Studie- och yrkesvägledningens moment 22 – vi missmatchar istället för att matcha..

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Vägledarkalendariekonferensen 2015-05-21 om yrkesutbildning med inbjudna gäster från restaurangbranschen och Stockholms Hotell- och Restaurangskola, VVS-branschen och Vård- och omsorgsprogrammet på Tullinge gymnasium samt utställare från lite olika branscher. Alla inbjudna gester representerar branscher med akut och långvarigt rekryteringsbehov.

Alla vädjar till oss studie- och yrkesvägledare att vi ska informera eleverna om att de har stora behov framtida arbetskraft. De verkar tro att det räcker med att denna information ska gå ut till elever i 9an när de ska välja till gymnasiet. Vi som är vägledare inser att det är för sent att uppmuntra elever att välja yrkesprogram i 9an, eleverna har ofta bestämt sig innan dess. Elever är känsliga för vad föräldrar vill, vad lärare säger och inte minst vad som sägs i media. Säger lärarna att eleven har lite för bra betyg för yrkesprogram (jag vet….det finns nån sorts fördom om att man ska ha låga betyg om man ska vara intresserad av yrkesprogram!?) så suger ofta föräldrarna stolt i sig av detta och håller med om att ett studieförberedande/högskoleförbererande program är nog det rätta för barnet. Dess utom har vi haft en skolminister som upprepade gånger sagt i media att alla inte vill (eller bör?) gå på högskolan vilket tolkats att det inte går att få grundläggande behörighet från yrkesprogram och en rad andra missförstånd.

 

bristyrken 2

Många kommuner börjar dra öronen åt sig vad gäller PRAO och andra arbetar hårt för att hitta goda ersättare till PRAO t ex Skola-Arbetlivsprojekt i form av Skolverkskurs eller tillsammans med t ex Skolsamverkan. Arbetsmiljöverket har skärpt reglerna för Skolans systematiska arbetsmiljöarbete vilket påverkat förutsättningarna för bl a PRAO. Vi vet att PRAO är en viktig ögonöppnare för elever, de får ofta en ovärderlig inblick i arbetslivet och i ett yrke och detta kan ibland vara direkt avgörande för gymnasievalet, särskilt valet av yrkesprogram. Det är ibland jättefrusterande när vissa branscher inte riktigt vill öppna dörren för PRAO eller jobbskuggning p g a rigida säkerhetsregler. Då gå eleverna miste om värdefulla intryck som skulle kunnat leda till intresse för just ett visst yrke (med eller utan akut rekryteringsbehov!?).

 

gymnasiet

Många elever i 9an vet inte vad det är som de vill bli när de blivit stora d v s tagit studenten, det är därför de väljer brett t ex Samhällsvetenskapsprogrammet eller Ekonomiprogrammet alternativt Teknikprogrammet. Att vara en elev från en liten (och ibland fattig kommun) kan slå hårt mot deras framtidsdrömmar. Går man ut med halvbra betyg från Samhällsvetenskapsprogrammet och inte kommer in på populära högskoleutbildningar och inte orkar ha ett halvtråkigt jobb hur länge som helst är risken stor att man får ett nej från komvux om man söker en yrkesvuxutbildning fast det leder till ett brist yrke.

 

Valet i 9an har kommit att bli ett så avgörande val på ett sätt som saknar motstycke. Det krä-ver att eleverna är fullständigt valkompetenta d v s har fått och förstått informationen om ALLA valalternativ d v s alla yrken i Sverige man kan utbilda sig till och alla utbildningar som finns och att man kan rationellt jämföra och värdera informationen för det välgrundade beslutet. Detta tror jag knappast att 15-16åringar är kapabla till. Därför skjuter många elever beslutet framför sig genom att välja brett. Jag ser en tragisk missmatchning mellan en arbetsmarknad som skriker efter folk som också är delvis sluten för PRAO och annan praktik för barn och unga i skolan, vilket leder till informationsmiss. Gymnasieskolor som inte fyller sina yrkesprogramsplatser (och risterar inte komma igång p g a för få sökande) på vissa håll i landet eller har överfulla yrkesprogram på andra håll som gör att 9or kanske ger ut chansen att ens söka dit. Svårt att som vuxne få möj-lighet till yrkesutbildning på gymnasial nivå. Jag tror att det går att råda bot på detta genom att bl a införa en statlig skolpeng för vuxna och genom att införa ämnet Arbetslivskunskap i grundskolan redan från F-klass upp till 9an.

 

//Lotta Lindström

Vad får man lön för?

Nu ska vi se vad vi hittar i lönekuvertet. Ja 2,5 procent här i Stockholm , inte lägst utan oftast som högst. Vet inte vad jag tycker om lönedifferentiering men ibland känns det orättvist.
Vad får man hög lön för som Studie och -yrkesvägledare?
Inte för att man tagit på sig en mängd olika arbetsuppgifter, det har jag lärt mig.
Att utveckla verksamheten ,genom tidigare uppsatta mål i skolans verksamhetsplan.
Då kan det rassla in en delpengar , eller kanske om man blir teamledare.
Då kommer vi tillbaka till att det blir svårt om man inte har en heltidstjänst.
Nu försöker vi i Stockholms Syv-förening samla ihop en del arbetsbeskrivningar och se vad kärnan i vår verksamhet kan
vara, vilket det flesta av oss redan vet, men ändå behöver få det bekräftat av varandra.
Men sen skall vi diskutera lönekriterier, vad är det som gör ett gott vägledningsarbete egentligen?
Ska vi vara expert-syvare kanske? Jag anser att vi alla är experter på det vi arbetar med för tillfället. Var det Media programmet, så tog jag reda på allt om media branschens yrken. Var det särskola så lärde jag mig allt om Daglig verksamhet.
Sen har vi samtalsmetodiken.
Ingen annan kan den som vi. Så det borde vara ett högt stående mål att uppfylla för skolorna att erbjuda eleverna det.
De som inte har Syv -utbildning borde inte få våra tjänster. En anledning till krav på Syvexamen ,precis som
lärarlegitimation. Eller vi kanske ska ha vår egen legitimation.
Ja det ska bli spännande diskussioner framöver. Kanske utmynnar det i en motion till Föreningsmötet för forum för
Studie-och yrkesvägledare i december.
Hur diskuterar ni detta ute i landet,skulle vara intressanta att veta.

