Ännu ett SYV-öde i loop

”…oooääääh!” Munnen med de glest sittande tänderna står vidöppen. Jag hör en ny djup inandning. Dottern tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas. Tanken slår mig när jag ser de hårt blundande och tårande ögonen att bebisar ser överdrivet ledsna ut när de gråter. När munnen ändå är öppen passar jag att styra skeden med morgongröten mot den. Munnen slår igen, och dottern börjar smacka. Det dröjer dock inte länge innan smackandet ersätts av ännu kraftigare gråt än tidigare. Den tråkiga nyhetsuppläsaren på radion har inte fått en syl i vädret den här morgonen.

När morgonrutinen är avslutad med blöjbyte, fodring av bebis och hundar, rastning av hundarna, dusch och dylikt, joggar jag mot tunnelbanan. Även den här gången missar jag den. Ambitionen att komma prick 08:00 skjuts upp till nästa arbetsdag.

”Hej. Tjena! Hej! Hallå! Godmorgon! Tjena. Hej. Läget? [Nähä!] Hej. God morgon!”. Rutinerat betar jag av elever jag passerar i korridoren. Skörden av hälsningar tillbaka varierar från dag till dag. Jag får tillbaka allt ifrån leende hälsningar till försiktiga nickningar – såväl som likgiltiga miner och huvuden som vänds bort. Det ingår i jobbet att hälsa på elever och att inte bli hälsad på. Kanske inte som SYV – men som vuxen på skolan.

Jag hänger av mig rocken, slår på datorn och utbyter några artighetsfraser med kollegorna i kontorslandskapet. Jag kommer på mig själv att det trots allt är rätt så trevligt att sitta ihop med tre andra vägledare, även om jag mestadels längtar tillbaka till mitt egna lilla rum jag hade för något läsår sedan. Trots mitt milda och dagligt återkommande missnöje, om den s.k. lokalfrågan, flyter dagen på som vanligt. Möten och enskilda samtal avlöser varandra, och varvas med mailkonversationer och administrativt arbete.

Dagen närmar sig mot sitt slut. Som vanligt jobbar jag över. Vaktmästaren kommer in i rummet och muttrar någonting om att jag kommer bli inlåst. Han tillägger: ”Du vet att larmet sätts på halv sex – och ännu viktigare, din dotter växer upp snabbt. Passa på att vara med henne innan hon blir en jobbig 14-åring!” Jag stänger av datorn, traskar mot rocken och sedan mot tunnelbanan. Kvällen bjuder på lek och umgänge med familjen (inkl. mopsarna) såväl som ensamtid framför datorn.

Den fasansfulla insikten slår mig när jag ligger i sängen, hopträngd med en sovande bebis och sambon: Jag skulle ha pressat ut mer av dagen och framförallt ha lekt mer med min dotter. Ögonlocken blir tyngre och tyngre, och jag slocknar med en klump i magen.

Jag vaknar av ett ”oooääääh!” Jag stirrar in i en vidöppen mun med glest sittande tänder. Jag hör en ny djup inandning från bebisen. Hon tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas…

Skitlivet – ett gyllene tillfälle för studie- och yrkesvägledningen

Under hösten har SVTs Uppdrag Granskning sänt två avsnitt (del1, del2) om den allt hårdare arbetsmarknad som väntar många av våra unga när de lämnat skolan. Under #Minavillkor har UG-redaktionen fått in mängder av berättelser och vittnesmål om hur oseriösa företag utnyttjar ung och oerfaren arbetskraft på sätt som aldrig skulle accepteras om dessa varit fackligt anslutna. Det som rullar i rutan är en vagel i ögat för den så kallade svenska modellen. Ett av de mer upprörande inslagen handlar om hur en ung tjej förväntas skriva på ett flersidigt kontrakt värdigt en bankdirektör för att få ett extrajobb på en snabbmatsrestaurang. En annan vittnar om att det inte går att gå på toaletten på en hel arbetsdag, och att hon därför väljer bort att äta frukost innan jobbet. Ytterligare ett vittnesmål skildrar hur ett bolag hotar de anställda med vite om 250 000 kronor om de avslöjar något om sin arbetsplats, även efter att de slutat. Jobbet? Telefonförsäljning. Detta är bara några exempel ur programmen, och jag kan verkligen rekommendera alla som jobbar med ungdomar och ungas arbetsliv att se dem.

