“It’s all about the dum dum da da da dum”

It's all about the money

It’s all about the money

Många huvudmän arbetar med schabloner när de fördelar pengar till skolorna. En gymnasieskola kan t.ex. få en schablon på ca 85 000 per elev.

Bygger denna schablon på styrdokumentens krav och elevernas behov? Ja, det vore ju det logiska att man föreställde sig. Tyvärr finns det ofta ingen som helst koppling mellan krav, behov och resurser. Schablonen sätts istället efter den ekonomiska ram som kommunen kan tillåta skolan när annan verksamhet bekostats, eller den ram som kan skapas efter att de vinster ägarna kräver utdelats. Skolans schablon bestäms helt enkelt ofta efter principen “de får det som blir över”. Detta är enkelt att göra, eftersom nästan inga av de statliga medlen ämnade för skolan är öronmärkta, vilket SKL:s representanter är oerhört ivriga att påpeka på t.ex. Twitter, och kvalitet vad gäller människor – elever – är svår att mäta med absoluta värden. När lärarna dessutom har avtal som tillåter att man lassar på dem mer och mer arbete utan att de kan kräva ersättning så underlättar det ytterligare för huvudmännen och deras schablonsystem. Jag kommer ihåg hur frustrerad en biologilektor var för några år sedan när hon fått veta av sin rektor att hon skulle få i uppgift att fylla på pappershandukshållarna på toaletterna eftersom det kunde ingå gratis i hennes arbete medan man ville dra ner på kostnaderna för städet, och städarna var man ju tvungen att betala.

Säg alltså att en gymnasieskola får en schablonersättning på 85 000 kr per elev. Om eleverna på skolan läser program som är relativt billiga att driva, samhällsvetenskapligt program och naturvetenskapligt program t.ex. och skolan dessutom har få elever med behov av särskilt stöd, ja då är det möjligt att få ekvationen att gå ihop. Men om skolan istället har en stor mängd yrkesförberedande program, där kostnader för lokaler, utrustning och undervisningstid i mindre grupper ger betydligt högre kostnader per elev, då är schablonen en katastrof. Då är vi framme vid den fantastiska paradoxen: Många huvudmän fattar beslut om att skolan måste erbjuda dyra program: fordonsprogrammet, estetiska programmet med inriktning musik, IB o.s.v. men håller ändå fast vid schablonen som ofta är uträknad från de allra billigaste programmen. Man kräver alltså att rektorerna ska kunna organisera så att skolan kan erbjuda utbildningar som kostar ca 120 000:- enligt riksprislistan, och man beslutar att man betalar 85 000 (vissa huvudmän ännu mindre!) för utbildningen.

Systemet kan liknas vid om jag hade politisk rätt att kräva att Ferrari skulle leverera en  Testarossa till mig, och jag betalar för en Kia.

En ytterligare dimension på problemet är de interkommunala ersättningarna. När elever söker utbildningar i andra kommuner betalar hemkommunen en avgift för utbildningen, avgiften ligger ofta i närheten av den s.k. riksprislistan. Detta påverkar dock inte den schablonkostnad som skolan faktiskt får! Om hemkommunen alltså betalar ca 130 000 för att en elev ska få läsa estetiskt program med inriktning musik hos annan huvudman får skolan ändå bara ut schablonen, ca 85 000. Överskottet blir kvar hos huvudmannen. Säg att en gymnasieskola har 150 elever som läser estetiskt program, inriktning musik och 120 av dessa elever kommer från andra kommuner. Då drar dessa elever in ca 5,5 miljoner som blir ren vinst hos huvudmannen, medan skolan förväntas bedriva undervisning med krav på t.ex. enskild instrumentundervisning med de 85 000 per elev som skolan får istället för de 130 000 som elevernas hemkommuner betalar. Detta innebär att när kommunalpolitiker går ut och beskriver sina skolor som kostnadsslukare  kan det handla om skolor som i verkligheten drar in enorma vinster till huvudmannen, men som inte riktigt klarar att hålla de anorektiska ramar som huvudmannen satt för verksamheten utifrån principen “de måste klara sig på det som blir över”.

Det finns dock kommunpolitiker som har så lite skam i kroppen att de går ut och klagar över skolor som inte lyckas hålla sig inom ram. Jag känner tyvärr till exempel på kommunpolitiker, ordförande i barn och ungdomsnämnden tillika, som gått ut i pressen och beskrivit den egna gymnasieskolan som ett “svart hål”. Detta trots att SKL i sina egna sammanställningar visar att den skolan som det handlade om levererar flest utbildningspoäng per satsad krona av alla gymnasieskolor i hela landet. Att 75% av denna skolas elever läser på program som kostar långt över 90 000 enligt riksprislistan medan skolan får 81 500 per elev i schablonersättning kom inte heller upp. Inte heller det faktum att den största mängden elever går på program där 75% av eleverna betalar interkommunal ersättning där mellan 40-70 000 per elev stannar kvar som direkt vinst hos kommunen kom på tal. Att skolan tack vare extrema insatser från personalen klarar av att erbjuda god kvalitet på en utbildning värd 130 000 till en kostnad av ca 100 000 får man inget tack för – tvärtom. Varje sådan elev innebär ju ett minus på 18 500 p.g.a. politikernas amoraliska tilldelningsschablon. Nej, politikern i fråga håller fast vid att skolan är ett “svart hål” och att svårigheterna att hålla ekonomisk ram beror på att man blivit bortskämd under många år, och nu är det dags att göra obekväma besparingar.

