Ni underbara lärare!

Jag har haft den stora glädjen att få undervisning av många otroligt bra lärare.

Från lågstadiets Marianne Bladh till högstadiets Helena Sjölund fick jag möta många lärare som tyckte om oss elever, som mötte oss som individer, som kunde sina ämnen och som hade förmågan att väcka vårt intresse, att få oss att känna oss trygga och nyfikna.

Jag minns fortfarande vissa lektioner väldigt tydligt, spännande och roliga lektioner som fastnat i mitt inre som små skådespel. Är det fler med mig som minns stunderna då läraren läste högt som några av de mysigaste på grundskolan? Tordyveln flyger i skymningen, Den Hemliga trädgården och Sunshine var fredagsläsning – blundande lyssnade vi på berättelsen, på läraren som läste för oss. Jag är tacksam för de stunderna.

 

Skolan där jag gick i gymnasiet finns inte längre, men den låg här bredvid Folkungavallen.  Foto: Kruosio och Mannen av Börd

Skolan där jag gick i gymnasiet finns inte längre, men den låg här bredvid Folkungavallen. Foto: Kruosio och Mannen av Börd

De lärare som kom att bli mina starkaste förebilder mötte jag på gymnasiet.

Edgar Almén – briljant och krävande. Han handledde mitt specialarbete och fick mig att skriva en uppsats som jag har kvar, och faktiskt har nytta av ibland. När jag var färdig frågade han om han fick använda den som diskussionsunderlag med de lärarstudenter han då undervisade i religion på lärarhögskolan i Linköping. Han tog med mig dit, och jag fick gå igenom den på ett seminarium med hans studenter. Det var en otrolig känsla att en lärare jag hade en sådan respekt för visade tilltro till min förmåga på det sättet. Det fick mig att växa.

Karin Sundström hette min fantastiska tysklärare. Hon gav skrivningar tjocka som bibeln och lämnade alltid tillbaks dem dagen efter, med kommentarer där hon t.ex. kunde påpeka att jag gjort samma misstag med satsförkortningar andra läxförhöret i tvåan. En kille i gruppen riskerade att bli underkänd i tyska. Hon frågade om det stämde som det såg ut i schemat att han hade sovmorgnar på torsdagar. När han sade ja, svarade hon – Det har du inte längre! Och hon hjälpte honom att bli godkänd. Han sade efteråt att han aldrig fått ut sitt slutbetyg utan Karin. Hon kom ihåg allt om varje elev, och visade hela tiden just vad jag var tvungen att utveckla.

Den lärare som kanske blev allra viktigast för hur mitt liv skulle bli var min latinlärare, Kerstin Bergman. Kerstin lyckades göra latinet till ett levande språk och hon väckte min kärlek till språket som nyckel till djupare förståelse. På hennes lektioner blev antikens kejsare levande gestalter, Catullus och Juvenalis blev röster som kommenterade vår verklighet. Odo et amo – tack vare Kerstin öppnades mitt hjärta för antikens kultur och det blev till en livslång kärlek.

Utan Kerstin Bergman, Karin Sundström, Edgar Almén och alla andra fantastiska lärare jag fått ha hade jag inte varit den lärare jag är idag, den människa jag är idag.

Tack!

Jag hoppas att de åtgärder som nu föreslås från politiskt håll för att förbättra lärarnas arbetsförhållanden och lön får önskad effekt. Jag hoppas att man återställer läraryrkets frihet och att arbetstid, arbetsuppgifter och lön kan bli rimliga. Jag hoppas att läraryrkets attraktionskraft stiger och lärarutbildningarnas kvalitet stärks, så att även våra barn i framtiden kan få kunniga, skickliga, engagerade lärare som kan utöva sitt yrke utifrån pedagogiska prioriteringar och utifrån tilltro till lärarnas professionalism.

Jag hoppas att våra barn också kan få möta en Karin, en Edgar och en Kerstin.

Hur vinner man Webbstjärnan?

Hur vinner man Webbstjärnan?

Den frågan har jag fått många gånger sedan min klass Es12 i maj tog hem segern i årets Webbstjärna. Jag har flera gånger ombetts att skriva ett inlägg om saken, inför nästa omgång av tävlingen som ju snart drar igång.

Svaret är naturligtvis att jag inte har en aning.

Däremot kan jag tala om vad jag såg ge störst utdelning i form av utveckling och resultat hos eleverna. Jag kan också dela med mig av några av de erfarenheter från förra året som jag själv tänker försöka dra nytta av när eleverna nu fortsätter arbeta med sitt bidrag.

För det första är det en väldig fördel om man kan få alla elever i laget med på tåget. Om jag får blanda metaforer lite så upplevde jag att tävlingen var lite som ett tempolopp på cykel. Alla måste vara sugna och alla måste vara beredda att trampa på, även i uppförsbacke. Man måste också vara beredd att gå upp och leda, och ju fler som är villiga att gå upp och dra, desto bättre blir hela lagets resultat.

