Engagerad hellre än likgiltig

Det studerandefackliga årets höjdpunkt är här! Lärarnas Riksförbunds studerandeförening håller i helgen sitt årliga konvent. Där ska föreningens medlemmar staka ut riktningen för det kommande året och välja en ny central styrelse som ska leda föreningens viktiga arbete fram till nästa konvent.

Glenn talar på konventet i Uppsala våren 2014

I dagarna tre ska vi diskutera, debattera och votera. Men viktigast av allt, så ska vi engagera! LR studs motto är “engagerad hellre än likgiltig”, och det är ett kärnvärde som vi håller högt inom föreningen, en källa till stolthet.

Detta blir mitt tredje konvent. Mitt sista som heltidsstudent. I juni tar jag min examen och tar då klivet upp till fullvärdig medlem i vad vi skämtsamt brukar kalla vuxen-LR. Jag har under de två senaste åren haft den stora förmånen att vara en del av denna fantastiska förening. Jag har suttit ett år som ledamot i den centrala styrelsen och två år som vice ordförande för den lokala studerandeföreningen i Göteborg. Jag är så glad att jag tog chansen att engagera mig tidigt under min studietid. Jag har lärt mig så mycket som jag annars skulle gått miste om. Mitt engagemang i LR stud har på många sätt förgyllt min studietid och skapat minnen för livet.

LR studs centrala styrelse 2013-2014

LR studs centrala styrelse 2013-2014

Det mest fantastiska med LR stud är, enligt mig, hur vi med totalt olika bakgrunder, politiska tillhörigheter och vitt skilda personligheter ändå kan enas under gemensam flagg. Vi delar ett mål tillsammans. Det målet är rätten till att få utöva våra respektive professioner på bästa sätt. För vår egen skull, för samhällets skull och framför allt för elevernas skull. Vi vill få möjligheten att landa i vår yrkesroll. Vi vill inspirera och motivera eleverna till lärande.

Som lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenter vet vi hur viktigt det är att lägga grunden för det livslånga lärandet, och vi kämpar för att ge framtida generationer en bra och kvalitativ utbildning. En bra utbildning för den enskilde innebär förutom högkvalitativ undervisning också tillgång till en studie- och yrkesvägledning värd namnet. Där är det en lång väg kvar att vandra, men jag tror att vi i LR stud har lagt en bra grund för det framtida samarbete våra två professioner kommer att behöva ha i framtiden om vi någonsin ska få studie- och yrkesvägledningen att betraktas som hela skolans ansvar.

Panelsamtal om vägledning med Malin Regnell, Glenn Rafors och Anders Lovén

Panelsamtal om vägledning med Malin Regnell, Glenn Rafors och Anders Lovén

Målsättningen om att studie- och yrkesvägledningen ska betraktas som hela skolans ansvar är en nyckelfråga för att våra elever ska kunna utveckla det som på vägledarspråk kallas valkompetens. Vi vet genom forskningen att unga människor som saknar valkompetens och en bra grundläggande utbildning riskerar ett riktigt skitliv på arbetsmarknaden. I det här avseendet är vi två av de viktigaste yrkesgrupperna i samhället. Vi kan hjälpa människor att hitta motivation, självinsikt och de kunskaper de behöver inför vuxenlivet. LR stud har på många sätt varit en förebild för hur vägledningsfrågorna lyfts upp på den dagliga agendan. Jag är stolt och tacksam över föreningens arbete att alltid lyfta fram även dessa frågor så fort tillfället ges. Detta viktiga arbete hoppas jag ska föras vidare och utvecklas ytterligare av den tillträdande centrala styrelsen.

LR stud på picknick i Almedalsparken med Gustav Fridolin 2014

LR stud på picknick i Almedalsparken med Gustav Fridolin 2014

LR stud är inte bara en trevlig förening för interna diskussioner. Föreningen är duktig på att skapa medial genomslagskraft, driva påverkansarbete och skapa opinion. LR stud ser till att synas och vara på plats där det behövs. Föreningen finns på plats bland annat i Almedalen, under Stockholm Pride och publicerar debattartiklar i media. Jag har under min tid i föreningen känt en väldig stolthet och glädje över att vår förening tas på allvar av politiker, makthavare och opinionsbildare. En konsekvens av mitt studerandefackliga engagemang har varit möjligheten att skriva här på lrbloggar.se och jag gör mitt bästa för att skapa diskussioner och intresse för vägledarfrågor tillsammans med mina bloggande vägledarkollegor.

Per Kornhall föreläste och signerade sin bok Barnexperimentet på LR studs höstkonferens 2013

Per Kornhall föreläste och signerade sin bok Barnexperimentet på LR studs höstkonferens 2013

Det är lätt att bli nostalgisk i konventstider. Det är en brytpunkt mellan vad som varit och vad som komma skall. Jag vill därför passa på att dela med mig av några av mina bästa minnen och upplevelser från min studerandefackliga tid.

Att ha fått möjligheten att träffa och lyssna till Per Kornhall, denna hjälte i skolsverige. Per Kornhall fick med sin bok Barnexperimentet mig att öppna ögonen för mycket av det som är fel i svensk skolpolitik. Det patos och den integritet som den mannen besitter är precis vad vi behöver i den svenska skoldebatten.

Johan Kant i paneldebatt med bland annat Bo Jansson och Tomas Tobé under Almedalen 2014

Johan Kant i paneldebatt med bland annat Bo Jansson och Tomas Tobé under Almedalen 2014

Att få nöjet att lyssna till Johan Kant, mannen bakom En skola åt helvete, under en paneldebatt i Almedalen sommaren 2014.