Vägledare i alla kommuner förenen eder

Vi är i jämförelse med många andra en tämligen liten yrkesgrupp. Detta till trots har vi en viktig funktion både i oss själva och i samarbete med andra. De allmänna råden föreskriver att studie- och yrkesvägledningen ska ske kontinuerligt och integrerat i utbildningen under elevens hela skoltid. Orsaken till framväxten av en studie- och yrkesvägledning finner vi i 1900-talets samhällsutveckling.

I samband med urbaniseringen, den ekonomiska tillväxten och de politiska ambitionerna under 1900-talet, blev diskussionerna kring utbildningssystemet centrala. Samhällsutvecklingen krävde en progression inom yrkeskunnande och yrkesutbildning. När utbildning och arbete i samband med industrialiseringen kom att skiljas från varandra uppstod behovet av en offentlig vägledning. Man brukar räkna 1902 som vägledningens födelseår med amerikanen Franc Parsons som den moderna yrkesvägledningens fader. I Sverige kom yrkesorienteringen i fokus först på 1940-talet. Då inrättade man bland annat Statens arbetsmarknadskommission. Dessutom genomfördes den omfattande utredningen – Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Så småningom inrättades särskilda tjänster, yrkesvalslärarna, som skulle ansvara för undervisningen av studie- och yrkesorientering inom skolväsendet. Med Lgr 62 förs studie- och yrkesorientering in som en verksamhet för alla elever i skolan. Lite senare inträder syo-konsulenterna in som huvudansvariga för denna verksamhet, som inte har några andra arbetsuppgifter. 1992 inrättas en särskild examen för studie- och yrkesvägledare.

Syftet med studie- och yrkesvägledning är att ge eleverna goda förutsättningar att hantera frågor som rör val av studier och yrken. För att kunna göra väl underbyggda val och fatta väl övervägda beslut behöver eleverna stöd av en väl planerad studie- och yrkesvägledning som genomförs på ett professionellt sätt.

Flertalet av oss arbetar inom skolan. Många aktörer har under de senaste åren talat om vikten av denna verksamhet. Ändå har vi svårt att finna gehör för vår sak när det kommer till praktisk handling. Ekonomi är som alltid en orsak till detta. Men vi är också splittrade i vårt sätt att organisera oss. Det är självklart upp till var och en att välja vilken facklig organisation man vill tillhöra. Det är dock min fasta övertygelse att en liten yrkesgrupp som vår har allt att förlora på att här inte stå enade. När vi blir en liten yrkesgrupp bland många andra betydligt större, finns inte intresse att driva specifika frågor som rör studie- och yrkesvägledare som kollektiv. Även om du kan få en personlig hjälp som är likvärdig i flertalet förbund saknas lobbying och arbetet med våra specifika professionsfrågor.

Lärarnas Riksförbund är ett förbund för lärare och studie- och yrkesvägledare, med fokus på just våra yrkesgruppers intressen. Ja jag vet, vi är få i förhållande till lärarna, och våra frågor tenderar att hamna i skuggan av dessa. Men vilket annat förbund har en särskild förening för studie- och yrkesvägledare? En förening som arbetar med att driva dessa frågor både inom och utanför förbundet. En förening där vi alla på lokal nivå har möjlighet att vara en del i en större helhet. Om vi ska kunna ge kraft åt våra frågor måste vi som studie- och yrkesvägledare ta plats och engagera oss i det fackliga arbetet.  Det är vi själva som kan redogöra för vår arbetssituation, brister och konsekvenser därav. Hur många fackliga förtroendeuppdrag besitts av studie- och yrkesvägledare? Vad gör vi/du/jag för att bli delaktiga i den fackliga kampen?

Jag vet att vi är beroende av ekonomiska förutsättningar, makthavare och förtroendevalda. Det finns saker vi inte kan råda bot på och det finns det som är svårt att förändra. Men låt oss göra vad vi kan! Hur långt det räcker vet vi inte förrän vi faktiskt klivit upp på barrikaderna och fyllt tomrummet.

Studie- och yrkesvägledare därute i vårt avlånga land, kom med och bidra med din kunskap och ditt engagemang! Bilda lokalföreningar! Välj ombud för studie- och yrkesvägledarna! Delta i det fackliga arbetet! Vi behöver varandra!

Lena

 

Engagerad hellre än likgiltig

Det studerandefackliga årets höjdpunkt är här! Lärarnas Riksförbunds studerandeförening håller i helgen sitt årliga konvent. Där ska föreningens medlemmar staka ut riktningen för det kommande året och välja en ny central styrelse som ska leda föreningens viktiga arbete fram till nästa konvent.

