Betyg – nu är det dags igen

Det är över 20 år sedan jag satte mina första betyg.
Skalan var 1-5, betygen var fortfarande relativa.
Vi förde frånvaro på blad som var fästa vid trätavlor i kollegierummet, precis utanför rökrummet.
Vi fick ut våra scheman som fotostatkopior av de stora tavlor där studierektorn lade schema genom att stoppa ner små papperslappar i olika färg för ämne, lärare och klass. Schemat bestod av 40-minutersmoduler, det ringde in och ut till varje lektion. Jag satt på moppe och hämtade in de sista specialarbetena som jag inte lyckats få eleverna att lämna in.

1467408_10151777175142761_133850009_n

Nåväl, tillbaka till betygen.
Studierektorn lade ut stora betygsliggare i läderband på matbordet i kollegierummet, en vecka före skolavslutningen. Där skrev man in betygen för hand.

Det var en mäktig känsla att sätta de där betygen. Första gången. Hade jag varit rättvis? Hade jag tolkat alla kriterier rätt? Hade jag missat något? Jag vred och vände på de där siffrorna, läste om proven, strök under i anvisningarna från Skolverket, dubbelkollade med Egidius. Trippelkollade med Egidius. Herregud, hade jag verkligen satt rätt betyg?

Natten innan liggarna skulle tas bort och försvinna in i rektorns ouppnåeliga gömmor låg jag och hade ångest. Tänk om jag hade skrivit fel? Om något hamnat på fel rad? Eftersom det här var innan skolorna var larmade på nätterna bestämde jag mig för att smyga upp till skolan och säkerhetsgranska alla betygen en sista gång. Jag skämdes lite, för jag insåg ju att alla vana, erfarna lärare sov den rutinerade lärarens goda sömn i trygg förvissning om att de satt rätt betyg – och fört in dem på rätt rad. Jag pep upp till skolan. När jag kom in i hallen till kollegierummet hörde jag mummel. Pinsamt! Det var någon annan där. Jovisst. Runt matbordet med kaffekoppar satt en hög av de äldre, rutinerade adjunkterna och turades om att läsa i liggarna med pennan i hand. De log välkomnande men lite hålögt mot mig när jag kom in. Räckte mig en kaffekopp.

Idag är allt annorlunda.

Jag sitter på facebook och jagar arbeten, istället för på moppen.
Jag scrollar i Dexter och dubbel, trippelkollar att allt blir rätt. Jag svär över Skolverkets (förlåt) extremt användarovänliga sida när jag igen kontrollerar att jag inte blandat ihop något från nu gällande betygskriterier med något från tidigare kurs- eller ämnesplaner som jag inte lyckats förtränga. Jag längtar efter den där känslan av säkerhet i bedömningen jag hade när jag som nyexad tryggt lutade mig mot Egidius.

Jag chattar med elever som ännu inte är i mål. Fram emot midnatt stänger jag igen locket på min laptop. Hålögd är jag nog, men det finns inget gammalt rutinerat gäng i vardagsrummet som fixar fram kaffe och lutar sig mot varandra i slutspurtsvånda. Så nog är det annorlunda alltid.

Tack gode gud för att jag är gift med en lärare.

Varje år tänker jag att det nog kommer att bli lättare någon gång.

Nästa år kanske?

Kommentarer (8)

  1. Kathleen Andersson skriver:

    Så bra skrivit! Jag satte mina första betyg på liknande sätt i Tyskland 1975… 1-6 hade vi -ettan var bäst – därför vande jag mig aldrig riktigt vid att ettan var urusel här i Sverige! Det var alltså skönt på sätt och vis när det ändrades till bokstavsbetyg! Nu är jag inne i tredje system här i Sverige: det borde kännas lättare men numera är det svåraste att handskas med elever och föräldrar som vet så mycket bättre än lärarna vilka betyg ska sättas! I Tyskland var man aldrig ifrågasatt på sättet som sker idag här i Sverige. Vi är säkert inte ofelbara men när föräldrar försöker påverkar vår betygsättning är det en mycket farlig utveckling. Dags dör central rättning och bedömning utan inblandning av föräldrar/elever?

  2. Bernt-Åke Bärling skriver:

    Och troligen är vi nog rättvisa i våra bedömningar, friar hellre än fäller, vänder ut och in på oss för att alla barn och ungdomar ska lyckas.
    En text jag känner igen mig i.

  3. Linda Bergman skriver:

    Ja, efter 15år inbillar jag mig fortfarande att det ska bli lättare men icke sa Nicke. Jag sliter mitt hår varje gång och våndas. Jag tror många gånger att vi lärare har mer ångest än eleverna över betygen.

    • Ylva Pettersson skriver:

      Ja, det tänker jag ibland också! 🙂

  4. Lena J Rotter skriver:

    Jättebra skrivet! Du sätter ord på många lärares tankar. Tack för det!

  5. Victoria skriver:

    Klockrent! Jag har jobbat 20 år som lärare och har gjort exakt samma resa. Tack för en underbart skriven text!

  6. Maria Hals skriver:

    Så vacker beskrivning av betygsvåndan! Firar snart 25 år som betygsättare och undrar numer om det inte var rätt bra med relativa betyg ändå. Det fanns i alla fall ett riktvärde som hindrade inflation och luftbetyg. På högskoleprovet finns det ju kvar.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)