Världens bästa yrke borde ha världens bästa förutsättningar.

Är att inte förlora samma sak som att vinna?

Det är det första jag tänker när jag läser att ett nytt läraravtal nu är slutet.

Inga förändringar i arbetstiden.

Det förtydligas att det innebär att vi inte förlorat möjligheten till ferietjänst. Det är mycket bra. Men den fråga som hänger över många lärare som ett damoklessvärd – gränser för hur mycket undervisning och övriga arbetsuppgifter som kan rymmas i en tjänst – nämns inte. För mig känns det som om åratal av usla avtal där lärare förlorat såväl lönekampen som bit efter bit av de regleringar som gett läraryrket dess professionella frihet och förutsättningar att utöva yrket till elevernas bästa, har vant lärarfacken vid förluster så till den grad att man nu ser ett avtal som inte innebär en skriande förlust som en ren seger.

Dags att fira?

Vann vi?

Viktig kamp har letts av LR lokalt i t.ex. Stockholm för att värna om lärarnas arbetsmiljö, och man har också fått fram arbetsmiljökrav på att det måste finnas gränser för hur mycket arbete som kan rymmas i en tjänst. Detta borde följas upp med krav på regleringar, inte med ett allmänt tal om förbättringar av arbetsmiljön. Arbetsdomstolen skrev tydligt i en dom att skrivningen om att arbetsbördan varken skulle öka eller minska var för luddig för att gälla som ett avtal. Vad ska man då tänka om ett avtal som bara i svepande beskrivningar talar om en bättre arbetsmiljö?

Finland lyfts ofta som ett föregångsland inom skola, deras resultat har varit mycket bra och lärarnas status är hög. Ofta påpekas samtidigt att skolan i Finland är kommunal, men ändå är läraryrket mycket attraktivt, och ändå är lönerna inte högre än våra. Det man ofta missar att påpeka är att i Finland styrs lärarnas förutsättningar fortfarande av minutiösa regler. Undervisningstid, schemaläggning, fortbildningsdagar o.s.v. styrs i detalj av avtal. Detta har gett finska lärarna både den garant för professionell frihet och det utrymme som krävs för att yrket ska vara både attraktivt och dessutom fritt att utöva på det sätt som ger elever den bästa utbildningen. Att förhandla bort såväl löner som arbetstids- och kvalitetsgarantier verkar aldrig ha varit ett alternativ för finska lärare.

Att man dessutom igen skrivit på ett sifferlöst avtal måste kännas tröstlöst för de lärare som arbetar i kommuner som inte tagit sitt ansvar utan fortsatt att låta lärarnas löner halka efter. Varför kunde man inte åtminstone ha satt en tvingande siffra i avtalet, för de kommuner som under förra avtalsperioden svikit lärarna?

Lärarna är inte de största förlorarna när svenska avtal tagit bort lärarnas frihet och utrymme, och en lön som kan göra yrket attraktivt. Nej, de största förlorarna är alla elever. Det får vi aldrig glömma.

Än är jag inte beredd att se frånvaron av ännu en fruktansvärd förlust som en seger. Däremot ser jag det som en seger att tillhöra ett fackförbund som uppmuntrar öppen diskussion, konstruktiv kritik, högt i tak och utveckling genom att alla medlemmar får höras. Det är stort.

Jag anser att världens bästa yrke, borde ha världens bästa förutsättningar.

 

Lärare – för att jag tror på framtiden.

Vi var många som vaknade till sorg idag.

Våra tankar går till alla som drabbats, offren och deras nära och kära. Men våra tankar går också till våra egna, till våra barn, och vi undrar vilken framtid våra barn ska få leva i – hur ska deras värld se ut? Vi är många som känner rädsla idag, och ilska över att mänskligheten ska behöva leva med terrorismens skräck och förödelse.

Som lärare har jag det stora privilegiet att varje dag få möta framtiden i form av våra barn och ungdomar.

