Somliga går med trasiga…

…själar, magar, armar med skärsår, relationer. Jag möter elever som bär på trasiga drömmar, trasiga illusioner och trasigt självförtroende.

I dessa möten känner jag mig ofta ensam och otillräcklig.

Jag kan lyssna på eleverna, jag kan vara medmänniska och jag kan be dem våga ta steget att kontakta elevhälsan. Om de redan har kontakt med elevhälsan kan jag åtminstone vara medmänniska. Jag kan hjälpa dem med studierna, underlätta i skolsituationen. Men i övrigt känner jag ofta att jag kommer till korta.Jag är inte kvalificerad att hjälpa en person med ätstörningar, jag har inte den kompetens som krävs för att stötta personer med depressioner, självskadebeteende, utmattningssyndrom.

Men efter drygt 20 år som lärare känner jag igen symptomen. Jag kan se vilken elev som skadar sig själv, jag kan känna igen en ätstörning, jag kan se vilken elev som är på väg att gå in i väggen.

Men det finns sorgligt lite jag kan göra.

Bild ur Es3:s föreställning Gökboet. Foto: Juha Sillanpää

Bild ur Es3:s föreställning Gökboet. Foto: Juha Sillanpää

Från fackligt håll har frågan lyfts om att ge preskriptionsrätt till lärare. Jag har hört tanken både från LR och från Lärarförbundet. Jag tycker att förslaget är bra. Visst kan lärare tidigt känna igen studierelaterade behov som t.ex. läs- och skrivsvårigheter och kunde gott ha rätt att ”skriva ut” både hjälp och utredningar. Jag vill dock lyfta att denna preskriptionsrätt, eller snarare ”rätt att kräva hjälp” borde gälla mer än bara direkt studierelaterade svårigheter. Ofta är lärare först även med att se självskadebeteenden, symptom på utmattning, depressioner, ätstörningar mm – men möjligheten för en lärare att skaffa hjälp till elever som visar att de behöver hjälp är på tok för liten. Tillgången till skolpsykologer och skolläkare är dålig, köerna till specialister som t.ex. mottagningar för ätstörningar är långa, vägen in till BUP är trång, ofta får ungdomarna vänta månadsvis även om de lider av en akut depression.

På gymnasiet är det också problematiskt att eleverna blir myndiga och hamnar i ett skymningsland där de inte längre täcks upp av lagarna kring vård av barn, men inte heller hör hemma inom vuxenvården. Här finns som jag upplever det ett svart hål där en del ungdomar försvinner.

På skolorna finns elevhälsoteam, men även dessa brottas med hur svårt det är att få hjälp av rätt instans till ungdomarna. Långa köer och svårt att komma intill.

Jag önskar att vi kunde se över vägarna mellan skolan, myndigheter som socialtjänst, och vården. Se var vi kan stärka upp för att våra barn och ungdomar snabbt ska kunna få den hjälp de behöver, hur vi kan dra nytta av lärarnas erfarenhet och möjlighet att tidigt uppmärksamma olika former av problematik. Korta vägen mellan den lärare som ser en elevs behov och den instans som kan erbjuda hjälp.

Om det kunde bli lite enklare för en lärare som ser en elevs behov att öppna dörren till den hjälp som behövs skulle inte bara fler barn och ungdomar kunna få må bättre, utan färre lärare skulle behöva känna den sorg som drabbar en när man ser en elev med behov men saknar möjligheter att hjälpa.

Tid

Jag skulle vilja ha ett system som tillät mig att boka elever.

Sådär ni vet som universitetslärare i England som kan kalla elever till tutorials, samtal, på tumanhand eller i mindre grupp.

Jag vet skolor som infört pass på schemat där elever kan boka lärare. Elever som behöver stöd, har missat undervisning eller vill fördjupa sig kan komma på lärarens öppna veckopass och jobba. Jag har aldrig provat det systemet, så jag kan inte uttala mig om det mer än att jag tänker att det måste finnas en risk att de elever som behöver detta stöd bäst inte är de elever som bokar lärarens tid.