Glenn talar på konventet i Uppsala våren 2014

I dagarna tre ska vi diskutera, debattera och votera. Men viktigast av allt, så ska vi engagera! LR studs motto är ”engagerad hellre än likgiltig”, och det är ett kärnvärde som vi håller högt inom föreningen, en källa till stolthet.

Detta blir mitt tredje konvent. Mitt sista som heltidsstudent. I juni tar jag min examen och tar då klivet upp till fullvärdig medlem i vad vi skämtsamt brukar kalla vuxen-LR. Jag har under de två senaste åren haft den stora förmånen att vara en del av denna fantastiska förening. Jag har suttit ett år som ledamot i den centrala styrelsen och två år som vice ordförande för den lokala studerandeföreningen i Göteborg. Jag är så glad att jag tog chansen att engagera mig tidigt under min studietid. Jag har lärt mig så mycket som jag annars skulle gått miste om. Mitt engagemang i LR stud har på många sätt förgyllt min studietid och skapat minnen för livet.

LR studs centrala styrelse 2013-2014

LR studs centrala styrelse 2013-2014

Det mest fantastiska med LR stud är, enligt mig, hur vi med totalt olika bakgrunder, politiska tillhörigheter och vitt skilda personligheter ändå kan enas under gemensam flagg. Vi delar ett mål tillsammans. Det målet är rätten till att få utöva våra respektive professioner på bästa sätt. För vår egen skull, för samhällets skull och framför allt för elevernas skull. Vi vill få möjligheten att landa i vår yrkesroll. Vi vill inspirera och motivera eleverna till lärande.

Som lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenter vet vi hur viktigt det är att lägga grunden för det livslånga lärandet, och vi kämpar för att ge framtida generationer en bra och kvalitativ utbildning. En bra utbildning för den enskilde innebär förutom högkvalitativ undervisning också tillgång till en studie- och yrkesvägledning värd namnet. Där är det en lång väg kvar att vandra, men jag tror att vi i LR stud har lagt en bra grund för det framtida samarbete våra två professioner kommer att behöva ha i framtiden om vi någonsin ska få studie- och yrkesvägledningen att betraktas som hela skolans ansvar.

Panelsamtal om vägledning med Malin Regnell, Glenn Rafors och Anders Lovén

Panelsamtal om vägledning med Malin Regnell, Glenn Rafors och Anders Lovén

Målsättningen om att studie- och yrkesvägledningen ska betraktas som hela skolans ansvar är en nyckelfråga för att våra elever ska kunna utveckla det som på vägledarspråk kallas valkompetens. Vi vet genom forskningen att unga människor som saknar valkompetens och en bra grundläggande utbildning riskerar ett riktigt skitliv på arbetsmarknaden. I det här avseendet är vi två av de viktigaste yrkesgrupperna i samhället. Vi kan hjälpa människor att hitta motivation, självinsikt och de kunskaper de behöver inför vuxenlivet. LR stud har på många sätt varit en förebild för hur vägledningsfrågorna lyfts upp på den dagliga agendan. Jag är stolt och tacksam över föreningens arbete att alltid lyfta fram även dessa frågor så fort tillfället ges. Detta viktiga arbete hoppas jag ska föras vidare och utvecklas ytterligare av den tillträdande centrala styrelsen.

LR stud på picknick i Almedalsparken med Gustav Fridolin 2014

LR stud på picknick i Almedalsparken med Gustav Fridolin 2014

LR stud är inte bara en trevlig förening för interna diskussioner. Föreningen är duktig på att skapa medial genomslagskraft, driva påverkansarbete och skapa opinion. LR stud ser till att synas och vara på plats där det behövs. Föreningen finns på plats bland annat i Almedalen, under Stockholm Pride och publicerar debattartiklar i media. Jag har under min tid i föreningen känt en väldig stolthet och glädje över att vår förening tas på allvar av politiker, makthavare och opinionsbildare. En konsekvens av mitt studerandefackliga engagemang har varit möjligheten att skriva här på lrbloggar.se och jag gör mitt bästa för att skapa diskussioner och intresse för vägledarfrågor tillsammans med mina bloggande vägledarkollegor.

Per Kornhall föreläste och signerade sin bok Barnexperimentet på LR studs höstkonferens 2013

Per Kornhall föreläste och signerade sin bok Barnexperimentet på LR studs höstkonferens 2013

Det är lätt att bli nostalgisk i konventstider. Det är en brytpunkt mellan vad som varit och vad som komma skall. Jag vill därför passa på att dela med mig av några av mina bästa minnen och upplevelser från min studerandefackliga tid.

Att ha fått möjligheten att träffa och lyssna till Per Kornhall, denna hjälte i skolsverige. Per Kornhall fick med sin bok Barnexperimentet mig att öppna ögonen för mycket av det som är fel i svensk skolpolitik. Det patos och den integritet som den mannen besitter är precis vad vi behöver i den svenska skoldebatten.

Johan Kant i paneldebatt med bland annat Bo Jansson och Tomas Tobé under Almedalen 2014

Johan Kant i paneldebatt med bland annat Bo Jansson och Tomas Tobé under Almedalen 2014

Att få nöjet att lyssna till Johan Kant, mannen bakom En skola åt helvete, under en paneldebatt i Almedalen sommaren 2014.

Att som nyvald ledamot i den centrala styrelsen sitta förväntansfull och lite nervös på tåget inför det första styrelsemötet.

Att ha fått chansen att träffa och tala med politiker, opinionsbildare, föreläsare och debattörer.