Jag har möjligheten att i mitt yrke få lyfta demokratins grundprinciper, och leda och delta i ett ständigt pågående arbete med att stärka och utveckla vårt gemensamma ställningstagande för frihet, jämlikhet och broderskap. Jag får möta elevernas frågor och oro, men också deras hopp och tillförsikt. I skolan kommer vi nästa vecka att få möta våra elevers reaktioner på Parisattackerna, många lärare kommer att ägna helgen åt funderingar kring hur vi på bästa sätt ska ta vara på just elevernas hopp och tillförsikt i de samtal som kommer att uppstå ur deras rädsla, sorg och vrede. Ur våra undervisningsämnen kommer vi att hämta de exempel som låter oss utveckla en kritisk, välgrundad och komplex diskussion, ur vår professionalism kommer vi att hämta verktygen för att föra den metodiskt, konstruktivt och respektfullt.

Den svenska skoltraditionen bygger på en stark humanistisk grund, tron på upplysning, empati genom förnuft. Inom en sådan skola kan jag verka som lärare med en stark tro på framtiden.

MLK

Rektor bör få högre lön – men inte från min!!

Att vara rektor idag är ansvarsfullt, komplext och utmanande.

De flesta rektorer jag talar med beskriver en arbetssituation där man inte bara fattar avgörande beslut kring människors liv dagligen, utan man gör det under tidspress och med oerhört trånga ramar. Att skolan behöver skickliga rektorer med stark legitimitet är självklart. Att dessa ska ha en riktigt bra lön likaså.

Vems är då ansvaret för att rektorerna ska få den lön de förtjänar?

Vi har sett att lärarnas löner straffats katastrofalt av kommunaliseringen. Statistiken över lärarnas löneutveckling sedan 1991 talar sitt tydliga språk, värst av alla har ämneslärarna på högstadium och gymnasium blivit drabbade. Den sorgliga löneutvecklingen för lärarna är naturligtvis en av anledningarna till att skolan idag står inför en lärarkris, där en stor mängd elever saknar behöriga och legitimerade lärare. Men lönerna är inte huvudmännens enda misslyckande. Lärarnas arbetsmiljö har försämrats, vilket flera studier av LR påvisar.  Arbetsbördan har ökat drastiskt, och möjligheterna att göra ett bra jobb försämrats i och med att USK:en togs bort, mängden undervisning per lärare gick i taket, det kreativa utrymmet har minskat och lärarnas fokus i arbetet har splittrats från att planera, genomföra och följa upp undervisning till att lägga allt mer tid på socialt stöd och mentorskap, marknadsföring, konferenser och andra kringuppgifter.

Undrar hur fackförbund historiskt hade sett på att man tog av medel avsatta för lönelyft för arbetstagare, för att istället ge dem till arbetsgivarna? (foto: Anton Blomberg)

Undrar hur fackförbund historiskt hade sett på att man tog av medel avsatta för lönelyft för arbetstagare, för att istället ge dem till arbetsgivarna? (foto: Anton Blomberg)

I dessa försämringars kölvatten ser vi sjunkande elevresultat som en självklar följd. Huvudmännens sorgligaste misslyckande ligger naturligtvis i att elever inte får den utbildning de behöver.

Kommunerna kämpar för det kommunala huvudmannaskapet. Självklart. Skolan utgör ju kommunernas största budgetbuffert, som tillåter att man flyttar runt pengar, bl.a. med hjälp av lokalhyror, för att ro andra nödvändiga eller påhittade kommunala uppdrag i hamn. Att man misslyckas kapitalt med att ge alla elever en likvärdig och högkvalitativ utbildning samtidigt som man klagar över hur svårt och krävande huvudmannaskapet är, innebär inte att man är villig att avstå från denna skattkista. Istället knotar man över att staten kräver en motprestation när man investerar i den kommunala skolan.

Huvudmannens representant ute i skolans verksamhet, som ansvarar för att legitimisera och leda implementeringen av huvudmannens politik är rektor. Det är rektor som är arbetsgivarens representant, och rektor leder och fördelar arbetet. Att huvudmannen nedvärderat arbetstagarna och gjort sitt bästa för att förvandla läraryrket till ett ofritt låglönejobb är en sak. Att man inte heller ger sina arbetsledare och arbetsgivarrepresentanter en anständig lön är märkligare.