Att som nyvald ledamot i den centrala styrelsen sitta förväntansfull och lite nervös på tåget inför det första styrelsemötet.

Att ha fått chansen att träffa och tala med politiker, opinionsbildare, föreläsare och debattörer.

Att få spela otrevlig, aggressiv och trotsig tonåring som vägrar att ge bort mobilen till LRs chefsjurist Kristina Rollbäck under en studerandefacklig grundkurs.

Att vid flera tillfällen få uppleva Helena Linges totalt hängivna rekryteringsmetoder. Alla ska med!

Att få ha upplevt Almedalen under det så kallade supervalåret 2014.

Att som studerandefacklig medlem känna ett starkt engagemang och intresse från moderförbundet.

AU LR stud Göteborg 2014-2015 - Glenn, Malin och Tim

AU LR stud Göteborg 2014-2015 – Glenn, Malin och Tim

Att få spendera så många roliga stunder tillsammans med min lokala studerandeförening.

Sist men absolut inte minst är glädjen över att få ha träffat och lärt känna så många fantastiska och engagerade lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenter. Jag har lärt mig så mycket genom att under de här åren resa runt i Sverige och diskutera frågor som är viktiga för vår framtid tillsammans med andra studenter. Jag kommer alltid känna tacksamhet, glädje och stolthet över mitt engagemang i LR stud. I djupet av mitt vägledarhjärta är jag för alltid engagerad hellre än likgiltig!

// Glenn Rafors

Engagerad hellre än likgiltig

Engagerad hellre än likgiltig

 

Att landa i en yrkesroll

För några dagar sedan lämnade jag en fantastisk högstadieskola i en kranskommun till Göteborg efter min allra sista VFU under utbildningen. 8 fantastiska veckor är till ända, och nu är det dags att återvända till högskolan igen för en kurs i vetenskaplig skrivande och sedan examensarbetet. Det är allt, sen är det klart. Så egentligen är min skolning in i yrket som studie- och yrkesvägledare färdig nu. Allt som återstår är det akademiska.

Det är därför väldigt skönt att kunna skriva följande: Jag har landat i min yrkesroll. Jag känner mig på många sätt fullständigt förberedd för att börja mitt yrkesliv som vägledare. Självklart finns det mycket kvar att lära, men jag känner att jag landat i själva professionen.

Jag har de senaste två och ett halvt åren ätit, sovit, levt och andats studie- och yrkesvägledningens historia, teori och praktik. Jag har gått ”all in”. Jag har själv upplevt hur studie- och yrkesvägledning, rätt utfört, kan skapa fantastiska effekter hos såväl individer som grupper. Ett riktigt bra väglednings-, coaching- eller motiverande samtal kan öppna upp nya nivåer inom människor. Det är otroligt häftigt. Vägledning kan vara många saker. Det kan exempelvis vara en nyckel till nya och större drömmar, en spark i baken för den som behöver eller ett instrument som bringar insikt kring vad en individ verkligen vill, men inte vågar.

För mig är vägledaren alltid den sökandes ”advokat”. Vår roll är att tro på dem som kanske inte alltid tror på sig själva. Vår roll är också att tro att andra människor är kapabla, vi måste i vår yrkesroll våga utmana och kräva att den sökande tar eget ansvar för sin egen framtid. Det är en komplex och spännande yrkesroll.

En del i att landa i yrkesrollen, i professionen, är att se de utmaningar vi har som kår. Det finns mycket vi behöver göra, mycket som behöver bli bättre. För de sökandes skull. Vi behöver bli bättre på att samarbeta med övrig personal i skolan. Vi behöver bli mer synliga. Vi behöver kräva större anställningsgrad i förhållande till det elevantal vi har att hantera. Vi behöver bli bättre på att hålla fast i våra samtalsmetodiska färdigheter; inte glömma ramar, syfte, samtalets olika steg och så vidare. Vi behöver informera mindre och vägleda mer.

Men framför allt. Vi behöver bli bättre på att tro mer på oss själva. Vi måste stå upp för våra kompetenser, för vår profession och för den nytta vi gör för de sökande.

Jag kan börja.

Jag heter Glenn, jag är vägledare och jag är stolt över det. Jag tror på mina kompetenser och på att jag behövs. Jag kan skapa drömmar och motivation. Jag är viktig.

Jag tror på mig själv, och jag tror på oss som yrkeskår!

 

// Glenn Rafors

Handledning för studie- och yrkesvägledare – Visst skulle detta kunna vara fantastisk möjlighet

Detta blogginlägg är faktiskt också lite av en bokrecension. Jag har nyligen läst boken Handledning inom behandlande yrken av Peter Hawkins och Robin Shohet (Studentlitteratur 2008). Boken är uttömande och praktisk för den som vill arbeta med handledning, man får teoretisk bakgrund och praktisk hjälp att komma igång.

 

Blogg 1 2015

Författarna menar att kollegor kan handleda varandra om man organiserar detta på ett bra sätt d v s ser till att medlemmarna i gruppen talar ett gemensamt språk, att ha högst sju medlemmar i gruppen, att klargöra innehåll och vara ärliga, formulera kontrakt och kartlägga medlemmarnas förväntningar, bestämma ansvarfördelningen, ge och få feedback och utvärdera efteråt.

 

Handledningens tre huvudsakliga uppgifter är att (1) höja kvaliteten på yrkesutövarens klientarbete, (2) att förbättra den handleddes kompetens och kapacitet samt (3) öka personens förmåga att stärka sig själv.

