Skolinspektionen och SKL sänker ribban!

Jag var för en tid sedan på en konferens i Göteborg och lyssnade på John Hattie och Anna Ekström, om målstyrning och kvalitetsutveckling i skolan. Anna Ekström framhävde att skolan aldrig får glömma att målet är att varje elev ska få möjlighet att nå så långt som möjligt. Skollagen är väldigt tydlig på denna punkt: “Alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.” Anna Ekström lyfte att de gamla kursplanerna innehöll “Mål”, men dessa är nu borttagna eftersom ett lägsta mål i kursplanen kunde motverka alla elevers rätt att utvecklas så långt som möjligt. Huvudmännen kunde målstyra och kvalitetsutvärdera utifrån att alla elever nått målen, istället för att sträva efter att alla elever skulle få utvecklas så långt som möjligt, och alltså sänka ribban.

Varken ämnen eller kurser innehåller längre några mål.

Istället har vi ett centralt innehåll och syfte, samt kunskapskrav. Skolan ska sedan efterleva skollagens krav att alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.

För någon vecka sedan släppte Skolinspektionen rapporten Huvudmannens styrning av grundskolan – ett uppdrag med eleven i fokus. I rapporten skriver Skolinspektionen att frågeställningarna innefattar huruvida huvudmannen har formulerat mål för uppföljning av skolornas resultat som utgår från de nationella målen för utbildningen. Slutsatsen är att huvuddelen av de granskade huvudmännen har för dålig kunskap om skolans nationella styrdokument och att det därför ofta formuleras mål och målstyrningsdokument som inte är förenliga med de nationella målen. T.ex. lyfter man att det förekommer att huvudmän använder sig av målstyrning som siktar lägre än de nationella målen, vilket ju strider mot skolans styrdokument och inte är förenligt med skollagen. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler har ju även tidigare gått ut, t.ex. i tidningen Skolledaren, och kritiserat målstyrningen och sagt att hon upprörs över den låga ambitionsnivån hos huvudmännen:
– Jag blir tokig när huvudmännen sänker ribban för hur många elever som ska klara målen.. Jag har utgått från att Begler här talar om utbildningens övergripande mål, programmålen, eftersom målen i kurserna är avskaffade. Skollagens mål är ju att alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt, inte att alla elever ska nå ett lägsta uppsatt mål i kurserna. Detta borde ju ändå Skolinspektionen och dess generaldirektör känna till, tänker man. Men när jag nu läser Skolinspektionens rapport Huvudmannens styrning av grundskolan – ett uppdrag med eleven i fokus ser jag att det gör man inte alls. Eller, man lyckas i alla fall inte förhålla sig till det. För vad dyker upp i denna rapport som kritiserar huvudmännen för att vara för dåligt insatta i styrdokumenten och för att sänka ribban för målstyrningen? Jo, en kvalitetsmätning där Skolinspektionen mäter hur många elever som nått målen i alla ämnen.(s.56) Mål som inte finns. Mål som tagits bort för att ingen huvudman ska känna att den gjort sitt för varje elev om de bara uppnått ett godkänt betyg. Här anger alltså Skolinspektionen att man mätt hur många som nått ickeexisterande mål, vilket är allvarligt nog – men man legitimerar också att huvudmän fortsätter att sänka ribban för eleverna. Varför ska huvudmännen sluta lägga ribban på E, om Skolinspektionen gör det? I en rapport där man kritiserar undermålig målstyrning dessutom! Letar vi vidare bland Skolinspektionens dokument ser vi att detta inte är en engångsföreteelse, tvärtom. De använder sig ofta av skrivningar om att eleverna ska nå målen i ämnena, och de använder även begrepp som de verkar ha hittat på själva, som “kunskapsmål” – istället för kunskapskrav.