I antologin Skitliv – Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012) får läsaren ta del av mängder av konkreta exempel på hur arbetsmarknaden har förändrats, och hur det påverkar dem som drabbas. Det handlar om oseriösa bemanningsföretag, situationen för de anställda i vården, hur vikariat på vikariat staplas på varandra i oändlighet och om hur kraven på flexibilitet och anpassning gör att resten av livet sätts på paus i väntan på ett sms från chefen:

”Så länge jag får ett sms där det står att jag har jobb i tre-fyra dagar framåt så vet jag att jag får en tusenlapp. Så länge jag får de SMS:en så funkar det. Det är ingen drömsituation”. (Ur Skitliv, 2012, sid 33).

Ovanstående är bara två av flera indikationer på att arbetsmarknaden håller på att bli mer och mer segregerad. Med segregation så avser jag inte bara en skev fördelning mellan dem som har jobb och dem som saknar jobb, utan en allt skevare fördelning mellan dem som har säkra jobb, och dem som har osäkra jobb.

Utvecklingsekonomen Guy Standing beskriver i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen (2013) hur en helt ny samhällsklass håller på att växa fram. Det är en klass präglad av att sitta fast i en prekär situation – ett prekariat. Det är ingen enhetlig skara människor, och det är inte nödvändigtvis så att den som är en del av prekariatet är särskilt fattig. Det som är utmärkande är istället att den här gruppen saknar trygghet. De har tillfälliga arbeten, projektanställningar, vikariat efter vikariat. De förväntas att alltid vara flexibla, helt på arbetsgivarens villkor. Det finns tre saker som är utmärkande för prekariatets ”medlemmar”:

”Alla delar de känslan av att deras arbete är instrumentellt (för överlevnad), opportunistiskt (man tar vad man kan få) och prekärt (otryggt). (Ur Prekariatet, 2013, sid 27).

Problemet med detta växande prekariatet är, enligt författaren, att otrygga människor på jakt efter trygghet söker sig till politiska partier och ideologiska organisationer som erbjuder enkla svar. För den som saknar en mer fast anställning saknar också ofta de medborgerliga rättigheter som många andra har. De kan inte få en trygg a-kassa, inga bolån, svårare att få hyreskontrakt, dålig sjukpenning och så vidare.

Då detta är ett område som verkligen intresserar mig spenderade jag större delen av våren och försommaren till, att tillsammans med min kurskamrat och vän Mia, i ett fördjupningsarbete studera huruvida den studie- och yrkesvägledning som erbjuds förbereder eleverna för den arbetsmarknad de förväntas vara en del av. Svaret vi kom fram till var nedslående: Nej, studie- och yrkesvägledningen förbereder inte eleverna för den arbetsmarknad som väntar dem. Att så är fallet beror inte på att vägledarna inte vill, utan att de inte hinner. När tiden är knapp fokuserar man helt enkelt på att arbeta med val till gymnasiet eller högskolan. Det framkom också att många tycker att detta är ett område som är svårt att närma sig, att det framför allt är en fråga för politiker och arbetsmarknadens parter.

Jag menar att här finns det ett gyllene tillfälle för oss studie- och yrkesvägledare att ta mer plats, att skapa en arena för oss själva där vi, för elevernas skull, lyfter upp de här frågorna så att de hamnar på dagordningen. Vi kommer inte att klara det själva, utan det måste vara en gemensam satsning och ses som hela skolans ansvar. Däremot kan vi vara den drivande kraften och ta på oss rollen som ”experter” i utformningen av lektionspass och gruppvägledningstillfällen kring arbetsmarknaden, arbetsmarknadens villkor, arbetsrätt, fackliga kunskaper och så vidare. Våra elever förtjänar att lära sig vilka rättigheter och skyldigheter som finns på den svenska arbetsmarknaden, innan de förväntas bli en del av den. En del i att vara valkompetent är att förstå arbetsmarknadens villkor.

// Glenn Rafors

 

För den vetgirige:

Skitliv – Om ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012). Victor Bernhardtz (red).

Prekariatet – Den nya farliga klassen (2013). Guy Standing.

Se en öppen föreläsning med efterföljande paneldebatt om Prekariatet här.

