Minskad arbetsbörda för gymnasielärare

Under en längre tid har det uppmärksammats att lärares arbetsbörda ökat och ökar.

Denna ökning för med sig en mängd negativa konsekvenser.

Lärare drabbas av stress och sjukskrivningar. Alldeles för många utbildade lärare söker sig från läraryrket, inte för att de egentligen vill utan för att de tvingas prioritera sin hälsa och sin familj – de upplever inte att det går att vårda både privatlivet och yrkeslivet. Den arbetsmiljöundersökning som LR publicerade i september visar tydligt att lärare, trots att de upplever sitt arbete som viktigt och givande, kroknar under arbetsbördan.

Som en följd av detta har läraryrkets attraktionskraft minskat. De senaste decenniernas negativa löneutveckling och det faktum att man har begränsat lärarnas frihet att utöva och utveckla sin professionalism har naturligtvis också spelat in.

Vi ser att mängden sökande till lärarutbildningarna minskat, för ämneslärare är detta en skrämmande tydlig trend. I den senaste statistiken ser vi att vissa ämnen riskerar att stå i princip utan behöriga lärare inom en snar framtid.

Eleverna drabbas naturligtvis mest. För varje ny eller utvidgad arbetsuppgift som åläggs lärarna minskar tiden för undervisning. Inte bara lärarna och lärarorganisationerna har påtalat detta, även politikerna har sett och erkänt problemet.

I oktober fattades därför beslut i riksdagen om att lärarna ska få mer tid till undervisning. Ett par saker är värda att lägga märke till i anslutning till det beslutet.

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur alla blivit så överens om att det är administrationen som är boven i dramat. Det kan väl inte bero på att det är en arbetsuppgift som man kan åtgärda utan att det behöver innebära någon väsentlig kostnad – det enda som drabbas kanske är kvaliteten?

För det andra anser jag att det är ytterst anmärkningsvärt att endast grundskolans lärare fått sin arbetsbörda reviderad. Statistik och arbetsmiljöundersökningar visar att gymnasielärarna upplevt en minst lika påfrestande ökning av arbetsbördan. Ändå så är vi helt bortglömda i den här politiska processen.

Vilken är anledningen till detta?

Kan det vara så att de främsta orsakerna till gymnasielärarnas överbelastning inte i främsta hand är administrationen utan skenande antal kurser och undervisningstimmar i tjänsterna, minskade resurser till undervisning och minskade resurser för allmänt och särskilt stöd – och att politikerna duckar för att ta diskussionen om dessa arbetsuppgifter eftersom det skulle kosta pengar att arbeta för att förbättra arbetsmiljön ur dessa aspekter?

Jag ska inte koncentrera mig på frågan om ämneslärares undervisningstid, jag lovar att återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle. Jag vill istället lyfta två förslag på arbetsuppgifter som borde flyttas från lärare till annan personal, och som skulle ge en konkret förbättring till gymnasielärare:

* Ta bort mentorsuppdraget från gymnasielärarna.

Lärare måste kunna prioritera elevernas lärande.

Lärare måste kunna prioritera elevernas lärande.

Mentorsuppdraget har utökats och kommit att omfatta allt fler arbetsuppgifter. Samråd med rektor och elevhälsa där man diskuterar elevers sociala situation samt studiesituation och underlag för ev. särskilt stöd tar allt mer tid. Likaså möten kring elevers frånvaro och att sammanställa och bedöma underlag för studiemedel och ev. indragningar av dessa. Dokumentation som är knuten till mentorsuppdraget, inte till min egen undervisning, tar mer och mer tid. Möten med instanser utanför skolan, sociala myndigheter, polis, olika vårdinstanser m.m. är också en mycket tidskrävande del av mentorsuppdraget. Då jag som historielärare inte har någon som helst formell kompetens vad gäller den sortens utredningar eller insatser som de här instanserna går in i handlar min roll mest om att kalla till möten, föra protokoll och se till att den dokumentation som sedan upprättas blir korrekt. Som mentor genomför jag också utvecklingssamtal, i dessa är endast en liten del knuten till min egen undervisning, övergripande pedagogisk diskussion kan naturligtvis föras av annan behörig lärare. Att man har dragit ner på elevhälsan innebär också att allt fler elever söker upp mentor för att få diskutera frågor som egentligen borde hanteras av utbildad skolsköterska, kurator eller psykolog.

Mitt förslag är därför att man inrättar krav på utbildade mentorer som övertar mentorsuppdraget. Denna mentor ska vara pedagog, samt ha  kompetens för att på ett kvalificerat sätt delta i samtalen med instanser som BUP, sociala myndigheter och vården, samt vara utbildad i att dokumentera på ett sådant sätt som lagen kräver. På så sätt skulle vi kanske kunna lösa problemet att så många skolor misslyckas med att upprätta åtgärdsprogram som inte underkänns av Skolinspektionen.