Mitt problem när jag vill hjälpa en elev eller några elever i en grupp som jag ser skulle behöva min tid för anpassad undervisning är faktiskt sällan att jag saknar tid. Jag kan för det mesta prioritera och planera på ett sådant sätt att jag kunde skaka fram tid för enstaka tutorials. Problemet är att mina elever inte har den tiden. Hur ska jag, eller någon annan för den delen, kunna erbjuda tutorials eller dylikt till en elev vars schema ser ut så här:

schema1

Vad kan man då göra?

En möjlighet är att dra in på utbildningens bredd. Jag vet att detta är en utmanande tanke, och jag själv är en varm anhängare av tanken om den brett bildade renässansmänniskans utbildning, men samtidigt så är inte mängden kurser i en gymnasieutbildning huggen i sten. Genom att ta bort en kurs eller två (jag tänker inte ta diskussionen om vilka, men eftersom jag undervisat på IB har jag egen erfarenhet av att det faktiskt fungerar utmärkt att ge en högkvalitativ gymnasieutbildning som innehåller färre än hälften av de kurser som ingår i en svensk gymnasieexamen) kunde man skapa utrymme hos eleverna för individanpassade tutorials, fördjupningar etc.

En annan, kanske rimligare metod, vore att förlänga skoldagen. Genom att lägga ut en faktisk arbetstid på 8 timmar om dagen för eleverna kunde man skapa utrymme för såväl tutorials som läxläsning på arbetstid. Ofta hör jag att detta skulle omöjliggöras av t.ex. de avtal som finns med skolskjutsarna, eller av att skolans lokaler hyrs ut efter kl 4. För mig är det dock orimligt att förutsättningar för lärande ska vara avhängiga av bussbolag.

När jag nu planerar terminsuppstarten och funderar på hur jag bäst ska kunna möta mina elevers behov önskar jag att jag kunde börja med att boka tutorials – både med några enskilda elever och med några smågrupper. Och det stora hindret för detta i just min situation är faktiskt inte mitt schema – utan deras.

Stannar upp en minut

Utanför den öppna dörren till mitt arbetsrum spelas musik, The Pogues. Två killar klättrar på stegar, drar om elledningar så att lamporna ska bli självsläckande. Killarna är elever, sistaringare på elprogrammet. Jag hör dem prata. Tänker att Gordon Ramsey skulle bli stolt om han hörde hur bra de kommunicerar i arbetet, hela tiden har koll på vad den andre gör. De pratar om skolan, att de är stolta över att lära sig ett yrke. Tänker att det är häftigt att kolla på grabbarna som jobbar, hur säkra de är i sitt hantverk. Tänker att det är roligt att få vara på en arbetsplats där så många kan så mycket.

hantverk

Fick ett mail från min rektor. Nästa RoK ses vi hos Gy-sär.

Inser att jag inte vet var Gy-sär håller hus. Jag jobbar på en ganska stor skola, i en stor byggnad. Och jag har ju bara jobbat här i snart 17 år.

Jag kollar med kollegan. Han vet inte heller.

Jag går en sväng till kaffeautomaten. Från personalrummet kan jag se ut över borggården, med den stora vackra julgranen i mitten. Nere på andra sidan kan jag se dansarna genom panoramafönstren. Där är jag ju ibland. Men bredvid ligger rummen där förut den textila KY-utbildningen höll hus. Vad ligger i de lokalerna nu? Jag vet inte. Nere till vänster ser jag att man hängt upp stora härliga maskroslampor från ett stort möbelvaruhus. När gjorde de det? När var jag nere i de salarna senast?

Runt borggården i två våningar ser jag fönster efter fönster med adventsstakar och människor som rör sig. I många av rummen har jag aldrig varit. I många av rummen pågår arbete jag inte kan något om. Efter snart 17 år.

Jag känner en liten sorg över detta. Att vara en del av något så stort, men bara röra mig i samma trånga cirkel.

Vem vill Fridolin tala skola med?

Läser meddelandet från regeringskansliet att utbildningsminister Gustav Fridolin vill samla Sveriges alla kommuner till dialog om ansvar för skolutveckling. Av texten framgår att även andra skolaktörer än kommunala huvudmän inbjuds att delta i dialogen.