Foto: Rick McCharles

Foto: Rick McCharles

Jag ställde frågan till Skolinspektionen via Twitter, och de svarade där att det rör sig om ett oavsiktligt misstag, att de egentligen menar att man mätt antalet elever som nått upp till kunskapskraven för E, och att de nu ser över möjligheterna att ändra i rapporten. Detta är bra, men naturligtvis inte tillräckligt bra. Jag säger det igen: Att ha som mål att eleverna ska få möjlighet att nå de lägsta godtagbara kraven för det lägsta godkända betyget är inte ett mål som är förenligt med skollagen!

De kommunala huvudmännens intresseorganisation, SKL, arbetar enligt egen utsago med att höja kunskapsresultaten i den svenska skolan. Bl.a. ger man stöd till kommunala huvudmän i kvalitetsarbete och utveckling. Som ett led i detta arbete genomför man en elevenkät, SKL beskriver den som Sveriges största elevundersökning, och den ingår i kvalitetsarbetet och Öppna jämförelser, och ligger alltså till grund både för kvalitetsjämförelser och huvudmännens arbete med kvalitet och målstyrning. Enkäten arbetades fram 2010 och utgår från de då gällande styrdokumenten. Ett av de påståenden eleverna som besvarar enkäten ska värdera lyder: “Mina lärare förväntar sig att jag ska nå målen i alla ämnen”. Detta relaterar till att det ju fanns mål i ämnena 2010. Sedan dess har dock målen i ämnena som sagt tagits bort, för att huvudmännen inte ska anse att man “nått målen” om eleverna når upp till kunskapskraven för betyget E. Detta är ju, igen som sagt, inte förenligt med skollagens skrivning att alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. Det sorgliga är att SKL inte tar bort, eller reviderar frågan, utan den kvarstår. Enligt SKL kommer vi igen under hösten 2015 få en sammanställning från Sveriges kommunala huvudmän för skolan som talar om huruvida eleverna anser att lärarna förväntar sig att de ska nå målen i alla ämnen. Mål som inte finns. Vi ser också att det sorgligt nog finns kommunala huvudmän som införlivat denna fråga i sin målstyrning, och alltså anger att de styr skolan utifrån mål som inte finns.

Jag undrar också, vad tror SKL och huvudmännen att eleverna svarar på, när de värderar det här påståendet? Jag har frågat mina elever hur de tolkar påståendet “Mina lärare förväntar sig att jag ska nå målen i alla ämnen”. Eleverna är vana att förhålla sig till styrdokumenten och vet mycket väl att det inte finns några mål i ämnena. De flesta av dem har ju aldrig hört talas om att det en gång fanns mål i kurserna! Jag kan tala om att det vanligaste svaret jag fått av eleverna är att de tolkar påståendet som att “Mina lärare förväntar sig att jag ska nå mina personliga mål i alla ämnen”. Detta innebär att de kan tolka det som alltifrån att lärarna förväntar sig att de ska nå kunskapskraven för A, till att lärarna förväntar sig att de ska nå F (vilket faktiskt vissa elever har som personligt mål). Andra elever tolkar det som att “”Mina lärare förväntar sig att jag ska ha jobbat med hela det centrala innehållet i alla ämnen” Några elever tolkar det som “”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå kunskapskraven för E i alla ämnen” Min gissning är att SKL och huvudmännen idag avser just detta senaste. Men man frågar de facto efter något som inte finns. Man ber eleverna att förhålla sig till huruvida lärare förväntar sig att de ska nå mål som inte existerar.

Det här innebär att varken SKL eller huvudmännen har en aning om vad eleverna faktiskt svarar på.

När det här materialet ingår i huvudmännens utvärdering av verksamheten, och målstyrning, så innebär det att man inte bara ställer samman ett material som är undermåligt, man presenterar ju också ett resultat som blir direkt falskt eftersom man anger sig veta något som man faktiskt inte har en aning om.

Om vi dessutom tänker oss att frågan nu av huvudmännen tolkas som att “”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå kunskapskraven för E i alla ämnen”, och att man bygger in detta i sin målstyrning, då begår man ju det fel som Skolinspektionens generaldirektör så ilsket beklagat sig över: Man använder målstyrning som siktar lägre än de nationella målen.

