Vi måste fortsätta uppgradera läsningen

Undersökningar och studier av internationella mätningar har de senaste åren visat att läsförmågan sjunkit stadigt. Men glädjande nog ligger nu Sverige åter bland de främsta länderna. Det visar den studie som mäter läsförmågan bland elever i årskurs fyra, PIRLS, som presenterades i veckan.

Det finns dock ingen anledning att slå sig till ro. Men att Sverige åter tillhör de främsta länderna ska vi glädjas åt. Lärarna har gjort ett gott jobb!

Fokus på läraruppdraget
En anledning som förs fram är att samtalen om betydelsen av läs- och skrivinlärning och betydelsen av tidiga insatser har gett ett annat fokus. Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, är glad över resultatet:

”Just läsningen är otroligt viktig när man kommer vidare upp i skolan och ska ta en gymnasieexamen”, säger hon till Expressen. Hon säger till tidningen att hon tror att det höjda resultatet delvis beror på den “krisstämning” som uppstått efter de dalande siffrorna för svenska elever, som även visat sig i Pisa-undersökningen.

”Jag tror att alla de här chockerna har gjort att man har börjat prata om kunskap, tidiga insatser och att lärarna ska få leverera utbildning med kvalitet. Vi måste fortsätta skapa bra förutsättningar för lärarna att utföra sitt uppdrag.”

Och även Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson skriver det som alla borde landa i: ”Nej, skolans kris är inte över”. Han tror att kanske tog den svenska skolan tidigare för mycket för givet.

”Vi har i decennier förvandlat klassrummen till laboratorier för pedagogiska experiment med förvissningen att vad som än händer kommer svenska elever alltid att ligga i toppklass.”

Först när krisstämpeln blev akut samlades man kring skolan, menar Helmerson.

”Och när många drar åt samma håll – i det här fallet elever, föräldrar, lärare, rektorer, debattörer, politiker – når man resultat.
’Kanske är det dags att plocka bort krisstämpeln’, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson till TT. Ursäkta, men nej. Låt oss till varje pris behålla den. Låt oss vara glada över förbättringen, men det viktiga är att fortsätta att göra skolan bättre, att sträva efter högre resultat, att få svenska elever bättre förberedda på en krävande vuxenvärld.”

Låt oss alltså välkomna att svenska elever åter når den nivå som de hade 2001 när vi deltog i den första PIRLS-studien. Men det ansvarsfulla budskapet är alltså inte att vi kan blåsa faran över, som Skolverkets GD verkar vara benägen att göra. Istället måste vi fortsätta att göra läsningen än mer synlig. Här har hela samhället ett ansvar. Det krävs ett aktivt arbete framöver.

I ett samtal i Aftonbladet TV med hjärnforskaren Martin Ingvar och utbildningsministern Gustav Fridolin konstaterade Åsa Fahlén att svensk skola länge har missat hur viktig läsningen är för att lyckas i alla andra ämnen. Det är alldeles avgörande att lärare får tid att se varje elev och tid att ägna sig åt att lägga upp undervisningen så att alla elever får sin beskärda del.

Grundskolans huvuduppgift är att se till att alla elever, oavsett bakgrund eller bostadsort, lär sig de basfärdigheter som krävs för att klara sig i samhället. Det förutsätter förstås att eleverna lär sig att läsa och skriva under sina första skolår.

Läsningen måste breddas – och fördjupas
Samtidigt måste vi inse att skolan inte ensam klarar att hålla uppe läsningen och läsförmågan i vårt samhälle. Läskulturen i vårt samhälle har förändrats mycket snabbt och behovet av fortbildning inom läsundervisningen är enormt.

PIRLS visar också att svenska elever tycker det är tråkigt att läsa. Det viktiga uppdraget för alla som vill lyfta läsningen är därför att väcka läslusten hos våra unga – och fortsätta hålla den vid liv.

Vi måste kanske börja läsa offentligt igen? Läsa i fysiska böcker, tidningar och magasin. Inte för att det är så mycket bättre än på läsplattan eller i mobilen, utan för att det visar att läsandet i sig är gott.

Låt oss heller inte glömma satsningar som Läslov och den ideella Läsrörelsens ständiga arbete. De har givetvis en stor del i den vändning som vi nu ändå ser.

Även om resultaten förbättras så får inte Skolsverige slå sig till ro och göra om tidigare misstag.

Likvärdighetsagendan provocerar

Likvärdighet och jämlikhet är ord som är öppna för tolkningar och strider. Att addera skolan till detta gör att diskussionerna sätter ordentlig fart.

Det kan man se i reaktionerna på det fleråriga samarbetet mellan Lärarnas Riksförbund, LR, Landsorganisationen, LO, och Lärarförbundet, Lf.

Nyligen bjöd man in till en konferens, vars förmiddagspass kan ses på SVT Forum.

Konferensen beskrivs i mycket positiva ordalag av Mats Wingborg i Dagens Arena.
Han påminde om att ”inte i något annat land har marknadstänkandet i skolan fått samma genomslag som i Sverige” och menade att ”den urholkade likvärdigheten hotar inte bara enskilda elevers möjligheter utan hela samhällsbygget”.

Att skolan är en institution med avgörande betydelse för hela samhällsbygget är något som närmast alla kan instämma i.