För mig är det ofattbart att man nu från statligt håll kan tänka sig att gå in och urskulda, täcka upp och även fortsättningsvis möjliggöra för huvudmännen att på detta sätt svika sina arbetsgivarrepresentanter genom att skjuta till det lönelyft som huvudmännen inte själva gett sina rektorer. Att man dessutom tänker göra det genom att ta pengar från den arbetstagarsatsning på lärarna som äntligen är på väg, och ge av dessa medel till arbetsgivarrepresentanterna är totalt obegripligt – och förkastligt.

Att sedan detta beror på att ett lärarförbund begärt att satsningen på lärarnas löner istället ska kunna ges till arbetsgivarna är, ja förlåt men jag kan endast beskriva det som makabert. Hur kan man som lärare vilja ha ett förbund som kräver att den satsning på min lärarlön som äntligen görs från statligt håll efter decennier av lönenedmontering från huvudmannen istället ska kunna gå till min chef, representanten för den arbetsgivare som är ansvarig för den katastrofala löneutvecklingen?

Detta visar också på det i grunden absurda med att ha ett arbetstagarfack som även organiserar arbetsgivarna.

Jag tycker att rektorer ska få högre löner – men inte genom att ta av min och andra lärares!

Att skildra det som är svårt

Att beskriva känslor, personer eller händelser kan vara svårt, om man vill undvika det förenklande, generaliserande och banala. Att skriva om svåra eller starka känslor, att analysera flyktingkatastrofen eller rädslan man kan känna efter ett fruktansvärt mord på Blomberg, kan kännas övermäktigt om man vill åstadkomma något som inte är varken ytligt eller okänsligt.

Musik används ofta som verktyg för att förstärka känslan i en bild, en text eller en film. Många poeter, tex Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, har jobbat med att framföra dikter till musik. När vi gör ett bildspel om vår sommar lägger vi gärna till en låt för att förtydliga vilka känslor vi vill förmedla. I film används musik för att skapa spänning, eller förstärka en känsla av t.ex. glädje eller sorg. Vi ska arbeta med att använda bild och musik för att förstärka, fördjupa  och förtydliga våra skildringar och analyser av en historisk person, händelse, företeelse eller process.

Börja med att titta på inslaget om Sveriges erkännande av Palestina:  Ta reda på översiktligt:

  • * Vilka var regeringens främsta argument för att erkänna Palestina?
  • * Varför blev erkännandet globalt uppmärksammat?
  • * Vilka argument fördes fram från t.ex. USA och Israel emot detta erkännande av Palestina?

Reflektion: Hur hade man så stringent som möjligt kunnat presentera argumenten för och emot ett erkännande av staten Palestina? Vilken tolkning av Sveriges beslut anser du är den mest trovärdiga? Varför? Hade en text med en förankrad analys av detta nyhetsinslag, tillsammans med inslaget, gett olika intryck om den hade haft som bakgrundsmusik Lennons “Give Peace a Chance” eller Imperiet/Hoola Bandoola “Fred”?  Hur kan musik användas för att påverka läsningen eller förståelsen av händelsen?

Uppgift

Välj en person, en händelse, företeelse eller process i historien som du vill fördjupa dig i. Utifrån ett relevant källmaterial ska du sedan författa en presentation med analys av ditt ämne. Din text ska förtydligas med hjälp av ett visuellt material, bild eller film. Kärnan i innehållet, din slutsats och läsart, ska förtydligas med hjälp av ett musikstycke du väljer. Om du t.ex. har skrivit om Marie Antoinette ska du inte i första hand leta musik om 1700-talet, eller om henne, utan musik som knyter an till och förstärker det viktigaste i din slutsats om henne. Kanske att hon var en människa som hade allt, och förlorade det. Skulle en sådan artikel gå att förtydliga med tex “Me and Bobby McGee”?

Din redovisning ska alltså innehålla:

1. En text, med noter och källista, som presenterar och analyserar ditt ämne. Presentationen ska ta ställning till minst ett par möjliga tolkningar och knyta an till historieteori.

2. En illustration – en bild, en film e.dyl.

3. En länk till ett musikstycke som du anser förtydligar och förstärker din analys av ämnet. (Om du använder ett musikstycke du har gjort själv, eller en kompis har gjort och gett dig lov att använda, behöver du inte använda en länk utan kan lägga in själva låten.)