Att få spela otrevlig, aggressiv och trotsig tonåring som vägrar att ge bort mobilen till LRs chefsjurist Kristina Rollbäck under en studerandefacklig grundkurs.

Att vid flera tillfällen få uppleva Helena Linges totalt hängivna rekryteringsmetoder. Alla ska med!

Att få ha upplevt Almedalen under det så kallade supervalåret 2014.

Att som studerandefacklig medlem känna ett starkt engagemang och intresse från moderförbundet.

AU LR stud Göteborg 2014-2015 - Glenn, Malin och Tim

AU LR stud Göteborg 2014-2015 – Glenn, Malin och Tim

Att få spendera så många roliga stunder tillsammans med min lokala studerandeförening.

Sist men absolut inte minst är glädjen över att få ha träffat och lärt känna så många fantastiska och engagerade lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenter. Jag har lärt mig så mycket genom att under de här åren resa runt i Sverige och diskutera frågor som är viktiga för vår framtid tillsammans med andra studenter. Jag kommer alltid känna tacksamhet, glädje och stolthet över mitt engagemang i LR stud. I djupet av mitt vägledarhjärta är jag för alltid engagerad hellre än likgiltig!

// Glenn Rafors

Engagerad hellre än likgiltig

Engagerad hellre än likgiltig

 

Att landa i en yrkesroll

För några dagar sedan lämnade jag en fantastisk högstadieskola i en kranskommun till Göteborg efter min allra sista VFU under utbildningen. 8 fantastiska veckor är till ända, och nu är det dags att återvända till högskolan igen för en kurs i vetenskaplig skrivande och sedan examensarbetet. Det är allt, sen är det klart. Så egentligen är min skolning in i yrket som studie- och yrkesvägledare färdig nu. Allt som återstår är det akademiska.

Det är därför väldigt skönt att kunna skriva följande: Jag har landat i min yrkesroll. Jag känner mig på många sätt fullständigt förberedd för att börja mitt yrkesliv som vägledare. Självklart finns det mycket kvar att lära, men jag känner att jag landat i själva professionen.

Jag har de senaste två och ett halvt åren ätit, sovit, levt och andats studie- och yrkesvägledningens historia, teori och praktik. Jag har gått ”all in”. Jag har själv upplevt hur studie- och yrkesvägledning, rätt utfört, kan skapa fantastiska effekter hos såväl individer som grupper. Ett riktigt bra väglednings-, coaching- eller motiverande samtal kan öppna upp nya nivåer inom människor. Det är otroligt häftigt. Vägledning kan vara många saker. Det kan exempelvis vara en nyckel till nya och större drömmar, en spark i baken för den som behöver eller ett instrument som bringar insikt kring vad en individ verkligen vill, men inte vågar.

För mig är vägledaren alltid den sökandes ”advokat”. Vår roll är att tro på dem som kanske inte alltid tror på sig själva. Vår roll är också att tro att andra människor är kapabla, vi måste i vår yrkesroll våga utmana och kräva att den sökande tar eget ansvar för sin egen framtid. Det är en komplex och spännande yrkesroll.

En del i att landa i yrkesrollen, i professionen, är att se de utmaningar vi har som kår. Det finns mycket vi behöver göra, mycket som behöver bli bättre. För de sökandes skull. Vi behöver bli bättre på att samarbeta med övrig personal i skolan. Vi behöver bli mer synliga. Vi behöver kräva större anställningsgrad i förhållande till det elevantal vi har att hantera. Vi behöver bli bättre på att hålla fast i våra samtalsmetodiska färdigheter; inte glömma ramar, syfte, samtalets olika steg och så vidare. Vi behöver informera mindre och vägleda mer.

Men framför allt. Vi behöver bli bättre på att tro mer på oss själva. Vi måste stå upp för våra kompetenser, för vår profession och för den nytta vi gör för de sökande.

Jag kan börja.

Jag heter Glenn, jag är vägledare och jag är stolt över det. Jag tror på mina kompetenser och på att jag behövs. Jag kan skapa drömmar och motivation. Jag är viktig.

Jag tror på mig själv, och jag tror på oss som yrkeskår!

 

// Glenn Rafors

Handledning för studie- och yrkesvägledare – Visst skulle detta kunna vara fantastisk möjlighet

Detta blogginlägg är faktiskt också lite av en bokrecension. Jag har nyligen läst boken Handledning inom behandlande yrken av Peter Hawkins och Robin Shohet (Studentlitteratur 2008). Boken är uttömande och praktisk för den som vill arbeta med handledning, man får teoretisk bakgrund och praktisk hjälp att komma igång.

 

Blogg 1 2015

Författarna menar att kollegor kan handleda varandra om man organiserar detta på ett bra sätt d v s ser till att medlemmarna i gruppen talar ett gemensamt språk, att ha högst sju medlemmar i gruppen, att klargöra innehåll och vara ärliga, formulera kontrakt och kartlägga medlemmarnas förväntningar, bestämma ansvarfördelningen, ge och få feedback och utvärdera efteråt.

 

Handledningens tre huvudsakliga uppgifter är att (1) höja kvaliteten på yrkesutövarens klientarbete, (2) att förbättra den handleddes kompetens och kapacitet samt (3) öka personens förmåga att stärka sig själv.

 

Tänk också på att goda kollegor är guld värda, de kan vara öppna för nya idéer och påtala om man fastnat i negativa tankebanor. Fem minuters ”BMW” d v s Beklaga sig, Morra, Vräka ur sig då och då är ett bra sätta att släppa på trycket.

