5 förslag för läraryrkets framtid

Det finns problem med dagens lärarutbildning, därom verkar de flesta vara ense.

Jag pratade häromveckan med en tjej som går på lärarutbildningen nu, hon läser historia i en av våra större städer. De får två timmars undervisning i veckan. Deras klasskamrater på lärarprogrammet som läser matematik har heldagar med lärarledd undervisning, varje dag i veckan. Blivande matematiklärare får alltså undervisning, historielärarna ska mer eller mindre bli autodidakta. Redan detta är absurt. När man sedan betänker att de här studenterna tar studielån och investerar like mycket i sin utbildning så är det fruktansvärt orättfärdigt anser jag att en student får 16 gånger mer för pengarna än den andra.

Samtidigt läser jag en twittertråd där några bekanta som undervisar på lärarutbildningen förfasar sig över studenternas låga närvaro på föreläsningar och seminarier. Det sägs att om inte föreläsningen uttryckligen är obligatorisk så faller hälften av studenterna bort.
1505538_10151826501862761_1518840806_n

Jag kontaktades häromdagen av ett par lärarstudenter som skriver sitt examensarbete om det flippade klassrummet. Jag sa att jag blev glad över att metoden tas upp på lärarutbildningen och fick svaret att de inte hade hört talas om flipped classroom genom lärarutbildningen utan genom att leta efter uppsatsämnen i lärargrupper på facebook. Tvärtom sade de, hade inga som helst metoder eller modeller kopplade till digitala verktyg någonsin nämnts under deras lärarutbildning. Deras utsaga stöds av vittnesmål jag fått från andra lärarstuderande, t.ex. den student som förra året kontaktade mig för en enkätundersökning där han mätte graden av digitalisering i undervisningen genom att fråga hur ofta jag använde powerpoint på lektionerna.

Antalet sökande till lärarutbildningarna är svajigt, på några inriktningar/ämneskombinationer mycket oroväckande, ja direkt katastrofalt. Det finns många tankar kring varför läraryrket inte attraherar tillräckligt många sökande till utbildningarna. Man lyfter t.ex. de låga lönerna, en ofta undermålig arbetsmiljö, låg status och brist på karriärvägar som anledningar till att allt för få väljer lärarutbildningarna. Vi ser hur som helst att lärarutbildningarna har problem, både med att locka till sig studenter och med att de studenter som söker sig till lärarutbildningarna inte klarar sina studier. Ingen som läst artiklar om hur lärarutbildningarna tvingas anlita specialpedagoger för att hjälpa de lärarstuderande som inte kan läsa och förstå litteraturen, inte kan skriva en begriplig text, kan blunda för att det finns problem.

När Thomas Östros var utbildningsminister hade man redan sett att det var för få studenter som sökte sig till lärarprogrammen. Han beslutade då att drastiskt utöka antalet studieplatser. Det var då det gigantiska kaoset verkligen exploderade, med urholkad undervisning, gigantiska grupper, neddragningar på VFU:n, att man tog in studenter som saknade de förkunskaper som krävs m.m. Av detta har man uppenbarligen inte lärt någonting, eftersom det nu igen beslutas att man ska åtgärda den tilltagande lärarbristen med att öka antalet studieplatser. Denna befängda ovilja mot att lära av erfarenheten får mig att bäva för yrkets framtid. Som en kollega lite drastiskt sa: Om man har svårt att hitta folk som vill bygga hus på en soptipp, tror man verkligen att man får fler som vill bygga genom att göra soptippen större?

Jag vill föra fram fem förslag på konkreta åtgärder som jag, utifrån tidigare reformer och utbildningspolitiska beslut, tror skulle kunna få fler studenter att söka lärarutbildningar och fler lärare att stanna i yrket:

