Vad vill politikerna och vad vill vi?

Jag skrev tidigare i veckan om det faktum att när riksdagen beslutar om åtgärder för att komma till rätta med lärarnas skenande arbetsbelastning så är det endast arbetsuppgifterna för grundskolans lärare som ses över. Gymnasielärarna, vilkas arbetsbörda ökat i minst samma omfattning samtidigt som vi drabbats ännu hårdare än grundskolans lärare av en relativ löneminskning som tack för det utökade arbetet under de senaste decennierna, nämns överhuvudtaget inte av riksdagen.

När en kollega ringer utbildningsdepartementet och frågar varför är svaret att det inte ingick i uppdraget att komma med förslag rörande gymnasielärarna.

Jag vill väcka det förslaget nu.

Förra veckan kunde vi i DN hitta en sammanställning där de politiska partierna fått svara på tre kärnfrågor kring skolans utveckling. En av frågorna var “Vad är viktigast när det gäller gymnasieskolan?”. En viktig, synnerligen viktig fråga, om än en smula bred i sin formulering. Den ger å andra sidan partierna möjlighet att verkligen lyfta vilka perspektiv som helst. Hur vill politikerna stärka gymnasieskolan, lyfta eleverna, förbättra möjligheterna för lärarna att utveckla metoderna, verktygen och innehållet?

Mottagare och sändare - skulptur vid Katedralskolan i Skara

Mottagare och sändare – skulptur vid Katedralskolan i Skara

Svaren är häpnadsväckande.

Fem av sju partier tar upp yrkesprogrammen och yrkesämnena – de ska ge högskolebehörighet, anknytningen till yrkeslivet måste stärkas o.s.v. Bra. Det anmärkningsvärda är dock att inget parti, summa noll, tar upp något motsvarande gällande de teoretiska programmen eller de teoretiska ämnena. Ingen nämner något om forskning, att knyta an till universitet och högskola, stärka språken, värna om demokratiuppdraget eller något annat.

Ett parti för fram som sin enda åsikt, det enda som är viktigast för att utveckla gymnasiet, att man måste satsa på yrkesvägledningen på grundskolan.

Hur ser man på gymnasieskolan då?

Fyra partier tar upp att det måste finnas program som passar alla elever, tre av dessa lyfter då vikten av yrkesprogrammen – endast ett parti tar upp att det måste finnas högskoleförberedande program som passar elever med olika intressen och talanger. Ett parti, ett enda, nämner att de estetiska ämnena bör få återuppstå för alla elever på gymnasiet.

Sammanlagt finns det alltså ett enda parti som för fram ett konkret förslag som berör även de högskoleförberedande programmen. Ett enda parti, ett enda förslag.

Detta är summan av vad våra riksdagspartier lyfter fram som viktigast för gymnasiet.

Att det bara är ett enda parti som tar upp att gymnasiets lärare ska vara behöriga och ha en god arbetsmiljö blir i sammanhanget bara grädde på moset.

Skolan är ett av de hetaste debattämnena i media just nu, och skolan lyfts som den kanske viktigaste valfrågan.Det är dock inte riktigt sant. Grundskolan är ett hett ämne, grundskolan är valfrågan. Gymnasiet står inte på agendan.

Vi måste vara självkritiska. Vi som är verksamma i gymnasieskolan har misslyckats med att föra upp gymnasiet på dagordningen. Våra företrädare har misslyckats.Men det är naturligtvis också ett politiskt misslyckande. Politikerna är också ansvariga för att se gymnasiet, lyfta gymnasieskolans utvecklingsbehov.

Politikerna har misslyckats med detta. I slutänden så är det eleverna som får betala priset för detta misslyckande.

Så hur gör vi? Hur kan vi lyfta gymnasieskolan i debatten, hur kan vi få frågorna kring gymnasiets utveckling att få likvärdig plats på agendan?

Vad kan LR göra?

Vad kan vi verksamma i gymnasieskolan göra?

I nuläget har vi inte bara förlorat kampen om agendan, vi har aldrig ens kommit in i matchen.

.

(Ps: Jag kommer att återvända till mitt eget svar på frågan: Vad är viktigast när det gäller gymnasiet?)

Kommentarer (5)

  1. Anonym skriver:

    Jag tror det är viktigt med lärare som förstår elevens behov även utöver skola för allt i en tonårings liv hänger ihop. Om exempelvis hon har det svårt med kompisproblem så orkar hon inte läsa läxor som gör att hennes skolresultat försämmras vilket ger henne ångest som påverkar föräldrar och så vidare så jag tror att man mycket måste se till elevens bästa för jag tror man har många med glädjen för att lära men när de har så mycket annat om sig så glömmer dom den.
    Även att ha engagerade lärare som brinner för sina ämnen, elever och kollegor och glädjen för yrket!
    Men jag tror även att man borde lära barn att plugga, för detta sker inte i grundskolan och att även pusha elever till att verkligen förbättra sina skolresultat men det är något som skolorna bör lägga mera tid till er lärare så ni hinner detta tycker jag!
    Även skulle det vara bra med feedback när man får tillbaka prov!

