Auschwitz – så här kan vi närma oss!

“Om människans hela historia ska berättas bör Auschwitz som kultur ställas bredvid pyramiderna och Parthenon. Syftet med denna provocerande tanke är givetvis inte att söka likställa dessa ruiner över människans historia, utan att insistera på att historien lika mycket utgörs av människans triumfer som hennes absoluta förnedring.” (George Bataille: ur förlagets presentation av Auschwitz och kulturen)

In under huden, direkt in i blodet, går dikterna, bilderna, berättelserna om människorna och Auschwitz.

Aldrig har känslan av Auschwitz, av detta mänsklighetens grymma nederlag, kommit till mig så starkt som genom det direkta möte med offren, med de överlevande och de mördade och deras nära, som skänks mig som läsare genom Aiolos utgåva Auschwitz och kulturen (nr 52-53).

Fokus i tidskriften ligger i mötet, och stundom föreningen, mellan kultur och barbari, och i hur kulturen i alla dess former kan öppna en direktförbindelse med det förflutnas dofter, känslor och smaker. I denna tidskrift är det doften av rädsla, smaken av blod, men också känslan av mänsklighet och människans förmåga till storhet i de vidrigaste omständigheter som framstår allra tydligast. Jag har läst mycket om Förintelsen, försökt leta efter någon sorts nyckel till att göra detta obegripliga begripligt – i litteraturen, i vittnesmål, i journalfilmer, på museer, men aldrig har det ofattbara blivit så gripbart som i detta nummer av Aiolos. Därmed är läsningen oerhört plågsam, men också fullständigt oundgänglig.

Auschwitz och kulturen. Tack till Aiolos genom Daniel Pedersen för tillstånd att använda en bild av tidskriften.

Auschwitz och kulturen. Tack till Aiolos genom Daniel Pedersen för tillstånd att använda en bild av tidskriften.

Redan på första sidan möter vi en bild som etsar sig in i medvetandet. Tre små flickor, tätt tillsammans, en av dem möter vår blick med ett litet leende. När vi vänder vår uppmärksamhet mot texten slår upplevelsen av den lakoniska öppningen in som en flodvåg: “Den 9 juli 1944 var en söndag. Den dagen anlände de tillsammans med sin mor till Auschwitz. De mördades direkt efter ankomsten.” I bilderna som följer får vi möta, inte de fruktansvärda bilder från förintelselägret som man kanske kunde vänta sig, utan bilderna av människorna före lägret – bilder av det liv som försvann. Det är ett grepp som tydliggör hur det normala, vardagliga kan vara den jord som ondskans frö kan sås i. Det är inte det aparta i Förintelsen som är mest skrämmande, utan att den utgick från, och förhöll sig till, en normalitet.

Auschwitz och kulturen består av 27 kapitel, avslutade betraktelser, vilket bidrar till att göra den användbar för lärare. Olika perspektiv lyfts, förankras, utvecklas och avslutas. Vissa texter är mycket avancerade och skulle kräva mycket arbete för att tillgängliggöras för elever i gymnasiet. Flera texter är dock enklare, direkta reflektioner som utgår från mycket konkreta exempel i ord och bild – dessa skulle gå att använda rakt av, även med elever i grundskolans högstadium.

I Gudsbegreppet efter Auschwitz (Hans Jonas) diskuteras teodicé-problemet i förhållande till Auschwitz. Författarens mor dog i lägret, han resonerar både teoretiskt och högst konkret kring hur uppfattningen av Gud, känslan av Gud, har påverkats. Här kan religionsläraren finna ett nära och rikt stoff att använda för att utifrån ämnets krav resonera kring gudsuppfattningar, människosyn och moral. Temat utvecklas också av Claudia Welz i ‘Imago Dei och brott mot mänskligheten – judiska perspektiv på en osynlighetens etik, och i Alana Vincents Förlåtelse och teodicé efter Auschwitz.

