Somliga går med trasiga…

…själar, magar, armar med skärsår, relationer. Jag möter elever som bär på trasiga drömmar, trasiga illusioner och trasigt självförtroende.

I dessa möten känner jag mig ofta ensam och otillräcklig.

Jag kan lyssna på eleverna, jag kan vara medmänniska och jag kan be dem våga ta steget att kontakta elevhälsan. Om de redan har kontakt med elevhälsan kan jag åtminstone vara medmänniska. Jag kan hjälpa dem med studierna, underlätta i skolsituationen. Men i övrigt känner jag ofta att jag kommer till korta.Jag är inte kvalificerad att hjälpa en person med ätstörningar, jag har inte den kompetens som krävs för att stötta personer med depressioner, självskadebeteende, utmattningssyndrom.

Men efter drygt 20 år som lärare känner jag igen symptomen. Jag kan se vilken elev som skadar sig själv, jag kan känna igen en ätstörning, jag kan se vilken elev som är på väg att gå in i väggen.

Men det finns sorgligt lite jag kan göra.

Bild ur Es3:s föreställning Gökboet. Foto: Juha Sillanpää

Bild ur Es3:s föreställning Gökboet. Foto: Juha Sillanpää

Från fackligt håll har frågan lyfts om att ge preskriptionsrätt till lärare. Jag har hört tanken både från LR och från Lärarförbundet. Jag tycker att förslaget är bra. Visst kan lärare tidigt känna igen studierelaterade behov som t.ex. läs- och skrivsvårigheter och kunde gott ha rätt att “skriva ut” både hjälp och utredningar. Jag vill dock lyfta att denna preskriptionsrätt, eller snarare “rätt att kräva hjälp” borde gälla mer än bara direkt studierelaterade svårigheter. Ofta är lärare först även med att se självskadebeteenden, symptom på utmattning, depressioner, ätstörningar mm – men möjligheten för en lärare att skaffa hjälp till elever som visar att de behöver hjälp är på tok för liten. Tillgången till skolpsykologer och skolläkare är dålig, köerna till specialister som t.ex. mottagningar för ätstörningar är långa, vägen in till BUP är trång, ofta får ungdomarna vänta månadsvis även om de lider av en akut depression.

På gymnasiet är det också problematiskt att eleverna blir myndiga och hamnar i ett skymningsland där de inte längre täcks upp av lagarna kring vård av barn, men inte heller hör hemma inom vuxenvården. Här finns som jag upplever det ett svart hål där en del ungdomar försvinner.

På skolorna finns elevhälsoteam, men även dessa brottas med hur svårt det är att få hjälp av rätt instans till ungdomarna. Långa köer och svårt att komma intill.

Jag önskar att vi kunde se över vägarna mellan skolan, myndigheter som socialtjänst, och vården. Se var vi kan stärka upp för att våra barn och ungdomar snabbt ska kunna få den hjälp de behöver, hur vi kan dra nytta av lärarnas erfarenhet och möjlighet att tidigt uppmärksamma olika former av problematik. Korta vägen mellan den lärare som ser en elevs behov och den instans som kan erbjuda hjälp.

Om det kunde bli lite enklare för en lärare som ser en elevs behov att öppna dörren till den hjälp som behövs skulle inte bara fler barn och ungdomar kunna få må bättre, utan färre lärare skulle behöva känna den sorg som drabbar en när man ser en elev med behov men saknar möjligheter att hjälpa.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)