Hur friskolors huvudmäns organisationer är uppbyggda vet jag tyvärr väldigt lite om. Men när det gäller kommunala huvudmän väcker Fridolins inbjudan frågor hos mig. Vem vill Fridolin tala ansvar för skolutveckling med?

Kommunens budget tas ofta i kommunstyrelsen. Där sitter inte nödvändigtvis någon representant för skolan med. Denna budget fastställer ramen för skolan, och eftersom de flesta kommunala huvudmän idag har ekonomin som styrande ram – inte kvalitet – bestäms alltså skolans kvalitet, möjlighet att leva upp till lagar och styrdokument och förutsättningar för skolutveckling i kommunstyrelsen. Är det kommunalråd som Fridolin tänker bjuda in? De som bär det yttersta ansvaret för denna budget? Men som kanske aldrig haft något som helst med skola, skolbeslut eller skolutveckling att göra?

Av: Anoko (Källa Wikimedia Commons)

Av: Anoko (Källa Wikimedia Commons)

Budgeten bygger dock ofta på tjänstemannaunderlag. Dessa underlag styrs i varierande grad av politisk vilja, beroende på hur stark tjänstemannadelegation man har kontra hur drivande politiken varit. Jag har hört exempel på att man från politikerhåll pratar om ”politiskt reformutrymme” vilket är den lilla pott som tjänstemännen lämnar åt politikerna att ha direkt inflytande över när tjänstemannaunderlaget till budgeten ställs samman och formas kring olika typer av fasta kostnader och investeringar. Jag talade med en luttrad kommunpolitiker som menade att det politiska reformutrymmet i dennes kommun brukade ligga på ca 5 miljoner. Totalt. Då kan man fråga sig, är det kanske chefsekonomen i kommunen som ska bjudas in av Fridolin, om det är så att det de facto är den tjänstemannen som gör budgeten och som alltså avgör vilket utrymme som ska finnas för skolan att uppfylla lagkrav, erbjuda kvalitet och arbeta med skolutveckling?

Eller är det ordföranden i den nämnd som ansvarar för skolan som ska bjudas in? Det kunde ju låta logiskt. Men ordföranden i nämnden har kanske inget inflytande över den ekonomiska ramen och därmed utrymmet för att bedriva skola med kvalitet eller bedriva skolutveckling. Det finns kommuner där det enda politiska uppdraget för nämnden är att hålla ekonomisk ram, ofta med ett sparbeting. Dessa politiker som ofta med en innerligt god vilja vill ge förutsättningar för skolan att leva upp till skollagen tvingas fatta beslut som leder till motsatsen. Ofta är också de personer som sitter i politiska nämnder fritidspolitiker som kanske fullständigt saknar erfarenhet av skolan som organisation och verksamhet. De tvingas därför lita på tjänstemannaunderlagen, och kämpa med ständiga besparingskrav. Är det dessa som Fridolin vill ha dialog om skolutveckling med?

Jag tycker att Fridolins tanke är god. Självklart ska vår utbildningsminister diskutera ansvar för skolutveckling med skolans huvudmän.

Dagens huvudmannakonstruktion innebär dock att det finns stora svårigheter med att urskilja vem som faktiskt är ansvarig, och vem som har såväl resurser som kunskap och befogenheter att på riktigt ta ansvar för skolan och skolans utveckling.

Lärarens dröm om Janne Josefsson

Foto: US Army

Foto: US Army

Mina elever pratar ibland om vilka idoler de drömmer om: Johnny Depp, Angelina Jolie och killarna i One Direction. När jag själv var i tonåren hade jag en hemlig förälskelse i Danny Kaye. (Nej, jag är inte så gammal, men jag var udda redan då).

I kollegierum pratas det ibland också om hemliga drömmar. Man kunde ha tänkt sig att vi kanske skulle drömma om George Clooney, Sean Connery och Kelly McGillis, men nej. Den dröm jag oftast hör att lärare har handlar om Janne Josefsson.

