Gör generaliseringar undervisningen bättre?

Jag har nu lyssnat på flera miniseminarier och större föredrag under Bokmässans Skolspår, och ofta tar man upp de stora linjerna: förmågorna i läroplanen, digitala verktyg, karriärvägar för lärare o.s.v. Man talar om redskap för lärande, lektionsdesign, synligt lärande. En tendens som jag urskiljer är att förklaringsmodellerna bygger på, ibland svepande alltid förenklande, generaliseringar vilket oundvikligen också leder till att slutsatserna blir likartade.

Jag kan inte låta bli att fundera på – gynnar detta skolan?

Allmänljus på scenen.

Allmänljus på scenen.

Är det så att verkligheten är så problematisk att vi inte förmår förhålla oss till den utan att någon står och kokar ner komplexiteten till ett par enkla begrepp eller bilder? Är läroplanerna och ämnesplanerna så avancerade att de behöver uttolkas åt oss med hjälp av fem slides? Går professionen att sammanfatta i tre snygga formuleringar och en skojig animering?

Ja, jag vet att formatet med seminarier, för att inte tala om miniseminarier, innebär att komplexa idéer måste presenteras i form av buljongtärningar. Jag är glad över att människor som kan saker är villiga att ställa sig på en scen och försöka ge av sina insikter till oss i publiken – tack!

Men jag känner också en stark längtan efter fördjupad diskussion, efter välgrundade och väl utvecklade och nyanserade argument utifrån komplexa exempel. =) Jag längtar också efter mer Popper – att jobba med falsifiering vore ett vällovligt utvecklingsområde för många av oss som medverkar i skolmässor.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)