Folkhögskolan – det viktiga alternativet

Jag har på sistone stött på några före detta elever, som senare har gått utbildningar på folkhögskolor.
Några av dessa elever hade av olika skäl svårt att komma till sin rätt i gymnasiet, det finns många omständigheter i livet som kan göra att orken, lusten och möjligheten att studera inte finns på plats just när man ska skaffa sig sin gymnasieutbildning. De på många sätt känsliga, utmanande och sårbara tonåren kan ibland vara svåra att förena med det hårda arbete, den stress och det fokus som krävs för att man ska utvecklas så långt som möjligt inom ramen för gymnasieskolan. Ibland kan själva formen för gymnasiestudierna, de många ämnena, den begränsade valfriheten, det höga tempot sätta krokben för eleverna.Ibland är det livet självt som kommer emellan.

Den vackra folkhögskolan Wendelsberg. (Foto: Prolineserver

Den vackra folkhögskolan Wendelsberg. (Foto: Prolineserver)

De elever jag nu träffat som fått läsa på folkhögskola uttrycker en mycket stor glädje och tacksamhet över att ha fått den möjligheten. Enhälligt. De pratar om en social miljö som underlättar för studier genom att erbjuda såväl gemenskap som trygghet. De talar om engagerade lärare som ser hela eleven, som sätter in eleverna i ett brett helhetsperspektiv. De talar om elever som ser skolgången som en ny chans, en vinstlott i livet.

De flesta elever jag nu talat med tar också upp hur viktigt det är att få kombinera de teoretiska studierna med olika former av estetiska och kreativa ämnen. På folkhögskolor erbjuds ofta musik, teater, dans, måleri och andra konstnärliga och skapande ämnen och även elever på allmän linje kan integrera dessa i sina studier. Det är påtagligt hur högt mina gamla elever har uppskattat de här möjligheterna att använda hela sin talang, hela sin kreativitet för att utvecklas och nå i mål med studierna.

Ett annat tema som återkommit i samtalen är hur eleverna har uppskattat skönheten hos folkhögskolorna. Man pratar om vackra sjöar, parker, skog och vitsippsbackar. Njutningen i att befinna sig i en miljö där man kan fröjda sig, glädjas åt en vacker utsikt, doft av nyslaget gräs, gamla undervisningssalar med antika möbler, kanske t.om. en vedkamin. Att studiemiljön är viktig för lärandet och välmågan står i centrum för mycket uppmärksamhet idag – grundarna av folkhögskolor verkar oftast ha haft detta klart för sig redan för 100 år sedan.

Jag hade själv privilegiet att få tillbringa ett par år på folkhögskola, och vet precis vad mina elever talar om. Att läsa på folkhögskola var en helhetsupplevelse där studier och liv gick hand i hand. Jag har ofta undrat varför folkhögskolorna får sådan liten plats i skoldebatten och varför denna skolform så sällan finns med när studier kring det svenska skolväsendet görs eller presenteras.

Vi på gymnasiet kan lära av folkhögskolornas helhetssyn. Inte minst hoppas jag på reformer som åter ger alla gymnasieelever tillgång till estetiska ämnen!

Jag vill också förmedla den glädje som kommit fram i mina möten med tidigare elever, där de med stor tacksamhet beskrivit den chans de fått som nyvuxna att få en examen, utvecklas som människor, hitta tillbaka till lusten att lära och stärkas i sin tro på att man kan nå sina mål, även om man ibland måste gå en omväg.

Kommentarer (4)

  1. Marit skriver:

    Tack för denna fina text! Roligt också att detta lyfts på en LR blogg. Vi som jobbar inom folkhögskolan vet hur många liv som lyfts av att få bli färdig med behörigheter på en folkhögskola, tex hur många elever med olika former av diagnoser som faller ur gymnasiet men som kan få en examen genom fhsk. Men ofta blir vi sidsteppade i debatten. Det är inte ofta man ser ngn peka på de fina resultaten i folkhögskolan! Så tack för att det här perspektivet får synas.

  2. Sören Holdar skriver:

    Mycket bra. Tack för den krönikan! Jag har i flera generationer i min närhet – syskon, kamraters barn mfl – sett vilka underverk folkhögskolan kan göra. Att se hela människan är ju nyckeln, för att fatt det extremt kort. Som grundskollelärare får man kämpa allt hårdare för att försvara just det och mixen av teori och estestik.

  3. Helen Wolter skriver:

    Tack för en fantastiskt fin – och sann – bild av folkhögskolan och dess verksamhet. Som folkhögskolelärare kan jag verklogen instämma i beskrivningen av hur vi ser på våra deltagare. Vår pedagogiska ide’ bygger på att vi ser varje person ur både ett individuellt och ett kollektivt perspektiv. Det avspeglas inte minst genom att vi inte sätterr betyg i varje ämne, utan istället sätter omdömen (om deltagarens själv begär ett sådant) på deltagarens studieförmåga och möjlighet att gå vidaree till högre studier. Vid omdömessättningen tittar vi på ämneskunskap, förmåga att organisera sina studier, förmåga till samarbete, samt ansvarstagande, engagemang och initiativtagande i ex skolgemensamma aktiviteter. Varje lärare ger sitt förslag till omdöme, men i omdömeskollegiet ska samtliga lärare enas om ett gemensamt, slutgiltigt omdöme. Varje människa ingår i ett sammanhang och därmed måste hon också inse sin betydlese för både sin egen och andras utveckling. Prov är inte rättvisande, men närvaro (både fysisk och mental) och deltagande i samtal, diskussioner och övning i färdigheter av olika slag – även praktiska och skapande – ger deltagaren en bättre möjlighet att verkligen själv lära och att bidra till andras lärande genom att dela kunskap och erfarenhet. Samtidigt som delaktighet i planering och utförande av skolaktiviteter bidrar till ökat ansvar och övning i demokratiska spelregler. Det är en förmån att få arbeta i denna skolform och att få möta deltagarna som jämlikar och finnas med i deras utveckling.

  4. Katrin Vallas skriver:

    Min son går på folkhögskola och jag har sett hur han har växt och blivit vuxen. Han har också upptäckt glädjen i att lära sig nya saker och kunskaper och hur dessa sitter ihop med varandra. Vi skulle nog behöva folkhögskola för lite yngre barn också, t ex ensamkommande flyktingbarn.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)