4. En avslutande sammanfattning kring hur du valde musiken, och varför.

5. Källkritik som bilaga

 

Uppgiften är formulerad utifrån syfte, centralt innehåll och kunskapskrav i Historia 2b kultur.

Grej of the year!

Man kan ibland få känslan av att skolan rider på en snuttifieringsvåg.

Detta i sin tur skulle kunna ses som en del av en snuttifieringsvåg i samhällskulturen.

Ungdomar idag väljer youtube-klipp före långfilm, blogginlägg och texter i sociala medier framför romaner. Det ska gå snabbt, det ska vara enkelt. Många lärare i Sverige använder idag metoden att flippa klassrummet. Där får vi veta att den “gyllene regeln” är att en flippfilm, d.v.s. en filmad genomgång som eleven får i läxa inför en lektion, helst ska vara 5-10 minuter lång. Om filmen är längre sjunker antalet elever som ser filmen, eller hela filmen, och elevernas förståelse av innehållet.

Äldre sociala medier som facebook får ge vika för ännu snabbare, ännu enklare verktyg. Snapchat, Kik och Instagram där man kommunicerar med bild, några få ord, blir allt populärare medan ungdomar tycker att facebooks längre statusuppdateringar är mindre lockande.

Snabbt, enkelt och ansträngningslöst ska det vara. Snygga, kick-utformade fyrverkeriupplevelser föredras framför det som ger vinst på lång sikt, genom hårt arbete.

Det är den som står upp på slutet som vinner matchen.

Det är den som står upp på slutet som vinner matchen.

Snabba wow- upplevelser finns som grund i många “innovativa” undervisningsmetoder. Det lustbaserade, lättillgängliga framhävs. Detta sker naturligtvis inte nödvändigtvis på de utvecklande långa linjernas och processernas bekostnad, men som jag ser det finns en uppenbar risk att vi tappar i att utveckla elevernas förmåga att tänka en tanke till slut, fullfölja ett längre och utvidgat projekt, arbeta igenom ett rikt och omfattande material, om vi i skolan bygger lärandet på snabba kickar, korta, enkla och hippa upplevelser.

Om en gymnasieelev idag visar sig “bara” kunna ta till sig en flippfilm med en genomgång som är ca 5-10 minuter lång, sedan tappar man koncentration och förståelse – bör då verkligen skolans svar på detta vara att göra 5 minuter långa flippfilmer? Eller bör man istället konsekvent arbeta på att utveckla elevens förmåga att ta till sig allt längre genomgångar med bibehållen koncentration och behållning? Om elevernas förmåga att ta till sig texterna i ett läromedel i historia sjunker, är då rätt svar att i nästa utgåva av läromedlet ha kortat ner texterna, förenklat språket och tagit bort stycken som var “alltför avancerade”?

Om detta talade jag med en kollega efter att vi varit på en fortbildningsdag fylld med appar, fem-minutersfilmer och dagens grej. Hur ska samhället få maratonlöpare, om vi bara tränar dem i att springa 100 meter?

När nu undersökningar visar att skolelever i Sverige brister i de förmågor som bygger på stadig och långsiktig progression: läsförståelse, matematiskt och logiskt tänkande och kreativ problemlösning, kan det vara så att de snabba fyrverkeriernas pedagogik måste få vara, inte bärande väggar men fristående komplement till en pedagogik som tränar elever i att arbeta med allt mer komplext och omfattande material, att tänka en tanke till slut – även om vägen dit är lång och ibland ansträngande?

Vi kom fram till att vi vill presentera den pedagogiska idén:

Grej of the year.

Macrolektioner istället för microlektioner. Läsårsteman, romaner – ja hela författarskap. Följ en tråd till dess slut, spring hela maran.

Att ha höga förväntningar på elevernas lärande är den främsta framgångsfaktorn för att nå goda resultat genom undervisning.

Att klara mer än vad man trodde sig om, är vad som ger eleverna den främsta känslan av utveckling och stolthet över den egna prestationen.

Skolan bör avskaffas!