Inte oväntat hamnar Wingborg i en kritik av de vinstdrivna aktiebolagsskolorna som bidrar till en ”uppdelning i ’vinnarskolor’ och ’förlorarskolor’”. Wingborg avslutar sin text med följande konstaterande:
”Den urholkade likvärdigheten är inte bara ett hot mot enskilda elevers möjligheter. Skolan är en institution med avgörande betydelse för hela samhällsbygget. En ojämlik skola kommer att förstärka ojämlikheten i samhället. Därför krävs en ny skolpolitik som sätter likvärdigheten i fokus.”

Men Svenskt Näringsliv är inte lika positiva. Johan Olsson, skolpolitisk expert, tycker det ”hade varit önskvärt att all den kraft och energi som läggs på att förklara och bortförklara låga resultat på grund av elevernas bakgrund, istället läggs på att fokusera på höga kunskapsresultat.”

Han pekar på att likvärdighet är ett svårtolkat begrepp.
”Det skiftar i betydelse beroende på vem som är avsändare och hur det används. Och inte sällan används det som ideologiskt slagträ för olika politiska syften. Bristande likvärdighet används nu exempelvis som argument för att attackera väl fungerande, uppskattade, friskolor som till exempel Internationella Engelska Skolan.”

En annan kritisk röst tillhör är den stridbare och egentänkande socialdemokraten Widar Andersson. Tidigare var han riksdagsledamot och sedan ordförande för Friskolornas riksförbund, numera ledarskribent på Folkbladet. Han frågar sig i en ledartext  om” Identitetsvänster styr facken?

Hans svar är nog ja.

”En av identitetspolitikens värsta baksidor är att eleverna indirekt skuldbeläggs; hade de typ bara haft förstånd nog att vara mer svenska, smarta, snälla så hade allt gått så mycket bättre. Här krävs en tvärvändning.”

Ja, och först ut av alla att kritisera Likvärdighetsagendan denna gång var friskoleförespråkarna och äkta paret Hans och Barbara Bergström. De gick ut i en debattartikel i Dagens Industri redan innan konferensen ägde rum, ”Likvärdighetsagendan ger inte en bättre skola”. De menar att:

Lärarförbunden lånar ut sig till LO för att driva vidare vänsterns starkt ideologiserade skolpolitik om att jämlikhet ska prioriteras i skolan. Beprövad erfarenhet och modern forskning visar att fokus snarare måste flyttas till den enskilde lärarens ansvar och förmåga och elevernas flit och arbete.”

Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén tillbakavisar dock detta påstående kraftfullt och svarar i en replik, ”Skolmarknaden är misslyckad”:

“I artikeln hävdas att det finns ett tydligt motsatsförhållande mellan likvärdighet och kunskapsfokus. Och om man satsar på jämlikhet eller likvärdighet så måste kunskapsresultaten per definition sjunka. Detta är helt och hållet felaktigt, något till exempel Pisa-resultaten tydligt visar.”

Och hon slår fast att svensk skola har systemproblem:

“Jag vill hävda att Sverige misslyckats med att bygga ett skolsystem som på ett konstruktivt sätt kombinerar marknad och skola. Vi har i stället ett skolsystem där konkurrens har blivit ett mål i sig, skolor ska kämpa med alla till buds stående medel om eleverna, samtidigt som den kommunala skolan alltid drar det kortaste strået.”

Det är tänkvärt att ord som likvärdighet och jämlikhet kan leda till så olika tolkningar.

Avslutningsvis kan man ju läsa den policydeklaration om hur likvärdigheten i skolan ska kunna förbättras som Lärarnas Riksförbund tillsammans med Lärarförbundet och LO tagit fram. inom ramen för sitt samarbete. De tre huvudområden, där organisationerna lämnar förslag på hur likvärdigheten skulle kunna förbättras, handlar om: skolans finansiering, skolvalssystemet och skolor med särskilt stora utmaningar.

Tänk att detta kan vara så utmanande.

Litterär kanon – igen

Ingen har väl kunnat missa att Kristdemokraternas partiledare visat sin okunskap på det litterära området. Av tre mycket välkända författares böcker kunde hon inte svara rätt på enda när SVT Aktuellts programledare frågade. Att Selma Lagerlöf skrivit ”Gösta Berlings saga”, att August Strindberg författat ”Giftas” samt att Klas Östergren skrivit ”Gentlemen” borde man kanske veta…

Nå, det må väl vara hänt. Alla läser ju inte böcker eller är väl bevandrade i litteraturens värld, men att det skedde i samband med att partiet lyfte just behovet av en litterär kanon har lett till stark kritik.

Kristdemokraterna vill se en litterär kanon i skolan, en lista över utvalda klassiker. Den hoppas de ska ge svenska skolelever “goda värderingar”. Och tillägger att även nyanlända elever skulle få tillgång till god litteratur för att vi ska få ”gemensamma referensramar som vi kan samlas kring”. Det är en god tanke.

Ralph Bretzer skriver i Skånska Dagbladet under rubriken ”En bildningsfientlig offentlighet söker en kanon”:

”Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned. En del rasar ned efter lång tid och annat kommer krypande upp längs väggen i efterhand. Litteraturhistorien är inte konstant, den förändras med tid och författarskap omvärderas. En uppifrån fastställd litteraturkanon cementerar istället för att främja utveckling, även om man reviderar den med jämna mellanrum. Och varför ska inte en välutbildad och engagerad svensklärare få välja litteraturen.”