Revisionistisk historieskrivning är alltid skrämmande, och extra skrämmande är när den skrivs av politiker som är ansvariga för vår barns skola!

På detta sätt dränerar huvudmännen skolorna på resurser. Pengar som borde gå till utbildning bekostar andra delar av den kommunala verksamheten, eller blir till vinster åt ägarna. Och än har jag inte ens berört systemet med hyror, där kommunerna använder sin rätt att sätta skolans hyror för att ytterligare beröva skolorna medel som borde ha gått till undervisning. Det förekommer att små skolor ute i landsorten betalar kvadratmeterpriser i hyra som överstiger vad du får ge på Strandvägen i Stockholm.

Genom att prissätta utbildningar utifrån schabloner istället för faktiska kostnader, genom att behålla stora delar av de interkommunala ersättningarna, genom att sätta höga hyror o.s.v. kan huvudmännen fullt lagligt använda skolan som ekonomisk buffert.

Att en chef på SKL då kan gå ut och i en debattartikel hävda att kommunerna inte har något egenintresse av att vara huvudmän för skolan vore skrattretande om det inte vore så tragiskt! De av oss som läst historia kan inte låta bli att dra paralleller till hur det lät bland de britter som hävdade att det minsann inte var av egenintresse man var emot Indiens krav att slippa tillhöra det brittiska imperiet.

Utöver att vara en fråga om pengar är det naturligtvis även en fråga om makt. Eftersom makt är pengar, och pengar är makt.

“It’s all about the money. It’s all about the dum dum da da da dum.” (Meja)

Jag blir också oerhört förvånad när i övrigt kunniga människor går ut och säger att ett förstatligande inte är nödvändigt eftersom styrdokument, kontroll och lärarutbildning redan styrs av staten – det är ju bara resurserna som styrs av kommunerna. Är folk verkligen så naiva att de tror på en sådan förklaring? Har man aldrig läst statsvetenskap? Historia? Militärhistoria? Det är den som har resurserna som har makten!

It’s all about the money. It’s all about the dum dum da da da dum”

Så länge makten över resurserna till skolan är decentraliserad kommer vi aldrig att få en likvärdig utbildning åt våra barn.

Så länge makten över resurserna till skolan är decentraliserad kommer våra barn aldrig att få den utbildning vi faktiskt betalar för.

It’s all about the money. It’s all about the dum dum da da da dum”

Kommentarer (6)

  1. Sören holdar skriver:

    “It’s economy, stupid!” ska enligt skrönan Bill Clinton haft som komihåg-lapp i valkampanjen inför sitt omval. Och omvald blev han. Självklart är det så att den som sitter på pengarna sitter på makten (över dem). Dock är bilden av skolan mer komplicerad än så, tyvärr. Exempelvis kan riktade resurser kan vara nog så komplicerade med inlåsningseffekter, värderingsproblem etc. Och ur vilken budget betalas skollokaler, såväl byggande som drift av? En statlig? Njae. Något måste göras och det snart. Det ÄR ett moras men tyvärr är återförstatligande inte den tulipanaros som många hoppas på. Leif Levins utredning (reservation: har hittills endast läst debattartikeln) kanske kan vara en något sånär neutral utgångspunkt för förändring.

  2. Markus Danielsson skriver:

    De pengaströmmar som beskrivs vad gäller interkommunala kostnader (att mottagande kommun betalar lägre schablon till skolan än vad de får in) och fifflet med interna hyror borde väl kunna kartläggas?

    SKL säger att huvudmannaskapet inte spelar någon roll, men om man kan ge bevis svart på vitt på att det är en systematisk utsugning av skolans resurser så kan de ju inte annat än ge upp eller bättra sig…

  3. Anna skriver:

    Lägg till exemplet min hemkommun (förmodligen lika över landet?) där undervisning för ensamkommande finansieras med det som blir över av motsvarande “skolpeng” när alla andra kostnader betalats. Med andra kostnader avses boendet inklusive personal, uppehälle etc. När pengarna sen inte räcker kräver kommunen att lärarledd vuxenutbildning ska tas bort och ersättas med billigare distansalternativ.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)