SYV kompetensen måste marknadsföras bättre från centralt håll.

Vilken formell ”behörighet” den på skolan som arbetar med studie- och yrkesvägledning har är av stor betydelse om man ska ta hänsyn till den utbildade yrkeskåren som är studie – och yrkesvägledare (utbildade vid: Umeå, Stockholm eller Malmö). Det finns ju förvisso de som arbetar som studie- och yrkesvägledare med annan ofta helt adekvat utbildning för att kunna genomföra verksamheten.

Att det alltid ska uppstå diskussioner kring detta att vara studie- och yrkesvägledare (= utbildad) eller arbeta som studie- och yrkesvägledare (med alternativ kompetens) är berättigad. Kåren av utbildade vägledare är liten vi är ca 3000 verksamma i hela landet. Vi är också ofta ensamma på den/de skola/skolor vi är på jämförd med antalet lärare och övriga. Det är inte många som hjälper oss att föra vår talan eller driva våra intressen det är något vi själva får lov at göra. Därför är det inte så konstigt att vi får lite ömma tår och att det är lätt hänt att andra som inte vet detta oavsiktligt trampar oss på dessa ömma tår. Denna diskussion är viktig och ska aldrig sopas under mattan för att den inte är lätt.

Det många av oss studie- och yrkesvägledare upplever när vi kommer ut till arbetet som studie- och yrkesvägledare efter utbildningen är en verklighetschock som har att göra med de arbetsuppgifter vi förväntas göra t ex hålla reda på behörigheter, blanketter, rutiner, praktik mm Utbildningen är nästan unik i den akademiska världen genom att ha såpass mycket praktik, synd att praktiken är så starkt fokuserad på nästan enbart vägledningssamtalet. En del av praktiken borde kanske också handla om praktiska inslag i arbetet som t ex rutiner för antagning till högre utbildning, eller till gymnasiet, hur en webbansökan se ut i praktiken, vilka bilagor skriver studie- och yrkesvägledaren, blanketter som används för byte av kurs eller hur en individuell studieplan ska se ut, hur funkar PRAO, vilka kan gå på komvux, validering mm

Följer den verksamma studie- och yrkesvägledaren bara Skolverkets allmänna råd för SYO i skolan från 2009 (och den uppdaterade versionen som kommer ut våren 2013) och kan utvärdera sin verksamhet med hjälp av Skolverkets B R U K enkäter så vet man att man gör det man är av staten ålagd att göra. Känner man väl till Vägledarföreningens etiska riktlinjer för studie- och yrkesvägledning och kan tänka sig att skriva under på dessa så visar man upp för omvärlden att man är kapabel att sköta skolans studie- och yrkesvägledning. Ser man också till att ta till sig av någon form av professionell samtalsteknik så att man kan få till bra och fruktsamma samtal med elever/sökande och som bygger på elevernas/sökandes behov av vägledning och info och kan ringa in deras intressen och förutsättningar för de val de vill göra så ska man väl också kunna klara av arbetet med studie- och yrkesvägledning på skolan eller annat arbetsplats.

Problemet är att de som beslutar om att anställa studie- och yrkesvägledare inte alltid är fullt på det klara med vilken sorts kompetens och vilka färdigheter en sådan ska ha. Jag skulle gärna vilja se att Sveriges Vägledarförening SVF, LR SYV och SYVarna inom Lärarförbundet, SACO, Sveriges Kommuner och Landsting SKL samt lärosätena framställde en enkel och lättläst broschyr om v a d studie- och yrkesvägledning är och de absolut viktigaste uppgifterna som en sådan har att genomföra. Broschyren skulle sedan skickas ut till rektorerna på samtliga skolor i landet samt till skolcheferna i samtliga kommuner i landet.

Lotta

Jakten på Meritpoäng

Valet till år 2 och 3 på gymnasiet pågår för fullt. Det handlar om inriktningsval, valbara kurser, fördjupningskurser och individuellt val. Oavsett hur de olika valen benämns har de en sak gemensamt – jagandet av meritpoäng.