1. Minska antalet platser på lärarprogrammen. Ta efter läkarutbildningens dimensionering. På så sätt kan lärarutbildningen åter bli en utbildning för de mest lämpade studenterna, och man kan satsa på att alla studenter på lärarprogrammen ska få en utbildning av yppersta kvalitet. All undervisning på lärarprogrammen bör också göras obligatorisk, och ogiltig frånvaro ska leda till att man mister studiebidraget och att man även kan mista sin studieplats (till ogiltig frånvaro räknas naturligtvis inte sjukskrivningar och VAB). Samtidigt bör man bygga ut möjligheterna för personer med andra examina såsom matematiker, ingenjörer, tolkar etc. att komplettera sina utbildningar så att de får ut en lärarlegitimation.
2. Höj lärarlönerna. Statistiken över de senaste 20 årens löneutveckling visar att det är ämneslärarna/adjunkterna som värst halkat efter i löneutvecklingen – särskilda satsningar bör därför göras på den gruppen lärare.
3. Ta fram ett nytt arbetstidsavtal för lärare. Det är totalt orimligt att mängden undervisning i en tjänst helt ligger i händerna på arbetsgivarens godtycke. Undervisning är och ska vara kärnan i en lärares tjänst, och därför måste det finnas någon form av gemensam stomme att utgå från när man bestämmer vad en heltidstjänst är. Vi pratar ofta om en likvärdig skola, men för lärarna är likvärdighet numera en utopi. Hos vissa huvudmän kan en heltidstjänst för en ämneslärare utgå från den tidigare måttstocken som låg kring 504 timmar, hos andra kan utgångspunkten vara att alla ämneslärare ska undervisa från 650 timmer och uppåt. En skillnad som är orimlig, och när likvärdigheten brister så totalt för lärarna leder det naturligtvis till att den undervisning dessa lärares elever får inte heller är likvärdig. Avskaffa AP-tiden!
4. Inför rätt till kvalificerad pedagogisk och ämnesanknuten fortbildning. Denna bör genomföras i samarbete med universitet och högskola, och vägarna in i forskning bör göras fler och bredare för praktiserande lärare.
5. Förstatliga skolan. Bara med en gemensam huvudman kan vi skapa likvärdiga premisser för Sveriges lärare, och därmed större chanser till en likvärdig skola för alla elever. Staten är dessutom huvudman även för universitet och högskola, och kan därmed se till att skapa den koppling mellan forskning och praktik som är nödvändig för att vi ska kunna utveckla en konkurrenskraftig skola.

Kommentarer (19)

  1. William skriver:

    Hej.
    Jag heter William och läser andra året för Ämneslärare till gymnasiet på Göteborgs universitet med ämnena engelska och historia. Allt det du säger stämmer. Nästan ingen lärarledd undervisning och hög frånvaro. Det gäller pedagogik kurserna samt när jag läst mina ämnen.

    Jag har ytterligare ett förslag som skulle gynna lärare, locka fler till yrket samt minska antalet som lämnar yrket. Möjligheten att skriva av delar av studieskulden efter 5 års anställning som lärare. Då får man högre disponibel inkomst men det blir inte skolorna som står för kostnaden utan staten. Utbildningen har blivit längre men lönen har inte höjts. Högre lön + möjlighet att skriva av skuld gör situationen bättre för lärarna med högre disponibel inkomst, men kommunerna och skolorna behöver inte stå för hela kostnaden.

  2. Matts D skriver:

    Trams att definiera hög kvalitet i utbildningen med grad av digitalisering. Då har man hamnat på ett verkligt sidospår..

  3. David Richardson skriver:

    Per Unckels misslyckade högskole ‘reformer’ från 1993 har nått sitt mål: man har förstört utbildningar i humaniora med en ‘studentpeng’ som är på tok för låg. Även om man införde obligatorium, så har inte institutionerna råd med mer är 2-4 timmars undervisning per vecka ändå (jag undervisar engelska vid ett universitet i södra Sverige). När en av mina studenter byter om för att göra ett praktikpass på gymet (som lärarkandidat i idrott) blir hon värd tre gånger så mycket i studentpeng som när hon satt hos mig timman innan och läste engelska – och kan således få tre gånger så mycket kontakttid med sin lärare.

    Vill man förbättra lärarutbildning, så måste man också skrota systemet med studentpeng och börja om.