Och i Aftonbladet skriver Eva Franchell:

”Är det något vi skulle kunna samlas runt så är det väl Nobelprisvinnaren Selma Lagerlöf eller nationalskalden August Strindberg. Klas Östergren sitter i Svenska Akademien och honom borde Ebba Busch Thor också kunna pricka in. Men inte ska hon hånas för att hon har så svaga kunskaper.
På Twitter är det många fler som erkänner att de inte läst Gösta Berling eller Giftas och det avslöjar en hel del om den svenska skolan på senare tid. Folk saknar helt enkelt vanlig bildning och kanske kan Kristdemokraternas förslag råda bot på den bristen.
Det är i alla fall många som verkar vara i behov av lite goda värderingar.”

I Dagens Nyheter slår Erik Helmerson ett slag för bildningen och kunskap som ett självändamål och han försöker problematisera frågan om en kanon.

”En förklaring till att tankarna på en kanon alltid möter hätskt motstånd är att de traditionellt förknippas med den svenska högern. Det är Liberalerna, SD och senast alltså KD som pläderar för klassikerlistor, alltså väcker de vänsterns ryggmärgsvrede snabbare än man hinner säga ”Moa Martinson”.

Men det hade precis lika gärna kunnat vara tvärtom. Det skulle kunna – för att inte säga borde – vara vänsterpolitiker, kanske i synnerhet socialdemokrater, som talar sig varma för bildningens och klassikernas välsignelser. 

Det fanns en tid då just bildning sattes i ett av arbetarrörelsens främsta rum. Sedan kom kulturpolitik med socialdemokratiskt språkbruk att betyda 90 procent politik och 10 procent kultur. Nu framstår socialdemokratin som ängslig och defensiv; finns det ändå inte en liten risk att den som läser Lagerlöf smittas av nationalism, borgerlighet eller kristendom?”

Den liberala debattören Eric Luth oroar sig för högerns förmåga att värna bildningstraditionen: ”När KD:s partiledare inte kan svara på vem som skrivit kända klassiker är det ett större problem än Busch Thors egna bildningsluckor”, konstaterar han i Svenska Dagbladet.

Och han ger ett mer självkritiskt högerperspektiv på frågan om bildning:

I Sverige har en kanon vuxit fram genom ett knappt millennium av bokutgivning, möjligtvis kan man räkna in några runstenar. Många verk har fallit i total glömska, men från varje epok har några författare och deras verk skinit så starkt att de etsat sig fast i den kulturella allmänbildningen. Selma Lagerlöf och August Strindberg (författarna till ”Gösta Berlings saga” respektive ”Giftas”) hör sannerligen till denna skara. Knappast någon svensk gymnasieelev har tagit examen utan att ha läst något av Lagerlöf. När man föreslår en litterär kanon gör man därför sannerligen klokt i att åtminstone till viss del studera den informella, naturliga kanon vi redan har. Annars framstår ethos i retoriken, alltså trovärdigheten, som noll.

Detta kopplar an till det större problemet: den svenska högerns bildningsförakt. I stora delar av Europa har högern varit bärare av en stolt kulturell tradition. Mario Vargas Llosa och Winston Churchill är två exempel på Nobelpristagare i litteratur med ett starkt politiskt intresse, eller möjligtvis tvärtom, på högersidan.

I Sverige har Socialdemokraterna på kulturområdet, åtminstone de senaste decennierna, kunnat domdera totalt – trots att till och med de har tappat stora delar av sin stolta bildningstradition. Med Fredrik Reinfeldts Sverige fick vi en statsminister som helst läser Camilla Läckberg, och som ger en platt-tv i 30-årspresent till Kronprinsessan. Jämför det med den franske presidenten Emmanuel Macron, som i en intervju med Der Spiegel för en lång konversation om den tyske, erkänt svårförståelige, filosofen Hegel.”

I Expressen har den välskrivande och frejdiga Ann-Charlotte Marteus inte mycket misskund med KD:s ledare. Hon påminner om att: i Almedalen hävdade Busch Thor att Sverige behövde en ’värderingsrevansch’ och på en presskonferens förklarade hon att en litteraturkanon vore bra för integrationen, ty ’en klassikerlista kan på olika sätt förmedla värdegrunder.’ 

Förmedla värdegrunder?! Men för i… Litteratur är inte moralisk penicillin och ska sannerligen inte användas som om den var det. Och värdegrund i plural, vad betyder det ens? “Om du inte gillar min värdegrund så har jag andra”?

Integrationsminister Ebba Busch Thor?

Ebba Busch Thor bottnar inte i vad hon säger – det illustrerades på ett förtjänstfullt sätt av de tre litteraturfrågorna. Hon kan uppenbarligen framföra politiska förslag med stort självförtroende, och påstå att de kommer att få en viss effekt, utan att ha den blekaste aning om huruvida det stämmer. 

Inte konstigt att KD:s politik är som en partypåse med klatschiga, slumpvis hopskramlade skämtartiklar.”