Eleverna hade en stor hjälp i en gemensam tanke som alla kunde samlas kring. För mina elever var tanken att visa att demokrati och kreativitet hör ihop. De drevs också av en önskan att visa att estetik och akademisk kvalitet hör ihop. En sorts ”vi ska minsann visa alla!” – längtan. Den gemensamma idén och drivkraften gjorde att klassen snabbt hittade en ton och ett innehåll som de enades kring, som gjorde att de blev en helhet och ett team, samtidigt som det blev högt i tak. Hur hittade de den röda tråden då, den gemensamma tanke de ville spinna kring? Jo – de utgick från läroplanen och valde de begrepp de tyckte var viktigast. Dessa fick bli stommen. Sedan använde de ämnesplanerna för att se hur de knöt an till den utvalda stommen, och valde vilket centralt innehåll som passade till bloggarbetet. Därifrån formades de mål som vi satte upp, och som ni kan finna på bloggen. Det här var enligt min mening ett effektivt arbetssätt eftersom det gav en tydlig relationssordning för verktyget/metoden i förhållande till mål och innehåll. Det stämde också, såvitt jag kan uttolka, väl in på Webbstjärnans kriterier som ju har ett tydligt fokus på innehåll och styrdokument.

demokreativ

Bloggen erbjöd möjligheter till samarbete mellan många lärare (på vår egen skola och från andra skolor), och elever i andra klasser och från andra städer. Mina elever lade mycket möda på att hitta projekt och frågeställningar för bloggen som möjliggjorde samarbete, eftersom det är ett av Webbstjärnans bedömningskriterier. Effekten av detta var att de i sitt arbete kom att kontinuerligt ställa sig frågan ”Hur kan detta analyseras och vidareutvecklas?”. De visste nog inte alltid själva att det var detta som hände, de frågor de ställde sig var ”Hur kan det här göras interaktivt” och ”Kan vi göra det här så att någon blir sugen på att haka på?” (kriterier från Webbstjärnan) vilket i praktiken kom att bli samma sak!

Eleverna började med idén att de ville skapa ljud- och bildmaterial för att dela med CC-licenser. De var vana vid att arbeta med Wikipedia och Wikimedia Commons, och ville skapa för att dela som en del av bloggens demokratifokus. Inledningsvis tänkte de också att detta kunde vara ett smidigt sätt att komma undan besvärligheter med upphovsrätten. MEN – de upptäckte snart att istället för att komma undan problemen så hade de skapat nya. De tvingades ställa sig helt nya frågor: Har jag rätt att publicera bilder jag tar av människor  på ett utefik? Får man lägga ut bilder av bokomslag? Bokryggar? Får jag publicera en bild av statyn på torget? Eleverna lärde sig att ompröva en tes, och de lärde sig att reflektera över den processen. Bloggen gav dem dessutom möjlighet att göra detta i en löpande process i ett verkligt sammanhang. OM-sidorna bearbetades därför många gånger. OM-sidan blev en fantastisk möjlighet till metareflektion, på just det sätt forskningen visar leder till lärande.

Språk. Språk. Språk. Eleverna skrev de flesta texterna enskilt, reviderade i grupp. När de väl hittat den ”ton” de ville ha (mycket tack vare att de hoppade på bloggutmaningen ”Blogg100”) blev de skickliga på att analysera sitt språk. Hur skapar man en lätt poetisk ton i ett inlägg eller en faktatext? Varför har ett ord en klang medan en synonym har en annan? Hur kan vi leka med språket för att få en gemensam dräkt, samtidigt som vi behåller individens unika uttryck? Det individuella och gemensamma arbetet med språket kom att bli en del av elevernas estetiska utbildning. De tog det med sig in i sin läsning, analyserade författares uttryck och jämförde det med sina egna. De klarade på så sätt att ta till sig allt mer avancerade texter. Alla elever i klassen lyckades t.ex. läsa och diskutera Hayden Whites introduktion till Metahistorian, och jag är övertygad om att anledningen var att de kastade sig över språkdräkten först, i ämneskontext, innehållet sedan. Och nej, detta är ingen elitklass, utan en helt vanlig, unik estettvåa. Kopplingen mellan språk, innehåll och estetik blev ännu tydligare genom att en blogg även öppnar upp för användandet av kod och kodspråk. Mina elever närmar sig sig programmeringen genom att ta omvägen/genvägen över wikins märkspråk. Detta hade de stor nytta av även i processkrivningen. Språket och koden ställer samma basala frågor: Varför blev det inte rätt? Hur kan vi förbättra? Vad kan vi utveckla? Har vi nått fram?

Eleverna valde att välja metoder som skulle leda till målen, istället för att välja mål som skulle ge utrymme för metoderna.

Jag ska dra streck nu, detta inlägg skulle kunna bli hur långt som helst! Men visst sade jag språk? Språk språk språk!