Eleverna skulle på så sätt få ökad rättssäkerhet i det att den personal som handhar kontakten mellan skolan, vården, sociala myndigheter o.s.v. är kvalificerade för dessa uppgifter, och förslagsvis också har mer omfattande tystnadsplikt än lärare.

En del kollegor menar att det skulle inverka negativt på elevkontakten att mista mentorsuppdraget. Jag tror tvärtom att många elever skulle känna att det vore bra för deras skolsituation att  kunna ha en rent pedagogisk relation med samtliga sina lärare och själva kunna avgöra hur mycket om sin hälsa och sociala miljö som de vill att deras t.ex. historie- eller matematiklärare ska känna till. Som ämneslärare är man dessutom ofta mentor bara till en bråkdel av mängden elever man har, jag har aldrig märkt av att jag skulle ha en sämre relation till de elever jag inte är mentor för.

* Ta bort marknadsföringsarbetet från gymnasielärarna

Många gymnasielärare lägger mycket tid på arbete med marknadsföring – under vissa perioder flera timmar i veckan.

Det kan handla om att åka runt på informationsmässor, ofta på kvällstid. Öppet Hus och andra informationsevenemang på den egna skolan kan äga rum ett par gånger per termin, och måste förberedas och utvärderas. Lärarna skriver informationstexter för att visa upp verksamheten, tillverkar broschyrer, har möten kring lämpliga slogans och presentationer på nätet. Marknadsföringsstrategier och planering av marknadsföring ingår också i många gymnasielärares uppgifter, dessutom förväntas många kontakta pressen när man genomför events som kan visas upp såsom skolkonserter eller utställningar.

Allt arbete med marknadsföring tar naturligtvis tid som kunde ha lagts på arbete med eleverna man redan har. Det är något fel när lärare står och delar ut broschyrer eller författar slogans medan deras elever misslyckas med att nå målen i kurserna.

Jag skulle därför gärna se att man kom överens om att marknadsföring inte ingår i gymnasielärarnas uppgifter. Om vi ska ha ett system där skolor behöver marknadsföra sig bör detta arbete läggas på annan personal än lärarna.

Så länge politikerna inte kan enas om att återinföra ett tak för undervisningsskyldigheten för ämneslärarna, känner jag att de här två förslagen till åtgärder skulle kunna vara ett sätt att börja åtgärda även gymnasielärarnas bevisligen allt för höga arbetsbörda.

Kommentarer (8)

  1. Titti Fabritius skriver:

    Jag tillhör dem som anser att mentorskapet är bra. Man får bättre pedagogisk förståelse för individen och kan tänka i andra banor kring deras lärande. Det frustrerande är ju inte elevkontakten, det är ju bristen på stöttande resurser när man ser vad eleven har för pedagogiska behov, men inte får omedelbart (om ens alls) resurs för att möta det!

    Hellre ett professionellt mentorskap värt namnet där det inte handlar om att jaga frånvaro för att agera polis åt CSN eller vara kurator i brist på tider hos skolkuratorn. Pedagogiskt mentorskap ska vi absolut ha!

    • Ylva Pettersson skriver:

      Hej, tack för kommentar!

      Pedagogiskt mentorskap håller jag med om att vi behöver, det tycker jag ingår i läraruppdraget gentemot alla elever -inte bara den lilla grupp man är formell mentor för.

      Tyvärr är ju, som du är inne på, mentorsuppdraget som det ser ut idag i väldigt liten utsträckning pedagogiskt.

  2. Viktor skriver:

    Jag är inte helt säker på jag har samma bild som dig av vad som innebär administration. Att lägga mentorskap helt separat känns fel tycker jag men baserat på mina erfarenheter av att vara elev ser jag ingen som helst nackdel med förslaget utöver vanans makt. Självklart bör man fortfarande kunna tänka sig att en person är mentor på halvtid och undervisar halvtid, men då blir ju roller och befogenheter tydliga. Önskar plötsligt att jag hade något mer med frågan att göra än viss nyfikenhet och en inte allt för avlägsen erfarenhet av att vara elev.

  3. Piotr Szybek skriver:

    mina döttrar hade bra erfarenheter fr gymnasiet bl a för att de hade bra mentorer. Men jag uppfattar vad du skriver, att gymnasieläraren inte får ses som en kamel eller laståsna. Och jag funderar på en ordning som skulle ge läraren och eleverna tid att hålla SAMTAL, att reflektera tillsammans, där eleverna skulle fördjupa sig, få lästips osv. Som tutoring på vissa antika universitet. Vad skulle du (och dina kollegor) tycka om detta?