Ord och inga visor.

Redan när Ebba Busch Thor förde fram förslaget förra sommaren så möttes hon av kritik från många håll. Bland annat från Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén som i ett inslag i  SVT Nyheter klargjorde att det var ett onödigt förslag. Ja, hon tyckte till och med att: ”Det är skrämmande om staten ska avgöra vad som är god litteratur”.

Efter den provballongen så gick också förbundets 1:e vice ordförande Svante Tideman ut i en debattartikel och förklarade:

”Det vi lärare vänder oss emot är alltså inte att litterärt intresserade delger oss sina tankar om vad som kan vara bra litteratur för skolan, utan viljan att frånta oss uppdraget att göra ett lämpligt urval.

Det som borde intressera politiker mer är i stället hur resurserna för skolbiblioteken ser ut, hur en kvalificerad lärarfortbildning ska organiseras och hur lärare ska få mer tid till att enskilt och tillsammans med sina kollegor diskutera hur man på bästa sätt kan arbeta med litteratur i undervisningen. Då vill de också bestämma själva vilka böcker eleverna skall läsa.”

Och när du KD för tredje gången passar på att försöka föra fram sitt förslag, kan det var intressant att läsa hur reaktionerna var efter utspelet 2013. I ett radions Kulturnytt förklarade Bjørn Hansen, chef för skol- och utbildningspolitiska frågor på danska Lärarförbundet, att listan hade en liten faktisk betydelse i de danska skolorna, som alltså redan hade infört en litterär kanon. Dessutom hade urvalet kritiserats, bland annat för att den bara innehåller en enda kvinnlig författare – Karen Blixen. Och för att den, med sin stora andel äldre litteratur, förbiser många nya danska författare.

Vill man se något positivt med alla dessa försök att lansera en litterär kanon så är det att intresset för litteraturen och kulturen blossar upp. Och det är ändå diskussionen och samtalet som är det viktiga.
Det är angeläget att ha en aktiv diskussion kring vad som är ett kulturarv. Då lever det.

För vad har vi att ta till när vi ska få syn på oss själva? Vi som är alla, vi måste ändå börja och utgår från något. Med god guidning och ja, kanske till och med någon slags kanon, så kan man skapa sig sin egen uppfattning och ha något att ta spjärn mot.

Och där är kunskapen hos välutbildade och kunniga lärare bra att ha.

Skriande brist på behöriga lärare i svenska skolan

I veckan presenterade tidningen Dagens Samhälle en stor granskning av andelen obehöriga lärare i den svenska skolan, ”Akut lärarbrist i var tionde skola”.

Det visar sig att det är betydligt vanligare att fristående grundskolor har en hög andel obehöriga lärare. På mer än var fjärde friskola (27 procent) är inte ens hälften av lärarna behöriga, men det är bara 7 procent av de kommunala skolorna som har en majoritet obehöriga lärare.

Man kan ju onekligen förvånas över att många huvudmän inte följer upp hur lärarresurserna används.

Enligt Friskolornas Riksförbunds vd, Ulla Hamilton, behöver det inte betyda att undervisningen i friskolorna är sämre. Hennes förklaring citeras nedan.

”Man kan inte sätta likhetstecken mellan legitimerade lärare och kvalitet i undervisningen. Det är ingen kvalitetsgaranti att en skola bara har legitimerade och behöriga lärare. Det handlar också om ledarskap och vilket resultat skolan levererar”, säger hon till tidningen.

Idag berättar även TV4 Nyheterna om en ny rapport från Lärarnas Riksförbund, ”Så används resurserna i kommunala skolor och i friskolor”,  som likaledes visar att legitimerade lärare återfinns i större utsträckning i kommunala skolor, och att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor fortfarande är stor.

Undersökningen visar också bland annat de lärare som undervisar relativt små undervisningsgrupper, färre än 20 elever, återfinns huvudsakligen inom kommunal grund- och gymnasieskola. Lärare som undervisar stora grupper, fler än 30 elever, är vanligare i fristående skolor.

Förbundets ordförande Åsa Fahlén intervjuas i TV4 Nyheterna, ”Lärarfacket vill ha fler behöriga lärare” och hon menar att Skolinspektionen behöver förtydliga kraven på att lärarna ska ha rätt behörighet.

I tv-inslaget utvecklar Ulla Hamilton sin förklaring jämfört med vad hon sa till Dagens Samhälle. Ansvaret för brister på behöriga lärare i friskolorna läggs förvånande nog på – de kommunala skolorna.

”Man har ju helt andra förutsättningar för att kunna lönekonkurrera från den kommunala sidan. Kommunala skolor kan gå med underskott och de kan också betala högre löner.”

Men denna (bort-)förklaring köper inte Åsa Fahlén. I en debattartikel som publiceras i Dagens Samhälle idag, ”Mot lärarbristen hjälper inga bortförklaringar”,  undrar hon varifrån Friskolornas Riksförbund hämtar sina uppgifterna:”Vi ser fram emot att Ulla Hamilton belägger sitt argument med hårda fakta. Det skulle innebära att det är skolor som redovisar ett underskott som betalar höga lärarlöner. Då borde rimligen låga löner också kunna förklara att det på sina håll uppstår rejäla överskott/vinster. Det är nog en mer rimlig beskrivning. ”

Hon slår också fast den enkla förklaringen att lärarbristen beror på låga löner och hög arbetsbelastning:

“Viktigare än att fundera på orsakerna till sakernas tillstånd är förstås att friskolorna istället skärper sig och ser till att betala löner som lockar lärare. En fortsatt förbättring av lärarnas löneläge kan bidra till att häva lärarkrisen. Mot lärarbristen hjälper inga bortförklaringar.”