Tankar om valfrihetens paradox

Vi lever i en tid av ökad individualisering, som hänger samman med den ökade differentieringen av samhället. Individualiseringen ger människor en större frihet att utforma sina liv som de själva vill, men ställer samtidigt krav på att individen ska göra det bästa möjliga i förvaltandet av denna frihet. Möjligheterna att förverkliga sig själv är i dag större än någonsin tidigare. Ändå verkar förmågan att hantera dessa möjligheter inte ha utvecklats i samma takt som själva möjligheterna. Den amerikanske psykologen Barry Schwartz talar om västvärldens doktrin. Om vi vill maximera medborgarnas välfärd, så uppnår vi det genom att maximera individens frihet. Skälet är att frihet i sig själv är något gott, värdefullt och meningsfullt för människan. Frihet ger oss möjlighet att fatta våra egna beslut. Vägen dit går via utökade valmöjligheter. Ju fler valmöjligheter, desto mer frihet. Desto mer frihet, desto mer välfärd.

Alla dessa val har dock två negativa effekter på människan. Det ena är att det paradoxalt nog leder till förlamning i stället för befrielse. När det finns så många alternativ blir det vanskligt att fatta beslut. Det andra är att när vi kommer över förlamningen och fattar ett beslut, så är vi mindre nöjda med det resultatet än vad vi skulle ha varit om alternativen varit färre. Om man inte är riktigt nöjd med det val man gjort, är det lätt att intala sig att något av alternativen hade varit bättre. Den föreställningen får en del att ångra sitt beslut. Ångern minskar dessutom tillfredsställelsen med de beslut som varit bra. När alternativen är många är det lättare att känna missnöje med allt som inte är optimalt med det val man har gjort. Vår tids ständiga jakt på det maximala!

Utan tvekan så är viss valfrihet bättre än ingen valfrihet. Men det betyder inte att fler valmöjligheter är bättre än färre. Det finns en magisk gräns, men var den går vet ingen. Däremot har vi nog för länge sedan passerat den, där ökade valmöjligheter ökar vår välfärd.

Jag funderar över detta i relation till den studie- och yrkesvägledning vi bedriver, till ett studie- och yrkesval som blivit alltmer komplext. Förutom val av program/utbildning ska det väljas inriktning och fördjupning (läs gymnasiet). Valet av skola är ibland viktigare än valet av program. Olika skolor profilerar sig och lanserar sina varumärken genom att framhålla än det en än det andra: ”eleven i centrum”, ”träning för verkligheten”, ”kreativ studiemiljö”, personligt engagemang”, ”vi ger mer” etc. etc. Allt detta föder och göder jakten på det optimala. Vad händer när ångern eller den uteblivna tillfredsställelsen infinner sig? Dessa ”vandrare” mellan olika program och skolor, de återkommande bytena, är inte de ett resultat av just detta? Missnöjet, då det man valt inte är optimalt och en föreställning om att hur bra alternativen i stället skulle kunna vara.

Att för egen del (med de hinder som finns) få välja utbildning och yrke är något gott och värdefullt. Att ha inflytande över hur mitt liv ska utformas och vad det ska fyllas med. Men frågan är om all denna mängd av olika valalternativ bidrar till ett större inflytande över hur mitt liv ska se ut. Risken är nog snarare att den frustration, osäkerhet och det missnöje som skapas tar udden av det verkliga valet och i stället invaggar oss i en illusion av valfrihet.

Lena

Studie- och yrkesvägledning hela skolans uppdrag

Jag vill börja det här inlägget med att tydliggöra att studie- och yrkesvägledning går att särskilja i två olika ”typer”. Den första ”typen” är att bedriva vägledning i vad som brukar kallas snäv bemärkelse. Med snäv bemärkelse så menas den vägledning som studie- och yrkesvägledaren erbjuder i enskilda samtal eller i gruppvägledning. Detta är den i Sverige idag vanligaste formen att bedriva studie- och yrkesvägledning på i de allra flesta skolor. Den andra ”typen” av vägledning är vägledning i vid bemärkelse och innefattar den vägledning som individen får, eller bör få, av alla i organisationen som ett led i att förberedas inför framtida studie- och yrkesval. Vägledning som ges i vid bemärkelse kan bli en del i det som är tänkt att vara hela skolans ansvar, nämligen att eleven utvecklas i sin studie- och yrkesorientering (SYO – därav den gamla betäckningen SYO-konsulent).

Som jag tidigare nämnde så är det framför allt den snäva typen av vägledning som bedrivs idag. Det är problematiskt av flera skäl.

