Skitlivet – ett gyllene tillfälle för studie- och yrkesvägledningen

Under hösten har SVTs Uppdrag Granskning sänt två avsnitt (del1, del2) om den allt hårdare arbetsmarknad som väntar många av våra unga när de lämnat skolan. Under #Minavillkor har UG-redaktionen fått in mängder av berättelser och vittnesmål om hur oseriösa företag utnyttjar ung och oerfaren arbetskraft på sätt som aldrig skulle accepteras om dessa varit fackligt anslutna. Det som rullar i rutan är en vagel i ögat för den så kallade svenska modellen. Ett av de mer upprörande inslagen handlar om hur en ung tjej förväntas skriva på ett flersidigt kontrakt värdigt en bankdirektör för att få ett extrajobb på en snabbmatsrestaurang. En annan vittnar om att det inte går att gå på toaletten på en hel arbetsdag, och att hon därför väljer bort att äta frukost innan jobbet. Ytterligare ett vittnesmål skildrar hur ett bolag hotar de anställda med vite om 250 000 kronor om de avslöjar något om sin arbetsplats, även efter att de slutat. Jobbet? Telefonförsäljning. Detta är bara några exempel ur programmen, och jag kan verkligen rekommendera alla som jobbar med ungdomar och ungas arbetsliv att se dem.

I antologin Skitliv – Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012) får läsaren ta del av mängder av konkreta exempel på hur arbetsmarknaden har förändrats, och hur det påverkar dem som drabbas. Det handlar om oseriösa bemanningsföretag, situationen för de anställda i vården, hur vikariat på vikariat staplas på varandra i oändlighet och om hur kraven på flexibilitet och anpassning gör att resten av livet sätts på paus i väntan på ett sms från chefen:

”Så länge jag får ett sms där det står att jag har jobb i tre-fyra dagar framåt så vet jag att jag får en tusenlapp. Så länge jag får de SMS:en så funkar det. Det är ingen drömsituation”. (Ur Skitliv, 2012, sid 33).

Ovanstående är bara två av flera indikationer på att arbetsmarknaden håller på att bli mer och mer segregerad. Med segregation så avser jag inte bara en skev fördelning mellan dem som har jobb och dem som saknar jobb, utan en allt skevare fördelning mellan dem som har säkra jobb, och dem som har osäkra jobb.

Utvecklingsekonomen Guy Standing beskriver i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen (2013) hur en helt ny samhällsklass håller på att växa fram. Det är en klass präglad av att sitta fast i en prekär situation – ett prekariat. Det är ingen enhetlig skara människor, och det är inte nödvändigtvis så att den som är en del av prekariatet är särskilt fattig. Det som är utmärkande är istället att den här gruppen saknar trygghet. De har tillfälliga arbeten, projektanställningar, vikariat efter vikariat. De förväntas att alltid vara flexibla, helt på arbetsgivarens villkor. Det finns tre saker som är utmärkande för prekariatets ”medlemmar”:

”Alla delar de känslan av att deras arbete är instrumentellt (för överlevnad), opportunistiskt (man tar vad man kan få) och prekärt (otryggt). (Ur Prekariatet, 2013, sid 27).

Problemet med detta växande prekariatet är, enligt författaren, att otrygga människor på jakt efter trygghet söker sig till politiska partier och ideologiska organisationer som erbjuder enkla svar. För den som saknar en mer fast anställning saknar också ofta de medborgerliga rättigheter som många andra har. De kan inte få en trygg a-kassa, inga bolån, svårare att få hyreskontrakt, dålig sjukpenning och så vidare.

Då detta är ett område som verkligen intresserar mig spenderade jag större delen av våren och försommaren till, att tillsammans med min kurskamrat och vän Mia, i ett fördjupningsarbete studera huruvida den studie- och yrkesvägledning som erbjuds förbereder eleverna för den arbetsmarknad de förväntas vara en del av. Svaret vi kom fram till var nedslående: Nej, studie- och yrkesvägledningen förbereder inte eleverna för den arbetsmarknad som väntar dem. Att så är fallet beror inte på att vägledarna inte vill, utan att de inte hinner. När tiden är knapp fokuserar man helt enkelt på att arbeta med val till gymnasiet eller högskolan. Det framkom också att många tycker att detta är ett område som är svårt att närma sig, att det framför allt är en fråga för politiker och arbetsmarknadens parter.

Jag menar att här finns det ett gyllene tillfälle för oss studie- och yrkesvägledare att ta mer plats, att skapa en arena för oss själva där vi, för elevernas skull, lyfter upp de här frågorna så att de hamnar på dagordningen. Vi kommer inte att klara det själva, utan det måste vara en gemensam satsning och ses som hela skolans ansvar. Däremot kan vi vara den drivande kraften och ta på oss rollen som ”experter” i utformningen av lektionspass och gruppvägledningstillfällen kring arbetsmarknaden, arbetsmarknadens villkor, arbetsrätt, fackliga kunskaper och så vidare. Våra elever förtjänar att lära sig vilka rättigheter och skyldigheter som finns på den svenska arbetsmarknaden, innan de förväntas bli en del av den. En del i att vara valkompetent är att förstå arbetsmarknadens villkor.

// Glenn Rafors

 

För den vetgirige:

Skitliv – Om ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012). Victor Bernhardtz (red).

Prekariatet – Den nya farliga klassen (2013). Guy Standing.

Se en öppen föreläsning med efterföljande paneldebatt om Prekariatet här.

Kommentarer (4)

  1. Julia von Hellens skriver:

    Jätte bra skrivet !
    Det är dags att kräva mera studie och yrkesvägledning av skolorna ! Vi vägledare finns där och vill ge så bra information som möjligt vi har kunskaperna. Tyvärr ser inte politikerna rektor och faktiskt även lärarna möjligheten. Det finns skolor som har insett vilken skillnad det blir när SYVen får mera tid med eleverna.
    Jag skulle önska en gymnasiekurs i studier och arbetsmarknadskunskap

  2. Jennifer Sundberg skriver:

    “Våra elever förtjänar att lära sig vilka rättigheter och skyldigheter som finns på den svenska arbetsmarknaden, innan de förväntas bli en del av den. En del i att vara valkompetent är att förstå arbetsmarknadens villkor.”

    Jättebra! Håller med totalt.

  3. Catharina Niwhede skriver:

    Jättebra skrivet! En av mina synbarn har varit utsatt för en oseriös arbetsgivare utan kollektivavtal och uttalat sig offentligt eftersom ungdomar utnyttjas på ett förskräckligt vis. Jättebra att du lyfte problemet!

  4. Margareth Hagberg skriver:

    Det största hindret som jag ser det, är att lärare och rektorer inte förstår att studie- och yrkesvägledning, är hela skolans ansvar. De har föreställningen att vi vill sitta på ett rum och förstår inte att vi har en längtan om att få komma ut i klassrummen och där möta eleverna. Det är som en hög mur som skall raseras. En del studievägledare har dock fått förmånen att ha schemalagda lektioner, men långt ifrån alla. För min del är det oerhört frustrerande att sitta på ett kontor och jobba med administration. Det är förfärligt! Det krävs engagerad ledning, annars är det kört!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)