I det svar som inkom från Ulla Hamilton på debattplats i Dagens Samhälle fanns det emellertid inte ett ord om löner eller arbetsvillkor. I “Även lärarfacken måste ses verkligheten” så fortsätter Hamilton att föra fram att obehöriga i skolan ska lösa lärarbristen.

Och nej, Hamilton lyckades inte belägga sin argumentation kring att gå med underskott och betala höga löner.

I sin slutreplik som publicerades på fredagen,“Obehöriga lärare är inte lösningen”, så förklarar Åsa Fahlén att lösningen på lärarbristen inte är att återigen fylla klassrummen med obehöriga lärare. Det finns nu flera olika kortare varianter av lärarutbildning för personer med en akademisk examen eller en yrkesutbildning, vilket Lärarnas Riksförbund ser positivt på.

“Men framförallt måste vi göra mer för att återrekrytera de tusentals utbildade lärare som inte längre arbetar inom skolan. SCB:s undersökning från i år visar att många, fler än 20 000, kan tänka sig att återvända om skolans arbetsgivare erbjuder bättre arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Jag hoppas att Ulla Hamilton och Friskolornas Riksförbund tänker om och i stället lägger fokus på hur vi gör det mer attraktivt att utbilda sig till, och arbeta som, lärare. Det tåget har inte gått!”

 

Pressade kommuner och tystade lärare på Världslärardagen

I dag är det Världslärardagen och Lärarnas Riksförbunds Åsa Fahlén har skrivit om denna dag på Sanningar om skolan. Hon lyfter att det finns problem med att kunna höja sin stämma för lärare i svenska skolor idag

“De rättigheter vi kämpat oss till i Sverige är inte självklara ute i världen. Men jag ser också att det finns tecken även i vårt land att våra rättigheter begränsas där exempelvis lärares rätt att tala med media inskränks av okunniga arbetsgivare som hotar med repressalier. Detta trots att lagstiftaren försöker stärka meddelarfriheten.

I våra egna undersökningar där medlemmar i både den privata och offentliga sektorn besvarat frågor om deras inställning till att offentligt kritisera den skola de arbetar på så menade majoriteten av lärarna att de skulle utsättas för påföljder. Nästan 70 procent av de friskoleanställda och 53 procent av de kommunala lärarna skulle inte våga uttala sig offentligt i media om de var missnöjda med sin arbetsgivare eller skola. Det är förskräckande siffror.

Men vi får aldrig låta lärare tystas. Den dagen vi tystnar så försvagas också demokratins grund. I Sverige och i världen.”

Idag har vi också kunnat se Åsa Fahlén i SVT där hon reagerar mot försöken att tysta lärare i Östersund.

“Här har vi en förtroendevald, en lärare på skolan som har genom organisationen och även personligen tagit upp missförhållanden på skolan. Man ser att elever mår dåligt och det har varit så under längre tid. man har lyft det i flera år och det händer ingenting. Och när man sedan får en fråga från media och påtalar det här problemet, då blir man i princip tystad av en förvaltningschef och det tycker jag är mycket upprörande.”

Detta beror på att kommunföreträdare inte vet vad de sysslar med. Att kommunerna är pressade kunde vi se i går. I Studio Ett berättades om närmast desperata åtgärder där Malmö stad och Helsingborgs stad letar efter lärare – i Holland. Något som ansvariga beskriver som “långsiktig satsning”.

Lärarnas Riksförbunds Åsa Fahlén förklarade bland annat att det som borde vara den långsiktiga satsningen från kommunerna/skolhuvudmännen är att fortsätta höja lärarlönerna och förbättra arbetsvillkoren. Då kan man få tillbaka en del av de tiotusentals lärare som lämnat skolan, men som kan tänka sig att återvända till yrket.

Sedan måste många andra saker göras. Att leta efter lärare i Holland hör till de mindre prioriterade sakerna…

Vuxenutbildning i svårigheter

Vuxenutbildningen i landet har svårigheter. Att upphandlingen och tillsynen av vuxenutbildningen sköts av varje enskild kommun är problematiskt. I media har vi nyligen kunnat läsa exempel från Komvux i Norrköping och där framträder en bild av en urholkad och försämrad vuxenutbildning.

Lärare i kommunen har reagerat över hur dåliga deras arbetsvillkor blivit och över hur hårt och orättvist konkurrensen slår när 50 % av verksamheten är i privat regi och insyn och tillsyn närmast obefintlig.

Drygt 20 talet lärare har sökt sig bort från Komvux i Norrköping i samband med övergång från ferietjänster till till semestertjänster .

I en debattartikel i Norrköpings Tidningar, “Betyg urholkas inom vuxenutbildningen”, skriver Helena von Schantz, stridbar lärare och ombud för Lärarnas Riksförbund, om det larmrop från SVA1 lärare vid Komvux i Norrköping som ledde till en utredning av Eductus SVA 1 kurser, en utredning som visade på flera oegentligheter och lagbrott.

