Jag älskar böcker

Känslan när man öppnar en ny bok – doften av lim och papper, det glatta papperet under fingrarna. Jag älskar den känslan.

Jag minns i lågstadiet när vi fick nya böcker, vackra nya böcker med blanka sidor och glada färger. Fröken stod längst fram och visade hur man först öppnade boken i mitten och mjukt böjde ut pärmarna. Sedan tog man några sidor åt gången och tänjde ut boken fram emot första sidan. Sedan började man från mitten igen och gjorde likadant tills man gjort uppslag till den sista sidan. På så sätt skulle man undvika att ryggen bröts sönder, boken fick längre livslängd. Men det var också en ritual, en högtidlig ceremoni ”Bokens öppnande”. Därefter tog man hem boken och slog in den i vackert omslagspapper som mamma tog med mig för att välja på Rosins pappershandel.

Foto: Mummelgrummel

Foto: Mummelgrummel

Att få gå runt på Bokmässan och titta på böcker är en njutning, en såväl intellektuell som sensuell upplevelse. Jag ser många böcker jag skulle vilja ha (jo jo, läromedel men jag ska erkänna att det jag faller för först är kokböcker och konstböcker), jag ser en glimt av Ian McEwan och minns hur jag av en slump hittade Atonement bland kvarlämnade böcker på hotellet där jag bodde på Kuba, och hur minnen av sand, värme och amerikanska bilar från 50-talet för alltid kommer att vara sammanlänkade med McEwans underbara bok i mitt sinne.

Jag ser kollegor som längtansfullt står och håller i böcker, pratar om hur gärna de skulle vilja ha referensex, klassuppsättningar. Jag ser hur de lägger tillbaka böckerna på utställningsborden, hör suckar om hur det inte finns några verksamhetsmedel till böcker, inga pengar till skolbiblioteket.

Jag önskar att alla elever finge känna glädjen i att då och då få hålla i en ny bok, och förväntan inför vad den kan innehålla. En vacker bok, utan hundöron och gamla understrykningar och trasig rygg.

Jag önskar att ”Bokens öppnande” kunde högtidlighållas ofta, i alla klassrum.

MIK – lärande för framtiden

Hade nyss privilegiet att få delta i LR:s Lärarpodden.

Maria Bohlin från LR ledde ett samtal med mig och Helena Dal från Statens mediaråd. Frågorna som togs upp är så viktiga för vilken beredskap vi ger elever att röra sig i det nya digitala landskapet: Hur jobbar vi med aktiv källkritik, hur kan elever utveckla en god förmåga att skydda sin integritet på nätet, och samtidigt respektera andras, hur lär vi ungdomar att med kunskap, självförtroende och respekt ta plats i det offentliga rummet?

LR finns tillgängliga för samtal på Bokmässan

LR finns tillgängliga för samtal på Bokmässan

Helena Dal tipsade om MIK för mig, ett utbildningspaket från Statens mediaråd där lärare kan förkovra sig i egen takt och utifrån egna och elevernas behov – ett projekt jag definitivt ska sätta mig in i. Tack Helena!

Den rapport som kom förra veckan från Internet i skolan visar att vi måste bli bättre på att arbeta med källkritik på nätet. Vi måste bli bättre på att rusta eleverna för ett aktivt medborgarskap, där MIK är en självklar del.

Jag ser fram emot att kl 13.40 få tala om Demokratiuppdraget – eleven i det offentliga rummet, i Molnet på Bokmässan.

Nej, alla ses inte på Bokmässan.

Dags för Bokmässa igen.
Flera dagars möjlighet att för en liten penning kunna lyssna på intressanta föredrag, gå med på seminarier och ta till sig nytt material.
En chans att prata med makthavare, författare och kulturorganisationer. Vi lärare kan få ställa frågor direkt till de som skapar läromedlen, bevakar våra fackliga intressen eller fattar besluten i skol- och kulturpolitiken.