Man använder sig av målindikatorer som inte är förenliga med skollagen.

Man sänker ribban.

Man sviker eleverna.

Och man gör det med hjälp av både SKL och Skolinspektionen.

.

Kommentarer (5)

  1. Henrik Magnusson skriver:

    Intressant kritik av SKL och Skolinspektionen. Men det är på sin plats att också reflektera över den till synes så välmenande formuleringen: ” alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.” Denna är behäftad med allvarliga problem. Å ena sidan går det inte att förutsäga hur långt det är möjligt att nå för en individ eller en grupp. Därmed är det svårt att utvärdera om en skola har uppnått kravet. Å andra sidan, om man mäter i efterhand kan man alltid hävda att våra elever har nått så långt det var möjligt utifrån de ekonomiska och organisatoriska förutsättningar som fanns. Och därmed uppfyller skolan alltid målet att alla elever ska nå “så långt som möjligt”.

    Ett rimligt allternativ är att se på målet att “nå så långt som möjligt” är att tänka sig att det alltid är möjligt att nå lite längre. Det skulle stämma överens med synen på effektivisering inom offentlig förvaltning och skolutveckling. Men det gör ju att man aldrig har möjlighet att nå upp till målet.

    En välvillig tolkning är att SKL och skolinspektionen insett det absurda i formuleringen “nå så långt som möjligt” och därför håller fast vid att mäta hur många som når lägsta godkända betyget. En mer synisk tolkning är att den till synes välmenande formuleringen egentligen är ett utslag av extrem new public managment. Den ger trots allt inga möjligheter att kräva mer resurser och den kan användas för att sätta ytterligare press på lärarkåren eftersom de aldrig kan nå hela vägen fram. Och Jan Björklund, snacka om flumskola när målen är formulerade så att de inte går att mäta.

    • Ylva Pettersson skriver:

      Javisst, även skollagens mål är problematiskt formulerat. Men det är åtminstone mer konstruktivt att förhålla sig till problematiska målbeskrivningar, än till felaktiga sådana. Jag beundrar ditt försök till välvillig tolkning. Själv är jag så cynisk att jag faktiskt helt enkelt tror att man inte förmått bättre.

  2. Per Kornhall skriver:

    Håller inte helt med om allt. Ett tydligt mål finns för grundskolan och det finns i grundskoleförordningens femte kapitel: 2 § Eleverna ska genom strukturerad undervisning ges ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i den omfattning som behövs för att skapa förutsättningar för att eleverna når de kunskapskrav som minst ska uppnås och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för utbildningen.
    Det vill säga det är ett mål (även om inte ordet används!) att elverna når de kunskapskrav som minst ska uppnås.
    Men – samtidigt är du inne på något väldigt viktigt. Vi har sedan 1990 en mål- och resultatstyrd skola istället för en med regler (där man lade mer ansvar på professionerna). Men med suddigheten i mål och måluppfyllelse så öppnas det för godtycke från alla i systemet att tolka när man har gjort nog. Finns det överhuvudtaget någon målstyrning av svenska skolan efter 25 år? Är en renodlad målstyrning överhuvudtaget en bra grej för skolan? Hur borde målen i så fall se ut? Ska man inte ha regler – som ger professionerna trygghet och spelregler och vissa mål?

    • Ylva Pettersson skriver:

      Att alla elever ska nå så långt som möjligt är ju också ett mål i sig. Men det finns de facto inga mål i ämnena, och enligt förarbeten så var ett av de bidragande skälen till detta att hm inte skulle kunna lägga ribban på godkänt, när ju eleverna ska ha stöd att utvecklas även utöver detta.

      Sedan är det som du säger oerhört viktigt att vi undviker begreppsförvirring. Och om vi kan ställa höga krav inom det området på något borde det vara på Skolinspektionen och SKL!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)