För den som undervisar i konstarterna och samhället på gymnasiet finns ett fantastiskt kapitel där Göran Rosenberg analyserar Peter Freudenthals målningar som utgår från Ghettot i Warsawa. Här ges möjlighet att diskutera centrala begrepp, och hur konsten kan vara en betraktelse kring och utveckling av samhället, samtidigt som man tar del av en utförlig litterär analys av konstverk som utgår från kulturens förmåga att visualisera tankeströmningar och samhällets erfarenheter.

Bildläraren kan i Georges Didi-Hubermanns kapitel med fotografier från dagens Auschwitz hitta ett fantastiskt underlag för att diskutera bildens språkliga uttryck och möjlighet att kommunicera, i enlighet med kursplanen. Här finns också möjlighet för historieläraren att diskutera bilden som historisk källa, och kvarlämningars ställning som såväl artefakter som monument – en möjlighet att förhålla sig till såväl historicitet som källkritik.

Bilden av judiska mödrar med sina barn, på väg till gaskamrarna, är ej hämtad från Auschwitz och kulturen.  By anonymous, possibly SS photographers E. Hoffmann & B. Walter (Yad Vashem) [Public domain], via Wikimedia Commons

Bilden av judiska mödrar med sina barn, på väg till gaskamrarna, är ej hämtad från Auschwitz och kulturen. By anonymous, possibly SS photographers E. Hoffmann & B. Walter (Yad Vashem) [Public domain], via Wikimedia Commons

I Göran Rosenbergs betraktelse finner vi också ett material som en svensklärare kan använda för att låta elever kritiskt granska olika texters förmåga att kommunicera. Här kan vi läsa ett ögonvittnes berättelse om när barnen från ett barnhem skulle sättas på tåget mot Treblinka och en människa visade modet att manifestera mot ondskan. Berättelsen ställs i relation till en dikt av Wladyslaw Szlengel som beskriver samma händelse. Hur skiljer sig berättelserna åt? Språket, formen – upplevelsen?

För filosofiläraren innehåller varje kapitel referenser till etiska system och ställningstaganden, hela Auschwitz och kulturen är en exposé genom tankarnas och idéernas förhållande till verkligheten och till människans möjligheter och begränsningar.

Historieläraren finner i Auschwitz och kulturen ett unikt material som kan ge eleverna, inte bara en intuitiv upplevelse av vad Förintelsen faktiskt var, och vad den innebar och innebär för mänskligheten, utan även detta undflyende och svårnådda historiemedvetande som ämnesplanen i historia efterfrågar. Här finns ett oerhört rikt källmaterial av olika slag, ögonvittnesskildringar, bilder, dikter, analyser – alltid förankrade och konkretiserade. I Markus Huss Auschwitz mitt ibland oss kan vi finna en ingång till hur historia kan tolkas och gestaltas, i Zofia Nalkowskas Auschwitz barn och vuxna återfinns en oerhört effektiv och rak skildring av hur vittnesmål kan ge förståelse, hur bilder skapas ur berättelser. I denna tidskrift kan man finna ett nyanserat, plågsamt starkt, oändligt berörande material som tillåter oss lyfta historiebruk, historiesyn och historicitet med eleverna, relaterat till de grundläggande värdena i läroplanen – vår demokratiska människosyn, vårt ansvar och vår frihet.

Skildringar av Auschwitz kan naturligtvis aldrig förmedla det sanna Auschwitz. Men i denna tidskrift känns det som att man kommer nära. Just därför vill jag skriva här att denna läsning är nödvändig, oundgänglig, för alla historielärare, för alla lärare.

När jag lägger ifrån mig Auschwitz och kulturen och låter pärmarna omsluta berättelserna, dikterna och bilderna ringer ett avslutande citat från Daniel Pedersens kapitel Aska viska, viska aska i mina öron, ett citat som Pedersen hämtat från Rudolf Reder. Citatet föregick dikten Att läsa i aska av Jerzy Ficowski – en dikt där författaren låter oss möta minnet av de mördade, klagoropet från barnet som var:

“Mamma! Jag är ju snäll! Så mörkt!”

Lämna en kommentar

  • (will not be published)