  4. Bernt-Åke skriver:

    Hej
    Jag gillar att vara mentor, men man måste förstå att begränsa sig och lämna över när man inte når längre. När det börjar närma sig kurataorsuppdrag är det dags att säga stopp.Tror att en lärare med begränsat antal elever hinner se sina elever på ett annat sätt än en proffsmentor som kanske har 70-80 elever. En sedd elev klarar skolan bättre. Begränsa undervisningsuttaget istället och sätt ett tak där. Då hinner man också med att säga hej till sina elever.

  5. Tim Tabuteau skriver:

    Äntligen ågon som pekar på sanningen! Jag håller helt med Ylva. Har arbetat ett bra tag i skolans värld och kan vara instämma i att mentorsskapet stjäl väldigt mycket tid.

    Jag utbildade mig till lärare och inte till psykolog, administratör eller socionom. Jag tycker det är roligt att utveckla människor – inte att sitta i ändlösa möten.

    Jag vill vara lärare. Låt mig undervisa och göra det jag är bra på och har utbildning för. Skall jag göra allt det andra behöver jag ju minst två examena till!!!

    En sak jag också vill belysa är hur politiker och skolledare sparar pengar genom att ge lärare betalt för 80 timmar när de skall undervisa 100 timmar med devisen att “eleverna jobbar ju själva”… Menar de att jag inte skall vara närvarande och handleda dem eller läsa av deras prestationer och föra dialog med dem eller ge respons? De har helt klart visat att de inte förstår vad formativ bedömning betyder och visar också hur okunniga de är om pedagogiskt arbete. Man kan också skönja ett visst förakt för lärande och skolning.

    Ge lärarna betalr för varenda timme son de skall hålla och räkna också in all förberedelser och allt efterarbete. Med formativ bedömning som skulle införas sedan reformen 94 har numret inte bara teoretiker utan ALLA lärare mer efterarbete och det KOSTAR. Den positiva sidan är att det ger bra och tydligt mätbara resultat

  6. Tim Tabuteau skriver:

    Känner många lärare som utan vidare skulle vilja bli av med mentorsuppdraget. Förstå mig rätt. Vi älskar att jobba med människor, men vi vill jobba med utveckling och undervisning. Det är därför vi har valt det här jobbet.

    Om vi får jobba med det vi kan och är bra på (professionella faktiskt) kommer vi att möta människor och hjälpa dem. Ge oss bara vår tid och våra resurser tillbaka. Man måste faktiskt inte ha lärarkompetensen för att vara mentor. Det är få som är riktiga coachar eftersom det skulle innebära arg man får sitta 30 min med varje elev varje tillfälle…. Hur många får det? Just det. Det är mycket kvasi-coaching.

    Om jag får arbeta genom mitt ämne, om jag får arbeta formativt, då blir det sann coaching.

  7. Orvokki skriver:

    Håller med Tim Tabuteau ! Han utbildade sig inte till psykolog, administratör eller socionom! UTAN HAN VILLE JOBBA SOM UTBILDARE!

    Jag är förälder till tre barn (idag är dom vuxna)
    Men jag upplevde tiden fr 1988 och framåt, en stor förändring vad gäller skola. har barn som är f 1977 samt 1988+89. Skolan förändrades när dom f 1988-89, min föräldrarroll förändrades ganska rejält vill jag påstå. Självklart är jag rädd om mina ungar, men “föräldrarkollen” ursäkta uttrycket ökade radikalt på gymnasiet jämfört med född 1977 på gymnasiet. Jag menar, att Våra ungdomar är myndiga vid 18år, dom ska “rösta” eller har rättigheten att rösta! Men dom ska inte ta eget ansvar när dom går på gymnasiet. Föräldrar ska vara med på utvecklingssamtal mm på gymnasiet, föräldrar ska sjukskriva sina barn mm

    När ska ungdomar ta sitt eget kliv in i livet! Med denna skrivning menar jag att föräldrar bryr sig för mycket i skolans värld idag! Jag anser att det är “proffs” som jobbar ute i skolor, och jag litar på lärare ….Låt dom göra sitt jobb nämligen att vara utbildare!

    Det finns “fel människor” inom alla yrken…men skolan är den största arbetsplatsen i samhället och låt lärarna göra sitt jobb d v s jobba som lärare, inte att vara “förälder”, psykologer,administratörer,vaktmästare mm

    Jag skriver inte den bästa “svenskan” men jag hoppas ni förstår vad som står…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)