Webbstjärnans support är fantastisk, och eleverna blev allt mer självständiga i arbetet med bloggen och valde att vända sig till Webbstjärnan med frågor kring själva bloggen. Man får på så sätt en sorts hjälplärare vad gäller verktyget som gör att jag som lärare kan koncentrera mig på ämnet och varje elevs måluppfyllnad. Bloggen tog alltså inte tid från undervisningen, utan tillförde tid. Mest av allt, när jag vågade släppa taget.

 

 

 

 

 

 

Hur kan man straffa kritiska lärare?

Vi har i år tvingats se hur en kommun försökt avskeda en medarbetare efter att denne framfört kritik och åsikter kring skolans kvalitet och utveckling.

Per Kornhall fick besked om att han sagts upp, vilket väckte en storm av reaktioner runt om i skolsverige. 

Per Kornhall har senare tack och lov fått rätt gentemot arbetsgivaren.

I sociala medier diskuteras hur öppen en lärare eller person på annan befattning inom skolan tillåts vara när det gäller kritik mot den egna eller närliggande verksamhet.

I offentlig verksamhet finns ett meddelarskydd. Tyvärr kommer det fram att lärarkåren som helhet inte litar på det skydd som meddelarskyddet förmedlar. Det är ofta svårt att helt anonymisera en källa, och många är de personer som riskerat, och ibland också upplevt, repressalier efter att offentligt blivit ”visselblåsare” för att värna om verksamheten eller eleverna.

Det behöver ju inte gå så långt som till avsked när man vill straffa en ”besvärlig” lärare. Det finns en mängd åtgärder en skolledning eller huvudman kan vidta för att disciplinera lärare som ställer jobbiga krav på att arbetsmiljölag, skollag eller liknande ska efterföljas, som för fram kritik mot huvudman eller skolledning internt eller externt.  Vilken sorts åtgärder?

10287018_10152329685903592_6254997198595119527_o-1024x678

* Använd tjänstefördelningen för att bestraffa. Utöka mängden undervisning. Ta ifrån läraren ämnen och kurser den brinner för eller lagt lång tid på att bygga upp och utnyttja att personen har andra behörigheter för att kunna göra flytten. Ge läraren bara ett enda av de ämnen han/hon är behörig i så att läraren får en mer enformig tjänst och går miste om glädjen i att utnyttja sin kompetens. Om det går att ge någon bara svenska t.ex. kan man ju också se till att läraren får nationella prov i varje kurs i tjänsten. Man kan också lägga tjänstefördelningen så att läraren lyfts bort från de kollegor den helst samarbetar med.

* Tvinga personen att byta arbetslag. En person som brinner för ett visst program kan bestraffas genom att plötsligt tvingas byta till något helt annat. En svensklärare t.ex. som har kommit att tillhöra säg fordonsprogrammets arbetslag för att han/hon anordnar programmets cruisingmässa varje år, älskar att samarbeta med fordonslärarna kring vetenskapligt skrivande och som lagt åratal på att bygga upp ett mycket speciellt arbete med bloggar för fordonseleverna som kan användas som CV:n när eleverna ska börja söka jobb kan enkelt straffas genom att man flyttar läraren till ett annat program mot lärarens vilja.

* Ge läraren låga eller inga lönelyft.

* Neka läraren individuell fortbildning.

* Tvinga läraren att byta arbetsrum, isolera personen.

* Ta ifrån läraren ansvarsområden. De flesta lärare har frågor eller arbetsuppgifter som man brinner extra för, och där man kan ha lagt år på att bygga upp en verksamhet i verksamheten. Det kan handla om att utveckla internationella utbyten i moderna språk, arbeta med IKT, planera friluftsdagar eller ingå i gruppen som planerar fortbildning. Att ta ifrån lärare som har ett starkt engagemang i, och stor stolthet över, en mödosamt uppbyggd verksamhet är ett effektivt sätt att slå någon hårt på fingrarna.

* Ge läraren konsekvent sämsta tänkbara schema.

* Använd varje tillfälle då t.ex. någon elev för fram kritik mot läraren (vilket händer de flesta av oss om vi t.ex. har satt ett betyg en elev är missnöjd med, har tillrättavisat någon e.dyl) för att ifrågasätta lärarens lämplighet.

* Ignorera åsikter, förslag m.m. som kommer från denna lärare. Osynliggör honom eller henne.

De flesta av dessa åtgärder är enkla att genomföra, går att maskera som annat än repressalier och går svårligen att bekämpa fackligt.

När åtgärder i stil med dessa vidtas blir det inga rikstäckande kampanjer, ingen storm.

Men för den enskilda läraren kan effekten vara lika smärtsam och nedbrytande som att få sparken.

Jag hoppas naturligtvis att det jag beskriver är ovanligt. Men:

När vi diskuterar lärarnas mod och vilja att vara visselblåsare, lärarnas styrka och möjligheter att frankt och öppet föra fram kritik för att skolan ska kunna bli bättre, anser jag att det är viktigt att vi också vågar vara ärliga om att det kan finnas ett pris att betala.