 

Egenskaper som kännetecknar en god handledare är förmåga att flexibelt hantera olika metoder, ha brett perspektiv, ha och skapa disciplin, kunna arbeta transkulturellt, kunna härbärgera andras oro och ångest, vara öppen för att lära nytt, vara lyhörd, kunna hantera makt och till sist humor, ödmjukhet och tålamod.

 

CLEAR-modellen som tas upp i boken beskriver en handledningssessions uppbyggnad. Den bygger på initialerna av orden: Contracting, Listening, Exploring, Action och Review eller i svensk tillämpning: Avtala mål, regler och roller, Lyssna, Utforska genom frågor, Agera genom t e x att hitta lösningar och Granska genom att testa strategier och ge och få feedback.

 

Den som får handledning ska vara beredd på att ringa in problem i arbetet som man vill få hjälp med, kunna dela med sig av sina problem, fastställa ansvaret man vill ha, känna till villkoren för handledningen (på vems villkor sker den? vem betalar?…), vara mottaglig för feedback och ta ansvar för sina känslor.

 

Det här är den första boken om handledning som jag läst och finns säkert fler bra eller riktigt bra böcker om handledning än denna, vad vet jag? Det jag däremot känner sedan jag har läst denna bok är att om dom som skulle vilja få handledning skulle kunna börja med att träffas i bokcirkel med max sju medlemmar för att gemensamt läsa en bok om handledning och sedan handleda varandra.

 

Den här boken ger tillräckliga redskap för detta. Det som en handledningsgrupp besående av yrkesverksamma bör tänka på är att man får tillstånd att göra detta på arbetstid.

 

Jag kan se en poäng att införa några poäng handledningskunskap i studie- och yrkesvägledarutbildningen så att vi vägledare kunde bli bättre på att handleda varandra särskild att erfarna handleder nyutexaminerade kollegor.

 

//Lotta Lindström

 

Ta hand om dig själv så du orkar ta hand om andra.

Vinterfunderingar

Efter att ha fått bytt arbetsuppgifter för tredje gången den här terminen blev jag besviken igen då jag såg att den 2% höjningen retroaktivt from juli som politikerna i Stockholms stad lovat oss uteblev.

Nästan alla inom skolan fick höjningen utom Studie -och yrkesvägledarna.
Många blev besvikna,särskild de som arbetar på grundskolan,då det skett en satsning med nätverk för att bygga upp stadens studie – och yrkesvägledning.
Alla hade suttit lugnt i båten då en tjänsteman på utbildningsförvaltningen hade sagt att höjningen även gällde oss.
Vi jobbar oftast ensamma och drar det tunga lasset själv och i ”rök och damm” som någon uttryckte att pedagogerna gör. Vi har också en pedagogisk yrkesexamen.
Samt vi är ute i klasser och gör informationsinsatser för elever, föräldrar och fortbildar lärare och skolledare ibland om sånt som ingen annan håller reda på gällande antagning, gymnasiala och eftergymnasiala studier.
Får man vara bitter ,ja det tycker jag .En lite grupp som tror sig bli inkluderad med lärarna, men blir bortvalda.
Vi vet alla att vi gör ett bra jobb,som faktiskt ingen annan klarar av och vi får försöka släppa den bittra känslan och stå på oss.
Tala för oss i dessa bloggar, ute i kommuner ,friskolor , universitet samt alla andra ställen vi jobbar och verkar i.
Sträcka på oss , vi har inga förstasyvare, men vi är bra ändå.

Valkompetens – vad innebär det egentligen?

Ett modeord som cirkulerat i vägledarvärlden under några år och som vid det här laget bör vara en del i de allra flesta vägledares vardagsvokabulär är begreppet valkompetens. Vad betyder det egentligen att vara valkompetent? Den här texten ska handla om det.

Ordet valkompetens är en försvenskning av det engelska begreppet Career Management Skills – CMS (färdigheter att hantera karriären). I begreppet valkompetens ryms förutom önskvärda färdigheter för ändamålet också en uppsättning värderingar och attityder som en individ förväntas kultivera för att bli anställningsbar på den nuvarande och framtida arbetsmarknaden.

Det finns ännu ingen globalt accepterad definition av vad det egentligen innebär att en person är att betrakta som valkompetent, utan det varierar något från land till land. Det har däremot börjat utkristalliseras en något klarare bild kring vad som bör finnas med i begreppet. Det här inlägget är inte ett försök att ge en fullständig definition av begreppet, men jag hoppas att det kan bidra till en ökad förståelse av ett lite klurigt och ospecifikt begrepp som blivit och kommer att fortsätta vara en viktig del i studie- och yrkesvägledares vardag.

Värt att poängtera redan inledningsvis är att innehållet i begreppet valkompetens främst kommer från policymakarnas perspektiv. Det är alltså våra makthavare som dragit slutsatsen att utvecklandet av så kallad valkompetens är önskvärt för att göra respektive lands medborgare mer anställningsbara. Det är således ett vida känt begrepp bland människor som arbetar med att skapa och implementera policy i respektive lands berörda institutioner, men det finns i dagsläget dåligt med forskning som stöder uppfattningen att en ökad valkompetens leder till en ökad anställningsbarhet. Det betyder inte att det inte är önskvärt att utveckla valkompetens, bara att det i nuläget saknas empiriskt stöd för att det faktiskt gör att fler personer kommer i arbete.