Vänligen följ länken till Inger Enkvists text i SvD för bakgrunden till detta ironiska inlägg

Otaliga utredningar och rapporter, såsom de senaste Pisa-rapporterna, visar att den svenska skolan inte håller den höga och jämna kvalitet den borde, och inte garanterar att eleverna lämnar utbildningen med de kunskaper och färdigheter de behöver för ett yrkesliv och aktivt medbordgarskap.

Det fanns en tid då endast ca 20% av Sveriges elever gick vidare till läroverk eller gymnasium. I takt med att antalet elever som gick vidare till gymnasiet ökade så har betygsvärden sjunkit, och antalet elever som inte klarar studierna eller lämnar gymnasiet med dåliga resultat ökat, meritvärdena har sjunkit. Det finns naturligtvis elever som gör fantastiska resultat även i dagens skola, men är det verkligen rimligt att vi ska be elever med god kognitiv förmåga och ledaregenskaperatt gå i en skola som enligt studier misslyckas med att förvalta elevernas talang? Ändå kräver vi att elever ska ha med sig ett avgångsbetyg från lägre skolformer för att bli behöriga till en högre.

Om skolan har för låg kvalitet, är då svaret att avskaffa den?

Om skolan har för låg kvalitet, är då svaret att avskaffa den?

Krav på behörighet från gymnasiet för att få komma in på utbildningar på universitet och högskola innebär att “en mediokert utbildad person” (Inger Enkvist i SvD) kan komma att gå före en person som efter grundskolan inte velat underkasta sig en gymnasieskola som inte kan garantera högkvalitativa resultat utan istället skaffat sig kunskaper och färdigheter på annat sätt.

Det enda betyg från grundskola och gymnasium visar är att en person genomgått en kritiserad utbildning med enligt vissa rapporter undermåliga krav på prestation och otillräckligt innehåll.

Ett förslag till skolutveckling är alltså att avskaffa grundskoleobligatoriet och kravet på en examen från gymnasieskolan för att vara behörig till universitet och högskola, eftersom ovanstående i det närmaste saknar all betydelse.

Eller vänta!

Vore kanske en bättre idé att behålla både obligatorisk grundskola och krav på examen från gymnasiet för tillträde till universitet och högskola, och istället se till att dessa utbildningar håller jämn och hög kvalitet och ger de kunskaper och färdigheter som behövs för vidare utbildning, yrkesliv och aktivt medborgarskap?

Att satsa på att utveckla en skola som är kritiserad, och brister i kvalitet, istället för att ropa efter att den ska tas bort, eller att kravet på examen från den ska avskaffas?

Det vill säga, om man tror på värdet i utbildning?

Låt han dö!

I ett av sina brev till Lucilius, prokurator i Sicilien, beskriver Seneca den yngre ett besök han gjort på gladiatorspelen. Han beskriver hur han hade hoppats på lite humor och underhållning (hur han nu hade tänkt sig detta, det känns lite som att hoppas på lätt komedi på en MMA-match) men istället hamnade i något som var rena slakten.

Gladiator och björn. (Foto:BS Thurner Hof)

Gladiator och björn. (Foto:BS Thurner Hof)

Förmiddagens spel var barmhärtiga jämfört med vad som kom senare. Då kastades männen till lejon och björnar – men på eftermiddagens utsattes de för det som är värre: publiken. Det fanns ingen flyktväg. Dräparna tvingades kämpa tills de blev dräpta. ‘Döda honom! Piska honom! Bränn honom levande!’ skrek man:’Varför är han en sådan feg usling? Varför kastar han sig inte mot svärdet? Varför faller han så ovilligt? Varför vill han inte låta sig dödas?’ Gå inte på gladiatorspel Lucilius, jag ber dig. Antingen blir du förråad och förstörd av publiken, eller – om du visar motvilja, så utsätts du för deras hat. Så håll dig borta! (Seneca d.y.)

Utifrån texten ovan tänkte jag att eleverna skulle diskutera historiens bild av romarnas kultur, hur generaliseringar alltid målar med allt för bred pensel, hur förenklade historiska förklaringar kring våldsromantik och ett folk som älskade att se människor slåss på liv och död, självklart brister när det gäller att förstå att även det antika Rom hade många som ansåg att de här spelen var avskyvärda, otäcka och motbjudande.