 

Tänk också på att goda kollegor är guld värda, de kan vara öppna för nya idéer och påtala om man fastnat i negativa tankebanor. Fem minuters ”BMW” d v s Beklaga sig, Morra, Vräka ur sig då och då är ett bra sätta att släppa på trycket.

 

Egenskaper som kännetecknar en god handledare är förmåga att flexibelt hantera olika metoder, ha brett perspektiv, ha och skapa disciplin, kunna arbeta transkulturellt, kunna härbärgera andras oro och ångest, vara öppen för att lära nytt, vara lyhörd, kunna hantera makt och till sist humor, ödmjukhet och tålamod.

 

CLEAR-modellen som tas upp i boken beskriver en handledningssessions uppbyggnad. Den bygger på initialerna av orden: Contracting, Listening, Exploring, Action och Review eller i svensk tillämpning: Avtala mål, regler och roller, Lyssna, Utforska genom frågor, Agera genom t e x att hitta lösningar och Granska genom att testa strategier och ge och få feedback.

 

Den som får handledning ska vara beredd på att ringa in problem i arbetet som man vill få hjälp med, kunna dela med sig av sina problem, fastställa ansvaret man vill ha, känna till villkoren för handledningen (på vems villkor sker den? vem betalar?…), vara mottaglig för feedback och ta ansvar för sina känslor.

 

Det här är den första boken om handledning som jag läst och finns säkert fler bra eller riktigt bra böcker om handledning än denna, vad vet jag? Det jag däremot känner sedan jag har läst denna bok är att om dom som skulle vilja få handledning skulle kunna börja med att träffas i bokcirkel med max sju medlemmar för att gemensamt läsa en bok om handledning och sedan handleda varandra.

 

Den här boken ger tillräckliga redskap för detta. Det som en handledningsgrupp besående av yrkesverksamma bör tänka på är att man får tillstånd att göra detta på arbetstid.

 

Jag kan se en poäng att införa några poäng handledningskunskap i studie- och yrkesvägledarutbildningen så att vi vägledare kunde bli bättre på att handleda varandra särskild att erfarna handleder nyutexaminerade kollegor.

 

//Lotta Lindström

 

Ta hand om dig själv så du orkar ta hand om andra.

Vinterfunderingar

Efter att ha fått bytt arbetsuppgifter för tredje gången den här terminen blev jag besviken igen då jag såg att den 2% höjningen retroaktivt from juli som politikerna i Stockholms stad lovat oss uteblev.

Nästan alla inom skolan fick höjningen utom Studie -och yrkesvägledarna.
Många blev besvikna,särskild de som arbetar på grundskolan,då det skett en satsning med nätverk för att bygga upp stadens studie – och yrkesvägledning.
Alla hade suttit lugnt i båten då en tjänsteman på utbildningsförvaltningen hade sagt att höjningen även gällde oss.
Vi jobbar oftast ensamma och drar det tunga lasset själv och i “rök och damm” som någon uttryckte att pedagogerna gör. Vi har också en pedagogisk yrkesexamen.
Samt vi är ute i klasser och gör informationsinsatser för elever, föräldrar och fortbildar lärare och skolledare ibland om sånt som ingen annan håller reda på gällande antagning, gymnasiala och eftergymnasiala studier.
Får man vara bitter ,ja det tycker jag .En lite grupp som tror sig bli inkluderad med lärarna, men blir bortvalda.
Vi vet alla att vi gör ett bra jobb,som faktiskt ingen annan klarar av och vi får försöka släppa den bittra känslan och stå på oss.
Tala för oss i dessa bloggar, ute i kommuner ,friskolor , universitet samt alla andra ställen vi jobbar och verkar i.
Sträcka på oss , vi har inga förstasyvare, men vi är bra ändå.

Valkompetens – vad innebär det egentligen?

Ett modeord som cirkulerat i vägledarvärlden under några år och som vid det här laget bör vara en del i de allra flesta vägledares vardagsvokabulär är begreppet valkompetens. Vad betyder det egentligen att vara valkompetent? Den här texten ska handla om det.

Ordet valkompetens är en försvenskning av det engelska begreppet Career Management Skills – CMS (färdigheter att hantera karriären). I begreppet valkompetens ryms förutom önskvärda färdigheter för ändamålet också en uppsättning värderingar och attityder som en individ förväntas kultivera för att bli anställningsbar på den nuvarande och framtida arbetsmarknaden.

Det finns ännu ingen globalt accepterad definition av vad det egentligen innebär att en person är att betrakta som valkompetent, utan det varierar något från land till land. Det har däremot börjat utkristalliseras en något klarare bild kring vad som bör finnas med i begreppet. Det här inlägget är inte ett försök att ge en fullständig definition av begreppet, men jag hoppas att det kan bidra till en ökad förståelse av ett lite klurigt och ospecifikt begrepp som blivit och kommer att fortsätta vara en viktig del i studie- och yrkesvägledares vardag.

Värt att poängtera redan inledningsvis är att innehållet i begreppet valkompetens främst kommer från policymakarnas perspektiv. Det är alltså våra makthavare som dragit slutsatsen att utvecklandet av så kallad valkompetens är önskvärt för att göra respektive lands medborgare mer anställningsbara. Det är således ett vida känt begrepp bland människor som arbetar med att skapa och implementera policy i respektive lands berörda institutioner, men det finns i dagsläget dåligt med forskning som stöder uppfattningen att en ökad valkompetens leder till en ökad anställningsbarhet. Det betyder inte att det inte är önskvärt att utveckla valkompetens, bara att det i nuläget saknas empiriskt stöd för att det faktiskt gör att fler personer kommer i arbete.