Helena von Schantz debattartikel har blivit mycket delad och lärare över hela landet bekräftar bilden som ges av en ruttnande vuxenutbildning med orättvis konkurrens, kontinuerlig intagning, kommunernas uppföljningsansvar, de korta kurserna och den infekterade arbetstidsfrågan.

Efter debattartikeln har också Norrköpings Tidningar skrivit flera nyhetsartiklar om att vuxenutbildaren Eductus bryter mot skollagen när eleverna inte genomför hela det nationella provet i svenska som andra språk och sätter glädjebetyg. Se länkar nedan.

Anmärkningsvärt är också att lärare vill vara anonyma när de blir uppringda av en reporter. Vilka signaler har kommunen skickat ut till sina anställda när dessa uppenbarligen är rädda för repressalier om de uttalar sig i media?

Skolan bröt mot skollagen

Eductus: “Vi gör förändringar nu”

Elever: Fusket fortsätter på skolan

Regeringen verkar medvetna om problemen inom vuxenutbildningen och har tillsatt en utredning som leds av den tidigare statssekreteraren vid Utbildningsdepartementet, Roger Mörtvik, och som bland annat ska se över bestämmelser gällande urval, betygsskala, högskoleförberedande examen och särvuxelevernas möjlighet till utbildning efter sina behov och förutsättningar. Utredaren ska också se över om lärare inom vuxenutbildningen får tillgång till den kompetensutveckling de behöver. Utredaren ska lämna sitt förslag i augusti nästa år.

Skolans Dag – lärare och studie- och yrkesvägledare i fokus

Idag den 12 september firas Skolans Dag. Runtom i landet sätts strålkastarljuset lite extra på skolans lärare och vägledare just denna dag.

Skolans Dag instiftades av Lärarnas Riksförbund 2008 för att sätta skolan i centrum. På detta sätt vill förbundet uppmärksamma och betona allt bra som händer i skolan.

Lärare och vägledare har en viktig uppgift, och ett stort ansvar. Små mirakel händer varje dag i skolan, tack vare alla medlemmars insatser. Det vill förbundet lyfta fram.

Det bubblar på många håll.

Vi kan läsa om Skolans Dag i tidningar och i sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter.

Bland andra Expressen uppmärksammar dagen med ett webb-tv inslag.

Lärare lyfts fram på många andra håll.

I Gävle kunde vi redan i går se att Gefle Dagblad uppmärksammade Skolans Dag

I Eskilstuna läser vi i Eskilstuna kuriren, i Örebro läser vi Nerikes Allehanda och i Varberg läser vi i Hallands Nyheter.

I år har också några passat på att vara med i tävlingen Årets lärarhjälte och årets vägledarhjälte.

I Enköping heter Årets lärarhjälte Nadja Larsson på S:t Iliansskolan och hon liksom många andra lärare runtom i landet idag fick ett diplom och blomsterbukett.

I Luleå prisades vägledaren Ingela Sörbrand som arbetar i gymnasiebyn i Luleå och läraren Jessica Rönnbäck vid Råneåskolan.

I Skolvärlden läser vi om Yvonne Romarker som prisas i Mörbylånga.

På Rudsskolan i Karlstad belönades Ann-Britt Skager, musiklärare som fick Lärarnas Riksförbunds pris som årets lärarhjälte. I NWT berättades om de lärare som belönades, “Skolans hjältar firades av facket”.

Lärarnas Riksförbund i Karlstad har också varit aktivt och lagt ut bilder på Facebook.

Detta var bara några få axplock.

Nästa år, 2018, firas Skolans Dag den 4 september.

 

Råd till regeringen i budgettider: Satsa på skolan!

Idag samlas regeringen för överläggningar på Harpsund om statens budget. Läget är ljust för de offentliga finanserna och ekonomin växer med hela 4 procent.

Ett område som regeringen måste satsa på är skolan. I Dagens Samhälle går de två lärarorganisationerna Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet ut tillsammans med Sveriges Elevråd i en debattartikel, ”Snåla inte med unga människors framtid”, där man ger råd till regeringen på Harpsund och understryker att mer pengar till skolan har stor betydelse – om de används rätt.

När regeringen nu inleder sina överläggningar i Harpsund är det viktigt att inte villkoren i skolan hamnar längst ner bland regeringens prioriteringar. Att det nu finns ett stort intresse för säkerhetsfrågor är inte märkligt mot bakgrund av det senaste årens händelser och nu väntas också polisen få ett stort resurstillskott. Men ska man vara tuff också mot orsakerna till brott är skolfrågorna helt centrala. I skolan nås också de ungdomar som har en trasslig bakgrund eller som av en eller annan anledning lockas av hatbudskap. Kan man påverka ungdomar redan under skolåldern så kan mycket vinnas både för den enskilde och för samhället. 
Självklart kan mer pengar i en verksamhet vara ett problem om man är osäker på hur de ska användas. Men som representanter för elever och lärare har vi en mycket klar uppfattning om hur nya resurser till skolan ska kunna komma till god och meningsfull användning. Så skolan borde åtminstone få sin beskärda del av den höjning av kvalitén vi väntar oss på alla andra områden. Och det kostar pengar.