Man föreställer sig hur Janne J dyker upp i den egna kommunen och ställer frågor om hur många undervisningstimmar eleverna får ut egentligen, hur mycket av de statliga medel avsedda men inte öronmärkta för skolreformer som verkligen går till att genomföra dessa reformer, hur mycket de centrala IT-avtalen egentligen kostar, hur man bestämmer lokalhyrorna, hur väl de lokala målen för skolan stämmer överens med de nationella o.s.v. I drömmarna ingår ofta visioner av stammande skolledningar och kallsvettiga politiker som försöker förklara varför man inte sätter in vikarier och varför all kvalificerad fortbildning ställts in och kompetensutvecklingstiden istället ägnats åt att städa på institutionerna.

Den senaste frågan om de lokala målen får ett intressant svar i den rapport från Skolinspektionen som tydligen ska publiceras nästa vecka. Här konstateras att lokala mål ofta strider mot de nationella styrdokumenten, att huvudmän ofta vet för lite om skolan för att kunna fördela resurser och för att kunna ge de förutsättningar för ledarskap och kvalitetsarbete som krävs, o.s.v. Jag ser fram emot att läsa rapporten. Jag slår vad om att den kommer att landa på bordet i många kollegierum och ligga till grund för diskussioner kring kaffet. Jag hoppas att den också hamnar i många sammanträdesrum på huvudmannanivå.

Den längtan efter Janne Josefsson jag ofta hör lyftas runt om i Sverige tyder på att det finns fundamentala brister som nu kanske Skolinspektionen bekräftar.

Jag hoppas att man vågar se bristerna i ögonen, och att man vågar vidta åtgärder. Jag hoppas få höra mer och mer om Angelina Jolie, Sean Connery och Danny Kaye när jag besöker fikarum, och mindre och mindre om Janne Josefsson.

Guldäpplet, forskning och beprövad erfarenhet

Under högtidliga och festliga former har nu lärarpriset Guldäpplet delats ut på Skolforum. Pristagare är fyra lärare med mycket olika metoder och förutsättningar, som har utvecklat sin egen undervisning med hjälp av digitala verktyg och som också inspirerat andra.

En röd tråd mellan årets samtliga pristagare är arbete med språkutveckling. Ytterligare en gemensam nämnare är att de alla bygger sitt arbete på vetenskaplig grund samt konsekvent utvärderar sitt arbete med hjälp av vetenskapliga metoder, i enlighet med Skolverkets rekommendationer för att etablera beprövad erfarenhet.

Prisutdelning - Guldäpplet 2014

Prisutdelning – Guldäpplet 2014

Ulrica Jonson arbetar med specialpedagogiska metoder för att med digitala verktyg ge stöd för språkutveckling hos elever i behov av särskilt stöd. Att skriva sig till läsning är en metod som utgår från forskning och beprövad erfarenhet, och Ulrica beskriver utförligt hur hon utvärderar och kvalitetssäkrar sin undervisning. Hon är noga med att följa den senaste forskningen, och för sin egen och andras skull har hon skapat en sida där hon konsekvent samlar relevanta studier och forskningsresultat. På hennes blogg kan vi följa hennes arbete och se hur metoderna förankras och granskas. Ulricas kritiska förhållningssätt är den röda tråd hennes beskrivning utgår från.

Karin Nygårds insatser för att ge kodning och förståelse för kodspråket utrymme i skolan är väl kända. Hennes arbete har visat att i elevernas processer för att lära sig kod har de även fördjupat andra kunskaper och färdigheter. Hon ingår nu i ett FoU-projekt där man ämnar studera hur kodning kan vidareutveckla elevers förståelse för matematik. T.ex. vill man studera om kunskaper och träning i kod kan ge elever nya ingångar vad gäller arbete med koordinater, det finns också möjlighet att studera om kodning även kan fördjupa och ge nya infallsvinklar vid studiet av geometri, vinklar och mönster. Studien kommer att löpa över 2-3 år, ett glädjande exempel på hur forskning och beprövad verksamhet arbetas fram i klassrumsnära praktik.