Vi borde kämpa för att minimera risken för lärare som vågar lyfta en öppen debatt om svagheter i den egna verksamheten.

Timplanslöst- bra för vem?

Jag hör ibland röster i skoldebatten som hyllar den timplanslösa skolan.

Man lyfter aspekter som elevers möjligheter att påverka undervisningen, bättre möjligheter att anpassa efter varje elevs behov och förbättrade möjligheter till ämnesövergripande samarbeten.

Jag tror säkert att det finns skolor som lyckats uppnå dessa fördelar med hjälp av timplanslös undervisning.

Men jag är övertygad om att timplanslös undervisning också har varit förödande för många elever.

Vem vet vad som ingår i undervisningen på arbetspass?

Vem vet vad som ingår i undervisningen på arbetspass?

Jag har t.ex. hört att den timplanslösa skolan har lett till att vissa ämnen, såsom teknik, har fått stryka på foten. Jag har sett skolor där schemat helt enkelt består av långa ”arbetspass”, utan att några ämnen anges. I dessa arbetspass arbetar elever från olika årskurser som alltså har mycket olika behov och förkunskaper samt mognadsnivå tillsammans med projekt – så här uttrycks det på Skolverkets hemsida: ”I skolor utan timplan har alternativa studieområden som ”friskvård och kultur”, ”mentorstid”, ”normer och värden”, ”metodanvisningar”, ”social samspelstid” eller ”rekreationstid” en viktig plats på schemat.”

Social samspelstid. Rekreationstid.

Nog så viktigt. Men ska det ha ”en viktig plats på schemat”?

Och vilka leder dessa arbetspass?

I skollagen slår man fast   13§ Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen.

Vem är behörig att bedriva undervisning i ”Social samspelstid”? Vem är behörig att undervisa i ”arbetspass”?

När man låter samtliga elever i åk 6-9 arbeta 10 veckor med temat Latinamerikas ursprungskulturer, i arbetspass, är verkligen bildläraren, idrottsläraren, matteläraren o.s.v. behöriga att bedriva undervisningen bara för att man kallar den ”arbetspass”? Och vem kontrollerar detta?

Jag har skrivit till Skolverket och ställt frågan: Vem är behörig att undervisa i ”Arbetspass”. Det ska bli intressant att höra vilket svar jag får. Om jag får gissa kommer de att svara med att citera paragrafen ovan om behörighet, och sedan hänvisa till skolinspektionen. Och skolinspektionen kommer att hänvisa till Skolverket. Been there done that.

Och under tiden får mängder med elever undervisning i Latinamerikas ursprungskulturer av den obehöriga bildläraren och fritidspedagogen. I årskursöverskridande storgrupp. I arbetspass.

Jag såg häromdagen på Twitter en framstående person i skoldebatten hävda att en timplanslös skola bör användas t.ex. för att flytta resurser/tid från elever som inte behöver hjälp till elever som behöver hjälp.

Jag har starka invändningar mot detta.

För det första: Det finns inga elever som inte behöver hjälp. Jag anser att eleven med särbegåvning som behöver extra utmaningar har precis lika stor rätt till hjälp som elever som behöver hjälp att nå de grundläggande målen. Den tysta eleven som inte gör sina behov hörda lika tydligt som den elev som är utagerande och krävande har samma rätt till bekräftelse och hjälp. Varje elev har rätt att få sina behov tillgodosedda, att bli utmanad och få utvecklas utifrån sina förmågor och förutsättningar. Att ställa elev mot elev med hjälp av en timplanslös skola är direkt osmakligt, och i strid med läroplanen och skollagen.

Jag förstår, och sympatiserar med, tanken om en timplanslös skola. Men jag anser att det är naivt att tro att huvudmän är utopiska och använder den timplanslösa skolan för att öka den faktiska undervisningstiden för eleven, öka resurserna, öka mängden behöriga lärare per elev.

Att använda timplanslöshet för att kompensera brister i resurser och brist på behöriga lärare är naturligtvis frestande för skolor som lever med alltför små anslag eller vinstkrav från ägarna.

 

Rektor leder och fördelar arbetet?

Rektor leder och fördelar arbetet.

Skollagen säger tydligt vilka uppgifter och vilket ansvar som ligger på rektor. Vissa av dessa uppgifter kan rektor sedan delegera, såsom planering av fortbildning, övergripande organisation av arbetet och systematiskt kvalitetsarbete. Kvarstår dock att det är rektor som leder och fördelar arbetet.