  2. F d gymnasielärare skriver:

    Bra skrivet och i rättan tid!
    Snart stundar val till riksdag och kommuner!
    Att våra politiska partiföreträdare idag inte bemödar sig om att förstå gymnasieskolans, och därmed gymnasielärarnas, problem hör samman med kommunaliseringen av skolan, ( den största otjänst Göran Persson och hans parti kunde åsamka vårt utbildningsväsen).

    De avskaffade länsskolnämnderna och det regelsystem som gällde. Förlusten av deras kunniga, erfarna inspektörer och konsulenter var till skada för utbildningsväsendet.
    Det regelsystem som gjorde det förutsebart vilka resurser för klassindelning etc en skolledning kunde vänta sig upphörde att gälla.
    De löneökningar som i huvudsak kom att ges till de lärarkategorier som undervisade i förskola och grundskolans låg- och mellanstadium
    (och som var en förutsättning för att Lärarförbundets medlemmar skulle acceptera förändringen) och som inte alls motsvarade löneökningar för de långutbildade gymnasielärarna var för dem ett dråpslag, som de ännu inte kunnat återhämta sig från.
    Men värst av allt: skolpolitiken kom att skötas av kommunpolitiker som i bästa fall har erfarenheter av egen gymnasieutbildning, ofta inte ens det.
    Det förvånar inte att kommunerna därefter, förmodligen för att spara pengar, anställde ej behöriga lärare på tillsvidareförordnanden,vilket tidigare varit omöjligt.
    Inte heller förvånar det att orimligt många skolledare anställts som saknar behörighet och därmed erfarenhet att undervisa på det stadium som de skall leda, ( antalet f d yrkesofficerare i skolledarbefattningar har t ex varit statistiskt sett högt. De har emellanåt anställts för att DE KAN PEKA MED HELA HANDEN och inte för att de kan skolans organisation och värderar och känner till pedagogernas arbete och vardag).

  3. F d gymnasielärare skriver:

    Bra skrivet och i rättan tid!
    Snart är det val till riksdag och kommun.

    När skolväsendet kommunaliserades ( det värsta dråpslag Göran Persson och hans parti kunde utdela mot skolan) överlämnades ansvaret för skolan till politiker som ofta och i bästa fall bara har erfarenhet av egna gymnasiestudier.
    Länsskolnämndernas avskaffande åstadkom förlust av erfarna inspektörers och konsulenters arbete.’Det regelverk som för skolledare hade gjort det förutsebart vilka resurser för klassindelning de kunde räkna med försvann.
    Krav på behörighet för tillsvidareanställning som lärare upphävdes.
    De förr gällande reglerna om lärarnas undervisningsskyldighet upphävdes.
    Lönesättning för lärare i förskola och låg-och mellanstadium gynnade dessa ( vilket var en förutsättning för att Lärarförbundets medlemmar skulle godkänna kommunaliseringen).
    Gymnasielärarna fick inte tillnärmelsevis motsvarande löneökningar.
    Resultatet ser vi idag:
    Många kommuner har tillsvidareanställt obehöriga lärare,som de nu måste finansiellt ersätta för att de skall kunna skaffa sig behörighet.
    Skolledare utan behörighet att undervisa på det stadium som de skall leda har anställts.( Statistiskt sett har iögonenfallande många kommuner anställt f d officerare som skolledare. DE HAR FÖRMÅGAN ATT PEKA MED HELA HANDEN).
    Högstadieskolorna har bjudit ut tillvalskurser som betygsmässigt varit likvärdiga med tillval i t ex franska, tyska, spanska, men där de moderna språkens krav på läxläsning etc varit höga i jämförelse med kurser som “Var rädd om dig själv, eller Ordna en trevlig fest”.
    Det förvånar inte att dagens studenter inte väljer, eller kan välja, att bli
    ämneslärare i moderna språk. (Enl pressuppgifter antogs i Sverige i höst totalt 17 studenter till gymnasielärarutbildnngen i tyska, ett språk som talas i länder som är våra stora handelspartners).De elever som kunde välja har huvudsakligen utbildats i det högstadium som blev resultatet av kommunaliseringen.
    Antalet sökande till gymnasielärarutbildningen är förfärande lågt liksom antagningspoängen.
    Sverige behöver politisk insikt och snabba åtgärder för hur man åtgärdar problemen.Det räcker inte med att tala om dem.
    Därför är det lyckligt att vi har val nästa år.

  4. Lillan skriver:

    Tyvärr så innebär det ingen markant (om någon) lättnad för oss grundskollärare heller, om man inte råkar arbeta med åk 6. Kommunerna kommer inte att släppa på kravet på dokumentation och det som är mest betungande finns inte med bland åtgärderna. Så, sorry, ingen verkar få någon reell lättnad.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)