Bokmässan erbjuder så mycket, och var och en har möjlighet att sätta ihop det program och innehåll som ger mest för den egna verksamheten och den egna utvecklingen. Dessutom har lärare på Bokmässan en fantastisk möjlighet att nätverka, att knyta nya kontakter och stärka banden till det utvidgade kollegiet.

Foto: Tom Murphy VII

Foto: Tom Murphy VII

Tyvärr är Bokmässan en möjlighet för några, inte för alla.

För vissa är det helt enkelt för långt att åka, för dyrt att ta sig till Göteborg och kanske hade det också krävts övernattningar man inte har råd med. För andra hade det varit nära och enkelt att åka, men man har inte fått tid eller praktisk möjlighet att göra sig fri och komma till Bokmässan. För en del lärare har det blivit en principfråga att man åker inte på fortbildning som man förväntas bekosta själv.

Vi pratar om vikten av likvärdighet i skolan. När det gäller lärares möjlighet till fortbildning finns det idag ingen likvärdighet alls. Huvudmännens förutsättningar skiljer sig extremt åt, liksom synen på vad som är fortbildning, vilken sorts lärande lärare behöver för att utvecklas och utveckla sin undervisning. Vissa får åka på kvalificerad fortbildning, andra får åka om de står för alla kostnader själva, ytterligare andra får inte åka alls. Så här har det blivit när lärares fortbildning lämnas vind för våg utan varken statlig styrning eller likvärdiga resurser.

Så nej, jag vet att vi alla inte kan ses på Bokmässan. Tyvärr.

Men via lr.bloggar kan vi alla ta del av några lärares tankar och upplevelser från Bokmässan, med fokus på Skolspåret. Så om inte annars, så hoppas jag att vi ses här!

Behöver demokratin hjältar? Om undervisning och läroplan

En gång ställdes frågan ”Behöver demokratin hjältar?” på Twitter. Mats Olson, @tystatankar, ville med frågan utmana våra tankar kring demokratins inneboende värden och förutsättningar.

Jag fascinerades av frågeställningen och såg den som ett fantastiskt spännande ingångsperspektiv inför det stundande temat Weimarrepubliken, i kursen Historia 2b. Frågan om individens makt, och ansvar, i en demokrati knöt också an till det tema eleverna valt att arbeta med just innan, Människans kraft, som ni kan se här.

Vi har nu arbetat med Weimarrepubliken genom att studera den tyska mellankrigstidens konst och kultur. Vilka tankeströmningar var det som speglades genom expressionismen, genom Blut und Boden, Neue Sachlichkeit och Bauhaus-skolans funktionalism? Genom Josef Roths ögon har eleverna fått uppleva stämningen 1924 – 33 så som den skildras i What I Saw, genom Peter Gay har de kunnat använda en antroposofisk historiografisk metod för att analysera Weimarrepublikens styrkor och brister. Tack vare att UR har gjort sitt material tillgängligt har de kunnat besöka de lagergravar där nazisternas, och de östtyska kommunisternas, konst förvaras.

Utifrån detta, och källmaterial de själva sammanställt, har de nu valt en redovisningsform för temat. De har valt att genomföra en debattävling i anglosaxisk tradition. De har tänkt följa de här debattreglerna, och de har formulerat fyra teser som de ämnar försvara eller kritisera i debatten:

* Konst är farlig

* Demokratin är det bästa styrelseskicket

* En människa kan göra skillnad för historien

* Vi bör sträva efter att bygga ett perfekt samhälle

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Eleverna har delat in sig i lag och fördelat moderatorsuppgifterna och ämnena mellan sig. Med utgångspunkt i Weimarrepubliken är de nu i full fart med att förbereda sina presentationer och argument i Prezi och Google docs. Genom att de delar verktygen med mig kan jag gå in och stödja varje elev, såväl som gruppen, direkt i materialet under hela processen. Under själva redovisningen, som ska filmas och visas för de andra årskurserna via Bambuser, ska lagmedlemmarna hjälpa den kompis som för tillfället debatterar genom att skicka fakta och stödargument via Today’s Meet och Twitter.

