Läraren och de akuta situationerna

Barn- och elevombudet har skrivit en krönika som retweetas av Skolinpektionen.
Krönikan heter Spott hamnade i lärarens ansikte, och handlar om ett par rättsfall där lärare agerat i akuta situationer. I det ena fallet gäller det en lärare som handgripligen avlägsnat en elev från klassrummet efter att denna våldfört sig på inventarier i klassrummet och stört arbetsmiljön för klasskamraterna som skrivit prov, trots flera tillsägelser och anmodan att självmant lämna klassrummet. I det andra fallet gäller det en lärare som blivit spottad i ansiktet och, enligt rätten, reflexmässigt givit den spottande eleven en örfil. Läraren som släpade ut en elev friades i rätten då man ansåg att läraren endast använt det våld situationen krävde medan läraren som gav en elev en örfil fälldes för ringa våld, dock utan att eleven fick rätt till skadestånd då läraren alltså ansågs ha reagerat reflexmässigt.

Barn- och elevombudet är i krönikan upprörd över dessa båda domar, som hon har överklagat utan framgång, och menar att barn och ungdomar aldrig ska utsättas för våld och kränkningar i skolan.

Jag håller med. Vi bör självklart ha en skola där inga barn eller unga någonsin blir kränkta eller utsatta för våld.
Vi bör också ha en skola där inga lärare eller andra vuxna utsätts för kränkningar eller våld.

Vi bör ha en skola där samtliga bemöts med respekt, och där arbetsmiljön för alla präglas av ro och hänsyn.

Som så många talat om i anslutning till de här händelserna, är det förebyggande arbetet essentiellt. Det kontinuerliga och konsekventa arbetet med fostran, med gruppdynamik, med värdegrunden är mycket viktigt och ett uppdrag där vuxenvärlden – skolan, föreningslivet och, självklart, föräldrarna måste bilda enad front och naturligtvis föregå med gott exempel när det gäller samarbete och ömsesidigt förtroende.

Men vad gör man då i den akuta situationen? När det ändå har uppstått en situation där läraren känner sig hotad, upplever att andra elever är i fara eller arbetsmiljön på annat sätt blivit olidlig?

Foto:Richard Pettersson

Foto:Richard Pettersson

Vad gör läraren som får en spottloska i ansiktet?

Vad gör läraren som inte får en elev att sluta vandalisera möblerna i klassrummet medan övriga elever försöker skriva prov?

Nödvärn har naturligtvis lärare rätt till, liksom alla andra.

En lösning jag annars skulle vilja anbefalla, där alltså inte akut nödvärn gäller, är att lärare ska ha självklar rätt, precis som skyddsombud, att ställa in arbetet. I ett klassrum där möblerna blir vandaliserade och där andra elever får sin arbetsmiljö förstörd ska läraren kunna ställa in lektionen och befria eleverna från arbetet. I en miljö där läraren känner sig hotad, eller där läraren bedömer att arbetsmiljön för eleverna inte är säker och acceptabel, ska läraren också helt enkelt kunna avbryta verksamheten. Vid varje sådant tillfälle ska det då bli rektors och/eller huvudmans direkta ansvar att ordna ev. tillsyn samt underrätta vårdnadshavare om att verksamheten fått avbrytas. Man får sedan i samarbete mellan skolledning/huvudman, lärare, skyddsombud och elever och vårdnadshavare göra upp en plan för hur verksamheten ska kunna återupptas och hur den arbetstid som gått förlorad ska kunna hämtas in. På så sätt skulle risken för lärare att hamna i situationer där ingripanden är av nöden minska. Ansvaret i den akuta situationen skulle hamna hos huvudman, inte hos den enskilda lärare som varken har befogenheter eller resurser att förändra eller förbättra det som är den egentliga orsaken till att sådana här situationer uppstår. I vissa grupper kan detta få till konsekvens att verksamheten ställs in flera gånger i veckan. Och det är precis därför jag anser att denna åtgärd är den rimligaste. Det blir då uppenbart var resurser och hjälp måste sättas in för att en grupp ska kunna utveckla en dynamik och arbetsformer där samtliga kan få åtnjuta en god och trygg arbetsmiljö.

Jag skulle vilja göra ett litet tillägg till krönikan av Caroline Dyrefors Grufman, som avslutas med orden ”Det är förbjudet att kränka barn och elever i skolan. Alltid!”

Det är förbjudet att hota och utöva våld mot lärare och annan personal i skolan. Alltid!

Tonen i skoldebatten

Twitter har idag gått varmt med kommentarer kring det rundabordssamtal som nu flera av skolans intressenter ska samlas i.
Ämnet som ska avhandlas är tonen skoldebatten fått i sociala medier.

Vadan detta?

Själv har jag varit oerhört tacksam över att kunna få ta del av skoldebatten på Twitter, få tips om ny forskning, intressanta artiklar och evenemang, handfasta råd i lärarvardagen av det utvidgade kollegiet, ett begrepp som den kloka Anne Marie Körling myntade om just detta kollegierum vi kan få tillgång till via nätet. Jag har med glädje tagit del av samma generösa delande och stöttande i olika facebookgrupper för personer med olika perspektiv på skolan.

Mottagare och sändare - skulptur vid Katedralskolan i Skara

Mottagare och sändare – skulptur vid Katedralskolan i Skara

Men jag har också bevittnat hur kloka röster försvunnit ur etern, märkt hur andra dragit sig tillbaka, skapat avstånd mellan sig själva och diskussionerna. Min upplevelse är att debatten blivit fattigare av att människor har tystnat.

Varför tappar folk lusten att delta, varför tystnar kloka röster?

Denna fråga diskuteras nu under hashtag #tonen på Twitter.

Själv vill jag framföra att ”högt i tak” som beskrivning av en debatt bör betyda att jag tänker bemöta dina argument sakligt och med respekt. ”Högt i tak” bör innebära att jag i första hand tänker se till att jag själv är tillåtande och tolerant mot andra, att jag kanske inte tycker som du, men ändå tänker avstå från att vinna billiga poäng på din bekostnad genom att raljera och kasta ur mig ironiserande och generaliserande oneliners.

