Livräddning på nätet

Sju års fängelse döms nu den man till som via nätet begått fruktansvärda övergrepp mot en stor mängd minderåriga.
Ett straff som ligger strax under vad som maximalt kan dömas ut för denna sorts brott.

Det är naturligtvis en lättnad att den här personen nu kommer att få vård, under ett längre fängelsestraff, och få sona sitt brott. Samtidigt så tänker jag, som säkert många andra, att straffet för de utsatta är mycket hårdare. De bilder som tagits och som skildrar övergreppen de här flickorna utsatts för har spridits och kan när som helst under oöverskådlig tid dyka upp, varsomhelst, och hemsöka offren. De här flickorna har utsatts för vidriga övergrepp, och ska nu leva med vetskapen att skildringar av brotten kan dyka upp när de är som minst beredda på det. Övergreppet kan på så sätt fortgå, trots att gärningsmannen/gärningsmännen är fällda och sitter i fängelse.

Har offren någon gemensam nämnare? Såvitt jag kunnat utläsa har de det gemensamt att de har tyckt att det var roligt att samtala med någon som varit intresserad av dem, de har glatt sig åt att någon tyckt att de var fina, de har utvecklat tillit till någon som varit vänlig. Med andra ord har de varit precis som alla andra – de kunde ha varit vem som helst av oss. De hade bara den stora oturen att råka i händerna på rovdjur.

Kan skolan göra något för att hjälpa barn och ungdomar att utveckla metoder för att skydda sig mot nätets rovdjur?
11312651_10152863249507761_4327863344091435587_o

Ja, det är jag övertygad om. Och jag tror inte att den bästa modellen är genom att arbeta enbart i slutna system, ta ifrån eleverna mobiltelefonerna och förbjuda att man publicerar selfies. Jag tror istället att barn och ungdomar måste få kunnig och kontinuerlig handledning i hur man skyddar sin egen integritet och respekterar andras samtidigt som man använder alla de fantastiska möjligheter till delaktighet, lärande och skapande som nätet erbjuder. Här krävs som jag ser det både fortbildning av lärarkåren, och samverkan mellan skolan och instanser som kan erbjuda experthjälp och stöd i arbetet med att utveckla kunnighet och säkerhet i användningen av internet.

Det är möjligt, om än långt ifrån säkert, att jag skulle kunna skydda min son från att drunkna genom att förbjuda honom att någonsin komma i närheten av vatten. Men om jag tänker mig att han ska kunna bli en fri och självständig människa som kan röra sig fritt och leva ett aktivt liv ser jag det dock som en bättre väg att lära honom att simma. Och när han lär sig simma vill jag att det ska ingå att han lär sig både hur man tänker säkerhet kring vatten, och livräddning.

När huvudmän och skolor planerar sitt arbete med IKT bör detta vara en genomgående aspekt: Hur säkrar jag min integritet, hur visar jag respekt för andra, och hur gör man för att praktisera “livräddning” på nätet.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)