  4. Lars Fredriksson skriver:

    Min erfarenhet från KPU är att vissa pedagogikkurser är väldigt bra medan andra synes vara redundanta och borde kunna bakas ihop till en. Mitt förslag för ämneslärarutbildningen är därför:
    1) Behåll 30 hp VFU, mycket värdefullt.
    2) Dra ner allmänpedagogiken till 30 hp. Man blir inte en dubbelt så bra lärare för att man läser 20 böcker om gamla filosofer som om man läser 10 böcker.
    3) Slå helt samman 7-9 och Gy-inriktningarna, med 120 + 90 hp oavsett inriktning. Då uppnås också hög grad av flexibilitet med alla ämneslärare automatiskt behöriga från 13-åringar och uppåt. Dessutom ratar ju studenterna redan inriktningen mot 7-9 då den ger för grunt ämnesdjup.
    Totaltiden blir således 4,5 år för alla ämneslärare (KPU blir därmed 1 år).

  5. Jonathan skriver:

    Efter tre års erfarenhet, och en hel del chockerande insikter, kan jag bara hålla med de vittnesmål som du tar upp.

    Lärarutbildningen som jag genomförde (Svenska/historia) kunde lika väl vara 3 år, eftersom vi i snitt läste 4 timmar i veckan – och därutöver behövdes knappt några studier hemma eller “läxor”. Pedagogiken, som jag hade hoppats skulle ge tips och råd inför min yrkesroll, var bara ett skal där man kallade vissa kurser för exempelvis “Historiedidaktik”, men som endast resulterade i några gruppuppgifter av resonerande form som aldrig kopplades till varken vetenskap eller erfarenheter från yrkeskunniga.

    Faktum är att jag inte hade någon som helst aning om vad yrket innebar när jag började jobba heltid efter avslutade studier. Det enda som jag hade var en hög kompetens i de teoretiska delarna av mina ämnen (vilket har att göra med mitt genuina intresse för svenska och historia), men jag bevittnade studenter som varken hade ämneskunskaper eller intresse för sina ämnen – och de läste, precis som mig, 5 år på universitet och fick såklart några hemska förstaår som lärare.

  6. Pekka Karvonen skriver:

    Vem har ansvar för att lärarhögskolorna ska ha råd att fylla de lärarstuderandes scheman med undervisning? Kan inte se annat än att det är rikspolitikerna som har brustit å det grövsta. Det är dags att några huvuden börjar rulla i det slapphänta lågbudgetsystem som tillåtits ha skapats.

  7. Carina Gustavsson-Öberg skriver:

    Under detta läsår har jag haft VFU-studenter som ska bli gymnasielärare i två ämne. Det ena ämnet kategoriseras som huvudämnet och i det ämnet får man sin VFU-praktik. I det andra ämnet gör man ingen praktik överhuvudtaget. Den nuvarande VFU- studenten praktiserar enbart i engelska. Vad gäller hennes andra ämne, idrott, kommer hon inte att ha någonsomhelst praktik. Hon är inte enda exemplet. Finns det något som är bra med ett sådant upplägg. Hur kan man ens skapa en sådan lärarutbildning?

  8. Inger Rova skriver:

    Jag är tacksam för min heltidsutbildning i Umeå. Morgon till kväll, obl.närvaro.3 år där vi även hann läsa metodik till vårt enda ämne. Jag har färre poäng i ped. och forskning men blev trygg i yrket, tack vare praktik på tre olika skolor/stadier. Vi gick på eget initiativ datautbildning på kvällstid.

  9. Inger Rova skriver:

    Tillägg, de tre åren jag studerade föregicks av ämnesfördjupande ämneskurser från t.ex fhsk. i 1-2 år.

  10. Petter Hansson skriver:

    Har länge förundrats att ingen ser samband mellan lärarnas 35 timmarsvecka och skolans nedgång. Eleverna går ju i skolan 8.00-15.30 då kan ju inte viktig mötestid för lärarna ske… den måste ske efter eller innan elevtid men då är personalen ej på arbetet. Dvs omöjligt till lärarna att träffas, diskutera, planera, utvärdera och analysera tillsammans. Får att nå goda resultat krävs ett stort kollegialt lärande och utbyte. Det finns ej idag i svensk skola. Därav ensamrace som är betungande och som gör yrket individuellt. Elevernas resultat baseras på vilken lärare de lottas fram att få främst på högstadiet men såklart även övriga stadier.