”God ton” bör innebära att jag finner mig i att vi kan vara oense i en diskussion, utan att för den skull förklena ditt förstånd, din moral eller din professionalism. ”God ton” bör innebära att jag visar tillräckligt med respekt för att känna av när jag gått över den gräns där min meningsmotståndare inte längre uppfattar att jag talar i sak utan känner sig påhoppad som person. Att jag då respekterar den personens integritet och känsla.

Om jag vill diskutera brännbara frågor i sociala medier bör jag hålla väl i minne att bakom tweeten eller statusuppdateringen jag kritiserar finns en människa.

Vi måste kunna diskutera skola i det offentliga rummet, på nätet. Vi måste kunna ha en bred, öppen, tillåtande och respektfull debatt som bygger på såväl god vilja som mod och intellektuell hederlighet.

När det finns en god vilja, måste det gå att finna en god ton.

Hur många elever får betyget G i år, SKL?

Nästa vecka, den 27 april, släpper SKL årets upplaga av Öppna jämförelser.
I rapporten ställer SKL samman resultaten från en enkätundersökning, elevers syn på skolan, och drar utifrån den slutsatser om vilken kvalitet olika skolor i landet har på sin undervisning.

Jag vill be alla att ta emot och läsa den rapporten med era allra vaknaste och mest källkritiska ögon.

Som jag tidigare skrivit om bygger enkäten på sju frågor eller påståenden som eleverna ska förhålla sig till. Två av frågorna/påståendena utgår från något som inte existerar. SKL frågar nämligen eleverna om de vet vad som behövs för att nå målen i alla ämnen, och om lärarna förväntar sig att de ska nå målen i alla ämnen. Enkäten utformades år 2010 utifrån då rådande kursplaner där det fanns mål i ämnena. Sedan 2011 finns det inga mål i ämnena. SKL frågar därför sedan 2011 om eleverna vet hur de ska nå mål som inte existerar, och de frågar om alla lärare förväntar sig att de ska nå icke-existerande mål som eleverna aldrig hört talas om eftersom de inte finns.
bild till info

Att svaren SKL får in blir absurda och totalt meningslösa när de frågar efter hur skolan förhåller sig till något som inte existerar säger sig självt. Tyvärr sätter SKL prestige före rätt, och vägrar ta konsekvenserna av att de på fem år, sedan 2010, inte klarat av att revidera frågorna så att de utgår från nu gällande styrdokument. Trots mailkontakt med en person i chefsställning som erkände att enkäten är felaktig och inte utgår från gällande styrdokument valde SKL att uppdatera informationen om enkäten utan att gå ut med det faktum att enkäten bygger på falska premisser, inte utgår från gällande styrdokument och alltså ger totalt meningslösa och absurda svar. Först efter att dessa faktum påpekats offentligt gjorde SKL en liten rättelse; man skrev på hemsidan att ”enstaka ord ska ändras”. Inte ett ord om vilka ord som ska ändras, inte ett ord om varför, inte ett ord om att enkäten bygger på falska premisser, inte ett ord om att resultaten blir oanvändbara när det gäller de här frågorna. Inte ett ord. För prestigens skull offrar SKL tydligen gärna både sin trovärdighet, skolornas kvalitetsarbete och därmed i förlängningen elevernas undervisning.

Nu går SKL ut och slår på trumman för den version av Öppna jämförelser som släpps den 27 april. Man säger att i rapporten ges en fördjupad bild av skolans kvalitet. Inte ett ord om att man ger en falsk bild, en felaktig bild. Nej då.

SKL:s tjänstemän twittrar om att rapporten ger en fördjupad bild av kvaliteten i skolan. Jag svarar med en länk till mitt tidigare inlägg om Öppna jämförelsers slutsatser på falsk grund. En tjänsteman på SKL svarar då kort att jag fått svar. Jag låter henne veta att jag inte alls fått något svar, utöver det löfte om korrekt information på hemsidan som SKL så blatant brutit. Jag visar henne på fler felaktigheter i förra årets rapport: t.ex. skriver man i rapporten Öppna jämförelser 2013 att man mäter hur många elever som nått betyget G i ämnesprov. Betyget G! Men om SKL inte tycker att enstaka ord är viktiga, så är väl enstaka bokstäver absolut inte viktiga…. Jag kan erkänna här och nu för SKL att min statistik som lärare är usel: jag satte inte ett enda G under 2013!!

Man talar i Öppna jämförelser om att man viktar indikatorerna. Man skriver att ” Exempelvis anser vi att indikatorn A1. Andel elever som nått målen i alla ämnen har större betydelse än A9. Andel elever som nått minst G i ämnesprovet i Svenska och svenska som andraspråk i åk 9.” Som ni ser anser SKL att det är av yttersta vikt att eleverna har nått mål – att målen inte finns är mindre viktigt. Så länge eleverna får G kanske allt är bra? Att betyget G inte finns kanske inte är av någon större betydelse. I texten drar man t.ex. slutsatser om att eftersom pojkarna i högre grad vet vad som krävs för att nå målen i alla ämnen så kanske pojkar faktiskt har en tydligare bild av målen. Mål som inte finns!!! Man tar sig för pannan. Rapporten innehåller en stor mängd sådana vettlösa observationer, byggda på felaktiga underlag.

Efter att ha visat på dessa absurditeter och grova felaktigheter frågar jag om årets rapport kommer att innehålla information om felaktigheterna. SKL:s tjänsteman, som tillika står som medförfattare till 2013 års rapport Öppna jämförelser och som så förtjust twittrat om att snart släpps den nya rapporten, svarar inte. Inga svar, inga förklaringar – ingenting. Tystnad.

SKL:s metod förefaller tydlig. Prestige går före allt annat. Kritik ska besvaras med tystnad. Felaktigheter och absurditeter låtsas man inte om – att skolorna och eleverna får betala priset betyder ingenting.

Det är ynkligt, SKL!