När jag går runt och lyssnar, diskuterar och kommer med förslag gläds jag åt hur eleverna analyserar sina argument och medvetet jobbar mot centralt innehåll och kunskapskrav i ämnesplanen och läroplanen. Vad är det som bär en demokrati? Hur viktigt är det att alla får utbildning? Kan en demokrati överleva en hur svag ekonomi som helst? Kan vi dra paralleller till varför EU stöder de europeiska krisländerna? Hur hör estetik och människosyn ihop? Hade det gått att hejda, att ändra utvecklingen, att rädda demokratin, att undvika Förintelsen? När? Hur? Hur mycket mod kan man kräva av en enskild människa? Har vi gett komplexa exempel, kan vi lyfta fram något ur en annan epok,  en annan kultur? Kan vi få in ett snyggt citat, en hyperbol, en allitteration?Kan vi nyansera detta ytterligare? Saknas något för att vi ska ha täckt ämnet utförligt?

En elev säger: Har ni tänkt på att det kan vara vi som är hjältarna?

Just så.

Tips: På Bokmässan kommer flera av LR:s programpunkter att knyta an till demokratifrågor. Kom och var med!

Jobbar du i en skola som sviker barnen?

Svenska skolan sviker våra barn, förklarar Frida Boisen i en krönika i Expressen.

Krönikan handlar om de nedslående resultat den svenska matematikundervisningen visar upp i internationella jämförelser.

I slutstycket vänder sig krönikören till politiker i allmänhet och utbildningsministern i synnerhet med en vädjan om att ta efterfrågan på matematikkunskaper på allvar.

Jag kan inte låta bli att undra varför Boisen skriver ”Svenska skolan sviker våra barn”. Varför inte ”Svenska politiker sviker våra barn”? Kan det vara så att det smäller högre att skälla på den svenska skolan, än att ifrågasätta de politiska beslut som ligger bakom struktur, innehåll och resurser till skolan?

När det gäller antalet timmar som våra barn och ungdomar får undervisning vill jag stillsamt påpeka att de beslut som slår hårdast mot varje barn i skolan som behöver undervisning och stöd inte fattas på riksnivå, utan av politiker och andra huvudmän lokalt. Det finns i skollagen ett mått för garanterad undervisningstid, men i praktiken finns det en mängd beslut som leder till att barn och ungdomar inte får ut den undervisningstid de behöver, har rätt till eller vårdnadshavare tror att de får.
I grundskolan finns en fastslagen timplan som ska garantera att varje elev får ett visst antal undervisningstimmar fördelat på olika ämnen. I den timplanen har man dock valt att slå samman flera ämnen i block, t.ex. kemi, biologi, fysik och teknik. Här visar det sig att skolor anpassar innehållet efter de lärarresurser man har att tillgå och det kan innebära att elever får försvinnande lite undervisning i t.ex. fysik och teknik medan istället timmarna läggs ut i biologi och kemi. På en annan skola händer motsatsen. Vissa elever får nästan ingen undervisning i historia och samhällskunskap, utan istället används majoriteten av timmarna till undervisning i religion och geografi.Sedan kan också en skola ansöka om att få bedriva utbildning utan att tillämpa timplanen. Där kan sedan undervisningen planeras utifrån arbetspass eller studiepass där eleverna arbetar tematiskt med roterande lärare utifrån en egen timplan. Att detta kan användas för att få utbildningen att passa resurserna istället för att få resurserna att passa utbildningen kan var och en begripa. Jag har också undrat hur man från myndighets- och politikerhåll ser på själva undervisningen i sådana skolor som arbetar utan timplan med studiepass eller arbetspass – vem är behörig och legitimerad att bedriva och ansvara för undervisningen i ”arbetspass”?

Vad har de i bagaget?

Vad har de i bagaget?