Systemet med meritpoäng beslutades 2006, men har därefter justerats i vissa delar. Bakgrunden till införandet av meritpoäng var att man oroades över att eleverna valde bort krävande kurser som t.ex. moderna språk. Av taktiska skäl valde man i stället mindre ansträngande kurser, för att på så sätt maximera sitt jämförelsetal. Genom ett nytt beslut att utdela särskilda meritpoäng för fördjupningskurser i moderna, språk, engelska och matematik (tidigare även andra kurser som ansågs relevanta), skulle man vända denna trend. Och nog har man lyckats!

De flesta samtal om val av kurser inför kommande år med eleverna, handlar om hur de ska välja för att få ihop så mycket meritpoäng som möjligt. Taktiken att välja enklare kurser för att få högre betyg har bytts ut mot en annan strategi för samma ändamål. Jag kan förstå poängen med att eleverna läser mer av fördjupningskurser inom områden de kommer att ha nytta av inför högre studier. Jag kan också se att det finns värden för den enskilde att utveckla sina språkkunskaper också av andra orsaker. Det finns alltså nyttoaspekter kopplade till införandet av meritkurser. Problemet är dock att själva meritpoängen kommit att överskugga allt annat. Elevernas nitiska strävan efter att maximera sitt jämförelsetal, gör dem i flera fall blinda inför konsekvenserna av deras val. Trots att man precis klarat ett E i Ma 2c, ska man läsa Ma 5. Trots att En 6 kräver merparten av ens skolarbete ska man läsa En 7. Risken att få F är överhängande, men medvetenheten om detta får inget fäste eftersom meritpoängen ses som ett måste.

Hur ska jag annars komma in på min tilltänkta utbildning?

Mina betyg är inte tillräckligt höga så jag måste kompensera med meritpoäng.

Jag vet ju inte hur höga betyg som kommer att krävas så jag måste gardera mig. 

För många riskerar jakten på meritpoäng att bli direkt kontraproduktiv. Att förmedla detta budskap till eleverna är nästan omöjligt. Det kräver åtskilliga samtal av analys och reflektion. Dessutom uppfattas jag som motsägelsefull när jag å ena sidan informerar om hur meritpoäng fungerar och var den finns att hämta, när jag å andra sidan försöker få eleverna att tänka ur andra perspektiv än just meritpoäng.

Är det någon mer än jag som tycker att det var enklare förr?

 

Lena

Nytt år för vägledarna

Nu har det blivit ett nytt år och en hel del nya saker att se fram emot på jobbet:

Att elever i åk 1 och 2 får sin individuella information om val, meritpoäng och grundläggande behörighet.
Att åk 3 får information om eftergymnasiala utbildningar.
Jag håller just på att boka föreläsare och studentambassadörer för en minimässa i mars.
Fick vi alla lön i nivå vad vi presterat?
Hur blir det med ens deltidstjänst, skall den fyllas ut med någon annan deltidstjänst eller kan man fylla sin tjänst med något annat matnyttigt på arbetsplatsen?
Ska man hålla på med marknadsföring eller med mer administration?
Vad säger de etiska reglerna? Jag var med när de diskuterades mellan Vägledarföreningen och LR syv-forum i november förra året. Det som känns aktuellt är hur vi gör i de sociala medierna, behöver reglerna uppgraderas? Vad händer med källhänvisningen? Att man har en syv-sida på Facebook eller använder man den privata?

Eller vid marknadsföring av den skola man är anställd på, då det står i Sveriges Vägledarförening Etiska regler att Vägledaren sätter individen i centrum och står fri från särintressen. Hur går det ihop? Stärka gruppidentiteten kan vara ett av syftena med de etiska reglerna. De borde också gås igenom på rektorsutbildningen. Så de förstår hur vi skall arbeta.

Konkreta förslag är att vi träffas i syv-forum runt om i landet och diskutera dessa. Detta kan också vara en anledning att dra igång ett syv-forum i sin hemkommun. Lärarnas Riksförbund har nedtecknat egna etiska riktlinjerna tagna 2001 för studie- och yrkkesvägledare som ni kan hitta på LRs webbplats. Vad är viktigt för dig i ditt yrke? När drar du gränsen för vad och hur du kan göra som studie och yrkesvägledare?

Anette

Varför finns det inte karriärsteg för studie- och yrkesvägledare som det finns för lärare?