Eleverna gjorde dock snart en annan observation.
“Det är precis som häromveckan. Ni vet, när publiken skrek ‘Låt han dö’ när han Hammarby-spelaren blev så illa skadad.”

Diskussionen blev innerlig: Är det kulturen som förrårar människor, eller är det människor som förråar kulturen? Vad är bedrövligast, att man gör TV-program där folk får en massa sprit och gör bort sig, eller att folk tittar på det? Är vi bedårande barn av vår tid, eller skapar vi vår tid själva?

Ur Senecas text växte på detta sätt en diskussion om samspelet mellan människan och samhället, människan och historien. Vi läste och jämförde med Erik Israelssons brors blogginlägg om AIK-klackens skanderande.

Att på detta sätt uppfatta historia som en pågående process som vi själva berörs av och deltar i, är ett uttryck
för ett utvecklat historiemedvetande. Historia är ett aktualitetsämne som skapar sammanhang
mellan det förflutna, nutiden och framtiden. (Kommentar till ämnet Historia, Skolverket)

– Det är faktiskt himla läskigt, kommenterade en elev, att vi liksom inte kommit längre än så. Att den här killen lika gärna kunde ha kommenterat upplevelsen på en fotbollsmatch i Sverige 2015 som ett gladiatorspel i Rom ca år 60.

“Döda honom! Piska honom! Bränn honom levande!”

“Låt han dö!”

Folkhögskolan – det viktiga alternativet

Jag har på sistone stött på några före detta elever, som senare har gått utbildningar på folkhögskolor.
Några av dessa elever hade av olika skäl svårt att komma till sin rätt i gymnasiet, det finns många omständigheter i livet som kan göra att orken, lusten och möjligheten att studera inte finns på plats just när man ska skaffa sig sin gymnasieutbildning. De på många sätt känsliga, utmanande och sårbara tonåren kan ibland vara svåra att förena med det hårda arbete, den stress och det fokus som krävs för att man ska utvecklas så långt som möjligt inom ramen för gymnasieskolan. Ibland kan själva formen för gymnasiestudierna, de många ämnena, den begränsade valfriheten, det höga tempot sätta krokben för eleverna.Ibland är det livet självt som kommer emellan.

Den vackra folkhögskolan Wendelsberg. (Foto: Prolineserver

Den vackra folkhögskolan Wendelsberg. (Foto: Prolineserver)

De elever jag nu träffat som fått läsa på folkhögskola uttrycker en mycket stor glädje och tacksamhet över att ha fått den möjligheten. Enhälligt. De pratar om en social miljö som underlättar för studier genom att erbjuda såväl gemenskap som trygghet. De talar om engagerade lärare som ser hela eleven, som sätter in eleverna i ett brett helhetsperspektiv. De talar om elever som ser skolgången som en ny chans, en vinstlott i livet.

De flesta elever jag nu talat med tar också upp hur viktigt det är att få kombinera de teoretiska studierna med olika former av estetiska och kreativa ämnen. På folkhögskolor erbjuds ofta musik, teater, dans, måleri och andra konstnärliga och skapande ämnen och även elever på allmän linje kan integrera dessa i sina studier. Det är påtagligt hur högt mina gamla elever har uppskattat de här möjligheterna att använda hela sin talang, hela sin kreativitet för att utvecklas och nå i mål med studierna.

Ett annat tema som återkommit i samtalen är hur eleverna har uppskattat skönheten hos folkhögskolorna. Man pratar om vackra sjöar, parker, skog och vitsippsbackar. Njutningen i att befinna sig i en miljö där man kan fröjda sig, glädjas åt en vacker utsikt, doft av nyslaget gräs, gamla undervisningssalar med antika möbler, kanske t.om. en vedkamin. Att studiemiljön är viktig för lärandet och välmågan står i centrum för mycket uppmärksamhet idag – grundarna av folkhögskolor verkar oftast ha haft detta klart för sig redan för 100 år sedan.