    • Ylva Pettersson skriver:

      Hej! De flesta lärare har, såvitt jag vet, fortfarande 45+ arbetsvecka (det är 45,något som är arbetstid i en normal ferietjänst). Sedan har några istället gått över på 40h semestertjänstsavtal, och i min bekantskapskrets är det dessa som känner sig mest stressade vad gäller arbetstid. En lärare som har ferietjänst med 35 ap-timmar och 10 timmar förtroendetid har ju möjlighet att inom ram under veckan få in såväl möten som t.ex. föräldrakontakter. Läraren med 40h ren semestertjänst har ju mycket mer begränsade möjligheter till detta, utan gör ju istället mer arbetstid under perioder då eleverna inte är i skolan.

  11. Linnéa Joandi skriver:

    Efter att själv ha genomgått den svenska lärar, sk “utbildningen”, så har jag starka åsikter om den. Följande skrev jag, nu med vissa förtydliganden införda, den 24 sep 2013:

    En förbättrad lärarutbildning tror jag kan uppnås genom att bl.a:
    – införa en lägsta intagningsgräns till lärarprogrammet,
    – basera utbildningen på mer empirisk forskning,
    – ställa högre krav på lärarnas ämnes-, didaktiska och pedagogiska kunskaper som är pinsamt låg idag, samt genom att
    – höja deras löner.

    På så sätt höjer vi lärarnas status, lägger en solid kunskapsgrund för framtida generationer och får ett samhälle med fler högutbildade….

    Så jag håller med Bertil Törestad (se http://lrbloggar.se/zoran/en-skola-pa-vetenskaplig-grund-eller-vetenskaplig-brist/). Jag som humanist, men framför allt som naturvetare, skäms över den lärarutbildningen som vi har idag, och den så kallade kvalitativa ”forskning” som bedrivs där. Detta då den allt som oftast är mycket lågkvalitativ och ovetenskaplig (precis som herr Törestad påpekar). Det är pinsamt, kräver ett radikalt ansiktslyft och ändrat tillvägagångssätt ifall vi vill höja läraryrkets status.

    Då frånvaron av kvantitativa studier lyser med sin frånvaro, efterlyser och förespråkar jag även mer av denna typ av forskning för att balansera den, nästan uteslutet rådande, kvalitativa forskningskulturen som existerar inom området.

    Flum, ”men”, ”om” och ”kansken” har många fått nog av. Låt oss nu balansera detta!

    //En fd men fortfarande bitter lärarstudent, tillika lärare.

    Utöver detta äldre inlägg om en skola på (o)vetenskaplig grund, så finns det flera saker i blogginlägget ovan som är värda att kommentera (se nedan):

    1. Gällande studenternas låga närvaro: Efter att själv ha genomgått den svenska lärarutbildningen, och själv handlett lärarstudenter samt de som endast läser ämnet som sådant (utan att studera till lärare), så kan jag av viss erfarenhet säga att frånvaron delvis beror på lärarnas ointresse av att bli lärare. Alt. att de som har krav på utbildningen, och inte är helt likgiltiga, anser att den är så lågkvalitativ att den inte bidrar med någonting (och därmed knappt anser att seminarierna/föreläsningarna är värda att gå på). Av den sistnämnda anledningen är det bra att kravet på obligatorisk närvaro finns. Annars så skulle sådana som jag sällan dyka upp, skriva tentan och bli godkända ändå. (För ja, kraven för mina tentor har varit så låga genom hela lärarutbildningen att detta har varit möjligt).

    2. Gällande det faktum att lärarstudenterna har problem att klara sin utbildning: Tyvärr så färgar bristen på studenternas motivation att bli lärare även av sig på deras omoivation att öppna en bok och faktiskt lära sig någonting. Det är så pass illa så att en viss institution på ett av Sveriges största universitet tvingas ha separata prov med lägre (mycket lägre!) krav på få godkänt för att överhuvudtaget få några lärarstudenter godkända. (Och jag tvivlar på att de är de enda). Kraven på våra lärare som ska utbilda vår framtid bör vara HÖGRE, inte lägre! Detta är skandalöst!!!