När jag var på Skolforums stora utställning på Stockholmsmässan under höstlovet såg jag lappar i LRs monter med förslag på karriärsteg för lärare. Detta gjorde mig riktigt fundersam över varför bara lärare?…..

Varför får bara lärare bli förstelärare och liknande karriärtjänster och inte också studie- och yrkesvägledare. Det skulle väl vara helt i sin ordning att även studie- och yrkesvägledare kunde ges möjlighet till att bli t ex specialist studie- och yrkesvägledare inom exempelvis: studier eller arbete utomlands, validering, elever med särskilda behov, studiefinansiering etc.

Har elever frågor om sådant som elevens egna studie- och yrkesvägledare inte kan svara på eller bara kan svara på generalistnivå ska eleven kunna hänvisas till specialisten.

Arbetsgivarna borde ge studie- och yrkesvägledare som vill specialialisera sig tid för att fördjupa sig inom specifika områden och samla information och material som sedan kommer eleverna tillgodo och även studie- och yrkesvägledarkollegorna.

Nätverken för studie- och yrkesvägledare skulle på detta sätt också få ökand kvalitet om vägledarna inom en kommun eller stadsdel kunde få chansen att får fördjupade specialistkunskaper.

Det borde dessutom vara en statushöjande faktor för skolor som har en specialist SYV och kanske detta går att synkronisera med skolans profil…..

… en sak till: Varför dröjer legitimationen för studie- och yrkesvägledarna?

Vid pennan 2012-12-03

Omstart – en ny möjlighet

Var tjugonde elev som går årskurs 1 på gymnasiet börjar om på ett nytt program ett år senare. Det är något vanligare med programbyte efter ett år bland elever på yrkes- än på studieförberedande program. Uppgifterna kommer från Skolverkets rapport, ”Börja om på nytt program i gymnasieskolan”. En studie som bygger på statistik och intervjuer.

Det rapporten i övrigt konstaterar är att det i huvudsak är tre olika teman som gör att eleverna väljer att byta program. Innehållet stämde inte med elevens intresse och förväntan, de upplevde att de inte passade in i klassen och de kom efter i studierna. Det framkommer också att eleverna önskar sig mer vägledning och en större kunskap om programmens innehåll. Processen där eleverna reflekterar över sig själva och sin framtid har saknats.

De intervjuade ungdomarna som valt att byta program, och därmed förlänga sin gymnasietid med ett fjärde år var nöjda med detta. Vinsten av att ha hamnat på rätt utbildning och vara bättre rustad över densamma övervägde nackdelen med längre utbildningstid.

Ett mål med den reformerade gymnasieskolan var en ökad effektivisering och minskade kostnader för kommunerna, som bland annat skulle uppnås genom att en större andel elever slutför sin gymnasieutbildning inom tre år. Ett scenario som strakt ifrågasatts av flera som arbetar inom gymnasieskolan. För kommunerna innebär elevernas byten ökade kostnader. Men för eleverna själva innebär det en ny chans, som om den inte fanns, sannolikt skulle innebära att fler skulle hoppa av gymnasieskolan helt. Frågan är var den kostnaden skulle landa i ett samhällsperspektiv. Jag kan inte se det på annat sätt än att det är bättre att hamna rätt något senare, än att fortsätta att vara fel i ett längre perspektiv. Ännu bättre vore det naturligtvis att hamna rätt från början. Nyckeln är då att satsa på förebyggande insatser, så att ungdomarna kan göra ett övervägt val från början. Elever i både grund- och gymnasieskolan behöver i god tid både få möjlighet att reflektera över sig själva i förhållande till olika utbildningsvägar och yrken och utveckla sin kännedom om arbetslivet.

 Lena

 

Vart ska eleverna ta vägen?

Nu ska jag berätta varför det är så tråkigt att den gymnasieskola jag jobbar på skall läggas ner, detta händer mig nu för andra gången.

Första gången så var det Riddarfjärdens gymnasium, en väl fungerande gymnasieskola med mediaprogram samt Sam-media. Jag frågar mig varför Stockholms stad anställer förvaltare och aldrig visionärer som kunde branschen och ge skolan en chans att utvecklas och anpassa sig.