Ett tydligt problem är att den vägledning som eleverna erbjuds oftast koncentreras till senare delen av högstadietiden, ibland enbart i direkt anslutning till gymnasievalet. Hur ska en insats som är tänkt att förbereda elever för framtida studie- och yrkesval och dessutom hjälpa dem att välja i enlighet med sina intressen kunna ha någon större påverkan om den kommer så sent i processen? Studie- och yrkesvägledaren ska enligt uppdraget även arbeta för att valet inte ska reproducera de hinder som finns utifrån ett köns-, klass-, och etnicitetsperspektiv och bidra till att vidga elevens möjlighet/handlingshorisont så att denne ser fler möjligheter än tidigare. Med denna ganska digra önskelista, hur ska vägledaren kunna leva upp till förväntningarna genom att ha ett enskilt samtal, en gång, på kanske 40 minuter? På vissa skolor finns det möjlighet för eleverna att träffa vägledaren mer än en gång, ibland erbjuds också samtalen tidigare än i nionde klass. På dessa skolor finns så klart då en större chans att vägledaren kan bidra med lite av det som finns i ovan nämnda önskelista.

Tyvärr är vägledningen ibland oerhört nedprioriterad (det är inte helt ovanligt att se lediga tjänster som studie- och yrkesvägledare med en anställningsgrad på runt 20 procent) på vissa skolor och i vissa kommuner, och det enda som erbjuds är det där korta samtalet i direkt anknytning till gymnasievalet. Det hjälper säkert vissa elever i deras val och det kan fungera som en utloppsventil för vissa elever att prata igenom sin oro inför valet med en vuxen person.

Frågan kvarstår dock: Är det verkligen att betrakta som en vettig insats som kan leva upp till de förväntningar som finns på studie- och yrkesvägledarna och vägledningens förväntade effekter?

Om vi i Sverige menade allvar med att ha en högkvalitativ studie- och yrkesvägledning så finns det ett par saker som jag tror skulle bidra oerhört mycket för professionens status och för de positiva effekter jag tror det skulle medföra för eleverna om de fick en studie- och yrkesvägledning värd namnet.

För det första behöver alla lärare, rektorer och vägledare läsa och ta till sig av Skolverkets allmänna råd för studie- och yrkesvägledningen. I denna publikation finns klara riktlinjer, utifrån skollagen, kring vem som har ansvar för olika delar av den vägledning som eleverna har rätt till utifrån vägledning i vid bemärkelse. För att höja kvaliteten måste studie- och yrkesvägledningen börja betraktas som hela skolans ansvar, för som jag redogjort tidigare i texten kan en enskild vägledare omöjligt göra det jobbet själv.

För det andra måste kommuner och skolor på många platser i landet utöka studie- och yrkesvägledarnas anställningsgrad. Jag tror personligen det vore lämpligt om statliga riktlinjer togs fram där ett maximalt elevantal per tjänst, såsom exempelvis 300 högstadieelever per heltidsanställd vägledare.

Hur ska vi då arbeta rent konkret för att leverera vägledning i den vida bemärkelsen? Det första är att lärarna och vägledaren på skolan börjar samarbeta med varandra. Kanske kan vägledaren bjudas in till att bli en del av lärarlaget? Lärarna arbetar, kanske utan att vara medvetna om det, ofta redan med vägledande insatser. Här kan vägledaren vara ett stöd i det arbetet. Det kan vara enkla saker som att under en kemilektion lyfta frågan kring vilka yrken som behöver eller använder den typ av kunskaper som just nu diskuteras. I samhällskunskap/svenska/historia och så vidare finns massor av möjligheter att flika in små vägledande insatser, exempelvis arbetsmarknadskunskaper/CV/historiska arbeten, som sätter igång tankar hos eleverna kring deras egen framtida karriär vad gäller yrken och studieval. Detta skulle kunna kombineras med exempelvis en så kallad karriärportfölj där eleverna under skoltiden har små reflektionsuppgifter och liknande som handlar om framtidsdrömmar, olika yrken och studiemöjligheter och så vidare. Dessa karriärportföljer skulle vara ett enormt stöd för eleverna i den snäva vägledningen, alltså i enskilda samtal och gruppvägledning. Detta skulle vara ett bra första steg i att öka elevernas valkompetens.