    Utöver detta så har läraryrket, tragiskt nog, blivit en sista-utvägen-yrke/jag-vet-inte-vad-jag-ska-bli-när-jag-blir-stor-men-jag-måste-bli-något-så-att-jag-kan-betala-räkningarna yrke för många. Även detta bidrar till att motivationen är extremt låg hos studenterna, att många inte klarar sig och att institutionerna måste sänka kraven till följd av detta för att kunna godkänna sina elever (det är detta de får in pengar och överlever på). Som resultat av detta urholkas den svenska lärarutbildningen än mer och utbildningen blir än mer lågkvalitativ (om det nu är möjligt). Notera att folk har, trots detta(!), problem att klara utbildningen. Genant är bara förnamnet…

    En annan orsak till varför många har problem att klara utbildningen är pga. att de aldrig har fått lära sig att studera. (Jag menar alltså på att det även är en fråga om studenternas brist på studieteknik). För så som det har sett ut på min utbildning så har man haft grupparbeten (som möjliggör så lite lärarledd undervisning och rättning som möjlig för institutionerna) genom alla kurser, för att sedan avsluta kursen med en individuell hemtenta. OBS att jag skriver HEMtenta och inte SALSenta. Detta menar jag på är problemet, dvs. det faktum att studenterna under hela sin utbildning aldrig har behövt lära sig någonting utantill, utan att det, i många fall så som mitt, har räckt med att man öppnar boken för första gången då man skriver hemtentan och aldrig mer (och fortfarande blir godkänd på tentan).

    Detta medför att när de då läser sina egna ämnen som lärare (säg biologi och engelska t.ex.) så klarar de inte att prestera lika bra som de studenter som ”bara” läser ämnena i sig. Skillnaden är att de sistnämnda eleverna har, nästan uteslutande, endas stött på salstentor där man har behövt lära sig kursinnehållet utantill, medans lärarstudenterna sällan (om någonsin) har behövt göra detta och därför inte har rutinen som krävs för att läsa in kunskapen och därmed kuggar salstentor/behöver tentor med speciellt låga krav för att bli godkända inom sitt/sina ämnen. Lärarstudenternas hemtentor, dåliga studieteknik m.m. resulterar i saker som separata prov för lärare för att de inte klarar de vanliga proven (se ovan). Åter igen så vill jag påpeka att ämneskraven på våra lärare bör vara högre än kraven för icke-lärarsudenter.

    Förutom detta så undrar jag hur lärarna ska motivera/ha mage att kräva av sina elever att de ska läsa läxor och vara närvarande om de själva bara har gjort allt de kan för att undvika det!?

    Eftersom få blivande lärare läser på, inte dyker upp på lektioner och saknar motivation till yrket som sådant så förstår jag att varför de svenska skolresultat följer den tragiska trenden som vi ser idag.

    Mina tidigare förslag om att:
    – införa en lägsta intagningsgräns till lärarprogrammet,
    – basera utbildningen på mer empirisk forskning,
    – ställa högre krav på lärarnas ämnes-, didaktiska och pedagogiska kunskaper som är pinsamt låga idag, samt
    – höja deras löner kvarstår;
    Men jag skulle även vilja föreslå att man:
    – Nationellt, inför ett minimum för antal lärarledda timmar på lärarutbildningen där det inte redan finns idag.
    – Att ämneskraven på våra lärare ska bli högre (inte lägre) än kraven för de studenter som läser ett ämne som biologi, men inte går lärarutbildningen.
    – Att fler salstentor och färre hemtentor införs på lärarutbildningen så att man inte kan komma undan med att öppna boken endast en gång och därmed inte lära sig något.

    //En bitter, fd, lärarstudent (tillika lärare).

  12. Moa Bengtsson skriver:

    Jag kan sorgligt nog bara hålla med ovanstående åsikter. Jag är själv lärarstudent och har mycket svårt att motivera mig till fortsatta studier till ämneslärare. Jag blir mer och mer varse om hur lite det krävs och förväntas av mig som student. Att kämpa för ett vg känns onödigt då det endast är ett litet snäpp ovan det godkänt som all verkar få. Även de elever som varken kan skriva eller uttrycka sig akademiskt verkar bli godkända. Lärarnas nivå är mycket blandad och kraven i de olika kurserna likaså.