Jacob Möllstam har nått fantastiska resultat och inspirerat många kollegor genom sitt arbete med t.ex Tidningen Stjärnan och Partille Stories. Jacob är alltid tydlig med att digitalt arbete måste bygga på både vilken grund man har för sitt IKT-arbete och vad det är bortom IKT som man vill uppnå. Jacob lyfter konsekvent att han utgår från forskning i utformningen av sin undervisning, både vad gäller vilka metoder han använder och vilka förmågor och kunskaper han vill utveckla både hos sig själv och sina elever. Jacob Möllstam är intresserad både av hur digitala verktyg kan leda till ett bättre lärande – fler och djupare insikter – och hur lärarens och elevens roll och relationen dem emellan kan utvecklas och förändras. Han har därför använt sig av såväl forskning kring vad MIK är (Johanna Rivano Eckerdal, Helena Francke och Fredrik Hanell) som forskning som visar på hur digital litteracitet utvecklas, tex. forskaren Bonnie Stewart och hennes arbete med Web 2.0, digital litteracitet och digitala världar. Jacob skriver:

Jag brinner för att förändra vilken roll elever och lärare har i skolan eftersom jag tror att det är nyckeln till att förbättra och modernisera skolan. Det är dit jag vill komma med mitt arbete med IKT. Två forskare som jag hämtat mycket från är Anneli Frelin och Annika Lilja.

Jag själv är mycket glad och hedrad av att

Tillsammans med Peter Becker och Ulrika Jonsson på Bokmässan

Tillsammans med Peter Becker och Ulrika Jonsson på Bokmässan

ha fått Guldäpplejuryns särskilda pris. Ett pris kan, som Karin Nygårds uttryckte det, kännas ytligt men samtidigt vara enormt stort då det lyfter och bekräftar viktiga och inspirerande insatser för att ge barn och ungdomar en bra utbildning. I det perspektivet känner man sig sant ödmjuk som pristagare. Det perspektivet gör det också viktigt att belysa att Guldäpplet inte delas ut till lärare som bara gör roliga saker med datorer i sina klassrum. Fokus ligger på att lyfta exempel på hur digitala verktyg har använts på vetenskaplig grund för att, på ett sätt som går att utvärdera, förbättra och utveckla lärandet.

Om någon vill läsa en kort beskrivning av mitt eget arbete kring läsutveckling så kan man hitta en kort beskrivning här.

Inlägget skrevs med generös hjälp från Karin Nygårds, Jacob Möllstam och Ulrika Jonson.

Varför lärplattform?

Av: Juha Sillanpää

Av: Juha Sillanpää

Den senaste tiden har frågan: Varför skola? ställts i debatten mellan lärare – frågan har varit ett försök att lyfta kunskapssyn och didaktik ur nya perspektiv.

En fråga som jag skulle vilja sätta ljus på är: Varför lärplattform?

Själv använde jag tidigare en lärplattform då den erbjöd obegränsade möjligheter till uppladdning. För ett arbetslag som flippar klassrummet och dessutom använder film som redovisningsform, verktyg för bedömning samt marknadsföring av sceniska produktioner var möjligheten att ladda upp allt detta material värdefull.

En plattform av det slag som är oftast förekommande, som endast tillåter ett mycket begränsat uppladdningsutrymme, är i princip värdelös för mig och många kollegor. Allt filmmaterial måste laddas upp i andra molntjänster och länkas in i plattformen. SMS funktionen i plattformarna fungerar sällan tillfredsställande, ofta kopplas de bort. Det finns exempel på att underlag till utvecklingssamtal som mödosamt lades ut i lärplattformen inte alltid gått att läsa av elever och mentorer – av okänd anledning. (Dessutom kan man inte låta bli att fråga sig varför varje enskild lärare måste lägga oändlig tid på att skapa terminstider för kurs, manuella bedömningsmatriser för kurs o.s.v. i 10-11 steg innan underlagen kan föras in i plattformen.) Lay-outen är ofta trist (DDR-estetik kallade en elev looken!) med gammalmodiga widget-funktioner. Kommunikationen med hjälp av lärplattformar är dålig då eleverna naturligtvis inte befinner sig där – vem hänger i en lärplattform?

Instruktion - hur man lägger in omdöme

Instruktion – hur man lägger in omdöme

Till yttermera visso är plattformarna instabila. Du kan inte lita på att de fungerar som de ska.

Är det någon som känner igen sig?