Sverige och Europa

I Sverige har begreppet valkompetens formulerats och satts på pränt i Skolverkets Allmänna råd för arbetet med studie- och yrkesvägledning:

För att hantera valsituationer behöver eleven utveckla ett antal kompetenser som visar på strukturerade sätt att samla, analysera, sätta samman och organisera sig själv och utbildnings- och yrkesinformation samt ha färdigheter att kunna fatta och genomföra beslut och hantera övergångar och växlingar i livet (2013, sid 13).

En ganska vag och intetsägande definition egentligen, samtidigt som den markerar att det här är någonting viktigt och önskvärt för individen. Skolverket har hämtat definitionen till begreppet valkompetens i en artikel av professor Ronald Sultana (2012). I artikeln ges läsaren en överblick över hur det gått att implementera valkompetensbegreppet i en lång rad europeiska länder. Han visar också på att det varit svårt att hitta en gemensam definition av begreppet inom EU då de olika medlemsländerna skiljer sig åt markant vad gäller skol- och arbetsmarknadskultur.

Sultana påtalar att ett problem i att finna en gemensam definition inom EU är ifall syftet med att skapa valkompetens hos medborgarna är något som ska vara strikt förknippat med arbetsmarknadspolitik/skolpolitik, eller om det är eftersträvansvärt att det inom valkompetensbegreppet också ska finnas en bredare ansats till att fostra kompetenser som är applicerbara även på en individs livskarriär. Om begreppet också inlemmar tanken att hela individens livskarriär ingår så blir också personlig och social utveckling/utbildning en del i arbetet med att göra individer valkompetenta.

Livslångt lärande och valkompetens

Ett annat viktigt begrepp som kommit att färga mycket av vårt vardagsspråk är livslångt lärande. Sultana (2012, sid 230) redovisar de av EU fastställda nyckelkompetenserna för livslångt lärande och visar hur dessa går att länka till en individs valkompetens. Nedan följer min översättning av dessa (8) nyckelkompetenser samt hur de knyter an till valkompetensbegreppet.

1. Kommunikation på modersmålet:
Förmåga att söka upp, samla in och processa skriftlig information. Förmåga att skilja relevant från irrelevant data.

2. Kommunikation på främmande språk:
Förmåga att arbeta med mångfald.

3. Matematisk, vetenskaplig och teknologisk ”läskunnighet”:
Förmåga att hantera en budget. Att kultivera en disposition gentemot kritiskt tänkande. Förmåga att manipulera verktyg och data för att nå fram till en slutsats.

4. Digital kompetens:
Förmåga att använda data och tjänster på internet. Förmåga att använda IKT för att stödja kritiskt tänkande, kreativitet och innovation på fritiden och i arbetet.

5. Lära-sig-lära:
Effektiv hantering av sig själv vad gäller lärande och karriären.

6. Social- och medborgerlig kompetens:
Förmåga att interagera effektivt med institutioner. Förmåga att kunna skilja arbetslivet åt från det privata livet.

7. Entreprenörskap:
Färdigheter i att utveckla och implementera olika projekt. Förmåga att identifiera sina personliga styrkor och svagheter. Förmåga att bedöma eventuella konsekvenser av, samt våga ta, risker när tillfällen uppstår.

8. Kulturellt uttryck:
Förmåga att realisera och ta tillvara ekonomiska möjligheter i kulturella aktiviteter.

Detta är ett sätt att definiera och använda sig av valkompetensbegreppet på ett överskådligt och mer konkret sätt. Som jag beskrivit tidigare finns i dagsläget ingen helt gemensam definition inom EU kring vad begreppet valkompetens betyder, men som ni ser i listan ovan finns ett antal önskvärda kompetenser beskrivna då det kopplas till det livslånga lärandet. Det finns också organisationer inom EU där det arbetas aktivt med valkompetensbegreppet. En sådan organisation är ELGPN – European Lifelong Guidance Policy Network. För den intresserade läsaren finns en skrift på temat valkompetens utgiven av ELGPN att hämta här.

Australien, Kanada och USA.

Forskarkvartetten Hooley, Watts, Sultana och Neary har i en artikel (2012) studerat hur Australien, Kanada och USA har arbetat med valkompetens och vad begreppet innebär i dessa länder. I respektive land har det funnits en ambition att ta fram nationella ramverk för arbetet med att lära medborgarna valkompetens. Dessa ramverk är lika varandra då de kan sägas vara historiskt sammankopplade. Det första ramverket föddes i USA och presenterades i en publikation 1989, en så kallad planritning (översatt från engelskans blueprint) syftade till att ligga till grund för framtida arbete med att få en valkompetent befolkning.

Utgångspunkten var att den nya, mer flexibla och dynamiska arbetsmarknaden, krävde individer som själva klarade av att hantera sin karriär och hålla sig anställningsbara. Borta var tiden då en yngling valde ett yrke i unga år och sedan stannade kvar där tills pensionen. Kanada införde 1996 ett liknande ramverk och 2005 införde även Australien ett liknande ramverk på prov. Dessa ramverk har sedan systematiskt uppdaterats och förändrats för att vara fortsatt aktuella.