I gymnasiet finns ingen timplan av det slag grundskolan har. Det finns en garanterad undervisningstid, som är lägre för de högskoleförberedande programmen än för yrkesprogrammen. Varför elever på högskoleförberedande program behöver mindre undervisning än elever på yrkesprogram är en fråga som jag anser har hamnat i oförtjänt bakvatten! Dock finns ingen timplan som säger hur den garanterade undervisningstiden ska fördelas mellan ämnen. Det finns inte längre något som säger att antal poäng i en kurs ska förhålla sig till antalet undervisningstimmar. Här kan alltså huvudmän och rektorer bestämma sig för att lägga ut mer tid i vissa ämnen än i andra, man kan t.ex. bestämma att 100p i svenska ska läggas ut i tjänstefördelning och schema med 40 timmar, medan man lägger ut 120 timmar för 100p idrott. Att detta kan användas för att få utbildningen att passa resurserna istället för att få resurserna att passa utbildningen kan var och en begripa. Att man sedan oftast också tjänstefördelar och schemalägger utifrån den lägsta garanterade undervisningstiden istället för utifrån behov och resultat innebär ett ytterligare hot mot elevernas rätt att utvecklas så långt som möjligt i kunskaper och färdigheter. Hur många skolor i Sverige tror ni, som schemalägger utifrån den lägsta garanterade undervisningstiden, låter inte en enda lektion utgå vid lärares sjukdom, lucia, friluftsdagar etc.?

Därtill kommer den brist på likvärdighet som finns vad gäller huvudmäns tolkningar av begreppet ”undervisningstid”. Skollagen säger att ”Undervisningstid är tid för arbete som planerats av lärare och elever tillsammans och som eleverna genomför
under en lärares ledning”. Men vad innebär det? Vi har sett att det kan innebära t.ex. att en stor mängd elever sätts i en studiehall eller motsvarande där de sedan ägnar sig åt en form av självstudier i ett stort antal olika ämnen, medan en lärare cirkulerar och försöker hjälpa till så gott det går utifrån den ämneskompetens man har. Att detta kan användas för att få utbildningen att passa resurserna istället för att få resurserna att passa utbildningen kan var och en begripa.

Är det då skolan som sviker barnen?

Är det den svenska skolan som misslyckas?

Vi ska naturligtvis fortsätta att förbättra undervisningen, självklart. Vi som arbetar i skolan ingår oftast i ett ständigt pågående utvärderings och utvecklingsarbete – det är viktigt.

Men – jag vill hävda att det är politiken som sviker barnen. Skolan gör, faktiskt, för det mesta sitt allra bästa för att kompensera för den resursbrist, de strukturfel, de svagheter i styrning och förutsättningar som finns.

Historieskrivning in action.

I kommentaren till ämnesplanen för historia på gymnasiet kan vi läsa:

Goda kunskaper om historia är en förutsättning för att kunna göra en kvalificerad tolkning av händelser och skeenden i det förflutna, och därför grundläggande för att utveckla elevers historiemedvetande. Historia är emellertid föränderlig eftersom den ytterst utgör svaret på de frågor som människor i nuet ställer till det förflutna. Dessa frågor ställs utifrån olika behov under olika tider och av olika människor. De besvaras och används därför på olika sätt. Förståelse för hur historia används är därför en viktig del i att utveckla elevers historiemedvetande. Förmåga att använda historisk metod ger eleven förutsättningar för att göra en kvalificerad tolkning av det förflutna, genom exempelvis källkritik eller olika former
av tolkning av källmaterial. Kunskap om historia, kunskap om hur historia skapas och kunskap om hur historia används är därför tre samverkande kvaliteter som ger förutsättningar för att utveckla elevers historiemedvetande.

Jag träffar många historielärare som brottas med detta, hur levandegör man den historiografiska processen för eleverna, hur hittar man aktuella och relevanta exempel på hur historia skrivs?

