålunda:
”1. Det  framgår  inte huruvida  de  betyg  som  avses  är  norm-­ eller  kunskapsrelaterade.
2. Det  framgår  inte huruvida  de  betyg  som  avses  är  uppgiftsbetyg  eller  terminsbetyg.
3. Det  framgår  inte  huruvida  de  betygssatta uppgifterna är utformade enligt Mätmodell  eller  Kunskapsstandardmodell.
4. Termerna summativ och  formativ bedömning  används  på  ett värderande  sätt.
5. De  ingående  studierna  ger  inte  stöd  för  slutsatsen  att  betyg  generellt   får  negativa  effekter  för  yngre  och  lågpresterande  elever.
6. De  ingående  studierna  ger  inte stöd  för  slutsatsen  att  effekter av  betygssättning  varierar  med  ålder  och  prestationsnivå.
7. Rapporten  är  inte  anpassad  till tidigare  forskning på  området.”

Per Måhl påpekar att eftersom slutsatserna har rönt uppmärksamhet i och utanför skolan och riskerar att få konsekvenser är det angeläget att peka ut bristerna.

Det kan man hålla med om.

Johan Kant har länge kritiserat betygsmotståndet inom lärarutbildningen och menar att man för att göra karriär inom den pedagogiska sfären måste vara betygsmotståndare.

”Om du visar dig positiv till betyg stoppas du i din karriär. För att visa att du står för betygsmotstånd och därmed slipper bli utfryst förväntas du göra ett visst antal utspel i debattinlägg, artiklar, uttalanden eller böcker.”

Det är en förskräckande tanke om han har rätt. Tyvärr har det inte framförts något vederhäftigt som motsäger hans hårda kritik.

Johan Kant skriver följande mot slutet av sitt blogginlägg:

”Ska svensk skola någonsin resa sig och bli en verksamhet som vilar på forskning och beprövad erfarenhet behöver verkligen forskningen SKÄRPA sig! Och myndigheter och politiker börja reagera och agera.”

Det borde fler hålla med om. Jag undrar vad Skolverkets sansade och kloka generaldirektör Anna Ekström, säger om denna kritik från Per Måhl, som haft uppdrag som just betygsexpert på Skolverket? Tar hon intryck, och kommer det leda till någon insats från Skolverkets sida? Eller kommer Utbildningsdepartementet agera och granska om, och i så fall hur, tendensiös pedagogisk så kallad betygsforskning tillåts fortsätta?

Vi behöver en mer nyanserad debatt om betyg, en debatt som utgår från verkligheten där betyg finns och används och helst ska kunna fungera ännu bättre. Den är en debatt som såväl skolans elever som lärare skulle stärkas av.

Se över det fria skolvalet för att bryta segregationen

Visst går det att förena ett fritt skolval med minskad segregation. Det framkom vid ett mycket intressant seminarium kring skolvalssystemet och om hur vi ska få ett rättvist och likvärdigt skolval.

Matchningsteoretikern och forskaren i nationalekonomi Tommy Andersson vid Lunds universitet, visade i ett mycket uppskattat föredrag hur man med matematisk programmering och algoritmer kan säkra en fördelning av eleverna mellan skolor – samtidigt som man fortsätter ta hänsyn till elevers och föräldrars önskemål.

Han förklarade att genom smarta optimeringsalgoritmer som styr automatiserade skolvalssystem så kan man bryta boendesegregation. Det intressanta och tankeväckande föredraget ingick i det seminarium som anordnades den 11 februari. (Se hela seminariet på LRplay.)

Det stora forskningsfältet som Andersson utgick från utvecklades ursprungligen utvecklades i militärforskning där USA:s försvarsmakt villa veta hur man bäst flytta militärfordon… Själv har han arbetat med att fördela njurar i ett transplantationsprogram mellan människor i projektet STEP, Skandia Transplantation Program för Kidney Exchange Program.

”Om jag har lyckats övertyga transplantationskirurger, utan att kunna någonting om medicin, att de ska använda matematisk programmering, så tänkte jag att övertyga er att använda automatiska skolvalsprocesser också”, sa Tommy Andersson.

Seminariet var en del av det samarbete som Lärarnas Riksförbund, Landsorganisationen och Lärarförbundet bedriver i de treåriga projektet ”Ge alla elever samma chans”. Bland annat bekostar man forskning vid Stockholms universitet kring frågor om likvärdigheten i skolan.

”Vi tycker att debatten har präglats av ideologiska låsningar, så vi hoppas med detta samtal kunna bidra till att det startas ett konstruktivt samtal”, sa Bo Jansson i sin inledning som öppnade seminariet.

”Skolvalet har naturligtvis fördelar. Vi vet att det för många är en uppskattad valfrihet, vi vet att det kan innebära pedagogisk mångfald, vi vet att det är elever som kan söka sig till andra skolor än där de bor. Men vi kan inte blunda för att det finns problem med detta”, sa Bo Jansson.

Under samtalet framkom att friskolorna vill värna fria skolvalet. Facken vill istället se över det urvalssystem som vi har idag till fristående skolor. Det snarare ökar än minskar segregationen.

Exempelvis Academedia försöker hävda att det fria skolvalet inte påverkar segregationen i skolan, samtidigt som forskningen, bland annat presenterad på seminariet, tydligt visar att segregationen ökar, till en stor del på grund av boendesegregationen, men att det fria skolvalet spär på denna effekt.

Facken har inte satt ned foten i hur man anser att framtidens urval till skolor ska se ut, om fristående ska ha egna eller om det ska vara samma.

Företrädarna för facken, LR, LO och LF, menade att det nu är hög tid att utreda hur system, som är mindre segregerande än det kösystem som finns i dag, skulle kunna se ut.

Och kanske tänkte fler som lämnade seminariet att en möjlig lösning kan vara att utveckla matematiska modeller där algoritmer säkrar att eleverna fördelas på olika skolor så att både segregationen bryts och att hänsyn tas till elevers och föräldrars önskemål?

Politikerna, deltagarna och åhörarna på seminariet visade i alla fall ett stort intresserade att fortsätta den diskussionen.

Se hela seminariet på LRplay eller direkt på denna länk.

Läs också rapporten som var grunden för hela seminariet. Och även den debattartikel som publicerades om rapporten.