Ps: Om Öppna jämförelser som publiceras den 27:e innehåller information om felaktigheterna i underlaget och information om att det därför inte går att dra några slutsatser utifrån de här felaktiga underlagen, och en ursäkt för att man under flera år gått ut och hävdat att man kan dra slutsatser om skolors kvalitet och lärarnas undervisning utifrån dessa goddag yxskaft frågor – då lovar jag att jag kommer att meddela detta här!

5 förslag för läraryrkets framtid

Det finns problem med dagens lärarutbildning, därom verkar de flesta vara ense.

Jag pratade häromveckan med en tjej som går på lärarutbildningen nu, hon läser historia i en av våra större städer. De får två timmars undervisning i veckan. Deras klasskamrater på lärarprogrammet som läser matematik har heldagar med lärarledd undervisning, varje dag i veckan. Blivande matematiklärare får alltså undervisning, historielärarna ska mer eller mindre bli autodidakta. Redan detta är absurt. När man sedan betänker att de här studenterna tar studielån och investerar like mycket i sin utbildning så är det fruktansvärt orättfärdigt anser jag att en student får 16 gånger mer för pengarna än den andra.

Samtidigt läser jag en twittertråd där några bekanta som undervisar på lärarutbildningen förfasar sig över studenternas låga närvaro på föreläsningar och seminarier. Det sägs att om inte föreläsningen uttryckligen är obligatorisk så faller hälften av studenterna bort.
1505538_10151826501862761_1518840806_n

Jag kontaktades häromdagen av ett par lärarstudenter som skriver sitt examensarbete om det flippade klassrummet. Jag sa att jag blev glad över att metoden tas upp på lärarutbildningen och fick svaret att de inte hade hört talas om flipped classroom genom lärarutbildningen utan genom att leta efter uppsatsämnen i lärargrupper på facebook. Tvärtom sade de, hade inga som helst metoder eller modeller kopplade till digitala verktyg någonsin nämnts under deras lärarutbildning. Deras utsaga stöds av vittnesmål jag fått från andra lärarstuderande, t.ex. den student som förra året kontaktade mig för en enkätundersökning där han mätte graden av digitalisering i undervisningen genom att fråga hur ofta jag använde powerpoint på lektionerna.

Antalet sökande till lärarutbildningarna är svajigt, på några inriktningar/ämneskombinationer mycket oroväckande, ja direkt katastrofalt. Det finns många tankar kring varför läraryrket inte attraherar tillräckligt många sökande till utbildningarna. Man lyfter t.ex. de låga lönerna, en ofta undermålig arbetsmiljö, låg status och brist på karriärvägar som anledningar till att allt för få väljer lärarutbildningarna. Vi ser hur som helst att lärarutbildningarna har problem, både med att locka till sig studenter och med att de studenter som söker sig till lärarutbildningarna inte klarar sina studier. Ingen som läst artiklar om hur lärarutbildningarna tvingas anlita specialpedagoger för att hjälpa de lärarstuderande som inte kan läsa och förstå litteraturen, inte kan skriva en begriplig text, kan blunda för att det finns problem.

När Thomas Östros var utbildningsminister hade man redan sett att det var för få studenter som sökte sig till lärarprogrammen. Han beslutade då att drastiskt utöka antalet studieplatser. Det var då det gigantiska kaoset verkligen exploderade, med urholkad undervisning, gigantiska grupper, neddragningar på VFU:n, att man tog in studenter som saknade de förkunskaper som krävs m.m. Av detta har man uppenbarligen inte lärt någonting, eftersom det nu igen beslutas att man ska åtgärda den tilltagande lärarbristen med att öka antalet studieplatser. Denna befängda ovilja mot att lära av erfarenheten får mig att bäva för yrkets framtid. Som en kollega lite drastiskt sa: Om man har svårt att hitta folk som vill bygga hus på en soptipp, tror man verkligen att man får fler som vill bygga genom att göra soptippen större?

Jag vill föra fram fem förslag på konkreta åtgärder som jag, utifrån tidigare reformer och utbildningspolitiska beslut, tror skulle kunna få fler studenter att söka lärarutbildningar och fler lärare att stanna i yrket:

1. Minska antalet platser på lärarprogrammen. Ta efter läkarutbildningens dimensionering. På så sätt kan lärarutbildningen åter bli en utbildning för de mest lämpade studenterna, och man kan satsa på att alla studenter på lärarprogrammen ska få en utbildning av yppersta kvalitet. All undervisning på lärarprogrammen bör också göras obligatorisk, och ogiltig frånvaro ska leda till att man mister studiebidraget och att man även kan mista sin studieplats (till ogiltig frånvaro räknas naturligtvis inte sjukskrivningar och VAB). Samtidigt bör man bygga ut möjligheterna för personer med andra examina såsom matematiker, ingenjörer, tolkar etc. att komplettera sina utbildningar så att de får ut en lärarlegitimation.
2. Höj lärarlönerna. Statistiken över de senaste 20 årens löneutveckling visar att det är ämneslärarna/adjunkterna som värst halkat efter i löneutvecklingen – särskilda satsningar bör därför göras på den gruppen lärare.
3. Ta fram ett nytt arbetstidsavtal för lärare. Det är totalt orimligt att mängden undervisning i en tjänst helt ligger i händerna på arbetsgivarens godtycke. Undervisning är och ska vara kärnan i en lärares tjänst, och därför måste det finnas någon form av gemensam stomme att utgå från när man bestämmer vad en heltidstjänst är. Vi pratar ofta om en likvärdig skola, men för lärarna är likvärdighet numera en utopi. Hos vissa huvudmän kan en heltidstjänst för en ämneslärare utgå från den tidigare måttstocken som låg kring 504 timmar, hos andra kan utgångspunkten vara att alla ämneslärare ska undervisa från 650 timmer och uppåt. En skillnad som är orimlig, och när likvärdigheten brister så totalt för lärarna leder det naturligtvis till att den undervisning dessa lärares elever får inte heller är likvärdig. Avskaffa AP-tiden!
4. Inför rätt till kvalificerad pedagogisk och ämnesanknuten fortbildning. Denna bör genomföras i samarbete med universitet och högskola, och vägarna in i forskning bör göras fler och bredare för praktiserande lärare.
5. Förstatliga skolan. Bara med en gemensam huvudman kan vi skapa likvärdiga premisser för Sveriges lärare, och därmed större chanser till en likvärdig skola för alla elever. Staten är dessutom huvudman även för universitet och högskola, och kan därmed se till att skapa den koppling mellan forskning och praktik som är nödvändig för att vi ska kunna utveckla en konkurrenskraftig skola.