Otaliga är de kollegor som ventilerat sin frustration över de undermåliga lärplattformarna som varken erbjuder stabilitet, goda kommunikationsvägar eller funktioner som stämmer överens med moderna verktyg och pedagogiska metoder som vetenskap och beprövad erfarenhet visat vara framgångsrika. Oräkneliga är de elever som svurit över gammalmodiga funktioner, svåröverskådlig information och obegripliga inbyggda hinder i dessa lärplattformar.

Ändå fortsätter skolans huvudmän att investera i lärplattformar. Varför?

Jag tror att det finns en mängd skäl som samverkar till bevarandet av plattformar där bevisligen mycket ringa lärande sker.

För det första har många huvudmän investerat i datorer till personal och elever utan att investera i en genomtänkt strategi för pedagogisk användning av datorerna, många erbjuder också undermålig eller ingen fortbildning i pedagogisk användning av datorerna för personalen. Att tänka plattform blir då ett alternativ till att tänka kreativt, modernt, pedagogiskt, vetenskapligt baserat användande av tekniken. ”Titta hur vi satsar på moderna lösningar och helhets-tänk: Vi har ju investerat i en lärplattform!”

Många huvudmän är också dåligt insatta i alternativen och vet inte vad man går miste om när man låser in elever och personal i en plattform. De känner ofta inte heller till den forskning, t.ex. Bamford, som visar att arbete i verkliga media och kommunikationskanaler med en verklig publik och ett visst mått av risk är vad som ger resultat för elevernas lärande. De tror ofta på fullt allvar att man lär sig lika mycket av att steppa i garderoben som av att framföra sitt nummer på The Met.

I många kommuner sitter också en IT-enhet från anno dazumal som grundar sitt existensberättigande i tekniska lösningar, gärna väldigt underhållskrävande sådana. Dessa är ofta understödda av så kallade IT-strateger eller IT-pedagoger som fick sina tjänster med nedsatt undervisning under ITiS-dagarna. Ibland har de kompletterat med en fortbildning i t.ex. PIM eller – guess what – någon lärplattform. När nu ITiS och PIM somnat in är en lärplattform bästa sättet att fortsätta hävda sin särställning. Dessa IT-enheter har därmed ett enat behov av att elda på huvudmännens instinkt att vilja binda upp skolan i lärplattformar.

När personalen väl har tvingats in i en lärplattform finns en inneboende psykologisk tröghet som innebär att det är svårt att avbryta beroendet av plattformen, oavsett hur undermålig den visar sig vara. Hundratals lärare har ju lagt tid och möda på att lära sig de komplicerade funktionerna och har även laddat upp stora mängder material som man inte vill ska gå förlorat. Därmed kan lärplattformarna leva vidare, långt efter att alla som använder dem har slitit ut sin sista hårtuss i förtvivlan.

Kan vi hoppas på en tid då vetenskaplighet och beprövad erfarenhet samt personalens bedömningar av vilka verktyg som ger eleverna bäst möjlighet att i ansvarig frihet utvecklas mot sin fulla potential kan få vara vägledande istället?

Texten har tidigare publicerats på min blogg: https://edwiz.wordpress.com

Bokmässan – språk, forskning och framtid

Många intryck rikare är jag nu tillbaka i min vardag och försöker summera mina upplevelser under årets Bokmässa.

Bland utställarna inom skolgeschäftet (vilket det ofta känns som!) är det uppenbart att man letar efter sätt att öka användandet av digitala verktyg. Jag är själv mycket positiv till alla nya verktyg som kan leda till mer lärande. Jag är dock tveksam till att lärande uppstår bara för att ett verktyg är nytt, flashigt eller säljs in av skickliga säljstrateger.

Jag efterfrågar mer forskning, mer evidens, mer och bättre utvärderingar. Det innebär inte att jag är emot användandet av helt nya metoder och verktyg – tvärtom. Vi ska självklart prova och utveckla sådana. Men vi ska använda vår professionalism till att kontinuerligt och med hjälp av vetenskapliga metoder utvärdera vilken effekt vi uppnår med de nya verktygen och metoderna. I detta måste vi få stöd och samverkan från forskningsvärlden. Jag ser ett enormt behov av mer praktiknära forskning. Vi skulle behöva klassrumsforskning, förankrad i det svenska skolsystemet!