Glenn Rafors

Dualismen mellan min naivitet och cynism

”…och har du några frågor på det?”. Min röst låter smått likgiltig. Jag får tillbaka ett glatt ”nej”. Eleven hoppas på en tidigare lunchrast. Denne sneglar förväntansfullt mot dörren. Tillbaka får eleven en lång tystnad (sju sekunder lång). ”Mmm…”, tillägger jag. ”Det är bara att komma förbi annars”. Vi reser på oss samtidigt, som om vi gått upp på en signal. Vi tar i hand, och jag skyndar mig tvångsmässigt till toa för att tvätta händerna (jo, så är jag när jag tagit i hand). Eleven går ikapp, dansar förbi elegant och kastar mig en blick som säger: ”Hahaha! Samtalet gav mig noll – annat än att jag fick slippa svenskan. Jag mot skolan, 1-0”. Jag låter det passera.

Min drivkraft – eller snarare min yrkesmässiga kompass jag navigerar efter – är en naiv grundsyn på elevernas intentioner. Dock: Det är väldigt lätt att hamna i jaha-ja-det-är-klart-att-du-ska-bli-läkare-och-eller-ingenjör-eftersom-du-inte-känner-till-bättre-diket eller i tankebanor som dryper av ”jo precis, tror du själv på att jag går-på din lögn om att du ska sluta skolka fr.o.m. nu”. För mig är det lätt att hamna där. När tanken väl dyker upp reflekterar jag det i mina handlingar (beteenden; kroppsspråk; mimik och det talade språket) likt två djävulshorn som sakta tycks växa ur mina tinningar. Och voilà: Oönskade och destruktiva beteenden cementeras. Den självuppfyllande profetian blir certifierad och vidimerad av den tråkiga kommunala tjänstemannen (mig). Med självreflektion, insikt och en förståelse för de egna tankebanorna är det möjligt att navigera tillbaka till den naiva Volkan, jag trots allt är.

Handledning och fortbildning är ett av sätten för oss att börja bli självreflekterande och känna igen våra tankebanor innan de manifesteras. Det är viktigt att vår arbetsgivare ger oss det utrymmet att växa. I annat fall är sannolikheten större att det växer djävulshorn lite varstans i SYV-Sverige.