Ska regeringen få bäst utväxling på sin höstbudget så borde ytterligare satsningar på skolan vara givna.

Storbankernas ekonomer ger också sina förslag idag i SvD. Flera ser integrationen av invandrare som en av de största utmaningarna för svensk ekonomi.

Anna Öster, chefsekonom på Länsförsäkringar, lyfter i detta sammanhang fram utbildning som centralt.

”Utbildning är det viktigaste vi kan ägna oss åt för att vi ska långsiktigt kunna växa och vara konkurrenskraftig. Men jag tror inte att utbildning räcker. När det gäller integrationsfrågan så behövs det mycket bredare lösningar än så”, säger hon.

Samtidigt läser vi idag i Dagens Samhälle att kommunernas koncernresultat lyfter och man gör rekordöverskott. Orsaken är ett högt investeringstryck  som ökar på den svenska konjunkturen.

Det visar också att finns den politiska viljan så finns också möjligheterna att investera. Eller som Torkild Strandberg (L) säger. Han är kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, den kommun som har störst överskott per invånare. Orsaken är främst en större bostadsaffär.

– Vi ville frigöra pengar för att på allvar kunna gripa oss an ett miljonprogramsområde som är urtypen för ett område med utanförskap med alla dess vidhängande problem./…/ Att förändra kommer att ta tid och kosta pengar. Men i slutänden blir investeringen god ekonomi, tror han.
– Gör vi inget blir de samhällsekonomiska kostnaderna stora. Det vore oförsvarbart. På sista raden kommer det att vara lönsamt, och ur ett mänskligt perspektiv är det nödvändigt.

Detsamma gäller för satsningarna på skolan.

Tunga röster för ny styrning av skolan

En rad tecken finns på att vändpunkten är nådd för dagens styrning av skolan. Inte bara OECD har sett hur diffust och oklart ansvaret för den svenska skolan är. Och inte bara Skolkommissionen förbereder att staten ska ta ett starkare grepp om skolan.

Inga bevis för att 90-talsprojektet lyckats
En del av bakgrunden till omsvängningen ges i en mycket intressant text i Expressen av politikjournalisten Torbjörn Nilsson. I ”Doldisen som drog igång välfärdsbråket laddar om”, berättar han om Laura Hartmans ”återkomst”.

Hartman var den som vid ett SNS-seminarium 2011 först pekade på att ”vi nästan inte vet någonting om hur Sverige har påverkats av de stora privatiseringsreformerna. Hon sa att det inte finns några bevis för att effektiviteten blivit bättre och att tillsynen är bristfällig.”

Det Hartman med kollegor skrev var att man utifrån forskningen inte kan dra slutsatsen att det blivit entydigt bättre efter konkurrensutsättningen. Hon ville lyfta frågan om styrningskedjan.

”Hur ser kedjan ut från ett riksdagsbeslut ner till en enskild läkare, lärare eller socialsekreterare som möter brukaren? Det är i de frågorna mycket att kvaliteten avgörs.”

Protester från professionerna
Vi påminner här om att två år senare, våren 2013, gick Lärarnas Riksförbund, Läkarförbundet och Polisförbundet ut och larmade i en debattartikel, ”Våra yrken har kidnappats av ekonomernas modeller”.

Det som också kallas New Public Management (NPM) hade gått för långt: ”Att mäta tillsammans med professionen är bra, men utvärderingen har kidnappats av ekonomer och administratörer. Samhället måste lita till kunskapen hos de i verksamheten – en ödesfråga för välfärden.

De tre fackförbunden arrangerade samma år ett proppfullt seminarium i ett sommarfagert Almedalen. Det var som om korken flög ur flaskan; alla vittnade om hur NPM hade skapat förvandlats från nödvändig kontroll till skapare av byråkrati och ineffektivitet.

På hösten samma år gick Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven ut på DN Debatt och stödde lärarna, läkarna och poliserna. I ”Välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter” skrev han att avprofessionaliseringen i välfärden måste stoppas.

”Människor som arbetar i välfärden har gått från att vara självständiga professionella till att vara detaljstyrda utförare. Vi vill etablera en ny syn där de får större frihet och kan utnyttja sin yrkeskompetens. Samtidigt vill vi ställa större krav på ansvar för utveckling och etik”

Regeringen vill reformera styrningen
Regeringen har som uttalat mål att förändra och förbättra styrningen av välfärden. Torbjörn Nilsson tar som exempel att regeringen låtit Ilmar Reepalu utreda ”marknadiseringen” och att Laura Hartman går igenom utreda ”företagiseringen”. Idag leder Hartman Tillitsdelegationen.

”Vartefter kommer Laura Hartman, hon som drog i gång debatten om vinsterna, leverera ny ammunition till Ardalan Shekarabi och regeringen. Lagom till valrörelsen faktiskt. Och det – en civilminister laddad med argument som det kan gå att bygga breda uppgörelser kring, skulle ju vara närmast revolutionerande.

Tänk om Shekarabi faktiskt kan få igenom något.”

Välgörande klarspråk i ESO-rapport
Samtidigt har Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), som ligger under Finansdepartementet, släppt en ny rapport med sprängstoff som fått märkligt lite uppmärksamhet.