Sverige och Europa

I Sverige har begreppet valkompetens formulerats och satts på pränt i Skolverkets Allmänna råd för arbetet med studie- och yrkesvägledning:

För att hantera valsituationer behöver eleven utveckla ett antal kompetenser som visar på strukturerade sätt att samla, analysera, sätta samman och organisera sig själv och utbildnings- och yrkesinformation samt ha färdigheter att kunna fatta och genomföra beslut och hantera övergångar och växlingar i livet (2013, sid 13).

En ganska vag och intetsägande definition egentligen, samtidigt som den markerar att det här är någonting viktigt och önskvärt för individen. Skolverket har hämtat definitionen till begreppet valkompetens i en artikel av professor Ronald Sultana (2012). I artikeln ges läsaren en överblick över hur det gått att implementera valkompetensbegreppet i en lång rad europeiska länder. Han visar också på att det varit svårt att hitta en gemensam definition av begreppet inom EU då de olika medlemsländerna skiljer sig åt markant vad gäller skol- och arbetsmarknadskultur.

Sultana påtalar att ett problem i att finna en gemensam definition inom EU är ifall syftet med att skapa valkompetens hos medborgarna är något som ska vara strikt förknippat med arbetsmarknadspolitik/skolpolitik, eller om det är eftersträvansvärt att det inom valkompetensbegreppet också ska finnas en bredare ansats till att fostra kompetenser som är applicerbara även på en individs livskarriär. Om begreppet också inlemmar tanken att hela individens livskarriär ingår så blir också personlig och social utveckling/utbildning en del i arbetet med att göra individer valkompetenta.

Livslångt lärande och valkompetens

Ett annat viktigt begrepp som kommit att färga mycket av vårt vardagsspråk är livslångt lärande. Sultana (2012, sid 230) redovisar de av EU fastställda nyckelkompetenserna för livslångt lärande och visar hur dessa går att länka till en individs valkompetens. Nedan följer min översättning av dessa (8) nyckelkompetenser samt hur de knyter an till valkompetensbegreppet.

1. Kommunikation på modersmålet:
Förmåga att söka upp, samla in och processa skriftlig information. Förmåga att skilja relevant från irrelevant data.

2. Kommunikation på främmande språk:
Förmåga att arbeta med mångfald.

3. Matematisk, vetenskaplig och teknologisk “läskunnighet”:
Förmåga att hantera en budget. Att kultivera en disposition gentemot kritiskt tänkande. Förmåga att manipulera verktyg och data för att nå fram till en slutsats.

4. Digital kompetens:
Förmåga att använda data och tjänster på internet. Förmåga att använda IKT för att stödja kritiskt tänkande, kreativitet och innovation på fritiden och i arbetet.

5. Lära-sig-lära:
Effektiv hantering av sig själv vad gäller lärande och karriären.

6. Social- och medborgerlig kompetens:
Förmåga att interagera effektivt med institutioner. Förmåga att kunna skilja arbetslivet åt från det privata livet.

7. Entreprenörskap:
Färdigheter i att utveckla och implementera olika projekt. Förmåga att identifiera sina personliga styrkor och svagheter. Förmåga att bedöma eventuella konsekvenser av, samt våga ta, risker när tillfällen uppstår.

8. Kulturellt uttryck:
Förmåga att realisera och ta tillvara ekonomiska möjligheter i kulturella aktiviteter.

Detta är ett sätt att definiera och använda sig av valkompetensbegreppet på ett överskådligt och mer konkret sätt. Som jag beskrivit tidigare finns i dagsläget ingen helt gemensam definition inom EU kring vad begreppet valkompetens betyder, men som ni ser i listan ovan finns ett antal önskvärda kompetenser beskrivna då det kopplas till det livslånga lärandet. Det finns också organisationer inom EU där det arbetas aktivt med valkompetensbegreppet. En sådan organisation är ELGPN – European Lifelong Guidance Policy Network. För den intresserade läsaren finns en skrift på temat valkompetens utgiven av ELGPN att hämta här.

Australien, Kanada och USA.

Forskarkvartetten Hooley, Watts, Sultana och Neary har i en artikel (2012) studerat hur Australien, Kanada och USA har arbetat med valkompetens och vad begreppet innebär i dessa länder. I respektive land har det funnits en ambition att ta fram nationella ramverk för arbetet med att lära medborgarna valkompetens. Dessa ramverk är lika varandra då de kan sägas vara historiskt sammankopplade. Det första ramverket föddes i USA och presenterades i en publikation 1989, en så kallad planritning (översatt från engelskans blueprint) syftade till att ligga till grund för framtida arbete med att få en valkompetent befolkning.

Utgångspunkten var att den nya, mer flexibla och dynamiska arbetsmarknaden, krävde individer som själva klarade av att hantera sin karriär och hålla sig anställningsbara. Borta var tiden då en yngling valde ett yrke i unga år och sedan stannade kvar där tills pensionen. Kanada införde 1996 ett liknande ramverk och 2005 införde även Australien ett liknande ramverk på prov. Dessa ramverk har sedan systematiskt uppdaterats och förändrats för att vara fortsatt aktuella.