Hur skrivs historia?  (Av: SlimVirgin CC BY 3.0)

Hur skrivs historia? (Av: SlimVirgin CC BY 3.0)

Ett ypperligt exempel att använda med gymnasieelever står just nu att finna på diskussionssidan för artikeln Expo på Wikipedia. Där finns i skrivande stund över 317 000 bytes av diskussioner kring källanvändning, källkritik, neutralitet, objektivitet och relevans och diskussionen pågår och utökas kontinuerligt. Utifrån denna diskussion kan man tillsammans med elever inte bara granska historiografi i vardande och analysera densamma utifrån kunskapskrav och centralt innehåll i historieämnet – man har även en möjlighet att utifrån den analys man gör ta aktiv del i samtalet. Härigenom kan man alltså inte bara arbeta som konsument i en historiografisk kontext utan man kan låta eleverna bli producenter och ta steget ut i historieskrivningen.

Relevanta frågor utifrån ämnesplanen i historia kan vara
* Vilka frågor vill vi i nuet ställa till det förflutna för att förstå artikelämnet?
* Vad innebär neutralitet och objektivitet i historieskrivning? Hur kan vi analysera Wikipedias syn på neutralitet genom att jämföra med synen på objektivitet inom historieteori, såsom vi kan finna den hos t.ex. Richard J Evans?
* Hur korrelerar tendens i artikeln med tendensen i diskussionen? Härvid kan man vara behjälpt av historiken som finns att tillgå för såväl artikeln som diskussionen.
* Hur kan vi analysera begreppet historiemedvetenhet så som det definieras i ämnesplanen, utifrån artikeln och artikeldiskussionen?
* Varför triggar just detta artikelämne denna enorma diskussion? Hur väljer nuet vad av historien som är mest angeläget, mest aktuellt?

Sex av tio gymnasieelever använder enligt undersökningar från t.ex. IIS Wikipedia dagligen eller minst en gång i veckan för att söka information. Nätuppslagsverket är idag världens sjätte mest besökta sajt. IIS (Internetstiftelsen i Sverige) har publicerat material kring källkritik, och t.ex. Wikipedia, som också kan användas i arbetet med eleverna.

De här diskussionerna kan också användas som grund för en vidare diskussion kring historieteori och historiografi. Vilken sorts historieskrivning är den mest pålitliga? Hur kan tillförlitlighet hos källor från auktoriteter prövas i förhållande till konvergenskulturella källor?

Som avslutande tips kan jag säga att det är ganska roligt att som avrundning jämföra artikeln om Expo på Wikipedia med motsvarande artikel hos NE.

Är legitimerade lärare sämre?

I SvD Debatt har i dag två medarbetare från Timbro, en chefsekonom och en presschef med förflutet som PR-konsult, försökt argumentera mot legitimationsreformen med argument som bygger på att det saknas värde i att ha legitimerade lärare. Man lutar sig mot statistik som kan tolkas som att legitimerade lärare är sämre än olegitimerade dito.

Som underlag för sin slutsats att legitimationsreformen inte ger något värde pekar man alltså på att meritvärdet för elever som har olegitimerade pedagoger enligt Skolverkets statistik är något högre än för elever med legitimerade lärare. Man påpekar visserligen att detta inte nödvändigtvis beror på lärarnas utbildning utan menar att det kan bero på att fristående skolor lyckas bättre än kommunala, och i fristående skolor arbetar en högre del personer som saknar legitimation. Dock drar man slutsatsen att det inte kan sägas att det finns ett värde vad gäller elevernas resultat i att ha legitimerade lärare.
Marcus2

Det finns alternativa förklaringar.

Det finns vetenskapligt beprövade metoder att grunda betygsättning på, verktyg för att säkerställa alignment mellan kunskapskrav och underlag. För att rätt kunna använda dessa metoder när man sätter betyg krävs naturligtvis allmänna kunskaper i vetenskapsteori och metodik och dessutom särskild utbildning i de för betygsättning specifika metoderna. Detta har en behörig och legitimerad lärare. En lärare som saknar denna utbildning saknar sannolikt insikter i hur man sätter betyg utifrån styrdokumenten. Att det då finns en ökad risk, en betydligt ökad risk skulle jag vilja säga, att betygen helt enkelt blir fel är uppenbart.