Kampen om ett ord

Benczúr_Louis_XV_and_Dubarry_1874
När Marie-Antoinette anlände som ung kronprinsessa i Versailles drogs hon snabbt in i diverse hovintriger. En av de mest berömda är den lilla konspiration som gått till historien som ”Kampen om ett ord”. Ludvig XV:s döttrar avskydde kungens älskarinna Mme du Barry. För att sätta henne på plats baktalade de henne inför Marie Antoinette och fick kronprinsessan att lova att inte prata med du Barry. Detta innebar att du Barry inte heller fick tala med henne, eftersom kungliga inte fick tilltalas annat än på invit. På det här sättet snubbades du Barry offentligt varje dag vid hovet där kronprinsessan glatt samtalade med alla utom henne. Vad Marie Antoinette inte förstod var att när hon snubbade älskarinnan snubbade hon även älskaren, och Ludvig XV skrev ursinniga brev till Marie Anoinettes mor, kejsarinnan Maria Theresia av Österrike, och krävde att hon skulle ta sin dotter i örat och tvinga henne att prata med Mme du Barry. Trots att det bar kejsarinnan emot att tvinga sin dotter att prata med en kunglig älskarinna som inte ens var född adlig så skrev Maria Theresia och befallde Marie Antoinette att prata med Mme du Barry. Efter ytterligare några intriganta turer talade till slut Marie Antoinette till Mme du Barry offentligt. En enda gång – aldrig mer. Sedan fick saken bero och alla kunde på något sätt se sig som segrare, trots att det enda som allting egentligen slutade med var att ett par ord slängdes fram. Ingenting ändrades, det var ingen öppen hand som sträcktes ut, ingen uppriktighet.

Jag har i två tidigare inlägg tagit upp att det är problematiskt att SKL mäter skolors kvalitet med hjälp av en elevenkät där man mäter mål som inte finns. Av de sju frågorna som ingår i enkäten lyder fråga 4:”Jag vet vad jag ska kunna för att nå målen i de olika ämnena”, och fråga 7 lyder: ”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå målen i alla ämnen”. Enkäten utformades 2010, utifrån de då rådande styrdokument där det ju fanns mål i ämnena. Från och med 2011 finns det inte längre några mål i ämnen. SKL har alltså sedan 2011 frågat eleverna om de vet vad de ska kunna för att nå mål som inte finns, och om deras lärare förväntar sig att de ska nå icke-existerande mål. Detta innebär att en lärare som arbetar tydligt med det centrala innehållet och kunskapskraven med sina elever kan få hela klasser där varenda elev anger att de inte har en aning om hur de ska nå målen, eftersom de aldrig har hört talas om att det finns några mål och att deras lärare inte förväntar sig att de ska nå de här målen de aldrig hört talas om eftersom de inte finns.

Man kan i andra källor hos SKL och Skolinspektionen se att man med ”nå målen” avser att få ett godkänt betyg. Men om SKL menar att svaret ja på påståendet ”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå målen i alla ämnen” innebär att läraren förväntar sig att eleven ska nå betyget E i alla ämnen, så är ju detta ett mål som är lägre än det som ställs i skollagen, nämligen att alla elever ska nå så långt de kan. Att förvänta sig att alla elever ska nå E, vore därmed ett lagstridigt mål.

Trots detta går SKL ut och hävdar att den här enkäten ”mäter hur väl skolan och kommunen lyckas med sitt värdegrundsarbete och andra aspekter som har med skolans hela uppdrag att göra. Resultatet ger ett bredare och djupare perspektiv på skolans innehåll och uppdrag än om vi enbart tittar på kunskapsresultaten.” (SKL)

Efter att jag skrivit om detta problem här, samt i mailkontakt med SKL, svarade en person i chefsställning på SKL att de var medvetna om denna problematik och att de skulle revidera enkäten så att den utformas i enlighet med styrdokumenten och mäter mål som når upp till skollagen. Personen skrev också att det var en bra idé att komplettera informationen på hemsidan om problematiken, eftersom många huvudmän använder enkäten både för målstyrning och kvalitetsredovisning.

När hemsidan uppdaterades 25-27 mars fanns det inte med någon information om det ovan beskrivna. Jag skrev då ett inlägg till där jag uttryckte min besvikelse över detta.

Den 31 mars lägger då Skolverket ut kompletterande information. Nu skriver man att enkäten kommer att revideras inför 2015/2016. Man skriver ”Frågorna kommer att vara kvar men enskilda ord kommer att ersättas.” Inget om vilka ord det är som ska ersättas, och varför. Inget om problematiken med de nuvarande frågorna och de därmed sammanhörande problemen med att tolka svaren man får. Nej – ”Enskilda ord kommer att ersättas”.

Jag tror inte att jag behöver lägga ut texten om hur betydelsefulla enskilda ord kan bli, hur direkt avgörande för ett innehåll ett enda enstaka ord kan vara.

Men jag kan inte låta bli att konstatera att det är sorgligt att SKL inte frankt kan gå ut och erkänna att man underlåtit att revidera enkäten i enlighet med rådande styrdokument och att man därför mätt fel saker och inte har en aning om vad de svar man får in egentligen förhåller sig till. Svaren är alltså totalt meningslösa. Man bör naturligtvis hederligt ta på sig detta, och varna huvudmän för att använda enkäten i sin nuvarande utformning som underlag för målstyrning eller kvalitetsutvärdering.