Dessa ramverk är inte helt identiska, men de har stora likheter sinsemellan. I artikeln (2012, sid 6-7) presenterar författarna de tre ländernas centrala punkter i vad det innebär att vara valkompetent. Jag har nedan slagit ihop de tre ländernas beskrivningar och översatt dessa till svenska. Att bli valkompetent innebär då att skaffa sig följande kompetenser:

1. Förstå sig själv och ha en positiv självbild.

2. Utveckla social kompetens.

3. Sträva efter personlig utveckling genom livet.

4. Finna balansen mellan arbete och fritid.

5. Delta i det livslånga lärandet som ett sätt att nå mål i livet och i yrkeslivet.

6. Ha förmågorna som krävs för att skaffa och behålla ett arbete.

7. Engagera sig i och ständigt utveckla sina karriärs- och livsmål.

8. Lära sig att fatta väl underbyggda beslut gällande livsprojekt och arbetsliv.

9. Kunna ta fram och använda sig av korrekt och relevant information som stöd vid valprocesser och karriärbeslut.

10. Förstå att det sker förändringar i livs- och yrkesroller.

11. Förstå relationen mellan arbetsliv, samhälle och ekonomi.

Som ni ser en ganska diger önskelista. Samtidigt innehåller den mycket av värde för oss som arbetar med studie- och yrkesvägledning till vardags. Att arbeta för att de sökande utvecklar valkompetens i enlighet med ovanstående är också en god utgångspunkt då vi arbetar med vägledning i vid bemärkelse. Ett arbete som vi då betraktar som hela skolans ansvar.

Avslutningsvis

Jag hoppas att ovanstående text har gett en ökad förståelse och nya tankar kring vårt arbete med att fostra valkompetenta medborgare. Som jag redogjort för ovan finns ännu ingen definitiv definition av vad valkompetensbegreppet innebär, men det är ett användbart begrepp och en ökad konsensus kring innebörden lär utkristalliseras med tiden.

Innan jag avslutar texten vill jag dock lyfta en viktig aspekt vad gäller synen på valkompetens. Sultana (2012, sid 232) påtalar att det finns en risk att när hela ansvaret för att bli anställningsbar läggs över på enskilda individer finns en tendens att samhället skuldbelägger de individer som misslyckas med att själva skaffa sig en plats på arbetsmarknaden. Eftersom det är du som individ som ansvarar för att skaffa rätt kompetens, inställning och attityd blir det också ditt eget fel när du misslyckas. Det är självklart så att det finns ett stort individuellt ansvar för varje enskild medborgare att själv anstränga sig för att vara anställningsbar, Sultana menar dock att det i tider med hög arbetslöshet och i länder där arbetsmarknaden fungerar illa finns en fara i att lasta över strukturella problem på individen. Där håller jag verkligen med honom.

// Glenn Rafors

 

Litteratur

Sultana, R (2012). Learning career management skills in Europe: a critical review. Journal of education and work, 25:2, 225-248

Hooley, T., Watts, A.G., Sultana, R. & Neary, S. (2012). The ‘blueprint’ framework for career management skills: a critical exploration, British journal of guidance & counseling, 1-15

Ännu ett SYV-öde i loop

”…oooääääh!” Munnen med de glest sittande tänderna står vidöppen. Jag hör en ny djup inandning. Dottern tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas. Tanken slår mig när jag ser de hårt blundande och tårande ögonen att bebisar ser överdrivet ledsna ut när de gråter. När munnen ändå är öppen passar jag att styra skeden med morgongröten mot den. Munnen slår igen, och dottern börjar smacka. Det dröjer dock inte länge innan smackandet ersätts av ännu kraftigare gråt än tidigare. Den tråkiga nyhetsuppläsaren på radion har inte fått en syl i vädret den här morgonen.

När morgonrutinen är avslutad med blöjbyte, fodring av bebis och hundar, rastning av hundarna, dusch och dylikt, joggar jag mot tunnelbanan. Även den här gången missar jag den. Ambitionen att komma prick 08:00 skjuts upp till nästa arbetsdag.

”Hej. Tjena! Hej! Hallå! Godmorgon! Tjena. Hej. Läget? [Nähä!] Hej. God morgon!”. Rutinerat betar jag av elever jag passerar i korridoren. Skörden av hälsningar tillbaka varierar från dag till dag. Jag får tillbaka allt ifrån leende hälsningar till försiktiga nickningar – såväl som likgiltiga miner och huvuden som vänds bort. Det ingår i jobbet att hälsa på elever och att inte bli hälsad på. Kanske inte som SYV – men som vuxen på skolan.

Jag hänger av mig rocken, slår på datorn och utbyter några artighetsfraser med kollegorna i kontorslandskapet. Jag kommer på mig själv att det trots allt är rätt så trevligt att sitta ihop med tre andra vägledare, även om jag mestadels längtar tillbaka till mitt egna lilla rum jag hade för något läsår sedan. Trots mitt milda och dagligt återkommande missnöje, om den s.k. lokalfrågan, flyter dagen på som vanligt. Möten och enskilda samtal avlöser varandra, och varvas med mailkonversationer och administrativt arbete.

Dagen närmar sig mot sitt slut. Som vanligt jobbar jag över. Vaktmästaren kommer in i rummet och muttrar någonting om att jag kommer bli inlåst. Han tillägger: ”Du vet att larmet sätts på halv sex – och ännu viktigare, din dotter växer upp snabbt. Passa på att vara med henne innan hon blir en jobbig 14-åring!” Jag stänger av datorn, traskar mot rocken och sedan mot tunnelbanan. Kvällen bjuder på lek och umgänge med familjen (inkl. mopsarna) såväl som ensamtid framför datorn.

Den fasansfulla insikten slår mig när jag ligger i sängen, hopträngd med en sovande bebis och sambon: Jag skulle ha pressat ut mer av dagen och framförallt ha lekt mer med min dotter. Ögonlocken blir tyngre och tyngre, och jag slocknar med en klump i magen.