Farsta gymnasium har idag nationell idrottsutbildning, barn- och fritidsprogrammet, alla inriktningar, naturvetenskapligt program, samhällsvetenskapligt program, ekonomprogrammet och språkintroduktion i skön samexistens. Här har rektorer under en lång period arbetat för att marknadsföra skolan långsiktigt.

Är det så att de styrande i stan vill ha några flaggskepp i stan, de gamla trygga realskolorna Östra real, Södra Latin, Norra Real och Kungsholmens gymnasium? Skall yrkesskolorna däremot tas hand om av friskolekoncerner, samt ligga i något  industriområde? Där  man skall rätta sig i leden och håller man inte måttet åker man ut? Någon elevhälsopersonal finns det knappast utom på pappret.

Det är sorgligt att lägga ner en väl fungerande skola med elever med så olika bakgrund.Var ska ungdomarna i Sköndal, Skarpnäck, Hökarängen, Rågsved och Farsta gå någonstans? Ja, Stockholms stad ska inte ens ha kvar barn- och fritidsprogrammet som det låter idag.

Men är det fel att som den borgerliga alliansen låta friskolorna ta över gymnasieutbudet som det verkar luta åt idag?

Nej, men det blir marknaden som styr och en del riskkapitalister som inte tar någon hänsyn till elev med t.ex. särskilda behov. Så man undrar då var ska de eleverna ska ta vägen?

I värsta fall på gatan med ingen utbildning alls. Knappast någon samhällsekonomisk vinst.

Anette

Vådan av att vara ny och nyutexaminerad studie- och yrkesvägledare

Jag minns hur det var att träda ut i ett obegripligt arbetsliv som SYV då man plötsligt inte kände igen sig från utbildningen.  Allt det där praktiska typ PRAO-lappar, individuella studieplaner, datorprogram som Procapita, Extens, Schoolsoft, osv som man ska bli vän med, alla praktiska frågor om hur många poäng och när ska man söka senast. Varför det inte finns en ordentlig befattningsbeskrivning eller arbetsplan för studie- och yrkesvägledning på arbetsplatsen när man kommer? Varför får man inte ett par dagars introduktion? Det som är lite lömskt i vårt yrke är också hur mycket s k tyst kunskap det finns, det fattas manualer för hur vi bäst ska sköta vissa uppgifter, vi får inte alltid rätt svar av våra chefer när vi frågar, utan möts av ett – jasså jag trodde du visste…

Vi är en liten kår och detta speglas väl på ett påtagligt sätt när man läser om vad vi är på Wikipedia, det är dock inte en lång eller helt korrekt artikel. Snälla kollegor som känner för att rätta till bilden av oss gå in och gör en god gärning!

Redan 1994 skrev Lennart Henrysson (troligtvis den första avhandlingen inom SYV området…)  SYO-Kulturer i skolan – Elevers och skolpersonals uppfattningar av studie-, yrkes- och arbetslivsorientering på några högstadieskolor. Han kommer till slutsatsen att syo-kulturen beror på rektors inställning och syofunktionärens (det hette så på den tiden…) förmåga att skapa goda relationer med lärare och skolledning. ”Syofunktionärerna har varit olika framgångsrika i rollen som förändringsagenter på respektive skolor, en variation som kan bero på personliga egenskaper, relationer till övrig personal, graden av stöd från skolledning etc…” Lite beklämmande att det inte hänt mer på den fronten på alla dessa år.

Det som studie- och yrkesutbildningen tillsammans med gamla erfarna SYVare borde göra är att erbjuda fadderskap/mentorskap för nya kollegor. Vi som är gamla i gården borde ta emot nya vägledare med öppna armar och svara på alla miljoner frågor de har. Vi borde hjälpas åt att publicera mallar för befattningsbeskrivningar och arbetes/verksamhetsplaner som får kopieras och anpassas efter behov. Vi kanske också måste bli bättre på att bilda/skapa lokala nätverk för att på så sätt stötta och hjälpa varandra.

Jag la ut stora delar av dessa tankar på Facebook och fick många reaktioner och Gilla från kollegorna på SYV Forum Sverige. Många bekräftar bilden och känner igen sig i min beskrivning. Det känns skönt att ha slagit huvudet på spiken men också skrämmande och beklämmande. Tänk om Facebook hade funnits när jag gick ut 1994?