Nya tider kräver ny kompetens

Vare sig man vill det eller ej så lever vi i ett fleretniskt och pluralistiskt samhälle och detta kräver att studie- och yrkesvägledningen också hänger med. Mångkulturalism är ett centralt begrepp som har sin grund i att den är en politisk filosofi och en etik och där är alla lika (mycket värda) och olika (unika). Erkännande och rättvisa är nyckelord. Integration är det som är eftersträvansvärt inte assimilation. Idén hör hemma i liberalismen redan från början. I mötet med andra kulturer, kan du fråga dig: Var går din gräns för vad du kan tolerera? Eller vad kan du erkänna? Fundera på detta innan du fortsätter att läsa….
Kultur är värderingenar, attityder, seder och bruk. Det är ett sätt att tänka och förstå världen, det är ord och uttryck och sociala strukturer. Det ska inte förväxlas med etnicitet som i snäv bemärkelse främst handlar om organisation och kontroll av terratorium och som i värsta fall kan skapa konflikter och vi-och-dom förhållande. Migration är oftast flytt från ett land till ett annat. Immigration är flyttar till ett land och emigration är flytten från ett land. Push-faktorn är flytt eller flykt från ett land p g a t ex fattigdom, krig, katastrof, förföljelse och liknande. Pull-faktorn är flytt till t ex arbetsmöjligheter, social trygghet. Push/pull är viktiga och intres-santa förklaringsbegrepp för att förstå orsakerna till att människor migrerar. Från slutet av 1970-talet präglas invandrares position på svensk arbetsmarknad av högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsnivå, sämre arbetsmiljö och löneutveckling, okvalificerade jobb som inte var heltid eller fasta. Detta har bl a fått till följd att ungdomar från hem med denna bakgrund ut-vecklat olika förhållningssätt t ex låga eller höga ambitioner, eget företagande eller arbete utomlands.
Mångkulturell vägledning måste bygga på att vägledaren är medveten om sin egen kultur och har förståelse för andra kulturer. Studie- och yrkesvägledning är inte självklart i alla kulturer, detta bör vägledare vara medvetens om och förhålla sig till. Mångkulturell vägledning är en tredelad process som omfattar: kommunikation, kultur (som identitetsskapare) och individen (som kulturbärare). Det som skapar identitet i en mångkulturell kontext är. Kön (= nr 1 vid yrkesval), klass/social ekonomi, etnicitet, sexuell orientering, fysisk förmåga, ålder, religion, kultur och framtidsutsikter. Kultur bygger på synen på manligt/kvinnligt, tidsuppfattning, yrkesval, makt/status, skuld/skam, glädje/sorg, underhållning, religion, ålder och sexualitet. Att umgås med människor från samma kultur som man själv hör till spar energi eftersom man redan har så mycket gemensamt. Det är inte ovanligt att vägledare möter människor från kulturer som är kollektivt orienterade till skillnad från den individorienterade kultur som nästan allt i Sverige bygger på t e x styrdokument, SVFs etiska riktlinjer och väglednings-praxis. Yrkesval och beslut bli till kollektiva angelägenheter och tenderar att bli traditionella och det visas stor respekt för myndighetspersoner. Detta bör vägledare vara medvetna om, därför tar man t ex ogärna i hand. Det råder en maktobalans mellan vägledare och sökande, sökande från kollektivt orienterade kulturer upplever denna obalans större än t ex svenskar.
En studie- och yrkesvägledares professionalism utmärks av att vägledaren är medveten om maktobalansen och är noga med att kommunikationen är ömsesidigt tydlig, att vägledare har såväl lokal som global förståelse av sammanhanget och är kulturellt kompetent d v s medveten om sig själv: värderingar, erfarenheter, position och programförklaring och kunskap om den sökande: kulturella skillnader och kulturella empati, social strukturer och validerings källor (t e x gemensamma samtalsämnen t e x platser, saker, personer, händelser mm) samt sist men inte minst systemkunskap.
Jag vill tacka Skolverket för två superintressanta fortbildningsdagar av fyra på Stockholms universitet som Fredrik Hertzberg och Daniel Hailemariam från studie- och yrkesvägledarut-bildningen höll i. Kursen har gav mig massor av intressanta tankar att ta med mig till jobbet.
Kursen detta inlägg handlar om heter Vägledning och samtal i ett fleretniskt och pluralistiskt samhälle som går på Stockholms universitet 24-25 september och 11-12 december 2014, fler kurser på fler orter finns på Skolverkets hemsida.
För att upprätthålla vår professionalitet är det viktigt att vi sliter oss från våra jobb och tar oss tid för fortbildning och reflektion kring vårt arbete. Ta varje chans till detta för det behöver inte bara du utan hela vår lilla yrkeskår.

Vänliga hösthälsningar

Lotta

Ny termin ,nya funderingar

Nu har terminen satt igång med en ny skola igen. Spännande och nytt ,ny kultur, nytt arbetssätt samt nya elever förstås.

Jag har tänkt på något länge ,framförallt med mitt engagemang för ensamstående föräldrar.  Vilka katastrofala följder det får ,när vi anmäler att en elev är borta , till CSN .

Då slår vi samtidigt undan benen på föräldrar vad gäller indraget studiebidrag, bostadsbidrag ,extra tillägg och underhållstöd.

Varför dra bort alla bidrag och som ger så stora konsekvenser? Antingen är man inskriven och får alla bidrag eller så tycker inte skolan att man studerar på heltid och skriver ut eleven.

Självklart efter en diskussion med eleven.

Är det verkligen skolans uppdrag att syssla med sån myndighetsutövning. Det tycker inte jag.

Tänker på de elever som blivit återbetalningsskyldiga,inte så kul att ha en skuld till CSN och sen känna sig motiverad att gå till skolan igen.

Eleven har inte heller insikten av att vara tex deprimerad och sjukskriva sig hos läkaren ,när den behöver det. Eller att det finns en skolläkare att gå till som hjälper eleven i detta ärende.

Ofta finns inte en heller en psykolog att tillgå för att få den insikten tex.

Detta eviga rapporterande till CSN ,jag är glad att jag slipper det på min nya skola.

Jag tycker inte att vi på skolan ska ha rätten att leka domare över folks liv.

Vad tycker ni?