En behörig, legitimerad lärare har tryggheten av detta i ryggen. Att ta strid om ”rätt betyg” gentemot förädrar, elever och vårdnadshavare som ifrågasätter betyg kräver att man har en välgrundad säkerhet i sina kunskaper, att man kan visa på vetenskapligheten i hur man tolkat underlaget. Att personer som undervisar utan utbildning i bedömning och betyg p.g.a. osäkerhet hellre sätter ett högt betyg och slipper, den ibland obehagliga, processen att försvara ett betyg är inte att undra över. Att detta leder till betygsinflation och att enskilda elever får betyg det inte finns underlag för är en naturlig följd av detta.

Lägger man därtill att betygen har blivit en del av många skolors marknadsföring, vi har tyvärr sett exempel på rektorer som pressar lärarna att sätta för höga betyg av detta skäl, så finns det en uppenbar förklaring till att meritvärdena ser ut som de två debattörerna i SvD påtalar.

Jag ska erkänna att jag är trött på de grunda analyser som förs fram i skoldebatten.

I det underlag som presenteras i dagens debattartikel i SvD finns, som jag ser det, ingen grund för slutsatsen att lärarlegitimationen ska avskaffas. Tvärtom finns underlag för att hävda att legitimationer endast bör ges till behöriga lärare.

Till mina kollegor

Till mina kollegor, på min egen skola och annorstädes.

Så har då ännu en årgång studenter sprungit ut, ännu en kull barn och ungdomar avslutat ett läsår och gått på sommarlov för att, förhoppningsvis, vila upp sig inför kommande utmaningar – i skolan och utanför.

Lärarna har genomfört ännu ett verksamhetsår.

Vi har planerat lektioner och försökt utveckla våra metoder, vissa av oss mindre än vad vi hade önskat eftersom många upplever att tiden för planering och utvecklande reflektion minskat i takt med att mängden undervisning, åtgärdsprogram och möten ökat.

Vi har försökt hjälpa barn som av olika anledningar har det svårt i livet, vi har gått med spända axlar från möten med olika hjälpinstanser där vi känt att resurserna och hjälpen som hade behövts inte fanns, ingen hand sträcktes ut. Vi har sett samma sorg i ögonen hos de som ville hjälpa, men som hindrades av regelverk och icke-existerande resurser.

Vi har planerat utflykter, studiebesök och studieresor som gett våra barn och ungdomar erfarenheter som de svårligen fått om inte lärarna lagt ner mer än vad som egentligen kan förväntas på att ordna dessa upplevelser. Många elever har i år genom skolan fått uppleva för första gången hur det är att åka tåg eller tunnelbana, att besöka Sveriges huvudstad eller kanske t.o.m. sin första utlandsresa. Till detta har lärare och skolledare sökt bidrag och stipendier, och vridit och vänt på varenda krona av verksamhetsmedlen för att alla barn och ungdomar ska få uppleva världen utanför skolan i ett didaktiskt sammanhang.

Vi har suttit i pesonalrummet och över en kaffekopp delat med oss av tips och tankar, hittat vägar till samarbeten och utveckling. Vi har peppat varandra, stöttat, berömt och tröstat. Och vi har skrattat mycket ihop.
Es122

Vi har tillverkat vårt eget material och försökt sätta in oss i allt nytt som kommit på läromedels- och forskningsfronten. Vi har ägnat torsdagskvällar åt Skolchatt på Twitter vi har gått med i facebookgrupper för att få ta del av diskussionen kring lärarrollen, yrkets utmaningar och det gigantiska utbudet av verktyg och metoder. Vi har ibland uppgivet gått ur dessa grupper igen när diskussionen urartat. Vi har varit på konferenser och träffats ibland på en pedagogisk pub eller på en skolmässa – Men hej, det är ju du! Kul att ses IRL!

