Lärarens dröm om Janne Josefsson

Foto: US Army

Foto: US Army

Mina elever pratar ibland om vilka idoler de drömmer om: Johnny Depp, Angelina Jolie och killarna i One Direction. När jag själv var i tonåren hade jag en hemlig förälskelse i Danny Kaye. (Nej, jag är inte så gammal, men jag var udda redan då).

I kollegierum pratas det ibland också om hemliga drömmar. Man kunde ha tänkt sig att vi kanske skulle drömma om George Clooney, Sean Connery och Kelly McGillis, men nej. Den dröm jag oftast hör att lärare har handlar om Janne Josefsson.

Man föreställer sig hur Janne J dyker upp i den egna kommunen och ställer frågor om hur många undervisningstimmar eleverna får ut egentligen, hur mycket av de statliga medel avsedda men inte öronmärkta för skolreformer som verkligen går till att genomföra dessa reformer, hur mycket de centrala IT-avtalen egentligen kostar, hur man bestämmer lokalhyrorna, hur väl de lokala målen för skolan stämmer överens med de nationella o.s.v. I drömmarna ingår ofta visioner av stammande skolledningar och kallsvettiga politiker som försöker förklara varför man inte sätter in vikarier och varför all kvalificerad fortbildning ställts in och kompetensutvecklingstiden istället ägnats åt att städa på institutionerna.

Den senaste frågan om de lokala målen får ett intressant svar i den rapport från Skolinspektionen som tydligen ska publiceras nästa vecka. Här konstateras att lokala mål ofta strider mot de nationella styrdokumenten, att huvudmän ofta vet för lite om skolan för att kunna fördela resurser och för att kunna ge de förutsättningar för ledarskap och kvalitetsarbete som krävs, o.s.v. Jag ser fram emot att läsa rapporten. Jag slår vad om att den kommer att landa på bordet i många kollegierum och ligga till grund för diskussioner kring kaffet. Jag hoppas att den också hamnar i många sammanträdesrum på huvudmannanivå.

Den längtan efter Janne Josefsson jag ofta hör lyftas runt om i Sverige tyder på att det finns fundamentala brister som nu kanske Skolinspektionen bekräftar.

Jag hoppas att man vågar se bristerna i ögonen, och att man vågar vidta åtgärder. Jag hoppas få höra mer och mer om Angelina Jolie, Sean Connery och Danny Kaye när jag besöker fikarum, och mindre och mindre om Janne Josefsson.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)