Finns det någon där ute som har bra introduktionsmaterial eller arbetsplan etc som skulle vilja dela med sig av detta?

Lotta

Staten och vägledningen

För en tid sedan kom ett förslag från moderaterna via Tomas Tobé, skolpolitisk talesman, om att minska antalet platser på estetiska programmet. Anledningen till propån var att få elever sedan får arbete inom det estetiska området och att utbildningarna bättre ska kopplas till arbetslinjen. Förslaget har väckt många reaktioner också inom det egna ledet, där ungdomsförbundet sågat det hela. Ett sådant grepp innebär en inskränkning av individens frihet att själv välja.

Som studie- och yrkesvägledare vet vi att det estetiska programmet framförallt är högskoleförberedande till sin karaktär, vilket dessutom tydliggjorts genom GY-11. Vi vet också att få elever söker till Vård- och omsorgsprogrammet, liksom till det industritekniska programmet trots att man inom båda dessa områden skriker efter arbetskraft. Detta är naturligtvis ett problem! Jag tror dock inte att lösningen är att minska platserna på det estetiska programmet. Många elever som genomgått det estetiska programmet studerar sedan vidare. De är inte heller mindre representerade på arbetsmarkanden tre år efter avslutade studier jämfört med elever som gått det naturvetenskapliga programmet. Man måste i stället ställa sig frågan varför eleverna väljer bort det industritekniska programmet liksom vård och omsorgsprogrammet. Hur ser villkoren ut för dem som arbetar inom vården? Vilken bild har eleverna av industrin när det inte finns praoplatser att tillgå inom sektorn? Det råder i dag en stark skiljelinje mellan skola och arbetsliv. Många ungdomar kommer inte i kontakt med en faktisk arbetsplats förrän under senare delen av tonåren.

För att råda bot på denna separation av skola och arbetsliv behövs en studie- och yrkesvägledning som tar sin start redan under förskolåldern, för att sedan finnas som en röd tråd under hela skoltiden. Olika aktiviteter under olika åldrar för att få se, smaka och förstå olika yrkens innebörd. En perspektivvidgning utifrån begränsningar av klass, genus och etnicitet måste också ta sin börja i tidiga år, då förförståelse, fördomar och befästande av värderingar påbörjas tidigt i livet.

Det finns flera skäl till att behandla studie- och yrkesvägledning både ur ett utbildningsperspektiv och ur ett arbetsmarknadsperspektiv. Eleverna måste på ett konkret sätt få en inblick i det arbetsliv som väntar dem. De måste också ha tillgång till kvalificerad studie- och yrkesvägledning och till studie- och yrkesorientering i ett vidare perspektiv. I det senare ryms flera personalkategorier, som på olika sätt behöver arbeta med och samverka kring ökade kunskaper om utbildning och yrkesliv. Den direkta vägledningen ska skötas av utbildade studie- och yrkesvägledare som har den särskilda kompetens som krävs för uppdraget.

För att säkerställa detta krävs en statlig satsning på studie- och yrkesvägledning. Jag välkomnar den granskning som Skolinspektionen nu genomför gällande studie- och yrkesvägledning utifrån tillgång och kvalitet på 34 grundskolor i hela landet. Men om en förändring ska till måste staten kliva in och aktivt ta sitt ansvar. Att komma med krav på tillgång till en kontinuerlig och kvalificerad studie- och yrkesvägledning när kommunernas resurser är hålbitna samtidigt som de lyder under statliga krav på budgetar i balans, lär inte förändra vare sig förutsättningar eller vad som kommer utav dem. Så mitt budskap är:

Förstatliga den svenska skolan!

Lena Hartvigson

Öronmärk timmar för grundskolesyvarna

Nu är man tillbaka till bloggandet efter en härlig sommar och en intensiv start av hösten. Att i TV höra sin rektor säga att vi får dra ner på platser, vilket vi gjorde å ena sidan och att se i inslaget att i skolans klassrum hägrar tomma stolar. Tills vi å andra sidan hade kö till alla inriktningar i början av terminen och vår förortsskola transformerades till ett poppisgymnasium. Lång näsa till innerstadskolorna minsann!!