 

 

Skolan – 2014 års stora valfråga

Alla, oavsett höger eller vänster, regerande eller opposition, är ense om att den svenska skolan inte håller måtten, att det krävs en förändring. Den medicinska behandlingen för att råda bot på den variga skolbölden ser dock olika ut beroende på vilka rapporter, vilken ideologi och vems intressen man lutar sig mot. Inte bara skolan är en infekterad varhärd. Alla dessa principer och all den prestige som ligger lagrad likt en 50-årig Highland Park, utgör det kanske största problemet för att faktiskt göra något åt den infektion vars resistens är synnerligen komplex.
Det är knappast stridsyxor som kommer att läka dessa öppna liggsår. Snarare ett samarbete mellan de olika avdelningar och kompetenser som har att fatta beslut om vilken behandling som ska sättas in för nedan tecknade problem.
Alla är överens om att allt mer tid läggs på administration och dokumentation. Inte minst administration av elever med olika typer av svårigheter. En del av detta kan hänga samman med det målrelaterade betygssystemet som innehåller en lägsta nivå som samtliga elever skall nå. Det verkar dock inte som att detta lett till att eleverna lärt sig mer. Däremot visar undersökningar på att svenska barn trivs bättre än någonsin i skolan.
De svenska skolorna har under det senaste decenniet blivit alltmer olika varandra. Man kan se en växande segregation och en ökad resultatspridning mellan skolor. Den decentraliserade styrningen av skolan genom kommunaliseringen och det fria skolvalet, har inneburit att staten abdikerat från sitt ansvar. Sverige är det enda landet i världen som tillåter offentligt finansierade och samtidigt vinstdrivande skolor. Marknadsanpassningen av skolan riskerar att premiera trivsel och bra betyg, snarare än faktiska kunskaper, som ju är skolans uppdrag och långsiktiga mål.
Det nya betygssystemet är problematiskt i och med att det lägger stor vikt vid elevens svagaste del. Ett system som lägger större vikt vid elevens misslyckanden än de goda resultaten, där den svagaste länken får en avgörande roll vid bedömningen är knappast motivationshöjande.
Ett annat problem är dimensioneringen av gymnasieskolan eftersom den är efterfrågestyrd. Program med stor efterfrågan på arbetskraft har svårt att få sökande till sina platser, när skolor väljer att bedriva utbildning med de mest populära programmen. Betydelsen av elevens egen inställning till lärandet diskuteras inte. Många, både elever och föräldrar tycks tro att bra resultat är en fråga om talang, tur och vilken lärare man har. Framförallt talas det om den enskilde lärarens betydelse för elevens för elevens prestationer. Men många missar betydelsen av den egna insatsen som avgörande för goda resultat i skolan.
Ska vi överhuvudtaget skapa förutsättningar för en förändring av den svenska skolan, krävs rundabordssamtal på alla nivåer.

 

Lena

Studie- och yrkesvägledare måste få vara just studie- och yrkesvägledare!

Hur ska studie- och yrkesvägledare få möjlighet att få arbeta med det de är utbildade för? De kan snart sälla sig till lärarnas och läkarnas klagokörer som framför allt handlar om att deras yrken har lusats ner av alltför mycket administration och för lite av kärnverksamheten.

Studie- och yrkesvägledare har en treårig tvärvetenskaplig beteendevetarutbildning bakom sig och de får med sig ungefär lika mycket samtalsteknik som psykologerna och ungefär lika mycket pedagogik som lärare. Därmed kan studie- och yrkesvägledare ses som experter i just Vägledning och Information.

Dagens ungdomar har all anledning att känna valångest och förvirring kring alla utbildningsval i och med att utbudet aldrig varit större. Därför är behovet av vägledning och information större än någonsin, något som tyvärr inte syns i statistiken över anställda studie- och yrkesvägledare på grundskolorna, gymnasieskolorna eller inom andra utbildningsinstanser eller t ex Arbetsförmedlingen. Dessutom sysslar allt för många studie- och yrkesvägledare med fel uppgifter då de överhopas med administration som andra lika gärna skulle kunna utföra på skolorna och inom andra områden där de arbetar.

Det som försvårar bilden av deras expertkompetens är att den naturligtvis inte syns utåt. Studie- och yrkesvägledare erbjuder nämligen tystnadsplikt och därför sker samtalen mellan studie- och yrkesvägledare och vägledningssökande (elever, arbetssökande m fl) bakom stängda dörrar och det som sägs under samtalet angår endast berörda parter.

Det är tyvärr verksamheter som syns utåt som blir studie- och yrkesvägledares sätt att visa vad de gör t ex deltagande vid utbildningsmässor, receptionsliknande arbete eller på öppna infotek där det kanske mest handlar om att få hjälp med att fylla in ansökningsblanketter och få tag på informationsbroschyrer. Det är kanske inte riktigt in den sortens miljö där kompetensen kommer bäst till pass. Inte heller i samband med att grundskolorna har PRAO.