Jag hade själv privilegiet att få tillbringa ett par år på folkhögskola, och vet precis vad mina elever talar om. Att läsa på folkhögskola var en helhetsupplevelse där studier och liv gick hand i hand. Jag har ofta undrat varför folkhögskolorna får sådan liten plats i skoldebatten och varför denna skolform så sällan finns med när studier kring det svenska skolväsendet görs eller presenteras.

Vi på gymnasiet kan lära av folkhögskolornas helhetssyn. Inte minst hoppas jag på reformer som åter ger alla gymnasieelever tillgång till estetiska ämnen!

Jag vill också förmedla den glädje som kommit fram i mina möten med tidigare elever, där de med stor tacksamhet beskrivit den chans de fått som nyvuxna att få en examen, utvecklas som människor, hitta tillbaka till lusten att lära och stärkas i sin tro på att man kan nå sina mål, även om man ibland måste gå en omväg.

Lärare – vilka proffs!

Har avnjutit ett föredrag som hölls i Molnet av lärare från Hjulsbroskolan i Linköping, och två av deras elever.

Eleverna har skrivit deckare i form av E-böcker.

Inför skrivprojektet har man arbetat med genremarkörer och språkanalys och man har även diskuterat brott som samhällsfråga. Eleverna presenterar skickligt sina alster, läser stycken ur sina verk och berättar om hur de arbetat och vad de lärt sig. Lärarna bistår med bakgrund, förankring i styrdokument och strukturstöd.

Hjulsbro  (av: Kruosio)

Hjulsbro (av: Kruosio)

Jag ser att eleverna är mycket stolta, inte bara över sina deckare utan över att få visa upp dem, och berätta om dem. I samspelet mellan eleverna och lärarna ser man tydligt förtroendet, och den gemensamma glädjen över det man har åstadkommit.

När miniseminariet är över känner jag mig glad. Inte bara över att ha fått lyssna på ett intressant projekt, och fått se stolta elever prata om sitt skolarbete.

Nej, det som gör mig glad är känslan jag får av att se samspelet mellan lärarna och deras elever på scenen.

Det är inte alla lärare som omedelbart känner sig hemma på en stor scen på Bokmässan. Förmågan att ta en publik, och framstå som bekväm på en mässcen är inte absolut given, ens hos lärare som varje dag framträder och granskas. Men när man ser lärare på en scen tillsammans med elever så är de i sitt sammanhang. De leder det arbete de är proffs på, deras fokus är på eleverna och presentationen, det blir strukturerat, sammanhållet, stringent, intressant och proffsigt.

Jag tänker: Vill du ha optimalt ut av en lärare på en scen – skicka med elever!

Det är då lärarna verkligen är proffs.

Gör generaliseringar undervisningen bättre?

Jag har nu lyssnat på flera miniseminarier och större föredrag under Bokmässans Skolspår, och ofta tar man upp de stora linjerna: förmågorna i läroplanen, digitala verktyg, karriärvägar för lärare o.s.v. Man talar om redskap för lärande, lektionsdesign, synligt lärande. En tendens som jag urskiljer är att förklaringsmodellerna bygger på, ibland svepande alltid förenklande, generaliseringar vilket oundvikligen också leder till att slutsatserna blir likartade.

Jag kan inte låta bli att fundera på – gynnar detta skolan?

Allmänljus på scenen.

Allmänljus på scenen.

Är det så att verkligheten är så problematisk att vi inte förmår förhålla oss till den utan att någon står och kokar ner komplexiteten till ett par enkla begrepp eller bilder? Är läroplanerna och ämnesplanerna så avancerade att de behöver uttolkas åt oss med hjälp av fem slides? Går professionen att sammanfatta i tre snygga formuleringar och en skojig animering?

Ja, jag vet att formatet med seminarier, för att inte tala om miniseminarier, innebär att komplexa idéer måste presenteras i form av buljongtärningar. Jag är glad över att människor som kan saker är villiga att ställa sig på en scen och försöka ge av sina insikter till oss i publiken – tack!

Men jag känner också en stark längtan efter fördjupad diskussion, efter välgrundade och väl utvecklade och nyanserade argument utifrån komplexa exempel. =) Jag längtar också efter mer Popper – att jobba med falsifiering vore ett vällovligt utvecklingsområde för många av oss som medverkar i skolmässor.