Jag kan inte låta bli att undra: Om rektor delegerar den övergripande organisationen av arbetet såsom tjänstefördelning och schemaläggning, vad får det för konsekevenser? Vad innebär t.ex. tjänstefördelningen? Jo den fördelar arbetet bland lärarna. Den avgör för det första hur, och i hur hög grad, man vill använda tjänstefördelningen för att anpassa arbetsbördan för enskilda lärare eller för att tillgodose elevers behov – ska särskilt tunga grupper, nya kurser, stor mängd korta kurser med ökat antal betyg som följd, nationella prov etc. beaktas när man tjänstefördelar? Ska man ta hänsyn till att t.ex. barn med vissa diagnoser far illa av att byta lärare ofta, och därför kanske bör tjänstefördelas på samma lärare i säg, engelska fem och sex? Detta handlar inte om att räkna ihop sifferkolumner i ett excelark, detta handlar om kvalificerade rektorsavgöranden som får stort inflytande över den pedagogiska verksamheten och arbetsmiljön för både elever och lärare.

Vem är det egentligen som leder och fördelar arbetet?

Vem är det egentligen som leder och fördelar arbetet?

 

Schemaläggning då? Ska man se längden på lektionspass i olika ämnen som en kvalificerad pedagogisk bedömning eller en fråga om att räkna ihop slutsummor i novaschem? Handlar schemaläggning om att med hjälp av periodiseringar, synkroniseringar, anpassningar, blockläggningar o.s.v. ge en pedagogisk riktning åt skolan, eller handlar det om att få ut en minsta summa i ett program och det viktiga är att det ser ut att stämma med slutsumman på papperet (fast då får man blunda för att man lagt ut lektioner hela studentdagen, luciadagen, o.s.v. och låtsas som att man inte vet att de där lektionerna kommer att gå bort…) Är detta ett kvalificerat rektorsuppdrag som ger riktning åt den pedagogiska verksamheten, eller är det ett uppdrag som vem som helst som klarar av att lära sig baserna i ett dataprogram kan utföra?

Eller fördelning av verksamhetsmedel – är det en uppgift som bara går ut på att ta ett antal kronor och fördela efter en schablon i excel, eller handlar det om att man utifrån insikt i de olika ämnenas och programmens behov måste kunna avgöra vad som bäst behövs ute i verksamheten?

Om sedan slutligen även det systematiska kvalitetsarbetet delegeras till administrationen – vem är det då egentligen som styr skolan?

Vad händer egentligen med makten och möjligheten att leda och fördela arbetet om belastningen på rektorerna är sådan att de tvingas att delegera de uppgifter som idag är lättast att avskilja från rektorsuppdraget men som samtidigt (vill jag hävda!) är de absolut mest grundläggande verktygen för att verkligen leda en skola? Är denna konstruktion rimlig?

Delegation av uppgifter från rektor är bara tillåten om personen som får delegationen är kvalificerad och har erfarenhet. Jo. Men om man ser tjänstefördelning och schemaläggning som rena sifferövningar, då kan ju vem som helst som t.ex. blivit övertalig från annan kommunal verksamhet betraktas som kvalificerad. Men om dessa uppgifter ses som de kanske starkaste rektorsverktygen för att leda och fördela arbetet – vem är kvalificerad att få sådan delegation då?

Är administrativa funktioner att betrakta som stödfunktioner eller som ledningsfunktioner?

Ja, svaret på den frågan är i hög grad avhängigt av vilket svar man har på frågorna ovan.

Hur ser det ut på din skola? Är administrationen en stödfunktion eller en ledningsfunktion?

Och om administrationen är en ledningsfunktion, och alltså har fått i delegerat uppdrag att utföra arbetsuppgifter som att fördela verksamhetsmedel, göra tjänstefördelning och lägga schema, finns rätt kompetens och kvalifikationer då på rätt plats?

Och om administrationen fördelar verksamhetsmedel, gör tjänstefördelningen och lägger schemat – vem är det då egentligen i verksamheten som leder och fördelar arbetet?

Eller som en lärare jag mötte på en skolmässa uttryckte det: När förvandlades den övertaliga ekonomiassistenten som blev schemaläggare, till skolchef?

Tänka nytt kring läromedel

Tankar om nya sätt att skapa läromedel spirar hos många lärare idag. Många lärare jag talat med är missnöjda med tryckta läromedel som alltid ligger steget efter, digitala läromedel som bara är vanliga läromedel fast på nätet eller DVD, läromedel utan källor, dyra licenser o.s.v.

När jag var på SETT häromveckan och föreläste om Wikiprojekten – hur vi kan skapa kollaborativa, fria och levande MOOC:s och läromedel i fria plattformar som redan finns på plats, var det många som kom fram och hade nyfikna frågor om de lite mer okända wikiprojekten jag talade om, som Wikiversity och Wikibooks. (Du kan hitta mitt underlag här!) Många verkade tända på idén att skapa MOOC:s i Wikiversity, och jag fick många frågor kring hur en MOOC fungerar, och huruvida det verkligen är gångbart att låta elever, inte bara läsa kurser, utan vara med och skapa dem. Jag är i full gång med att dra igång ett sådant projekt, och om någon vill bolla idéer kring detta är det bara att höra av sig! Med hjälp av Flipp Portalen på Wikimedia Commons kan också flippade kurser skapas.