Jag vaknar av ett ”oooääääh!” Jag stirrar in i en vidöppen mun med glest sittande tänder. Jag hör en ny djup inandning från bebisen. Hon tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas…

Skitlivet – ett gyllene tillfälle för studie- och yrkesvägledningen

Under hösten har SVTs Uppdrag Granskning sänt två avsnitt (del1, del2) om den allt hårdare arbetsmarknad som väntar många av våra unga när de lämnat skolan. Under #Minavillkor har UG-redaktionen fått in mängder av berättelser och vittnesmål om hur oseriösa företag utnyttjar ung och oerfaren arbetskraft på sätt som aldrig skulle accepteras om dessa varit fackligt anslutna. Det som rullar i rutan är en vagel i ögat för den så kallade svenska modellen. Ett av de mer upprörande inslagen handlar om hur en ung tjej förväntas skriva på ett flersidigt kontrakt värdigt en bankdirektör för att få ett extrajobb på en snabbmatsrestaurang. En annan vittnar om att det inte går att gå på toaletten på en hel arbetsdag, och att hon därför väljer bort att äta frukost innan jobbet. Ytterligare ett vittnesmål skildrar hur ett bolag hotar de anställda med vite om 250 000 kronor om de avslöjar något om sin arbetsplats, även efter att de slutat. Jobbet? Telefonförsäljning. Detta är bara några exempel ur programmen, och jag kan verkligen rekommendera alla som jobbar med ungdomar och ungas arbetsliv att se dem.

I antologin Skitliv – Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012) får läsaren ta del av mängder av konkreta exempel på hur arbetsmarknaden har förändrats, och hur det påverkar dem som drabbas. Det handlar om oseriösa bemanningsföretag, situationen för de anställda i vården, hur vikariat på vikariat staplas på varandra i oändlighet och om hur kraven på flexibilitet och anpassning gör att resten av livet sätts på paus i väntan på ett sms från chefen:

”Så länge jag får ett sms där det står att jag har jobb i tre-fyra dagar framåt så vet jag att jag får en tusenlapp. Så länge jag får de SMS:en så funkar det. Det är ingen drömsituation”. (Ur Skitliv, 2012, sid 33).

Ovanstående är bara två av flera indikationer på att arbetsmarknaden håller på att bli mer och mer segregerad. Med segregation så avser jag inte bara en skev fördelning mellan dem som har jobb och dem som saknar jobb, utan en allt skevare fördelning mellan dem som har säkra jobb, och dem som har osäkra jobb.

Utvecklingsekonomen Guy Standing beskriver i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen (2013) hur en helt ny samhällsklass håller på att växa fram. Det är en klass präglad av att sitta fast i en prekär situation – ett prekariat. Det är ingen enhetlig skara människor, och det är inte nödvändigtvis så att den som är en del av prekariatet är särskilt fattig. Det som är utmärkande är istället att den här gruppen saknar trygghet. De har tillfälliga arbeten, projektanställningar, vikariat efter vikariat. De förväntas att alltid vara flexibla, helt på arbetsgivarens villkor. Det finns tre saker som är utmärkande för prekariatets ”medlemmar”:

”Alla delar de känslan av att deras arbete är instrumentellt (för överlevnad), opportunistiskt (man tar vad man kan få) och prekärt (otryggt). (Ur Prekariatet, 2013, sid 27).

Problemet med detta växande prekariatet är, enligt författaren, att otrygga människor på jakt efter trygghet söker sig till politiska partier och ideologiska organisationer som erbjuder enkla svar. För den som saknar en mer fast anställning saknar också ofta de medborgerliga rättigheter som många andra har. De kan inte få en trygg a-kassa, inga bolån, svårare att få hyreskontrakt, dålig sjukpenning och så vidare.

Då detta är ett område som verkligen intresserar mig spenderade jag större delen av våren och försommaren till, att tillsammans med min kurskamrat och vän Mia, i ett fördjupningsarbete studera huruvida den studie- och yrkesvägledning som erbjuds förbereder eleverna för den arbetsmarknad de förväntas vara en del av. Svaret vi kom fram till var nedslående: Nej, studie- och yrkesvägledningen förbereder inte eleverna för den arbetsmarknad som väntar dem. Att så är fallet beror inte på att vägledarna inte vill, utan att de inte hinner. När tiden är knapp fokuserar man helt enkelt på att arbeta med val till gymnasiet eller högskolan. Det framkom också att många tycker att detta är ett område som är svårt att närma sig, att det framför allt är en fråga för politiker och arbetsmarknadens parter.

Jag menar att här finns det ett gyllene tillfälle för oss studie- och yrkesvägledare att ta mer plats, att skapa en arena för oss själva där vi, för elevernas skull, lyfter upp de här frågorna så att de hamnar på dagordningen. Vi kommer inte att klara det själva, utan det måste vara en gemensam satsning och ses som hela skolans ansvar. Däremot kan vi vara den drivande kraften och ta på oss rollen som ”experter” i utformningen av lektionspass och gruppvägledningstillfällen kring arbetsmarknaden, arbetsmarknadens villkor, arbetsrätt, fackliga kunskaper och så vidare. Våra elever förtjänar att lära sig vilka rättigheter och skyldigheter som finns på den svenska arbetsmarknaden, innan de förväntas bli en del av den. En del i att vara valkompetent är att förstå arbetsmarknadens villkor.

// Glenn Rafors

 

För den vetgirige:

Skitliv – Om ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012). Victor Bernhardtz (red).

Prekariatet – Den nya farliga klassen (2013). Guy Standing.