Dessa ramverk är inte helt identiska, men de har stora likheter sinsemellan. I artikeln (2012, sid 6-7) presenterar författarna de tre ländernas centrala punkter i vad det innebär att vara valkompetent. Jag har nedan slagit ihop de tre ländernas beskrivningar och översatt dessa till svenska. Att bli valkompetent innebär då att skaffa sig följande kompetenser:

1. Förstå sig själv och ha en positiv självbild.

2. Utveckla social kompetens.

3. Sträva efter personlig utveckling genom livet.

4. Finna balansen mellan arbete och fritid.

5. Delta i det livslånga lärandet som ett sätt att nå mål i livet och i yrkeslivet.

6. Ha förmågorna som krävs för att skaffa och behålla ett arbete.

7. Engagera sig i och ständigt utveckla sina karriärs- och livsmål.

8. Lära sig att fatta väl underbyggda beslut gällande livsprojekt och arbetsliv.

9. Kunna ta fram och använda sig av korrekt och relevant information som stöd vid valprocesser och karriärbeslut.

10. Förstå att det sker förändringar i livs- och yrkesroller.

11. Förstå relationen mellan arbetsliv, samhälle och ekonomi.

Som ni ser en ganska diger önskelista. Samtidigt innehåller den mycket av värde för oss som arbetar med studie- och yrkesvägledning till vardags. Att arbeta för att de sökande utvecklar valkompetens i enlighet med ovanstående är också en god utgångspunkt då vi arbetar med vägledning i vid bemärkelse. Ett arbete som vi då betraktar som hela skolans ansvar.

Avslutningsvis

Jag hoppas att ovanstående text har gett en ökad förståelse och nya tankar kring vårt arbete med att fostra valkompetenta medborgare. Som jag redogjort för ovan finns ännu ingen definitiv definition av vad valkompetensbegreppet innebär, men det är ett användbart begrepp och en ökad konsensus kring innebörden lär utkristalliseras med tiden.

Innan jag avslutar texten vill jag dock lyfta en viktig aspekt vad gäller synen på valkompetens. Sultana (2012, sid 232) påtalar att det finns en risk att när hela ansvaret för att bli anställningsbar läggs över på enskilda individer finns en tendens att samhället skuldbelägger de individer som misslyckas med att själva skaffa sig en plats på arbetsmarknaden. Eftersom det är du som individ som ansvarar för att skaffa rätt kompetens, inställning och attityd blir det också ditt eget fel när du misslyckas. Det är självklart så att det finns ett stort individuellt ansvar för varje enskild medborgare att själv anstränga sig för att vara anställningsbar, Sultana menar dock att det i tider med hög arbetslöshet och i länder där arbetsmarknaden fungerar illa finns en fara i att lasta över strukturella problem på individen. Där håller jag verkligen med honom.

// Glenn Rafors

 

Litteratur

Sultana, R (2012). Learning career management skills in Europe: a critical review. Journal of education and work, 25:2, 225-248

Hooley, T., Watts, A.G., Sultana, R. & Neary, S. (2012). The ‘blueprint’ framework for career management skills: a critical exploration, British journal of guidance & counseling, 1-15

Ännu ett SYV-öde i loop

”…oooääääh!” Munnen med de glest sittande tänderna står vidöppen. Jag hör en ny djup inandning. Dottern tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas. Tanken slår mig när jag ser de hårt blundande och tårande ögonen att bebisar ser överdrivet ledsna ut när de gråter. När munnen ändå är öppen passar jag att styra skeden med morgongröten mot den. Munnen slår igen, och dottern börjar smacka. Det dröjer dock inte länge innan smackandet ersätts av ännu kraftigare gråt än tidigare. Den tråkiga nyhetsuppläsaren på radion har inte fått en syl i vädret den här morgonen.

När morgonrutinen är avslutad med blöjbyte, fodring av bebis och hundar, rastning av hundarna, dusch och dylikt, joggar jag mot tunnelbanan. Även den här gången missar jag den. Ambitionen att komma prick 08:00 skjuts upp till nästa arbetsdag.

”Hej. Tjena! Hej! Hallå! Godmorgon! Tjena. Hej. Läget? [Nähä!] Hej. God morgon!”. Rutinerat betar jag av elever jag passerar i korridoren. Skörden av hälsningar tillbaka varierar från dag till dag. Jag får tillbaka allt ifrån leende hälsningar till försiktiga nickningar – såväl som likgiltiga miner och huvuden som vänds bort. Det ingår i jobbet att hälsa på elever och att inte bli hälsad på. Kanske inte som SYV – men som vuxen på skolan.

Jag hänger av mig rocken, slår på datorn och utbyter några artighetsfraser med kollegorna i kontorslandskapet. Jag kommer på mig själv att det trots allt är rätt så trevligt att sitta ihop med tre andra vägledare, även om jag mestadels längtar tillbaka till mitt egna lilla rum jag hade för något läsår sedan. Trots mitt milda och dagligt återkommande missnöje, om den s.k. lokalfrågan, flyter dagen på som vanligt. Möten och enskilda samtal avlöser varandra, och varvas med mailkonversationer och administrativt arbete.

Dagen närmar sig mot sitt slut. Som vanligt jobbar jag över. Vaktmästaren kommer in i rummet och muttrar någonting om att jag kommer bli inlåst. Han tillägger: ”Du vet att larmet sätts på halv sex – och ännu viktigare, din dotter växer upp snabbt. Passa på att vara med henne innan hon blir en jobbig 14-åring!” Jag stänger av datorn, traskar mot rocken och sedan mot tunnelbanan. Kvällen bjuder på lek och umgänge med familjen (inkl. mopsarna) såväl som ensamtid framför datorn.

Den fasansfulla insikten slår mig när jag ligger i sängen, hopträngd med en sovande bebis och sambon: Jag skulle ha pressat ut mer av dagen och framförallt ha lekt mer med min dotter. Ögonlocken blir tyngre och tyngre, och jag slocknar med en klump i magen.