Istället väser man motvilligt ur mungipan: Il y a bien du monde, aujourd’hui, à Versailles!

Det enda som allting egentligen slutade med var att ett par ord slängdes fram. Ingenting ändrades.

Fel och fult av SKL!

Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit hur både Skolinspektionen och SKL slarvar med begreppsanvändningen vad gäller målstyrning och kvalitetsarbete. Det är naturligtvis mycket allvarligt när Skolinspektionen i sina undersökningar av skolors kvalitet mäter mål som inte existerar, och redovisar i hur hög grad skolor har nått mål som inte finns. Det är allvarligt då det både undergräver Skolinspektionens trovärdighet, och sätter krokben för skolornas arbete med kvalitet. Som jag redovisat tidigare fick jag skriftligt svar från Skolinspektionen att man ser att man begått misstag och att man ämnar rätta till misstaget. Jag hoppas att man gör det, jag har ännu inte sett några ytterligare rapporter om måluppfyllelse från Skolinspektionen så jag kan ännu inte ta ställning till huruvida man tagit till sig lärdomen, och förändrat sina arbetssätt. (För full presentation av de exakta felaktigheterna hänvisar jag till det ursprungliga blogginlägget som länkas ovan, då jag inte vill trötta återkommande läsare med att ta om hela bakgrunden.)

Däremot kan jag se att SKL medvetet håller fast vid felaktigheter som står i direkt strid med skollagen. I mail till mig efter mitt förra inlägg om hur SKL och Skolinspektionen sänker ribban genom att både mäta mål som inte finns och genom att i sin målstyrning utgå från mål som är lägre än de nationella svarade en tjänsteman vid SKL att de var medvetna om att ett par av frågorna i deras kvalitetsmätning Elevernas syn på skolan frågar efter mål som inte finns. Därmed går det inte heller att avgöra vad eleverna faktiskt svarar på, när de tillfrågas om hur lärare hjälper dem att nå mål som inte existerar.

"Kom och skriv mig det på näsan - den som vågar!" av: Adrian Michael  (cc-by-sa)

”Kom och skriv mig det på näsan – den som vågar!” av: Adrian Michael (cc-by-sa)

Tjänstemannen skriver även till mig att SKL arbetar på att få fram nya enkätfrågor som ska nå upp till nu rådande lagstiftning – han medger alltså att de frågor man nu använder inte gör det! Hur det kommer sig att SKL hittills på fem år, sedan den nya skollagen kom till, inte lyckats få fram nya frågor utifrån de nya styrdokumenten, tar han inte upp. För mig är det dock anmärkningsvärt att när den största intresseorganisationen för skolans huvudmän går ut med sammanställningar av en enkät som man hävdar ”mäter hur väl skolan och kommunen lyckas med sitt värdegrundsarbete och andra aspekter som har med skolans hela uppdrag att göra. Resultatet ger ett bredare och djupare perspektiv på skolans innehåll och uppdrag än om vi enbart tittar på kunskapsresultaten.” (SKL: läst 2015-03-27) så förmår man på fem år inte rätta till ett grundfel i enkäten som gör att man efterfrågar saker som inte finns, och frågar utifrån målsättningar som är lägre än de nationella och därmed strider mot skollagen – och gör en sammanställning som man inte har en aning om vad den betyder eftersom man frågat elever om de vet hur de ska nå mål som INTE EXISTERAR.

Jag ber tjänstemannen, sektionschef tillika, att då medan de ändrar enkäten åtminstone gå ut med kompletterande information på hemsidan där de tar upp att de känner till problemen med enkäten, och arbetar på att framställa en ny. Detta då kommun efter kommun nu skriver in de felaktiga, lagstridiga, målindikatorerna i sina styrdokument för skolan. Tjänstemannen svarar att detta är en bra idé.

Jag ser nu att sidorna om enkäten och sammanställningen har uppdaterats.

På de uppdaterade sidorna återfinns ingenting som tar upp att SKL är medvetna om att det finns problem med ett par av frågorna. Ingenting som tar upp att svaren därmed inte kan uttydas på ett trovärdigt sätt. Ingenting om att man vet att man frågar efter om elever får hjälp att nå mål som inte finns, att man frågar efter mål som kan förstås som lägre än de nationella (”alla elever ska nå ett godkänt betyg”) och därmed lagstridiga. Inte ett enda ord om att det finns problem med enkäten och därmed även med svaren – att man är medveten om det, och arbetar på att rätta till det.

Härmed visar SKL anser jag ett direkt häpnadsväckande förakt för sin roll som intresseorganisation för skolans kommunala huvudmän. Samt även ett totalt förakt för besked man själva, genom en person i chefsställning, lämnar skriftligen.

Detta är oerhört sorgligt.

Dra inte ur kontakten!

Jag vill åka och titta på tranorna. De har börjat samlas nu för den årliga sällsamma trandansen vid Hornborgasjön.
Vi brukar åka varje år, bre mackor och ta med. Sedan sitter vi huttrande i snålblåsten och påminner en för varje år allt mer blassé son om att tranan heter grus grus på latin. Och vi njuter. Av stundens skönhet, vårens ankomst och upprepningens förfinade konst. Även sonen.

Tranor vid Hornborgasjön, av: Wigulf

Tranor vid Hornborgasjön, av: Wigulf


Men i år, som andra år, funderar jag på att hoppa över trandansen. Jag tittar i listorna av insända arbeten, planeringarna, alla arbeten som ska kommenteras, allt som hamnat på hög för att jag skulle bli färdig med underlagen till utvecklingssamtalen. Jag läser min komihåglista över projekt jag måste ro iland för att elever ska nå upp till sina mål, till kunskapskraven. Jag tittar längtansfullt på min mapp med idéer om utvecklingsområden inför nästa läsår. Nej. Inte nu.

När jag känner att jag är på väg att gå in på min kraftreserv, när jag ser skylten för mitt inre öga som varnar om att jag nu är inne på reservbatteriet, har jag en idiotisk tendens att istället för att ladda – dra ur kontakten.