Vi har suttit trötta framför tv:n och stirrat blankt när vi rättat oss igenom högar och insett att resultaten var långt ifrån vad vi önskade. Vi har rest oss igen och letat nya sätt, bättre sätt att nå fram.

Vi har försökt se varje elev, njutit av gruppdynamiken i härliga grupper, slitit vårt hår i frustration i grupper där det inte blivit rätt – de av oss som har något hår kvar. Vi har ibland, som Astrid Lindgren, gått till en kollega och sagt ”döden döden” för att efter ett tag istället kunna, som Schwarzenegger säga ”I’ll be back”

När ni nu tar sommarlov, bär med er ett par pärmar och den där boken (Timperley? Nottingham? Sandin?) som ni har tänkt kolla igenom någon gång i sommar, vill jag säga tack för i år, tack för allt ni gett och jag vill skicka med er den här:

Livräddning på nätet

Sju års fängelse döms nu den man till som via nätet begått fruktansvärda övergrepp mot en stor mängd minderåriga.
Ett straff som ligger strax under vad som maximalt kan dömas ut för denna sorts brott.

Det är naturligtvis en lättnad att den här personen nu kommer att få vård, under ett längre fängelsestraff, och få sona sitt brott. Samtidigt så tänker jag, som säkert många andra, att straffet för de utsatta är mycket hårdare. De bilder som tagits och som skildrar övergreppen de här flickorna utsatts för har spridits och kan när som helst under oöverskådlig tid dyka upp, varsomhelst, och hemsöka offren. De här flickorna har utsatts för vidriga övergrepp, och ska nu leva med vetskapen att skildringar av brotten kan dyka upp när de är som minst beredda på det. Övergreppet kan på så sätt fortgå, trots att gärningsmannen/gärningsmännen är fällda och sitter i fängelse.

Har offren någon gemensam nämnare? Såvitt jag kunnat utläsa har de det gemensamt att de har tyckt att det var roligt att samtala med någon som varit intresserad av dem, de har glatt sig åt att någon tyckt att de var fina, de har utvecklat tillit till någon som varit vänlig. Med andra ord har de varit precis som alla andra – de kunde ha varit vem som helst av oss. De hade bara den stora oturen att råka i händerna på rovdjur.

Kan skolan göra något för att hjälpa barn och ungdomar att utveckla metoder för att skydda sig mot nätets rovdjur?
11312651_10152863249507761_4327863344091435587_o

Ja, det är jag övertygad om. Och jag tror inte att den bästa modellen är genom att arbeta enbart i slutna system, ta ifrån eleverna mobiltelefonerna och förbjuda att man publicerar selfies. Jag tror istället att barn och ungdomar måste få kunnig och kontinuerlig handledning i hur man skyddar sin egen integritet och respekterar andras samtidigt som man använder alla de fantastiska möjligheter till delaktighet, lärande och skapande som nätet erbjuder. Här krävs som jag ser det både fortbildning av lärarkåren, och samverkan mellan skolan och instanser som kan erbjuda experthjälp och stöd i arbetet med att utveckla kunnighet och säkerhet i användningen av internet.

Det är möjligt, om än långt ifrån säkert, att jag skulle kunna skydda min son från att drunkna genom att förbjuda honom att någonsin komma i närheten av vatten. Men om jag tänker mig att han ska kunna bli en fri och självständig människa som kan röra sig fritt och leva ett aktivt liv ser jag det dock som en bättre väg att lära honom att simma. Och när han lär sig simma vill jag att det ska ingå att han lär sig både hur man tänker säkerhet kring vatten, och livräddning.

När huvudmän och skolor planerar sitt arbete med IKT bör detta vara en genomgående aspekt: Hur säkrar jag min integritet, hur visar jag respekt för andra, och hur gör man för att praktisera ”livräddning” på nätet.