Kanske är det inte är endast på skolorna studie- och yrkesvägledare och studie- och yrkesvägledning behövs utan även på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inom kommunernas socialtjänst och inom vårdens rehabilitering. Kompetenta studie- och yrkesvägledare skulle kunna göra stor nytta och komma väl till pass inom fler områden, särskilt om de fick syssla med det de verkligen kan efter sin akademiska utbildning. De kan utbildningsväsendet väl, de har även koll på arbetsmarknaden och är välförankrade i vägledningens funktioner, dilemman och möjligheter genom de teorier de lärt sig och de är opartiska/konkurrensneutrala och därmed upplevs de som professionella av vägledningssökande som kommer i kontakt med dem.

Ge studie- och yrkesvägledningen det efterlängtade lyft som den behöver genom t ex karriärtjänster, specialisteringmöjligheter, tillsätt tjänster inom områden där dessa inte funnits förut, utöka små tjänster så att även grundskolans yngsta elever får tillgång till kvalificerad studie- och yrkesvägledning. Se till att ingen studie- och yrkesvägledartjänst är så liten och utarmad att studie- och yrkesvägledningen i verksamheten inte uppmärksammas på och om att detta berör hela verksamheten i synnerhet inom skolan! Kanske kan det behövas skärpt lagstiftning inom detta område.

Vid tangenterna 2014-05-12
Lotta Lindström

Våga lyfta det fria skolvalets konsekvenser

Kommunaliseringen, friskolereformerna och det fria skolvalet skapade tillsammans en oreglerad skolmarknad, där konkurrensen skulle vara garanten för kvalitet. Vad vi i stället fått är sjunkande skolresultat, liksom bristande styrning och likvärdighet. Sedan slutet av 90-talet har skillnaden mellan olika skolors resultat ökat dramatiskt. Med facit i hand måste vi fundera över och lyfta effekterna av det fia skolvalets införande.

Skolverket säger att mycket talar för att skolsegregation utifrån både resultat och socioekonomisk sammansättning, har påverkats negativt av skolvalet. Det går inte att bortse från att det fria skolvalet bidragit till ökande skillnader mellan skolors resultat. Ett forskningsprojekt som genomförts av geografer vid Uppsala och Stockholms universitet visar att det är skolvalet, och inte boendesegregationen som lett till ökade skillnader mellan svenska skolor. Svenskfödda föräldrar och medelklassgrupper väljer bort skolor som domineras av synliga minoriteter och ekonomiskt utsatta grupper. Vi ser en ny form av segregation där elever med hög studiemotivation samlas på skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Ambitiösa familjer väljer bort skolor med en stor andel svagare elever – oavsett om resurserna är goda. När de ambitiösa eleverna försvinner sjunker nivån på undervisningen. Eftersom resultaten påverkas av skolkamrater och lärarnas förväntningar leder detta till negativa konsekvenser för likvärdigheten. Som det nu ser ut har vi en allt hårdare sorterar barn och ungdomar i stället för att utjämna deras livschanser. 

Det fria skolvalet har gjort elever och föräldrar till kunder på en skolmarknad, där skolorna är angelägna om att behålla sin andel. En skola vars uppdrag är att genom undervisning leda eleverna fram mot en kunskapsutveckling. Denna kunskap ska emellertid också betygssättas.  Ett kundperspektiv på en fri skolmarknad riskerar att göra betygen till en handelsvara.

Som studie- och yrkesvägledare funderar jag över betydelsen av att skolvalet blivit det primära till förmån för utbildningens innehåll. Det handlar mer om VAR jag studerar än VAD jag studerar. Vad får detta för konsekvenser för hur antalet sökande ser ut till olika program? Vilka skolor är intresserade av att driva program med lågt söktryck?  

Oavsett ideologisk ståndpunkt måste vi se sanningen i vitögat och inte fortsätta att sticka huvudet i sanden. Politiker som hävdar att fler skolval är lösningen är inne på fel spår, eftersom skolvalet har inte fått de positiva effekter som de väntat sig. För att komma tillrätta med problemen måste det till ett politiskt ansvarstagande för likvärdigheten, som också inbegriper det fria skolvalets konsekvenser.

Lena