Jag vaknar av ett ”oooääääh!” Jag stirrar in i en vidöppen mun med glest sittande tänder. Jag hör en ny djup inandning från bebisen. Hon tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas…

Skitlivet – ett gyllene tillfälle för studie- och yrkesvägledningen

Under hösten har SVTs Uppdrag Granskning sänt två avsnitt (del1, del2) om den allt hårdare arbetsmarknad som väntar många av våra unga när de lämnat skolan. Under #Minavillkor har UG-redaktionen fått in mängder av berättelser och vittnesmål om hur oseriösa företag utnyttjar ung och oerfaren arbetskraft på sätt som aldrig skulle accepteras om dessa varit fackligt anslutna. Det som rullar i rutan är en vagel i ögat för den så kallade svenska modellen. Ett av de mer upprörande inslagen handlar om hur en ung tjej förväntas skriva på ett flersidigt kontrakt värdigt en bankdirektör för att få ett extrajobb på en snabbmatsrestaurang. En annan vittnar om att det inte går att gå på toaletten på en hel arbetsdag, och att hon därför väljer bort att äta frukost innan jobbet. Ytterligare ett vittnesmål skildrar hur ett bolag hotar de anställda med vite om 250 000 kronor om de avslöjar något om sin arbetsplats, även efter att de slutat. Jobbet? Telefonförsäljning. Detta är bara några exempel ur programmen, och jag kan verkligen rekommendera alla som jobbar med ungdomar och ungas arbetsliv att se dem.

I antologin Skitliv – Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012) får läsaren ta del av mängder av konkreta exempel på hur arbetsmarknaden har förändrats, och hur det påverkar dem som drabbas. Det handlar om oseriösa bemanningsföretag, situationen för de anställda i vården, hur vikariat på vikariat staplas på varandra i oändlighet och om hur kraven på flexibilitet och anpassning gör att resten av livet sätts på paus i väntan på ett sms från chefen:

”Så länge jag får ett sms där det står att jag har jobb i tre-fyra dagar framåt så vet jag att jag får en tusenlapp. Så länge jag får de SMS:en så funkar det. Det är ingen drömsituation”. (Ur Skitliv, 2012, sid 33).

Ovanstående är bara två av flera indikationer på att arbetsmarknaden håller på att bli mer och mer segregerad. Med segregation så avser jag inte bara en skev fördelning mellan dem som har jobb och dem som saknar jobb, utan en allt skevare fördelning mellan dem som har säkra jobb, och dem som har osäkra jobb.

Utvecklingsekonomen Guy Standing beskriver i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen (2013) hur en helt ny samhällsklass håller på att växa fram. Det är en klass präglad av att sitta fast i en prekär situation – ett prekariat. Det är ingen enhetlig skara människor, och det är inte nödvändigtvis så att den som är en del av prekariatet är särskilt fattig. Det som är utmärkande är istället att den här gruppen saknar trygghet. De har tillfälliga arbeten, projektanställningar, vikariat efter vikariat. De förväntas att alltid vara flexibla, helt på arbetsgivarens villkor. Det finns tre saker som är utmärkande för prekariatets ”medlemmar”:

”Alla delar de känslan av att deras arbete är instrumentellt (för överlevnad), opportunistiskt (man tar vad man kan få) och prekärt (otryggt). (Ur Prekariatet, 2013, sid 27).

Problemet med detta växande prekariatet är, enligt författaren, att otrygga människor på jakt efter trygghet söker sig till politiska partier och ideologiska organisationer som erbjuder enkla svar. För den som saknar en mer fast anställning saknar också ofta de medborgerliga rättigheter som många andra har. De kan inte få en trygg a-kassa, inga bolån, svårare att få hyreskontrakt, dålig sjukpenning och så vidare.

Då detta är ett område som verkligen intresserar mig spenderade jag större delen av våren och försommaren till, att tillsammans med min kurskamrat och vän Mia, i ett fördjupningsarbete studera huruvida den studie- och yrkesvägledning som erbjuds förbereder eleverna för den arbetsmarknad de förväntas vara en del av. Svaret vi kom fram till var nedslående: Nej, studie- och yrkesvägledningen förbereder inte eleverna för den arbetsmarknad som väntar dem. Att så är fallet beror inte på att vägledarna inte vill, utan att de inte hinner. När tiden är knapp fokuserar man helt enkelt på att arbeta med val till gymnasiet eller högskolan. Det framkom också att många tycker att detta är ett område som är svårt att närma sig, att det framför allt är en fråga för politiker och arbetsmarknadens parter.

Jag menar att här finns det ett gyllene tillfälle för oss studie- och yrkesvägledare att ta mer plats, att skapa en arena för oss själva där vi, för elevernas skull, lyfter upp de här frågorna så att de hamnar på dagordningen. Vi kommer inte att klara det själva, utan det måste vara en gemensam satsning och ses som hela skolans ansvar. Däremot kan vi vara den drivande kraften och ta på oss rollen som ”experter” i utformningen av lektionspass och gruppvägledningstillfällen kring arbetsmarknaden, arbetsmarknadens villkor, arbetsrätt, fackliga kunskaper och så vidare. Våra elever förtjänar att lära sig vilka rättigheter och skyldigheter som finns på den svenska arbetsmarknaden, innan de förväntas bli en del av den. En del i att vara valkompetent är att förstå arbetsmarknadens villkor.

// Glenn Rafors

 

För den vetgirige:

Skitliv – Om ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad (2012). Victor Bernhardtz (red).

Prekariatet – Den nya farliga klassen (2013). Guy Standing.

Se en öppen föreläsning med efterföljande paneldebatt om Prekariatet här.