Prova nya saker

Prova nya saker

Flera insåg också värdet i att skapa egna läromedel i Wikibooks. Allt från att bidra med recept från lågstadieelever till att skapa läromedel för kurser på gymnasiet diskuterades. Att själv kunna bidra, låta elever bidra, anpassa till just dina moment och ditt val av stoff – att göra ett riktigt kollaborativt läromedel – det var uppenbart att möjligheten lockade många, även om man också ser såväl mycket arbete som problem med projektet.

Nåväl, nu är Projekt Öppna Läromedel på Wikibooks igång. Det finns sedan tidigare läromedel skapade för många kurser på såväl grundskolan som gymnasiet men tack vare en nytändning på Twitter i fredags där Kristian Niemi, Lars Arvidsson Sara Mörtsell och jag samlades kring en tanke och en vilja att sätta fart är nu projektet aktivt. Fler deltagare har anslutit sig.

Vill du vara med? Har du tankar kring projektet? Fler idéer? Det är bara att haka på!

 

Betyg – nu är det dags igen

Det är över 20 år sedan jag satte mina första betyg.
Skalan var 1-5, betygen var fortfarande relativa.
Vi förde frånvaro på blad som var fästa vid trätavlor i kollegierummet, precis utanför rökrummet.
Vi fick ut våra scheman som fotostatkopior av de stora tavlor där studierektorn lade schema genom att stoppa ner små papperslappar i olika färg för ämne, lärare och klass. Schemat bestod av 40-minutersmoduler, det ringde in och ut till varje lektion. Jag satt på moppe och hämtade in de sista specialarbetena som jag inte lyckats få eleverna att lämna in.

1467408_10151777175142761_133850009_n

Nåväl, tillbaka till betygen.
Studierektorn lade ut stora betygsliggare i läderband på matbordet i kollegierummet, en vecka före skolavslutningen. Där skrev man in betygen för hand.

Det var en mäktig känsla att sätta de där betygen. Första gången. Hade jag varit rättvis? Hade jag tolkat alla kriterier rätt? Hade jag missat något? Jag vred och vände på de där siffrorna, läste om proven, strök under i anvisningarna från Skolverket, dubbelkollade med Egidius. Trippelkollade med Egidius. Herregud, hade jag verkligen satt rätt betyg?

Natten innan liggarna skulle tas bort och försvinna in i rektorns ouppnåeliga gömmor låg jag och hade ångest. Tänk om jag hade skrivit fel? Om något hamnat på fel rad? Eftersom det här var innan skolorna var larmade på nätterna bestämde jag mig för att smyga upp till skolan och säkerhetsgranska alla betygen en sista gång. Jag skämdes lite, för jag insåg ju att alla vana, erfarna lärare sov den rutinerade lärarens goda sömn i trygg förvissning om att de satt rätt betyg – och fört in dem på rätt rad. Jag pep upp till skolan. När jag kom in i hallen till kollegierummet hörde jag mummel. Pinsamt! Det var någon annan där. Jovisst. Runt matbordet med kaffekoppar satt en hög av de äldre, rutinerade adjunkterna och turades om att läsa i liggarna med pennan i hand. De log välkomnande men lite hålögt mot mig när jag kom in. Räckte mig en kaffekopp.

Idag är allt annorlunda.

Jag sitter på facebook och jagar arbeten, istället för på moppen.
Jag scrollar i Dexter och dubbel, trippelkollar att allt blir rätt. Jag svär över Skolverkets (förlåt) extremt användarovänliga sida när jag igen kontrollerar att jag inte blandat ihop något från nu gällande betygskriterier med något från tidigare kurs- eller ämnesplaner som jag inte lyckats förtränga. Jag längtar efter den där känslan av säkerhet i bedömningen jag hade när jag som nyexad tryggt lutade mig mot Egidius.

Jag chattar med elever som ännu inte är i mål. Fram emot midnatt stänger jag igen locket på min laptop. Hålögd är jag nog, men det finns inget gammalt rutinerat gäng i vardagsrummet som fixar fram kaffe och lutar sig mot varandra i slutspurtsvånda. Så nog är det annorlunda alltid.

Tack gode gud för att jag är gift med en lärare.

Varje år tänker jag att det nog kommer att bli lättare någon gång.

Nästa år kanske?

Behov och organisation (#SETT2014)

Vad behöver jag i första rummet för att kunna göra ett bra jobb?

Jag behöver frihet att använda mitt yrkeskunnande för att göra professionella bedömningar kring min yrkesutövning. Jag behöver få stöd och förtroende från min skolledning i detta.

Jag behöver tid att planera, utvärdera och utveckla mitt arbete. En viktig förutsättning för detta är en god tjänsteplanering som bygger på aktsamhet om kvalitet och insikter i läraryrket, inte bara på ekonomi.

Jag behöver rutiner som gör att jag kan lägga min energi på kärnverksamheten – undervisningen och mötena med eleverna – istället för att tvingas lägga stora delar av min tid på administration, vikariat, brandkårsutryckningar, att leta efter information som jag självklart redan borde haft o.s.v.

