Världens bästa yrke borde ha världens bästa förutsättningar.

Är att inte förlora samma sak som att vinna?

Det är det första jag tänker när jag läser att ett nytt läraravtal nu är slutet.

Inga förändringar i arbetstiden.

Det förtydligas att det innebär att vi inte förlorat möjligheten till ferietjänst. Det är mycket bra. Men den fråga som hänger över många lärare som ett damoklessvärd – gränser för hur mycket undervisning och övriga arbetsuppgifter som kan rymmas i en tjänst – nämns inte. För mig känns det som om åratal av usla avtal där lärare förlorat såväl lönekampen som bit efter bit av de regleringar som gett läraryrket dess professionella frihet och förutsättningar att utöva yrket till elevernas bästa, har vant lärarfacken vid förluster så till den grad att man nu ser ett avtal som inte innebär en skriande förlust som en ren seger.

Dags att fira?

Vann vi?

Viktig kamp har letts av LR lokalt i t.ex. Stockholm för att värna om lärarnas arbetsmiljö, och man har också fått fram arbetsmiljökrav på att det måste finnas gränser för hur mycket arbete som kan rymmas i en tjänst. Detta borde följas upp med krav på regleringar, inte med ett allmänt tal om förbättringar av arbetsmiljön. Arbetsdomstolen skrev tydligt i en dom att skrivningen om att arbetsbördan varken skulle öka eller minska var för luddig för att gälla som ett avtal. Vad ska man då tänka om ett avtal som bara i svepande beskrivningar talar om en bättre arbetsmiljö?

Finland lyfts ofta som ett föregångsland inom skola, deras resultat har varit mycket bra och lärarnas status är hög. Ofta påpekas samtidigt att skolan i Finland är kommunal, men ändå är läraryrket mycket attraktivt, och ändå är lönerna inte högre än våra. Det man ofta missar att påpeka är att i Finland styrs lärarnas förutsättningar fortfarande av minutiösa regler. Undervisningstid, schemaläggning, fortbildningsdagar o.s.v. styrs i detalj av avtal. Detta har gett finska lärarna både den garant för professionell frihet och det utrymme som krävs för att yrket ska vara både attraktivt och dessutom fritt att utöva på det sätt som ger elever den bästa utbildningen. Att förhandla bort såväl löner som arbetstids- och kvalitetsgarantier verkar aldrig ha varit ett alternativ för finska lärare.

Att man dessutom igen skrivit på ett sifferlöst avtal måste kännas tröstlöst för de lärare som arbetar i kommuner som inte tagit sitt ansvar utan fortsatt att låta lärarnas löner halka efter. Varför kunde man inte åtminstone ha satt en tvingande siffra i avtalet, för de kommuner som under förra avtalsperioden svikit lärarna?

Lärarna är inte de största förlorarna när svenska avtal tagit bort lärarnas frihet och utrymme, och en lön som kan göra yrket attraktivt. Nej, de största förlorarna är alla elever. Det får vi aldrig glömma.

Än är jag inte beredd att se frånvaron av ännu en fruktansvärd förlust som en seger. Däremot ser jag det som en seger att tillhöra ett fackförbund som uppmuntrar öppen diskussion, konstruktiv kritik, högt i tak och utveckling genom att alla medlemmar får höras. Det är stort.

Jag anser att världens bästa yrke, borde ha världens bästa förutsättningar.

 

Kommentarer (1)

  1. Marcus Grahn skriver:

    Otroligt bra! Instämmer helt och fullt! Varför är det inte fler som lyfter detta fakta kring finska lärares arbetsavtal? Viktigt!

    Facken verkar alltid skylla på att brister i avtalet ska fixas i nästa. Undrar när det här “nästa” nånsin blir det nuvarande?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)