Sen har det för många elever blivit felval på vägen, vem ska man skylla på då?

Studie och yrkesvägledarna som på sina 20 procent skall klara detta omöjliga uppdrag, eller rektorerna som inte ser att det ett finns ett behov av vägledning. Det är också en process där man skall lyssna in och spegla, finna tid till ett möte och inte matcha inte eleverna i rätt utbildningsfålla .

Kan det vara så att det inte ger något cred för själva grundskolan, det viktigaste för dem är bra betygsresultat och att de snarare satsar resurser på en speciallärare eller extra matematiktimmar.

Det är nog därför kommunerna skall öronmärka timmar för grundskolasyvarna.

Eller ha en kommunal Syv-plan, där alla grundskolor får lika mycket vägledningstimmar. Eller varför inte som Nacka med sin vägledningscheck. Alla borde få sig garanterat tre vägledningscheckar eller mer .

Talade idag med en dramapedagog som hade använt forumteater i ett projekt med studie och yrkesvägledare i ett försök att få grundskoleelever i en kommun att välja könsöverskridande, som sen visade visat sig ändra 10 procent av den trenden. Är det inte fantastiskt att ju flera man är och jobbar mot ett mål så går det framåt. Att få vara kreativ. Se upp från datorn och komma ur sin komfortzon och träffa andra. I ett ibland mycket ensamt yrkesutövning så gör sådana här initiativ att man utvecklas som yrkesgrupp.

Började den här bloggen med att känna mig helt tom i huvudet och okreativ men det tog sig på slutet. Det är nog så man måste arbeta, Kämpa på med att finna nya vägar och aldrig ge upp om att saker ska ändra sig och bli bättre. Det är väl därför man började engagerade sig över huvud taget.

Anette

 

Spridda tankar om det fria skolvalets effekter och SKL och minskade gymnasieavhopp

Skolverkets rapporter ”Den svenska skolans nya geografi” och ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola” har slagit ner som en bomb i den svenska skoldebatten. Rapporterna visar på att klyftorna mellan skolorna ökat kraftigt, samtidigt som elevsammansättningen fått en ökande betydelse för elevernas resultat. Vidare tydliggörs att skolvalet används av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade. En ökad sortering där skolvalet leder till en ökad segregation med sjunkande resultat som följd.

SKL: s rapport ”Motverka studieavbrott gymnasieskolans utmaning att få alla elever att fullfölja sin utbildning” för fram olika framgångsfaktorer för att minska avbrotten från gymnasieskolan. Man kan olika synpunkter på dessa framgångsfaktorer och vilken betydelse man tillmäter dem, men jag undviker den diskussionen. Det som först och främst nämns är bra bemötande och tydliga mål med betoning på resultat. En tredje faktor handlar om att vara på rätt utbildning och tillgången till kvalificerad studie- och yrkesvägledning. Man talar om vikten av flexibilitet vad gäller möjligheten att byta program och inriktning, som en möjlig åtgärd för att undvika avbrott. Samtidigt framhåller man att bland elever som byter program uppnår endast 29 % slutbetyg inom tre år. Huruvida det utfärdas slutbetyg efter fyra år förtäljer inte rapporten, men statistik i övrigt visar på att förlängningar inte genererar den önskvärda effekten av slutbetyg och grundläggande behörighet.

Möjligheten att byta utbildning har blivit allt större de senaste åren. Detta är en effekt av den ökade konkurrensen om eleverna, eftersom det fria skolvalet kräver en något för stor organisation, då det måste finnas lediga platser att välja mellan. Trots detta ser vi ingen minskning av antalet avbrott. Min fråga är i vilken utsträckning eleverna haft tillgång till studie- och yrkesvägledning under sin grundskoletid.

Konkurrensen mellan skolorna gör att eleverna i grundskolan översköljs av marknadsföring och en mängd olika alternativ som de knappast kan överblicka. I vissa fall, framförallt i storstäderna, har valet snarare kommit att handla om val av skola än val av utbildning. Hur förhåller vi oss som studie- och yrkesvägledare till detta? Vad får det för konsekvenser för vägledningens kärna? Oavsett vilken politisk tillhörighet eller ideologisk utgångspunkt vi har är detta en fråga som måste lyftas.

Lena