Jag väljer bort de där aktiviteterna som ger mig ny energi – fikastunden, romanläsningen, telefonsamtalet med kompisen, utflykten o.s.v. för att istället kräma ur det sista ur reservbatteriet medan jag gräver bland alla måsten.
Och sedan blir jag varje år lika chockad när jag upptäcker att batteriet är på väg att faktiskt, på riktigt, ta slut.

Ofta kommer den här känslan runt påsk. När jag kommer på mig själv med att tänka ”i år skippar jag nog trandansen”, då drabbas jag av igenkännandets förfäran.

Jag hör kollegor runt mig som uppenbarligen lider av samma symptom. Jag hör deras repliker runt kaffebordet.
– Förlåt att jag inte kom på kören igår, men jag hann inte.
– Jag tror jag struntar i att komma på bokklubben på torsdag, det hade varit kul men jag orkar inte!
– Herregud, nu var dottern hos mig hela helgen och jag hann knappt träffa henne för jag bara satt i arbetsrummet och jobbade mig neråt i högarna!

Jodå, vi är många som handskas med insikten att det alltid är ”för mycket månad kvar vid slutet av pengarna” – för mycket arbete kvar med för lite av av terminen att utföra det på – genom att strypa inkomsterna.

Så påminn mig om att jag faktiskt måste ta mig i kragen och åka ut till Trandansen med lite mackor och en kaffetermos.

När kraften sinar – se för sjutton till att inte dra ut kontakten!

Betyg och bedömning – att gömma sig bakom staplar

Återkoppling och bedömning är inte enkelt.
Vi vet alla hur vi översköljs av forskning, artiklar och diskussioner kring formativ bedömning – när ska den ges, hur och i vilken form? Bara de minst tusen olika sätt att tolka Hattie och hans resultat kring formativ bedömning som cirkulerar är tillräckliga för att göra mig trött och sugen på chokladbollar. Många chokladbollar.

Ännu tröttare blir jag av hallelujah-kören som lovprisar än den ena än den andra metoden för återkoppling utan att varken kunna eller, ofta ens, försöka förankra metoderna i det vetenskapligt beprövade. Men det är klart, i denna tid av formativ bedömning hype går det nog att sälja föreläsningarna om de här metoderna även utan några belägg för att de leder till lärande.

Terminsbetyg (Hallwyllska museet)

Terminsbetyg (Hallwyllska museet)

Ni är säkert många som liksom jag precis suttit eller sitter med uppgiften att ställa samman underlag till utvecklingssamtal.Här ska nu återkoppling och resultat ställas samman till information om elevens utveckling, stringent utmed kunskapskraven och de övergripande målen för utbildningen. Igen – det är inte enkelt. Stringens är svårt. Alignment är svårt. Att dessutom uttrycka sig så att underlaget också blir formativt är en utmaning. Men det är en utmaning som vi lärare måste ta oss an, och faktiskt ro iland! Vi måste kunna överlämna korrekta, stringenta underlag med konsekvent alignment med kunskapskrav och mål som dessutom bidrar till utveckling där den som bäst behövs. Det är en grannlaga uppgift som kräver sin yrkesman.

När jag gick lärarhögskolan ingick kurser i betyg och bedömning i lärarutbildningen. Så även kurser i statistik, kopplat till betyg och bedömning. Senare vet jag dock att det funnits lärarutbildningar som fullständigt saknat betyg och bedömning i kursplanen. För lärare som utbildats för yngre åldrar är det ju inte konstigt, eftersom de inte förväntades sätta några betyg. Sedan dess har dock betyg återinförts på mellanstadiet, och nu verkar det som om flera lärare även kommer att få sätta betyg i åk 4. Alltså finns det en mängd lärare i Sverige som ska sätta betyg, göra bedömningar utifrån kunskapskrav, utan att ha fått någon som helst utbildning i denna vetenskap. För mig framstår det som lika absurt som om läkare finge praktisera och skriva ut recept utan att ha fått någon utbildning i diagnosticering.

Jag stöter på en mängd olika lärplattformar, både som student och som lärare. De flesta lärplattformar har nu funktioner för att koppla moment, inlämningar, lektioner o.s.v. till centralt innehåll och kunskapskrav. Ofta kan man helt enkelt klicka på en knapp och så dyker citat från läroplanen upp och du kan välja ut ett par till synes lämpliga.

När man som lärare skriver omdömen kan jag på samma sätt klicka in några citat på lämplig nivå från kunskapskraven, och sedan kanske förstärka detta genom att klicka grönt i några staplar. ”Eleven kan med viss säkerhet…”.

Det ser väldigt proffsigt och vetenskapligt ut. Som vårdnadshavare får jag ett underlag där det står att mitt barn med viss säkerhet kan sovra, och använda enkla exempel och dra nyanserade slutsatser. Och jag har gröna staplar bredvid som visar med exakthet hur mitt barn ligger till, och exakt var det saknas gröna pluppar för att nå upp till nästa betygsnivå. Objektivt och vetenskapligt.

Om man sedan inte kan låta bli att fråga hur ens barn har visat sig nå upp till just dessa nivåer så kan det bli svårare. Man kan få svar som på intet sätt kopplar till kunskapskraven. ”Han har varit aktiv på lektionerna och skrivit en lång inlämning om första världskriget” (Ja, jag vet att det oftast inte är riktigt så illa, men ni förstår vad jag menar). Och när man då frågar på vilket sätt det föreligger kongruens mellan detta och kunskapskraven eller vilken vetenskaplig metod läraren använt sig av för att fastställa att målindikatorn verkligen mäter rätt mål kan man hamna i diskussioner som är direkt skrämmande. Betyg och bedömning är inte lätt för oss som är utbildade i det, för alla som saknar sådan utbildning måste det vara ett helsike. Och för eleverna leder detta naturligtvis till brist på rättssäkerhet.