Rapportens författare Per Molander är ett mycket tungt namn. Han är teknologie doktor och har under många år arbetat med frågor som rör styrning av offentlig verksamhet, senast som generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen. Han var arkitekt bakom reformeringen av den statliga budgetprocessen under 1990-talet och har varit huvudsekreterare i bland annat Ekonomikommissionen.

”Erfarenheterna av de genomförda förändringarna är ofta negativa. Bland annat beror det på att privat och offentlig sektor skiljer sig åt i en rad viktiga avseenden, något som inte beaktats i tillräckligt hög grad.”

I rapporten diskuteras erfarenheterna från bland annat skolans, sjukvårdens och socialförsäkringens områden. Molander menar att de NPM-inspirerade reformerna inte har infriat vad de lovat. Därför är det är dags att ompröva de genomförda förändringarna.

Molanders slutsatser är att skolan bör förstatligas och att de privata skolorna och skolvalet avskaffas. Han konstaterar att:

Privatiseringarna inom offentlig sektor har gett blandat resultat, men generellt inte lett till de effekter som har eftersträvats. Inte heller har de näringslivsinspirerade styrningsmetoderna som tillämpas inom offentlig verksamhet (NPM) levererat förväntat resultat.

På väg mot ökad statlig styrning av skolan

Idag har regeringen fattat beslut om att tillsätta en utredning om hur skolmyndigheterna ska vara mer regionalt representerade. Man kan se det som ett direkt svar på Lärarnas Riksförbunds utspel i helgen när en stor undersökning presenterades i SVT.

Ingen logik
Den visade att det finns mycket stora brister i hur kommunerna fördelar pengar till enskilda skolor. Ja, den visade helt enkelt att det inte finns någon logik alls i hur pengarna fördelas. Det skrev Lärarnas Riksförbund ordförande Åsa Fahlén i en debattartikel på SVT Opinion.

Utbildningsminister Gustav Fridolin kom till SVT Agenda och förklarade tydligt: ”Det här är det största systemfel vi har – ojämlikheten i skolan. Vi tillför tio nya miljarder till skolan, och att då höra att rektor Ulla behöver skära ner fyra miljoner på en skola som verkligen behöver de här resurserna visar precis hur stort systemfelet är. Lagen är helt otillräcklig.”

Den som vill kan se hela inslaget i Agenda här  och scrolla drygt 18 minuter in i sändningen.

I Ekot idag säger utbildningsministern Gustav Fridolin att regeringen nu gör ”en bred myndighetsöversyn för att vi ser att staten inte i tillräcklig mån kommer in och jobbar på de skolor som har de tuffaste utmaningarna.”

Och han förtydligar att skolan måste få hjälp av staten. Även om det redan nu finns vissa möjligheter att få direkthjälp från staten med utvecklingsarbetet så vill nu regeringen utöka det statliga ansvaret och vara närmare skolorna så att fler skolor kan få del av de stöd som finns.

Ökad statlig styrning av skolan.
Den minnesgode vet att innan kommunaliseringen av skolan 1991 fanns så kallade länsskolnämnder. Även om beslutet inte ska ses som ett steg tillbaka till tiden när skolan i större utsträckning var statligt styrd så kommer tyngdpunkten kraftig förskjutas mot ett statligt nationellt ansvar.

Gustav Fridolin talar öppet om att detta innebär en ökad statlig styrning av skolan. Han understryker att det som tappades bort med de nya kommunala skolhuvudmännen på 90-talet var det nationella, statliga, ansvaret för likvärdigheten. ”Där behövs ett statligt ansvar och det här är en del av det.”

Samtidigt som alla tecken förebådar ett ökat statligt inflytande i och ansvar för skolan så går ett pressat SKL idag ut på debattplats i Svenska Dagbladet.

Man vill få uppmärksamhet för det arbete man gör med goda exempel och försök till uppmuntran av de kommuner som gör rätt.  Sanningen är ju att det tyvärr inte har räckt, utan alltfler ser de stora problemen med styrningen och finansieringen av den svenska skolan.

Men man kämpar emot intill slutet. Till förfång för skolans elever som i slutändan drabbas av svårigheterna att styra och leda skolan rätt.

Frågan SKL borde ställa sin innan man skriver ännu en artikel där man bönar om att få behålla ansvaret för skolan är att fråga sig: ”Vad har vi gjort för fel under de gånga årtiondena och hur skulle vi kunna få hjälp av staten för att lyfta skolan?”

Kanske skulle det vara bäst om kommunerna får sköta andra delar av skolan än de man ansvarar för idag? Kanske vore det bästa för alla om man tar ett litet steg tillbaka från klassrummen och ägnar sig åt att sköta andra viktiga delar i skolan?

Snart kommer Skolkommissionens slutbetänkande och då får vi se om det blir som SKL anar, att man föreslår en ökad statlig styrning av skolan. Och då kan SKL:s tal om fördelar med förankring i lokalsamhället ersättas med tal om fördelar för eleverna och kunskapsresultaten.

För det är väl ändå därför som vi satsar så mycket på skolan? Den bygger landets kunskapsgrund. Inte kommunpolitikers maktbas.