Se en öppen föreläsning med efterföljande paneldebatt om Prekariatet här.

Tankar om valfrihetens paradox

Vi lever i en tid av ökad individualisering, som hänger samman med den ökade differentieringen av samhället. Individualiseringen ger människor en större frihet att utforma sina liv som de själva vill, men ställer samtidigt krav på att individen ska göra det bästa möjliga i förvaltandet av denna frihet. Möjligheterna att förverkliga sig själv är i dag större än någonsin tidigare. Ändå verkar förmågan att hantera dessa möjligheter inte ha utvecklats i samma takt som själva möjligheterna. Den amerikanske psykologen Barry Schwartz talar om västvärldens doktrin. Om vi vill maximera medborgarnas välfärd, så uppnår vi det genom att maximera individens frihet. Skälet är att frihet i sig själv är något gott, värdefullt och meningsfullt för människan. Frihet ger oss möjlighet att fatta våra egna beslut. Vägen dit går via utökade valmöjligheter. Ju fler valmöjligheter, desto mer frihet. Desto mer frihet, desto mer välfärd.

Alla dessa val har dock två negativa effekter på människan. Det ena är att det paradoxalt nog leder till förlamning i stället för befrielse. När det finns så många alternativ blir det vanskligt att fatta beslut. Det andra är att när vi kommer över förlamningen och fattar ett beslut, så är vi mindre nöjda med det resultatet än vad vi skulle ha varit om alternativen varit färre. Om man inte är riktigt nöjd med det val man gjort, är det lätt att intala sig att något av alternativen hade varit bättre. Den föreställningen får en del att ångra sitt beslut. Ångern minskar dessutom tillfredsställelsen med de beslut som varit bra. När alternativen är många är det lättare att känna missnöje med allt som inte är optimalt med det val man har gjort. Vår tids ständiga jakt på det maximala!

Utan tvekan så är viss valfrihet bättre än ingen valfrihet. Men det betyder inte att fler valmöjligheter är bättre än färre. Det finns en magisk gräns, men var den går vet ingen. Däremot har vi nog för länge sedan passerat den, där ökade valmöjligheter ökar vår välfärd.

Jag funderar över detta i relation till den studie- och yrkesvägledning vi bedriver, till ett studie- och yrkesval som blivit alltmer komplext. Förutom val av program/utbildning ska det väljas inriktning och fördjupning (läs gymnasiet). Valet av skola är ibland viktigare än valet av program. Olika skolor profilerar sig och lanserar sina varumärken genom att framhålla än det en än det andra: ”eleven i centrum”, ”träning för verkligheten”, ”kreativ studiemiljö”, personligt engagemang”, ”vi ger mer” etc. etc. Allt detta föder och göder jakten på det optimala. Vad händer när ångern eller den uteblivna tillfredsställelsen infinner sig? Dessa ”vandrare” mellan olika program och skolor, de återkommande bytena, är inte de ett resultat av just detta? Missnöjet, då det man valt inte är optimalt och en föreställning om att hur bra alternativen i stället skulle kunna vara.

Att för egen del (med de hinder som finns) få välja utbildning och yrke är något gott och värdefullt. Att ha inflytande över hur mitt liv ska utformas och vad det ska fyllas med. Men frågan är om all denna mängd av olika valalternativ bidrar till ett större inflytande över hur mitt liv ska se ut. Risken är nog snarare att den frustration, osäkerhet och det missnöje som skapas tar udden av det verkliga valet och i stället invaggar oss i en illusion av valfrihet.

Lena

Studie- och yrkesvägledning hela skolans uppdrag

Jag vill börja det här inlägget med att tydliggöra att studie- och yrkesvägledning går att särskilja i två olika ”typer”. Den första ”typen” är att bedriva vägledning i vad som brukar kallas snäv bemärkelse. Med snäv bemärkelse så menas den vägledning som studie- och yrkesvägledaren erbjuder i enskilda samtal eller i gruppvägledning. Detta är den i Sverige idag vanligaste formen att bedriva studie- och yrkesvägledning på i de allra flesta skolor. Den andra ”typen” av vägledning är vägledning i vid bemärkelse och innefattar den vägledning som individen får, eller bör få, av alla i organisationen som ett led i att förberedas inför framtida studie- och yrkesval. Vägledning som ges i vid bemärkelse kan bli en del i det som är tänkt att vara hela skolans ansvar, nämligen att eleven utvecklas i sin studie- och yrkesorientering (SYO – därav den gamla betäckningen SYO-konsulent).

Som jag tidigare nämnde så är det framför allt den snäva typen av vägledning som bedrivs idag. Det är problematiskt av flera skäl.

Ett tydligt problem är att den vägledning som eleverna erbjuds oftast koncentreras till senare delen av högstadietiden, ibland enbart i direkt anslutning till gymnasievalet. Hur ska en insats som är tänkt att förbereda elever för framtida studie- och yrkesval och dessutom hjälpa dem att välja i enlighet med sina intressen kunna ha någon större påverkan om den kommer så sent i processen? Studie- och yrkesvägledaren ska enligt uppdraget även arbeta för att valet inte ska reproducera de hinder som finns utifrån ett köns-, klass-, och etnicitetsperspektiv och bidra till att vidga elevens möjlighet/handlingshorisont så att denne ser fler möjligheter än tidigare. Med denna ganska digra önskelista, hur ska vägledaren kunna leva upp till förväntningarna genom att ha ett enskilt samtal, en gång, på kanske 40 minuter? På vissa skolor finns det möjlighet för eleverna att träffa vägledaren mer än en gång, ibland erbjuds också samtalen tidigare än i nionde klass. På dessa skolor finns så klart då en större chans att vägledaren kan bidra med lite av det som finns i ovan nämnda önskelista.