Alla lärare, ska naturligtvis ha utbildning i vetenskapliga metoder för betyg och bedömning. Och när man införde betyg i lägre årskurser borde man naturligtvis även ha sett till att alla lärare som plötsligt skulle sätta betyg, eller göra bedömningar utifrån kunskapskrav, fick utbildning i detta. Alla lärare behöver dessutom tid, rimlig tid, till att göra dessa bedömningar och sammanställningar på ett kvalitativt sätt.

Jag kan inte låta bli att känna en viss rädsla för att de här inklickade citaten från läroplanen, och gröna staplarna som visar vilka kunskapskrav eleven nått, bara utgör en mur man kan gömma sig bakom som lärare om man inte klarar, eller inte har tid, att göra bedömningarna självständigt och utifrån vetenskaplig metod.

Skolinspektionen och SKL sänker ribban!

Jag var för en tid sedan på en konferens i Göteborg och lyssnade på John Hattie och Anna Ekström, om målstyrning och kvalitetsutveckling i skolan. Anna Ekström framhävde att skolan aldrig får glömma att målet är att varje elev ska få möjlighet att nå så långt som möjligt. Skollagen är väldigt tydlig på denna punkt: ”Alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.” Anna Ekström lyfte att de gamla kursplanerna innehöll ”Mål”, men dessa är nu borttagna eftersom ett lägsta mål i kursplanen kunde motverka alla elevers rätt att utvecklas så långt som möjligt. Huvudmännen kunde målstyra och kvalitetsutvärdera utifrån att alla elever nått målen, istället för att sträva efter att alla elever skulle få utvecklas så långt som möjligt, och alltså sänka ribban.

Varken ämnen eller kurser innehåller längre några mål.

Istället har vi ett centralt innehåll och syfte, samt kunskapskrav. Skolan ska sedan efterleva skollagens krav att alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.

För någon vecka sedan släppte Skolinspektionen rapporten Huvudmannens styrning av grundskolan – ett uppdrag med eleven i fokus. I rapporten skriver Skolinspektionen att frågeställningarna innefattar huruvida huvudmannen har formulerat mål för uppföljning av skolornas resultat som utgår från de nationella målen för utbildningen. Slutsatsen är att huvuddelen av de granskade huvudmännen har för dålig kunskap om skolans nationella styrdokument och att det därför ofta formuleras mål och målstyrningsdokument som inte är förenliga med de nationella målen. T.ex. lyfter man att det förekommer att huvudmän använder sig av målstyrning som siktar lägre än de nationella målen, vilket ju strider mot skolans styrdokument och inte är förenligt med skollagen. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler har ju även tidigare gått ut, t.ex. i tidningen Skolledaren, och kritiserat målstyrningen och sagt att hon upprörs över den låga ambitionsnivån hos huvudmännen:
– Jag blir tokig när huvudmännen sänker ribban för hur många elever som ska klara målen.. Jag har utgått från att Begler här talar om utbildningens övergripande mål, programmålen, eftersom målen i kurserna är avskaffade. Skollagens mål är ju att alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt, inte att alla elever ska nå ett lägsta uppsatt mål i kurserna. Detta borde ju ändå Skolinspektionen och dess generaldirektör känna till, tänker man. Men när jag nu läser Skolinspektionens rapport Huvudmannens styrning av grundskolan – ett uppdrag med eleven i fokus ser jag att det gör man inte alls. Eller, man lyckas i alla fall inte förhålla sig till det. För vad dyker upp i denna rapport som kritiserar huvudmännen för att vara för dåligt insatta i styrdokumenten och för att sänka ribban för målstyrningen? Jo, en kvalitetsmätning där Skolinspektionen mäter hur många elever som nått målen i alla ämnen.(s.56) Mål som inte finns. Mål som tagits bort för att ingen huvudman ska känna att den gjort sitt för varje elev om de bara uppnått ett godkänt betyg. Här anger alltså Skolinspektionen att man mätt hur många som nått ickeexisterande mål, vilket är allvarligt nog – men man legitimerar också att huvudmän fortsätter att sänka ribban för eleverna. Varför ska huvudmännen sluta lägga ribban på E, om Skolinspektionen gör det? I en rapport där man kritiserar undermålig målstyrning dessutom! Letar vi vidare bland Skolinspektionens dokument ser vi att detta inte är en engångsföreteelse, tvärtom. De använder sig ofta av skrivningar om att eleverna ska nå målen i ämnena, och de använder även begrepp som de verkar ha hittat på själva, som ”kunskapsmål” – istället för kunskapskrav.

Foto: Rick McCharles

Foto: Rick McCharles

Jag ställde frågan till Skolinspektionen via Twitter, och de svarade där att det rör sig om ett oavsiktligt misstag, att de egentligen menar att man mätt antalet elever som nått upp till kunskapskraven för E, och att de nu ser över möjligheterna att ändra i rapporten. Detta är bra, men naturligtvis inte tillräckligt bra. Jag säger det igen: Att ha som mål att eleverna ska få möjlighet att nå de lägsta godtagbara kraven för det lägsta godkända betyget är inte ett mål som är förenligt med skollagen!

De kommunala huvudmännens intresseorganisation, SKL, arbetar enligt egen utsago med att höja kunskapsresultaten i den svenska skolan. Bl.a. ger man stöd till kommunala huvudmän i kvalitetsarbete och utveckling. Som ett led i detta arbete genomför man en elevenkät, SKL beskriver den som Sveriges största elevundersökning, och den ingår i kvalitetsarbetet och Öppna jämförelser, och ligger alltså till grund både för kvalitetsjämförelser och huvudmännens arbete med kvalitet och målstyrning. Enkäten arbetades fram 2010 och utgår från de då gällande styrdokumenten. Ett av de påståenden eleverna som besvarar enkäten ska värdera lyder: ”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå målen i alla ämnen”. Detta relaterar till att det ju fanns mål i ämnena 2010. Sedan dess har dock målen i ämnena som sagt tagits bort, för att huvudmännen inte ska anse att man ”nått målen” om eleverna når upp till kunskapskraven för betyget E. Detta är ju, igen som sagt, inte förenligt med skollagens skrivning att alla elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. Det sorgliga är att SKL inte tar bort, eller reviderar frågan, utan den kvarstår. Enligt SKL kommer vi igen under hösten 2015 få en sammanställning från Sveriges kommunala huvudmän för skolan som talar om huruvida eleverna anser att lärarna förväntar sig att de ska nå målen i alla ämnen. Mål som inte finns. Vi ser också att det sorgligt nog finns kommunala huvudmän som införlivat denna fråga i sin målstyrning, och alltså anger att de styr skolan utifrån mål som inte finns.