Jag behöver kvalificerad kompetensutveckling anpassad efter mina och mina elevers behov. Och nej, enbart aulasittningar eller att sitta i tvärgrupper och diskutera uppfyller inte dessa behov.

Jag behöver ha tillgång till moderna och behovsanpassade verktyg. Minst av allt behöver jag slåss mot icke-fungerande plattformar, stappade arbetsplatser och annat otyg.

Jag behöver kunna ha välplanerade, kreativa och effektiva möten med kollegor utifrån verksamhetens behov. Inte bara utifrån en kalender eller utifrån organisationsrutiner eller arbetstid.

Jag behöver känna att mitt arbete är värt något.

1974352_10152075268807761_3695891071417860042_o

På SETT höll jag en föreläsning om hur man med enkla organisatoriska åtgärder kan verka för att uppfylla några av de behov jag nämner ovan, inom befintlig ram (det där är ett uttryck som det gått troll i, förlåt att jag använder det).

Här kan du hitta underlaget till den föreläsningen:

Föreläsning om organisationsutveckling/ SETT 2014

(Denna blogg tillåter tyvärr inte att man embeddar tidsaxeln.)

Lärares lika eller olika förutsättningar?

Skolinspektionen har, som ni säkert vet, kommit med en rapport där de menar att ett stort problem i skolan, kanske det största, är lärarnas brist på skicklighet.

Rapporten har fått kritik, bl.a. från representanter för LR.

Anne-Marie Begler svarar på kritiken den 2 april i Skolvärlden, och håller fast vid att det inte i första hand är förutsättningarna som brister utan lärarnas varierande, och alltför ofta bristande, kompetens som är problemet. Hon skriver där:

Det är ju helt självklart att ansvariga politiker, huvudmän och rektorer ger olika förutsättningar för sina lärare att lägga upp undervisningen på bästa sätt. Detta har jag och Skolinspektionen lyft fram många gånger.

Ett faktum är dock att det finns stora skillnader i hur undervisningen läggs upp i en och samma skola. Det har då inte handlat om olika förutsättningar utan om olika sätt att undervisa.

Detta uttalande visar enligt min mening en skrämmande brist på insikt gällande läraryrkets problematik och utövning.

Höga krav på alla som arbetar i skolan... (Ur Dalpilen: 1898-02-15)

Höga krav på alla som arbetar i skolan… (Ur Dalpilen: 1898-02-15)

USK:en är som vi vet borta. Men informellt finns den kvar, och de flesta skolor gör fortfarande en tjänstefördelning utifrån en schablon, är min erfarenhet. Denna schablon är ofta betydligt högre vad gäller undervisningstid för den individuella läraren än vad det tidigare USK-systemet tillät. Detta har naturligtvis slagit mycket hårt mot kvaliteten på undervisningen, mot eleverna.

I gällande avtal står att AG ska individualisera tjänsterna, vilket ska ske bl.a. genom en uppdragsdialog. I verkligheten är det dock ofta schabloner som gäller bl.a. avseende undervisningstid. På de flesta skolor har alltså alla lärare eller lärargrupper ungefär samma undervisningsskyldighet i tjänsten. oavsett förutsättningar vad gäller ämne, elevgruppssammansättning, nationella prov, gruppstorlekar etc.

Detta innebär de facto att ”samma förutsättningar” i realiteten kan innebära ”extremt olika förutsättningar” – när det gäller hur väl man hinner och har möjlighet att planera, individualisera och utveckla undervisningen.

Slutsatsen att alla lärare på samma skola har fått samma faktiska förutsättningar att nå kvalitet i undervisningen är alltså okunnig, och visar på en anmärkningsvärd brist på insikt.

När vi hade en USK med ett rimligt tak, fanns det förutsättningar för alla att göra ett bra jobb. Idag, med en arbetsbörda som ofta är direkt grotesk, så har naturligtvis fältet splittrats – inte p.g.a. brist på skicklighet hos lärarna skulle jag vilja hävda, utan p.g.a. den oförmåga att leda och fördela arbetet som präglat skolans utveckling de senaste decennierna, och den brist på vilja att satsa på skolan på det sätt som skulle krävas för att ge rimliga förutsättningar för alla lärare att låta sin yrkesskicklighet komma eleverna till godo..

Bara en sådan enkel sak som att alltfler skolor introducerar 1:1, eller annan digitalisering av undervisningen kan leda till att lärare tvingas sätta av olika mängd tid till förberedelser och efterarbete. Då många huvudmän satt av ingen eller obetydlig tid för fortbildning för lärarna i att hantera digitala verktyg, och då tiden för egen planering eller learning by doing krympts eller eliminerats av arbetsgivarna (för lärarna ska ju ständigt finnas tillgängliga för att möta eleverna, eller hur? Att lärare behöver tid att planera, utvärdera, utveckla och kontinuerligt fortbilda sig glöms ofta bort när politiker eller representanter för arbetsgivarna med tindrande ögon talar sig varma för att lärare måste tillbringa mer av sin tid med eleverna…) har ju lärarkåren inte givits någon möjlighet att utvecklas till en någorlunda jämlik förtrogenhet med verktygen, utan var och en har lämnats att försöka simma i land på egen hand. Tidsåtgången, och möjligheterna att använda verktygen för att utveckla undervisningen, har därmed präglats av en enorm brist på likvärdighet.