    Jag tänker tillbaka på ett relativt stort antal “dåliga” lärare jag själv haft under gymnasietiden och förstår nu hur dessa lärare slinkit genom lärarutbildningen.

    Om vi fortsätter så här kommer Sverige att ha svenskalärare som inte kan skriva eller stava och ämneslärare i allmänhet som inte har särskilt djupa kunskaper i sitt valda ämne.

    Som sagt så tryter motivationen ju längre in i utbildningen jag kommer!

  13. Petter Hansson skriver:

    Replik: lärarnas förtroendetid på 10 timmar i veckan kan ej arbetsgivaren råda över. Dvs möten kan ej bokas in. 10 timmar till för och efterarbeten samt spontana föräldrakontakter (som man enkelt slipper genom att stänga av eller ej ange sitt mobilnummer). Räkna inte med att fack eller arbetstagare godkänner andra uppgifter på den tiden. När ska ämneslärarna ses och diskutera didaktik. Förstelärarna träffa sina kollegor i sann studierektorsanda. När ska lärarna möta speciallärarna förutom i brandkårsutryckningar. När ska skolledarna prata organisation, framtid och pedagogik med sin personal. När ska klassföreståndare träffas och prata sina gemensamma elever. När ska elevhälsan koppla ihop sin verksamhet med pedagogerna… efter sista lektionen 15.20 på dagarna är 80% av personalen på väg hem för sina 2 timmars förtroendetid…

    • Ylva Pettersson skriver:

      Jag förstår att det kan synas problematiskt, men min erfarenhet är faktiskt den motsatta. Lärarna med 35h-tjänster är alltid enkla att boka ett möte med för de kan oftast tänka sig att lägga det när som, förutom när de har lektion. Om ett möte på em drar över tiden är inga problem för det mesta- man lägger ju ut sin egen tid. En 40h lärare kan helt enkelt bara säga att nu måste vi avbryta för jag slutar kl 15.45. Med 40-h lärare måste man hela tiden utgå från den satta ramen, som då blir mycket snävare – om man inte som AG beordrar flytt av arbetstid m 2 veckors varsel. SKolledningen lägger enkelt in gemensamma mötestider/disponibla tider vilket funkar jättebra, eftersom jag sedan kan planera, läsa in mig, rätta et.c. på den tid som funkar bäst.

  14. sören holdar skriver:

    Oj vad tråden drog! Som jag uppfattar det vid samtal med kandidater skiljer det ofattbart mycket i kvalitet och undervisningstid dels mellan ämnen men kanske framförallt mellan olika lärosäten. Exemplet verkar vid samtal med skolledare ge en ganska korrekt bild: två lärarstudenter på olika lärosäten nära geografisk, med samma huvudämne men olika inriktning (den ena mot grundskola yngre den andra mot gymnasiet) får diamentralt skilda förutsättningar: Den förra helt i enlighet med skräckskildringarna i tråden ovan den andra med schemalagd undervisning och med genomtänkt och kvalitativ VFU som när skolan har påsklov återgår till lärosätet för en veckas intensiva lärarledda studier.

    Tyvärr är det väl med lärarutbildningen som med den kommunaliserade skolan – larvigt godtrogen decentralisering som öppnar för “charlataneri med statlig garanti”

  15. Pekka Karvonen skriver:

    Jag läste till lärare i matematik och fysik 1984-1988 och då var det inte aktuellt med några “hemtentor”. Är det pga ämnena jag valde, eller har “hemtentor” numera blivit en generell lösning?

  16. Johan Pettersson skriver:

    Mer och obligatorisk undervisning gör väl knappast något bättre. Det stora problemet är att undervisningen är katastrofalt dålig och helt utan krav.

    Under min egen utbildning lade jag ned några timmar i veckan. Studietakten borde minst tredubblas. Jag misstänker dock att man måste lägga ned alla pedagogiska institutioner och låta folk med en mindre ideologisk och mer pragmatisk syn på undervisning utbilda lärare.

    Helst av allt borde man förlägga träningen i lärarfärdigheter utanför högskolan.

    • Ylva Pettersson skriver:

      Min erfarenhet är att undervisningen på lärarutbildningarna är av varierande kvalitet, inte alls rakt av dålig. Däremot håller jag med om att tempo och krav kan öka.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)