Jag undrar också, vad tror SKL och huvudmännen att eleverna svarar på, när de värderar det här påståendet? Jag har frågat mina elever hur de tolkar påståendet ”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå målen i alla ämnen”. Eleverna är vana att förhålla sig till styrdokumenten och vet mycket väl att det inte finns några mål i ämnena. De flesta av dem har ju aldrig hört talas om att det en gång fanns mål i kurserna! Jag kan tala om att det vanligaste svaret jag fått av eleverna är att de tolkar påståendet som att ”Mina lärare förväntar sig att jag ska nå mina personliga mål i alla ämnen”. Detta innebär att de kan tolka det som alltifrån att lärarna förväntar sig att de ska nå kunskapskraven för A, till att lärarna förväntar sig att de ska nå F (vilket faktiskt vissa elever har som personligt mål). Andra elever tolkar det som att ””Mina lärare förväntar sig att jag ska ha jobbat med hela det centrala innehållet i alla ämnen” Några elever tolkar det som ””Mina lärare förväntar sig att jag ska nå kunskapskraven för E i alla ämnen” Min gissning är att SKL och huvudmännen idag avser just detta senaste. Men man frågar de facto efter något som inte finns. Man ber eleverna att förhålla sig till huruvida lärare förväntar sig att de ska nå mål som inte existerar.

Det här innebär att varken SKL eller huvudmännen har en aning om vad eleverna faktiskt svarar på.

När det här materialet ingår i huvudmännens utvärdering av verksamheten, och målstyrning, så innebär det att man inte bara ställer samman ett material som är undermåligt, man presenterar ju också ett resultat som blir direkt falskt eftersom man anger sig veta något som man faktiskt inte har en aning om.

Om vi dessutom tänker oss att frågan nu av huvudmännen tolkas som att ””Mina lärare förväntar sig att jag ska nå kunskapskraven för E i alla ämnen”, och att man bygger in detta i sin målstyrning, då begår man ju det fel som Skolinspektionens generaldirektör så ilsket beklagat sig över: Man använder målstyrning som siktar lägre än de nationella målen.

Man använder sig av målindikatorer som inte är förenliga med skollagen.

Man sänker ribban.

Man sviker eleverna.

Och man gör det med hjälp av både SKL och Skolinspektionen.

.

I hear you!

Jag har flera elever med olika former av hörselnedsättningar.
För någon månad sedan fick jag en utbildning där personal från hörandeenheten gick igenom hjälpmedel, hur man som lärare kan planera och utföra lektioner för att en elev med en hörselnedsättning ska ha så goda möjligheter som möjligt att följa med fullt ut, hur man kan möblera klassrummet o.s.v. En mycket bra genomgång, som blev ännu bättre av att några av våra elever med hörselnedsättningar deltog och kom med förslag, konstruktiv kritik och funderingar.

Utöver hörselslingor och ljudanpassade lektionssalar har jag insett att det finns mycket jag som lärare kan göra för att underlätta för elever med hörselnedsättningar. Här följer några funderingar:

Foto: Claes Wallin

Foto: Claes Wallin

* Jag kan planera så att genomgångar som kräver en hög grad av koncentration kommer tidigt under lektionen, och gärna tidigt på dagen. Många elever med hörselnedsättningar vittnar om att även om man har tillgång till goda tekniska hjälpmedel som hörslingor etc. så blir man ”hörseltrött” som en elev uttryckte det. Den högre grad av koncentration som krävs för att medvetet sålla bort runtomkringljud, fokusera på ljudupptagning, följa med visuellt för att koppla det man ser till det man hör o.s.v. innebär att risken ökar för att man som elev med en hörselnedsättning ska bli trött och få nedsatt koncentrationsförmåga längre in under en lektion eller vid slutet av dagen.

* Många av mina elever som har nedsatt hörsel har uttryckt stor glädje över the flipped classroom. Genom att eleverna får korta genomgångar i läxa inför ett arbete kan de lyssna om ifall de missar något, de kan höja volymen och pausa och de kan välja att lyssna på genomgången när de känner sig utvilade och har tillgång till ett tyst och lugnt rum att arbeta i.

* Många lärare har också upptäckt nyttan av att spela in sina lektioner. Genom att spela in lektionerna kan elever som inte kan närvara ta till sig lektionen i efterhand, elever som vill repetera kan gå in och lyssna på önskade delar av lektionen, speciallärare och specialpedagoger kan få tillgång till lektionsmaterialet för att bättre samarbeta med läraren och bättre möta upp eleverna utifrån den ordinarie undervisningen. Våra elever med hörselnedsättningar har dock haft svårt för att dra nytta av de inspelade lektionerna då ljudet blir för dåligt om man använder den inbyggda mikrofonen i datorn för att göra inspelningarna. Med en enkel lösning kan man dock som lärare ha en liten mikrofon eller mygga kopplad till datorn som ger utmärkt ljud till inspelningen av lektionen. På så sätt kan de inspelade lektionerna även bli ett stöd för elever med hörselnedsättningar som vill repetera, eller som vill lyssna om på en lektion. På gymnasiet är detta mycket värdefullt eftersom vi sällan kan styra över när på dagen vi har viktiga genomgångar, utan schemat kanske gör att jag är tvungen att ta en viktig diskussion sist på dagen!

”Jag vill jättegärna lyssna men jag orkar inte höra”, sa en gång en elev med hörselnedsättning till mig. Idag hade jag haft mycket större möjligheter att hjälpa den eleven, än jag hade då för 10 år sedan.