Tyvärr är vägledningen ibland oerhört nedprioriterad (det är inte helt ovanligt att se lediga tjänster som studie- och yrkesvägledare med en anställningsgrad på runt 20 procent) på vissa skolor och i vissa kommuner, och det enda som erbjuds är det där korta samtalet i direkt anknytning till gymnasievalet. Det hjälper säkert vissa elever i deras val och det kan fungera som en utloppsventil för vissa elever att prata igenom sin oro inför valet med en vuxen person.

Frågan kvarstår dock: Är det verkligen att betrakta som en vettig insats som kan leva upp till de förväntningar som finns på studie- och yrkesvägledarna och vägledningens förväntade effekter?

Om vi i Sverige menade allvar med att ha en högkvalitativ studie- och yrkesvägledning så finns det ett par saker som jag tror skulle bidra oerhört mycket för professionens status och för de positiva effekter jag tror det skulle medföra för eleverna om de fick en studie- och yrkesvägledning värd namnet.

För det första behöver alla lärare, rektorer och vägledare läsa och ta till sig av Skolverkets allmänna råd för studie- och yrkesvägledningen. I denna publikation finns klara riktlinjer, utifrån skollagen, kring vem som har ansvar för olika delar av den vägledning som eleverna har rätt till utifrån vägledning i vid bemärkelse. För att höja kvaliteten måste studie- och yrkesvägledningen börja betraktas som hela skolans ansvar, för som jag redogjort tidigare i texten kan en enskild vägledare omöjligt göra det jobbet själv.

För det andra måste kommuner och skolor på många platser i landet utöka studie- och yrkesvägledarnas anställningsgrad. Jag tror personligen det vore lämpligt om statliga riktlinjer togs fram där ett maximalt elevantal per tjänst, såsom exempelvis 300 högstadieelever per heltidsanställd vägledare.

Hur ska vi då arbeta rent konkret för att leverera vägledning i den vida bemärkelsen? Det första är att lärarna och vägledaren på skolan börjar samarbeta med varandra. Kanske kan vägledaren bjudas in till att bli en del av lärarlaget? Lärarna arbetar, kanske utan att vara medvetna om det, ofta redan med vägledande insatser. Här kan vägledaren vara ett stöd i det arbetet. Det kan vara enkla saker som att under en kemilektion lyfta frågan kring vilka yrken som behöver eller använder den typ av kunskaper som just nu diskuteras. I samhällskunskap/svenska/historia och så vidare finns massor av möjligheter att flika in små vägledande insatser, exempelvis arbetsmarknadskunskaper/CV/historiska arbeten, som sätter igång tankar hos eleverna kring deras egen framtida karriär vad gäller yrken och studieval. Detta skulle kunna kombineras med exempelvis en så kallad karriärportfölj där eleverna under skoltiden har små reflektionsuppgifter och liknande som handlar om framtidsdrömmar, olika yrken och studiemöjligheter och så vidare. Dessa karriärportföljer skulle vara ett enormt stöd för eleverna i den snäva vägledningen, alltså i enskilda samtal och gruppvägledning. Detta skulle vara ett bra första steg i att öka elevernas valkompetens.

Glenn Rafors

Dualismen mellan min naivitet och cynism

”…och har du några frågor på det?”. Min röst låter smått likgiltig. Jag får tillbaka ett glatt ”nej”. Eleven hoppas på en tidigare lunchrast. Denne sneglar förväntansfullt mot dörren. Tillbaka får eleven en lång tystnad (sju sekunder lång). ”Mmm…”, tillägger jag. ”Det är bara att komma förbi annars”. Vi reser på oss samtidigt, som om vi gått upp på en signal. Vi tar i hand, och jag skyndar mig tvångsmässigt till toa för att tvätta händerna (jo, så är jag när jag tagit i hand). Eleven går ikapp, dansar förbi elegant och kastar mig en blick som säger: ”Hahaha! Samtalet gav mig noll – annat än att jag fick slippa svenskan. Jag mot skolan, 1-0”. Jag låter det passera.

Min drivkraft – eller snarare min yrkesmässiga kompass jag navigerar efter – är en naiv grundsyn på elevernas intentioner. Dock: Det är väldigt lätt att hamna i jaha-ja-det-är-klart-att-du-ska-bli-läkare-och-eller-ingenjör-eftersom-du-inte-känner-till-bättre-diket eller i tankebanor som dryper av ”jo precis, tror du själv på att jag går-på din lögn om att du ska sluta skolka fr.o.m. nu”. För mig är det lätt att hamna där. När tanken väl dyker upp reflekterar jag det i mina handlingar (beteenden; kroppsspråk; mimik och det talade språket) likt två djävulshorn som sakta tycks växa ur mina tinningar. Och voilà: Oönskade och destruktiva beteenden cementeras. Den självuppfyllande profetian blir certifierad och vidimerad av den tråkiga kommunala tjänstemannen (mig). Med självreflektion, insikt och en förståelse för de egna tankebanorna är det möjligt att navigera tillbaka till den naiva Volkan, jag trots allt är.

Handledning och fortbildning är ett av sätten för oss att börja bli självreflekterande och känna igen våra tankebanor innan de manifesteras. Det är viktigt att vår arbetsgivare ger oss det utrymmet att växa. I annat fall är sannolikheten större att det växer djävulshorn lite varstans i SYV-Sverige.