Elever som visar upp sitt arbete på Bokmässan

Elever som visar upp sitt arbete på Bokmässan

Jag ser också att det lyfts många exempel på viktigt utvecklingsarbete som äger rum ute i skolorna. Väldigt mycket jag har sett på årets Bokmässa har handlat om språkutveckling. Vi är alla språklärare skulle kunna vara ett samlande motto för årets mässa. Jag har sett elever som visat upp hur de arbetar med skrivande och nya sätt att läsa och skriva kollaborativt med nya digitala verktyg. Jag har sett lärare visa hur man kan arbeta formativt med språket i alla ämnen med hjälp av IKT, genrepedagogiken är högaktuell vilket gläder mig.

Sammanfattningsvis kan man säga att fortfarande är det i högsta grad sant att även om IKT-företag och förlag ligger på och arbetar med produkt- och metodutveckling så är det uppenbart att de främsta utvecklarna inom skolan är lärarna, i samarbete med varandra och med eleverna.

Första dagen på Bokmässan

Gott om kollegor på Bokmässan!

Det märks att suget efter nytänk är stort – många samlas kring föreläsare som beskriver projekt som lyft elever, verktyg som utvecklat undervisningen och metoder för att skapa, dela, vidareutveckla. Det händer mycket spännande och bra saker i svensk skola.

Samtidigt visar mässutbudet att mycket av det nyskapande kommer just från lärarna själva, från klassrumsgolven. Många av de montrar som drivs av traditionella förlag och skolföretag skulle må väl av att lyfta upp och lyfta in lite av detta praxisnära nytänkande i sitt utbud! Några montrar fyller mig dock med glädje – Book on demand t.ex. – låt varje elev bli författare med egen bokutgivning. Jag tror att de öppna dörrarna är framtiden för skolutveckling, nytänkande uppstår så sällan i akvarier.

LR finns tillgängliga för samtal på Bokmässan

LR finns tillgängliga för samtal på Bokmässan

Mot Bokmässan

Har ni som jag upplevt att utrymmet, både i tid och pengar, för kvalificerad fortbildning krympt?

Jag är väldigt glad över att jag fortfarande får möjlighet att delta i fortbildning som Bok&Bibliotek. Programmet är digert och jag ser fram emot flera av punkterna.

Mitt första ”får inte missa” går till paneldebatten Vem skriver de öppna lärresurserna i morgon torsdag kl 14. Jag gläder mig åt att man ger de viktiga öppna lärresurserna en egen programpunkt och extra glad är jag åt att den så kloka Anna Ekström är med och ger ett skolverksperspektiv på denna så viktiga fråga. Lennart Guldbrandsson är en insatt wikipedian och han kan säkert ge även mig nya infallsvinklar. Att även läromedelsföretag är med och diskuterar bör kunna ge diskussionen en extra twist! Så jag hoppas verkligen att jag möter många kollegor i publiken till denna paneldebatt!

För mig är möjligheterna med OER:s nästa stora utmaning. Jag hoppas återkomma till ämnet framöver. Så länge får ni gärna titta in på MOOC:en om Weimarrepubliken, och om ni vill får ni gärna vara med och bidra!

På rätt spår

På rätt spår

Vill passa på att tipsa också om mitt eget föredrag på Bok&Bibliotek på fredag kl 12.30 på Digitala Torget som handlar just om interaktivt läsande i kombination med skrivande. Ses vi där?

Vill också passa på att gratulera finalisterna till årets Guldäpple! Ulrika Jonsons inspirerande arbete med IKT som verktyg för inkluderande undervisning imponerar, och jag beundrar hennes konsekventa arbete med läs- och skrivstrategier. Jag har också ofta fröjdat mig över Karin Nygårds framfart bland koderna – visst måste våra elever bli kodlitterata! Karins arbete belyser också hur viktigt det är att vi lär oss behärska skrivandets många språk i en digital värld. Om någon är nyfiken på MOOC:s och OER:s vill jag tipsa om nystartade projekt där svenska lärare samlas för att skapa gemensamma lärresurser, du kan vara med redan idag!