Auskultation – på nytt sätt

Idag har jag haft det stora privilegiet att ha en förälder som auskulterade hos mig.
Den här föräldern kontaktade mig i förra veckan för att ställa lite frågor runt det gymnasieval som förälderns 15-åring just står inför. Det var praktiska frågor kring meritpoäng, individuella val och språkutbud. Bra frågor som snabbt ledde oss in i ett samtal om pedagogik. Den här föräldern var väldigt intresserad av tankarna bakom våra metodval, utvecklingsidéer – på ett mycket konstruktivt och positivt sätt som innebar att vi kunde prata undervisning förutsättningslöst, framåtsträvande och givande. Det slutade med att jag bjöd henne att komma och vara med på en lektion. I morse kom hon, och var med på en lektion med mina ettor, i Kultur- och idéhistoria.

Hon presenterade sig snabbt och eleverna hälsade henne glatt välkommen (de var tillfrågade i förväg). Till dagens lektion hade eleverna sett en kort film i läxa, som handlar om utställningen Entartete Kunst, den utställning där nazisterna ville göra upp räkningen med modernismen, och visa på hur överlägsen det nazisterna ansåg var urgermansk konst var som konstriktning.

Vi började med att göra en gemensam Answer Garden, där eleverna lyfte begrepp, innehåll och frågor hämtade från filmen, som de ville utveckla i en klassrumsdiskussion. Medan deras Answer Garden (AG) växte fram kunde jag göra några små justeringar i min Prezi så att den följde det eleverna ville lyfta. Tillsammans diskuterade vi oss sedan igenom Expressionismen, Amerikanization, Blut und Boden, Neue Sachlichkeit och modernismens problem. Vi förankrade i bildexempel från Nolde, Dix och Riefenstahl och i textexempel från Hitler, Nietzsche och Diktonius. Eleverna drev diskussionen vidare genom att koppla samman varandras inlägg från vår AG med det vi talade om i klassrummet.

Början på vår Answer Garden

Början på vår Answer Garden

Till slut gick eleverna igen in och kompletterade den gemensamma Answer Garden med tankar, begrepp och förklaringar som de ville lyfta som intressanta från vår diskussion. Jag har också spelat in klassrumsdiskussionen som en screencast med min Prezi, och läxan blir nu att sammanfatta lektionen skriftligt utifrån filmen, screencasten och AG:n så att begrepp, förändringsprocesser, personer, händelser och tankeströmningar synliggörs. Detta görs i ett gemensamt Google Doc.

Det var väldigt spännande att sedan få återkoppling från min auskulterande gäst. Flera av hennes observationer tar jag med mig:

* Hon sa att när hon gick i skola var en genomgång en situation där läraren är aktiv, eleverna passiva. Hon gladdes åt hur de verktyg klassen använde tydligt visade att alla elever var aktiva under hela lektionen.

* Hon såg att lektionen byggde på, och lyckades, just för att alla elever förberett sig och gjort läxan (d.v.s. sett filmen). För mig som använder flipped classroom som en metod känns det som en mycket positiv bekräftelse att en auskultant kan identifiera basen och strukturen, och också uppfatta att den är framgångsrik. Särskilt konkretiseringen av elevernas tankar, och den synliga återkopplingen, hade hon uppmärksammat.

* Hon förvånades över elevernas orädda sätt att ge sig i kast med svåra textstycken. Hennes reflektion var att eftersom eleverna hela tiden var aktiva i diskussionen så behövde de ingen startsträcka när jag kastade in textmaterial – de fick en flygande start. Min egen reflektion är också att jag tror på den gemensamma läsningen, där alla är aktiva och deltar i tolkning och uttydning av det man läser. Ingen lämnas ensam med begreppen…

* Hon sa att det var uppenbart att eleverna var inställda på att lära.

Detta sista gjorde mig mycket glad.

Jag tror på kollega-handledning. Jag tror på närvarande skolledare som kan se och återkoppla på min undervisning. Jag har aldrig tidigare funderat över att ha föräldrar som auskulterar. Jag ska klura vidare på detta.

Men just idag var det en härlig känsla att ha en blivande klassförälder i klassrummet, och att få konkret och nyanserad återkoppling över en kopp kaffe.