Dra inte ur kontakten!

Jag vill åka och titta på tranorna. De har börjat samlas nu för den årliga sällsamma trandansen vid Hornborgasjön.
Vi brukar åka varje år, bre mackor och ta med. Sedan sitter vi huttrande i snålblåsten och påminner en för varje år allt mer blassé son om att tranan heter grus grus på latin. Och vi njuter. Av stundens skönhet, vårens ankomst och upprepningens förfinade konst. Även sonen.

Tranor vid Hornborgasjön, av: Wigulf

Tranor vid Hornborgasjön, av: Wigulf


Men i år, som andra år, funderar jag på att hoppa över trandansen. Jag tittar i listorna av insända arbeten, planeringarna, alla arbeten som ska kommenteras, allt som hamnat på hög för att jag skulle bli färdig med underlagen till utvecklingssamtalen. Jag läser min komihåglista över projekt jag måste ro iland för att elever ska nå upp till sina mål, till kunskapskraven. Jag tittar längtansfullt på min mapp med idéer om utvecklingsområden inför nästa läsår. Nej. Inte nu.

När jag känner att jag är på väg att gå in på min kraftreserv, när jag ser skylten för mitt inre öga som varnar om att jag nu är inne på reservbatteriet, har jag en idiotisk tendens att istället för att ladda – dra ur kontakten.

Jag väljer bort de där aktiviteterna som ger mig ny energi – fikastunden, romanläsningen, telefonsamtalet med kompisen, utflykten o.s.v. för att istället kräma ur det sista ur reservbatteriet medan jag gräver bland alla måsten.
Och sedan blir jag varje år lika chockad när jag upptäcker att batteriet är på väg att faktiskt, på riktigt, ta slut.

Ofta kommer den här känslan runt påsk. När jag kommer på mig själv med att tänka “i år skippar jag nog trandansen”, då drabbas jag av igenkännandets förfäran.

Jag hör kollegor runt mig som uppenbarligen lider av samma symptom. Jag hör deras repliker runt kaffebordet.
– Förlåt att jag inte kom på kören igår, men jag hann inte.
– Jag tror jag struntar i att komma på bokklubben på torsdag, det hade varit kul men jag orkar inte!
– Herregud, nu var dottern hos mig hela helgen och jag hann knappt träffa henne för jag bara satt i arbetsrummet och jobbade mig neråt i högarna!

Jodå, vi är många som handskas med insikten att det alltid är “för mycket månad kvar vid slutet av pengarna” – för mycket arbete kvar med för lite av av terminen att utföra det på – genom att strypa inkomsterna.

Så påminn mig om att jag faktiskt måste ta mig i kragen och åka ut till Trandansen med lite mackor och en kaffetermos.

När kraften sinar – se för sjutton till att inte dra ut kontakten!

Kommentarer (1)

  1. Tony Rohner skriver:

    Kommunpolitikerna skrattar åt att de fått oss att arbeta hela helger så att vi inte orkar klaga på 27%-ig reallöneförsämring. Kommunerna har sparat in ca 30 000 tjänster gnm att öka usk med 38 % (504 blev 700)
    Pensionen sänktes från 80% av slutlön ( tidigare ca 42 000 vid 40 års ålder till 65 år) till ca 37% av slutlön ca 13000 minus skatt ger 10 000—

Lämna en kommentar

  • (will not be published)