I detta, liksom i så många andra aspekter av vårt yrke, leder alltså något som kan se ut som samma förutsättningar till extremt ojämlika förutsättningar.

 

Ord betalar ingen skuld

Så har det då kommit PISA-resultat som visar att inte heller när det gäller kreativitet och problemlösning når Sverige ens upp till par.

Det är intressant att studera reaktionerna i pressen.

I DN menar man att mängden reformer, och i viss mån innehållet i reformerna, är boven i dramat och att lösningen är att göra läraryrket mer attraktivt genom att förbättra utbildningen och höja lönerna. I SVD verkar man mena att det främst brister vad gäller elevernas vilja och/eller förmåga att anstränga sig. I Aftonbladet menar man istället att eleverna lämnas åt sitt öde medan lärarna istället för att undervisa ägnar sig åt att skriva rapporter. Man menar också att detta är Björklunds fel. I Expressen lyfter man att elever behöver undervisning istället för att lämnas ensamma att ”forska”. Man menar också att politisk populism knappast löser grundproblemen.

Många pekar finger mot Björklund.

Men jag vill påminna om en sak: Det är inte Björklund som är skolans huvudman.

Att förbättra lärarutbildningen är naturligtvis viktigt, men för att uttrycka sig drastiskt så spelar det ingen roll hur bra eller dålig lärarutbildningen är om ingen söker den. För att folk ska vilja söka lärarutbildningen krävs att det yrke man utbildar sig för har en skälig lönenivå, och ännu viktigare – premisser för att göra ett bra jobb på anständiga villkor. Detta kan inte Björklund åstadkomma, det är upp till huvudman.

Huvudmannen måste ge lärarna chansen att använda sin skicklighet

Huvudmannen måste ge lärarna chansen att använda sin skicklighet

Att elever blir utan undervisning för att lärarna skriver rapporter istället är faktiskt en verklighet som jag inte känner igen. Elevernas undervisningstid finns garanterad i skollagen och jag tror faktiskt inte att det är här det brister även om inte alla huvudmän levererar den garanterade undervisningstiden. Istället tror jag att problemet är att huvudmännen har ökat undervisningstiden som läggs ut på varje lärare så att varje enskild lärare har mer lektioner i veckan samtidigt som övriga arbetsuppgifter ökat. Detta leder till att fler och fler lektioner måste genomföras utan att läraren getts möjligheter att planera undervisningen. Utan planering får eleverna ut sämre kvalitet i sin undervisning, samtidigt som lärarna dukar under av arbetsbördan och känslan av misslyckande när man tvingas genomföra undervisning som man vet inte håller nödvändig kvalitet. När usken var reglerad så fanns det ett visst skydd mot detta. Det är viktigt att komma ihåg att det skyddet inte var till för att hålla lärarnas bekvämlighet om ryggen som det ibland hostas om i debatten, utan för att garantera att det fanns tid över för lärare att planera, utvärdera och utveckla sin undervisning så att eleverna fick den undervisning de behöver. Nu är det helt upp till huvudman att ta ansvar. Det är sorgligt tydligt menar jag att detta ansvar konsekvent duckas. Ännu sorgligare att de kommunala huvudmännens intresseorganisation går ut och säger sig vilja ha tillit, utan att i handling göra sig förtjänt av den. Lärarnas löner har totalt urholkats, arbetsbördan skenat, friheten att göra professionella bedömningar kring yrkesutövningen begränsats genom implementering av AP-tid och semestertjänster t.ex. – allt detta har varit skolans huvudmans gärningar, inte Björklunds.

Eleverna behöver bättre kvalitet i undervisningen. Den enda som kan skapa förutsättningar för lärare att planera, utvärdera, utveckla och individualisera är huvudmannen. Den enda som kan ge lärare möjlighet att kontinuerligt få kvalitativ fortbildning är huvudmannen.

Läraryrket behöver bättre premisser och högre löner för att bli attraktivt. Den som är ansvarig för detta är huvudmannen.

Den som är ansvarig för hur reformerna implementerats och hur skolans resurser fördelas är huvudmannen.

Alltså, om vi ska kunna åtgärda de problem som lyfts, i studier och i media, så gäller i första hand att huvudmannen för skolan börjar ta sitt ansvar.

Eller, naturligtvis, att vi tar konsekvenserna av decennier av vanvård och brist på ansvarstagande och kompetens, och byter huvudman.

 

Pandarus: Med ord betalar man inga skulder,

gjord gärning skall det vara. (W. Shakespeare, Troilus och Cressida)